Historiska berättelser från Baskemölla/Strandning av Elna 1944
Den 7 juni 1944 var fyrmastskonaren "Elna" från Brantevik, på resa söderut från Norrland lastad med trä. I Hanöbukten var sikten mycket nedsatt genom tidvis dimma och regndis. "Elna" kunde utnyttja en god vind, men hade kommit något ur kurs. När man för sent upptäckte att man var på väg mot land, strax norr om Baskemölla. Man försökte hålla ut från land. Detta lyckades man inte med, utan stötte på klippgrundet "Flaged" strax norr om hamnen i Baskemölla. Hade man haft motorn igång eller vinden varit något nordligare hade man troligen "skurit" fritt från de mot ytan uppstickande klipporna ca 100 meter från land. Det var för övrigt på samma plats som i november månad år 1876 den holländska briggen "Tosca Helena" grundstötte och förliste. Av de åtta ombordvarande drunknade sex man, medan två man, båda svenskar, lyckades rädda sig på vrakdelar och simmande ta sig i land.
De omkomna var holländare med en kapten Kulper som befälhavare. Med på resan hade han en son jämte redarens son, en broder samt två bröder Bull. Det är denna händelse som givit namnet på den väg som passerar hamnen i Baskemölla och som heter "Holländarevägen".
Vid "Elnas" grundstötning rådde en frisk sjögång, dock inte så kraftig att det fanns risk för att "Elna" skulle brytas sönder, men risk fanns att vind och sjö skulle tillta. Vid grundstötningen råde kaftig sjögång, men räddningsmanskapet lyckades få över en raket med lina och besättningen kunde skickas iväg i livräddningsstolen.
Försök gjordes att med en mindre båt, bogserad av en vrakbåt låta denna falla in och ta ombord "Elnas" besättning, men detta lyckades inte. Under tiden hade livräddningsstationen på Brantevik larmats och ganska så snart ankom apparatur och personal. "Raketrampen" riggades upp, inriktades och så brakade raketen med sin lina iväg. Det blev en fullträff direkt och linan hamnade tvärs över riggen på "Elna".
Snart var trossen uthalad, fastgjord i masten och i alar på stranden och livräddningsstolen kunde halas ut. Genom att "Elna" inte låg helt stilla kunde inte trossen styvhalas, utan det blev en färd i land ibland i luften och ibland med fötterna i vattnet för besättningen.
Allt förlöpte dock tillfredsställande och när siste man skulle lämna "Elna" lossnade han livbåten som tidigare sjösatts. Denna drev omgående i land utan några skador eller vattenfyllning. Efter grundstötningen avtog vinden och sjön la sig. "Elna" kunde efter en period av ovanligt fint väder, utan några störande ostliga vindar bärgas och åter sättas i stånd.