Historiska berättelser från Baskemölla/Livet på fiskeläget omkring 1850
Ja, sa Ola Baskare. - De kallade honom ju för Ola Baskare, därför att han hade flyttat från Baske till stan dvs Simrishamn. - "Ja," sa han till Nils Josefs Stenkil, som hade bjudit Ola Baske och två andra gubbar på toddy, födelsedagstoddy t o m, "sådan rom har jag inte smakat på två och tjugo år - inte sedan jag for på sjön i världen. Sådan där rom", sa han, "är riktig sjömansgrädde: mjölkablandning i kaffe har jag aldrig kunnat med riktigt. Denna rommen", sa han, "hedrar did Stenkil! Den visar, att du är en kristen människa, som unnar din nästa något gott.
Ja, tack skall du ha! En liten spets till kan jag nog rö iland: Ola Baske är inte någon riktig landkrabba ännu. Han kan tåla både storm och stiltje och gå med full laddning ända upp till relingen, om så ska vara - och skall det vara för barlast, så gnyr han inte för det. Men också har han varit ute och sett lite mer än Ni andra. - Och det rår Ni inte för, begriper Ni, för skomakaren ska bli vid sin läst och bonden hos sina stuttar." "Vi får ju leva ändå, Ola!" "Måntro förr i världen, när vi låg och vrakade (fiskade) och for ända ner till Bornholm, så fick man allt se både ett och annat." "Du såg kanske dubbelt ibland?" "Vad säger du? Och när man var på gille, kunde man roa sig riktigt - ta sig en 'rhenländare' eller en 'jig,' så att tak och väggar dansade med." "Och när du kommer i London in För alla mina boy, hurra! Så kommer en köpman och bjuder dig på vin - För alla mina boy, hurra! Och in går hans dotter, patentlig och grann - För alla mina boy, hurra! Vill du ha mitt gods och bli min man? För alla mina boy, hurra! Nej, jag är en hurtig svensk sjöman - För alla mina boy, hurra! Och aldrig jag överger Sveriges land! För alla mina boy, hurra!" "Ser ni, landpaddor! Sådana visor kan inte Ni!"
Ja, men var du inte bra dum Ola, som inte tog köpmansdottern och hennes gods också: det kunde ha varit bra att ha nu, sedan du måste låta nr 8 gå ifrån dig - då kunde du sluppit att sitta inhyses." "Ah, du tror val, Eskil, att alla är lika galna efter pengar som du! Det skulle en hund sitta och bita sockerbitarna tvärtav och svälta sig varannan dag och ge folket dynt kött och självdöda kalvar och låta mal äta upp söndagskläderna, därför att man inte nåns att ta dem på sig, och äta brandgul sill.... "Ah, du, där finns varken självdöda kalvar eller dynt till vårt; akta du din mun! "Jag har väl inte sagt det! Sa jag, att du brukade så?" "Den hängdes son blir alltid arg, då man talar om rep," ser du Ola! Eskil är ömtålig, du!" "Nu ska du inte sitta och mulbandas", Eskil! Gör som jag!" "Det rör mig ej, om hela jorden ramlar, Blott jag har en pipa och ett glas." "Nej tack, Stenkil! Slå i lagom; egen hyser inte mer än hon hyser! Jaså! låt gå för en liten spets till då! Skäl, rågsäckar! " "Skål, tobisakung! "Nej, nu skall jag tala om ett äventyr jag hade på sjön en gäng!" "Ja tack!
Men de där historierna känner vi sen gammalt, du Ola: de är så sanna som någon lögn på jorden!" "Sa du lögn, sa du?! Ja talte om historien på byxölet året efter, och det var - - - "Byxölet!! Vad är det för slags öl? Julaöl har jag druckit, och på barnsöl har jag varit i mina dar." "Och själv gjort en fjorton stycken, visst!" "Femton, du! Men byxöl - - det var något nytt." "Vet Ni inte vad som menas med byxöl!! Det var då för lustigt! Ni är ju dumma som torskar!
På ett fiskeläge vet varenda själ, vad som menas med det. Nå, vet Ni inte vad som menas med att "dra töjagäng" heller? Och inte hur en "0" ser ut? Kors, vad landkrabbor är dumma!!" "Därför kommer det riktigt dugligt folk från lägena - till all lycka - ibland, så att vi kan få lite undervisning om riktigt viktiga ting! Gå på, du! Vi ska göra dig samma tjänst igen, om du skulle vilja lära dig, hur det går till att hushålla - en gång i livet!" "Åh, du behöver inte komma med några spelglosor, du! Hade jag blivit född med ett halvt mantal om halsen, så kunde - -" "Seså gubbar!! Nu ska vi klinga med Ola Baske, så ska han tala om lite fiskarebruk för oss! Skål allihopsan sa!" "Skål, Stenkil! Du talar som en karl och inte som en landkrabba! Vi talade om byxöl, ju? Jo, Fastelagsmåndag var där måntro stort gille på Baske: då dracks där öl redigt! Först betalades 50 öre för var pojke som fyllt 6 år efter sista Fastlag - och se'n fick han vara med och dricka öl på alla högtidsdagar och alla gillen. De kallade det för byxöl, därför att pojken då hade lagt av kolten och gick med byxor i vardagslag sedan." "Jaså, på det viset! sa ålen, när han blev stekt ... .. Ja, du! Och så betalades där "Ingång" av alla de, som hade flyttat in från annat läge eller från någon by: det var 30 riksdaler."
"Det var inte småsaker, det!" "Som fiskaren sa om valfisken, ja! Nej, bevares! helst på den tiden! Men så fick de lov att använda hamnen och komma in i "kamratskap". "Vad vill det säga?" "Jo, där var t ex tre stycken, som slog sig samman om en båt: så hade de sina 20 garn vardera och lika mycket redskap förresten. Och så följde de med ett par "handlare". "Ja, de är då framme i var vrå!" "Jag menar inte handelsmän, utan det var några, som hjälpte till. De hade 10-12 gran var, och vad man fick i dessa, fick handlaren själv behålla. Och så följde ett par pojkar med stundom i kamratskapet." "Vem fick den där "ingången?" Kanske prästen tog den för "Ingång" och "ämne?" "Prat! den tillföll hamnkassan - och den var inte så obetydlig ibland: där kunde vara sina 700 daler. Se, den hade andra inkomster också!
Var där någon, som gifte sig, skulle han betala en riksdaler, om det var med någon av lägets folk, annars var det 4 riksdaler och 50 öre. Och så hölls där dom över alla förbrytelser, som de hade begått sista året! Se, med alla författningar räknas året från Fastlag till Fastlag - på lägena förstås. Ah, har Ni aldrig hört det? Ja, var där t ex någon, som hade tagit på sjön en böne dag, så kostade det honom l och 50; hade någon varit i slagsmål, måste han också ut med "l banko" i plikt och blev någon upptäckt med snatteri, fick han böta en riksdaler." "Det var ett roligt samhälle! Betala lika mycket för man gifter sig som snatteri!" "Det kostar merendels mycket mer, du!" "Det har Eskil rätt i, ja min liv! Men vem dömde dem, syndabockarna!" "Det gjorde hamnfogden och de fyra bisittarna, och hamnkassan tog pliktpengarna. Var där någon, som inte ville ut med plikten, så kunde de köra honom ut ur kamratskapet!" "Den dagen var där brott!" "Ack, där var mycket mera! Vänta lite! Samma dag fick alla på fiskeläget födda, som efter sista fastlagsmändagen hade fyllt 18 år, betala tre riksdaler för att de skulle få fiska, antingen i eget namn eller gå in i ett kamratskap. Och så drogs där "tojagång."
Dvs där bestämdes, var, var och en skulle få dra not och fiska. Man tog 2 landmärken - det ena nere vid stranden och det andra långt uppe på land: när man då kom så, att man hade dessa märken mitt för varandra i linje, var man i skälet. De där landmärkena hade rätt lustiga namn: ett hette "Tulaknös", ett kallade de för "Tryntorna på näbben" ett för "Lille sten i hålet och ett annat för "Farfar". "Hur delade de på vad de fick? När de var så mänga i ett kamratskap, så tycker jag där skulle bli kif och trätor jämnt". "det delades olika, sillen i vajar; ålen efter som var och en hade del i äldratten. Ja, ibland såldes ju vad som vankats och så delades pengarna "i propetion". Så var det med laxfisket också!" "Tog Ni dem på krok också?" "Du ser ut precis som du var tagen på krok! Den togs i "0" naturligtvis. Jaså, det var sant: Ni vet inte, vad som menas med en "0". Jo, det är en stor not med två armar, som kunde vara vid pass omkring 40-50 famnar långa." "Ja, de fiskarna!! De kunde bara förtjäna! De bara far ut och tar - havet är ju stort och alldeles fullt av fisk. En stackars jordbrukare får gå och slita ett helt år, innan han får några fattiga strån." "Åh, du skulle skämmas, Eskil! Här ligger Ni i kakelugnsbänken dag ut och dag in, och äter stekt fläsk, så att ni är smorda upp till öronen! Fiskaren får ligga ute på det villande havet ständigt och frysa och fara illa. Och så sliter stormen sönder garnen för honom - och så står han där med tomma händer.
Rätt som det är, seglar han i sank, och så sitter barn och hustru hemma och svälter, så det skriker i magen på dem. Och där skall slitas bra, innan där blir något att vända i pengar: 8-10 öre för en bempel tobbis - -" "Hur mycket är det där går på en bempel nu?" "En halv kappa, du! 17 öre skålpundet för laxen, 6 skilling eller en daler = 17 öre för valen för sillen - det var priserna då för tiden - utom de åren ingen sill "vankade", då kostade den 75 öre. Jag tror det var 1846-47 eller 1848. Och för fick man endast 3 eller 4 riksdaler lispundet." "Ja, det var då inte över sig precis!" "Hm! Min far kom ihåg den tiden, när ålen kostade 37 öre för lispundet, gubbar!" "Jag minns den gamle prosten berättade en gäng, att en vinter hade de fått ålen för - 6 öre lispundet i Landskrona." "Då hade de väl stulit den!" "l sjön kanske! Nej, de hade huggit vakar på isen, och där samlade sig ålen, så att de öste opp den med bara händerna och baljor och krukor. Och där låg stora massor som höstackar, och de körde bort stora lass - till slut ville de inte ha den till skänks, utan de gödslade jorden med den." Nej, men vad betalade Ni prästen med? Det var väl flera som ingen säd hade, utan om de köpte särskilt!
Och får och gäss kunde Ni väl inte ta i sjön!" Med fisk, kan du väl begripa! Tror du inte en präst tycker lika mycket om fisk som om havre - och tack till?! Far hade tredjedelen i en åldrätt och han gav prästen - lät mig se nu! Ert skäppa torr tobbis, halvfjärde lispund ål, två vajar sill och två pund torsk. Och så brukade han gärna gå upp med 3 en lax en gång om året - men det var "till på köpet", så att då blev han trakterad. Doktor lack kunde stundom gå in och prata med dem, när de kom så där med fisk. Jag minns att de skrattade åt gamle Slamsen. "Är det sannt," sa doktorn, "att du super?" - "Ja men," sa Slamsen, "både jag och Qvinnan supa, när vi har något att supa," sa han. "Slamsen! Vem var det?" "Det var Slamsans man! begriper du det? Det var en gammal fiskare - han hade en skruv lös, påstods det. Den var det mänga lustiga historier om.
Han var alldeles galen efter brännvin, och krögarn på läget tog emot allt vad fattigt folk kom och sålde och gav dem brännvin istället. En gång drog han skjortan av och lät krögaren få henne för en halv kvarter brännvin. En gång gick han alldeles naken som han var född, genom hela fiskeläget för ett halvt stop - och alla pågarna på Baske följde bakefter honom och hurrade. När han så kom hem, klådde hans egna pågarna honom duktiga tag." "Så fick han ju lite utan och innan!" "En gång kom han till krögaren och hade med sig en höna och frågade, om han inte kunde få brännvin för den. Krögaren var ju genast med på den affären, vred nacken av kräket, för att ingen skulle komma och "kännas" det - se Slamsen var lite långfingrad också - och så slog han upp en duktig "pilleknarkare" till Slamsen. Men just som supen var "gången till de Galater," kommer krögarens hustru in och jämrar sig, att där har varit någon och tagit deras ena höna. Och, ja min liv! var det inte krögarens egen höna han hade köpt.
Och brännvinet hade han i sig! Men ett par örfilar fick han av käringen. "Du har klått mig så många gånger!" sa Slamsen, "så det var väl inte för mycket, att jag gnodde dig en gång!" "Synden straffar sig själv och blir ytterligare belönad!" "Slamsen" var inte bättre. Hon kunde trolla, sades det, och det var kanske inte så fritt heller, det skall jag säga, som kände henne." "Hon kunde kanske "trolla smöret av en smörgås," om hon hade tid på sig! "Hamsebytts! Jag vet åtminstone en gång hon kom hem till vårt och hade med sig en skäppa små potatis och ville byta sig till en skäppa stora istället. Hon tyckte, eftersom vi hade gris, så kunde det gå - -" "Var det du?" "Tyst landkrabba! Men mor ville inte ha med henne att göra - det var inte gott att veta, om potatisen var förgjord, - så att där blev inget byte av, som väl var: vi kunde äta döden på oss allihop. Men då blev Slamsen redigt arg, ska Ni tro! Och när hon gick, så knöt hon handen: "Gud give," sa hon, "att din pojke aldrig får äta potatis! " sa hon. Då var jag bara en fyra, fem månader. Men säkert är, att jag aldrig i mina dagar har kunnat smaka potatis, som Ni vet, att jag har pratat om så många gånger - -" "Du! jo, men har du så!" "Nej, aldrig i mitt liv jag har haft potatis inom mina läppar!"
"Många, många gånger - åtminstone när de har varit lagade som brännvin!" "Nu tyckte du väl, att du var kvick!" "Skål, Ola! Hahaha! Nu får du smaka vår "potatis", du! Nu klinga vi allihosansa!" "Fiskarfolk tror visst mycket på alla slags spökeri och vidskepelser?" "Ah, inte fiskarfolk mer an andra!" "Inte det!" "De kunde väl inte annat tro än vad de ser!" "Se!! inbilla sig, menar du!" "Så! hur mänga gånger tror du inte jag har sett "dödingar", som gått ute på havet om natten - jag har känt igen dem så val. Julafton innan far blev borta på sjön, säg mor ett vitt får i förstugan, och vi visste genast vad det var!" "Vad säger du? Var det fåret din far?" "Nu har du varit kvick så länge, du Eskil! Nu kan du gärna försöka hålla munnen ett ögonblick.
Och i virvelvindarna syntes där trolikvinnor så ofta: de hade långa, vita lakan på sig. "Slamsen" såg jag en när vi var neråt Bornholm till. Och varsel hörde man så rysligt ofta, när släktingarna var ute på sjön." "Jag säg varsel för ett ögonblick sedan!" "Vad säger du? Nu? Här?" "Ja men. Mor stack in huvudet och vinkade, att vi skulle komma in och ta en bit merafton! Jag såg henne så tydligt, vet Ni!" "Hahaha! Min liv! Höll du på att skrämma mig, vet du, Stenkil!" "Jag stiger in i stugan nu!" "Tackar!" "Tack Stenkil! Vet Ni vad de gjorde för mat på grillarna i Baske förr i tiden?" "Nej!" "Jo, Ni skulle bara ha sett, när de åt "tummamatar!" "Prat! inte brukades sådant så nyligen!" "Jo bevars! På var brödskiva sattes en smörklimp, och så bredde man ut den med tummen. Och för övrigt åts där mest fiskmat. Först åts där kokt sill, och där låg sillen på ett stort lerfat med stjärtarna inåt; och mitt på det stora fattet stod ett litet fat med senap, där alla doppade sina sillbitar i.
Och så lax och ål eller torsk, och sist bovetegröt med sirapsdricka eller mjölk. Så tog man sig en buss "Svarta Ankaret!" "Sådan mat kunde man äta tills man svälter ihjäl! Nej, tacka vet jag stekt fläsk och ägg! Jag tror verkligen har osar fläsk och ägg. Var så god nu, gubbar! Inte stå och krusa i dörren! Gå du före, Ola Baskare! Här ska du inte vara rädd för varsel!" "Det är kanske för "potatisen" på den fyrkantiga flaskan.
Källa: Svea Folkkalender 1885