Historiska berättelser från Baskemölla/Fartygsförlisning 1876

Från Wikibooks

En kväll i slutet av oktober 1876 vaknade Tufve Bengtsson av att hunden på gården ylade. Efter ett tag gick gårdsfolket ut för att se efter vad som stod på. Först misstänkte man att någon tjuv hade tagit sig in på gården. När de sedan kom ut på trappan, stod hunden med framtassarna på den mot havet lutande gärsgården och med blicken vänd ut mot sjön. Liksom vädrande förde han då och då nosen framåt, och höra ett långt utdraget tjutande. Så teg han en stund, lade huvudet på sned som han lyssnade efter något medan han med blicken försökte genomtränga mörkret, och så tjöt han åter på nytt. Det hjälpte varken med goda eller hårda ordalag att hunden skulle vara tyst. Hunden stod kvar och då och då lät han höra sitt underliga ylande. Detta fortsatte natt efter natt under fjorton dagars tid.

Det var mer än gårdsfolket som kunde höra hunden. Grannarna började bli irriterade över att hunden skälde natt efter natt. Byborna som kom förbi gården under kvällar och nätter stannade och lyssnade. De undrade om inte det var något fel på hunden. Men Tufve sa nog att det inte var något fel på hunden. Nåra bybor hade sagt att Tufve borde skjuta hunden om inte han fick tyst honom. Men det låg något olycksbådande och hemskt i de långdragna, liksom klagande hundtjuten.

Den 6 november var en kall och blåsig dag. Vinden var i sjön, och ett stycke utanför kusten syntes två segelskepp och en ångbåt som låg och kämpade i det hårda vädret. Fram på eftermiddagen började vinden tillta i styrka och det blåste upp till storm. En rykande ostanvind med mycket täta snöbyardrog in över land.

Inga bybor på Baskemölla fäste sig vid detta, och eftersom ingen fiskare var ute på sjön satt man bekymmerslöst inne vid ljuset av sina tranlampor och lät timmarna gå. Så småningom slocknade det ena ljuset efter det andra, och snart låg hela samhället i mörker.

I husen närmast sjön vaknade man vid midnattstid plötsligt av ett våldsamt brak, och efter en kort stund hördes genomträngande nödrop genom stormen utanför. Det blev i en hast tänt i det ena huset efter det andra. Det dröjde inte länge förrän byborna med lyktor i händerna kom strömmande ner mot hamnen. De ihållande, nödropen blev vägledare, och byborna gick med raska mot stranden i södra delen av samhället. Här hade det redan samlat större delen av fiskelägets innevånare, och man lyssnade till ångestropen utifrån det mörka uppiskade mörka havet. Stormen dånade och röt och vräkte brottsjöar långt upp på land, snöbyarna virvlade in över stranden, och natten låg som ett svart, ogenomträngligt täcke över vatten och land. Av det fartyg, som låg strandat någonstans ute i detta tjocka mörker, syntes inte ett spår, och de svaga, i stormen flämtande ljusen i lyktorna förmådde inte lysa mer än en eller annan meter från sig. Men att man hade de nödställda på kort avstånd ifrån sig, märkte man på ropen.

Inne på stranden stod Baskeborna i rådlösa och helt maktlösa. Då och då kunde man höra ångestropen. Det vittnande om att det fanns människor i nöd och kämpade för livet. I bland kunde man hörda genom ovädret brak och smällande som av skott. Man förstod att det var linor och tåg, som sprang sönder, och master och rår som bräcktes.

Skeppet som gick under under den natten var en holländsk brigg med åtta mans besättning. Skeppet var på väg från Ryssland med en last av pops som skulle till Holland. I stormen har kaptenen, som heter Kuipers, förväxlat det svenska landet med Bornholm och seglat sitt skepp rakt på det utskjutande klippgrund som kustorna kallar "Flaged". Det är svart, ogenomtränglig natt då briggen med ett dånande brak ränner upp på grundet. Här bryts brottsjöarna med fruktanvsärd kraft. Det brakar och larmar då den ena brottsjön efter den andra bryter fram över skrovet och bit för bit krossar rår och master.

Ett kort ögonblick kunde sjömännen skönja varandra i ljuset från skeppslanternorna tills dessa krossades och slocknade. Dödsfasa hade gripit männen ombord. De klamrade sig fast vid första bästa föremål och ropade i ångest ttill varandra att man måste hålla sig kvar på skeppet. Båtsmannen, och fyra av besättningen slukades av havet. De två kvarvarande ombord på det strandsatta skeppet sliter av sig kläderna och kastar sig i havet.

Inne på stranden kastas timmer, sjömanskistor, segeltrasor, kläder, linor och trossar upp på land av rasande vågor som slitit sig los från skeppet. Baskeborna går och lyser med sina lanternor vid strandkanten. Plötsligt får man syn på en naken gestalt som kämpar sig fram genom brottsjöarna med fötterna före för att skydda huvudet mot klipporna. Han når standen och tas omedelbart omhand av fiskaren Nils Persson. Efter en stund hörs svaga kvidande inne bland några klippblock och här påträffades den andre överlevande personen från skeppet som med hjälp av en träbit drivit in mot klipporna. Han berättar senare att samtliga sex drunknade var holländare, medan de två överlevande var svenskar.

Dagen efter den fasansfulla natten påträffdes tre av de drunknade holländarna i närheten av Viks fiskeläge några kilometer norrut. De tre kropparna fördes till Baskemölla och lades sida vid sida i fiskaren Anders Nilssons hus. Tre dagar senare begravdes de på Gladsax kyrkogård.

Ett par dagar efter begravningen hittades ytterligare två av besättningsmännen. Dessa begravdes också på Gladsax kyrkogård, dock är gravplatsen helt borta idag, men i fiskeläget talades det länge om "de sex holländarna".

Historiska berättelser från Baskemölla

Befolkningsutveckling i Baskemölla · Händelser i Järrestads Häradsrätt 1705 · Jöns Åkesson blev instämd till Järrestads Häradsrätt 1708 · Ett giftomål som kom upp i Häradsrätten 1711 · Ett levnadsöde från 1728 · Livet på fiskeläget omkring 1850 · Sjöfararna · Fartygsförlisning 1876 · Drunkningsolyckan vid hamninloppet 1887 · En fiskare från byn blev rik · Soldat Åke Denker · Strandning av Elna 1944 · Skyddsvärnen från 2:a världskriget