En Introduktion till Sociologi/Sociologisk Metod

Från Wikibooks
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Introduktion[redigera]

Målet med det här kapitlet är att introducera de metoder som sociologer använder för att studera det sociala relationer. Detta är dock inte ett kapitel om statistik och det går inte i detalj igenom metoderna. Det huvudsakliga målet är att illustrera hur sociologer går bortom endast det sunda förnufter i sina försök att förklara och förstå sociala fenomen.

Samhällsvetenskapernas utveckling[redigera]

Sigmund Freud, en av de första att vetenskapligt undersöka sociala beteenden.

I antikens filosofier var det det ingen skillnad mellan till exempel matematik och studier av historia, poesi eller politik. Det var först i och med utvecklingen av matematiska bevis som det växte fram en distinktion mellan vetenskaplig forskning och humaniora eller de fria konsterna. Därför kunde Aristoteles studera planeterna rörelser och poesi med samma metoder och Platon blandade geometriska bevis med sin demostration av människans inneboende kunskaper.

Denna likställning av vetenskaper levde länge kvar, Thomas Hobbes argumenterade till exempel att vetenskapliga ramverk kunde skapas genom deduktivt resonemang utifrån vedertagna sanningar. Hobbes bok Leviathan var en vetenskaplig beskrivning av en republikansk politik. Årtionden efter boken genomgick vetenskaperna en revolution i fråga om vad som var vetenskap, speciellt Isaac Newtons arbete inom fysiken förändrade ramverken för vad som uppfattades som vetenskapligt.

Även om Newton visserligen bara var en frontfigur för en växande trend så bör man lägga vikt vid hur Newton såg matematiken som ett resultat av en verklighet oberoende av åskådaren och med sina egna regler. För samtida filosofer kunde matematiska beskrivningar av filosofiska ideal ses som bevis för människans naturliga relationer: samma lagar gällde både det naturliga som det andliga. Såväl Blaise Bascal och Gottfried Leibniz som Johannes Kepler använde matematik för att direkt beskriva mänskliga beteenden. Pascal utvecklade en rationell inställning till guds existens, Leibniz utvecklade binära beräkningar och Kepler förklarade hur änglar styrde planeternas rörelser.

William James var en av de första amerikanerna att vetenskapligt undersöka mänskliga relationer.

Detta pressade även de andra forskningsdisciplinerna att börja uttrycka ideer i form av matematiska relationer, allmänt omnämnda som Lagar. Under slutet av 1800-talet blev försöken att förklara mänskligt beteende genom ekvationer allt mer vanligt. Under den tiden kom bland annat Lagarna om Filologi, ett försök att kartlägga ljudförändringar inom språk. I början av 1900-talet kom en förändring inom vetenskaperna, Statistik och Sannorlikhetslära hade utvecklats så pass att de ansågs vetenskapliga, något som resulterade i en allt vidare använding av statisktik inom samhällsvetenskaperna så väl som de andra vetenskapliga disciplinerna.

De första tänkarna som försökte sammanföra vetenskapliga studer med undersökningar av mänskliga relationer var Sigmund Freud i Österrike och William James i USA. Freuds teorier kring förståndets funktioner och James arbete inom experimentell psykologi hade stor betydelse på de som kom efter.

I och med framstegen för kvantitativa mätningar inom naturvetenskaperna (se till exempel Lord Rutcherfords berömda uttalande att den kunskap som inte kan mätas i siffror är en dålig kunskap) kom även en inställning till humaniora som en föregångare till samhällsvetenskaperna.

Den vetenskapliga metoden[redigera]

En vetenskaplig metod eller arbetsprocess anses vara grundläggande för vetenskapliga undersökningar och skapandet av ny kunskap utifrån verifierbara bevis. I samspel med den vetenskapliga metoden kan sociologer utgå från flera olika syften när de undersöker den sociala världen. Precis som natuvetenskaperna (kemi, fysik, o.s.v.) är sociologer ofta intresserade av att utifrån kunskap om olika variabler och relationer kunna förutsäga skeenden. Denna ansats till vetenskap kallas ofta positivism (även om det vore mer korrekt att kalla det empirism). Den positivistiska ansatsen till samhällsvetenskaperna försöker förutsäga sociala fenomen, ofta genom kvantitativa data. Men till skillnad från naturvetenskaperna försöker sociologi (och andra samhällsvetenskaper, som antropologi) även att att förstå sociala fenomen. Max Weber döpte denna ansats till Verstehen, som är tyska för Förståelse. I denna ansats är målet att förstå en kultur eller ett fenomen i sig, utan att försöka skapa förutsägande teorier. Båda ansatser använder sig av vetenskapliga metoder när de observerar, samlar data, föreslår och testar hypoteser och formulerar teorier. Dessa steg kommer nu att synas lite närmare.

Sociologer använder observationer, hypoteser och deduktion för att försöka förklara sociala fenomen genom teorier. Förutsägningar genom dessa teorier testas, och om förutsägningen stämmer överlever teorin. Om den däremot inte stämmer så avfärdas eller modifieras teorin. Denna metod anses allmänt att vara den grundläggande logiken i all vetenskaplig praxis, vetenskap är i grund och botten ett extremt försiktigt sätt att bygga upp en bevisbaserad förståelse för vår värld.

De grundläggande elementen i en vetenskaplig metod upprepningar och återkopplingar mellan dessa fyra steg:

  1. Karaktärisering (operationalisering eller kvantifiering, observering och mätning)
  2. Hypotes (en teoretisk, hypotetisk förklaring av observationer och mätningar)
  3. Förutsägning (logisk deduktion av hypotesen)
  4. Experiment (testa de tidigare stegen; inom samhällsvetenskaperna ersätts äkta experiment ofta med en annan form av dataanalys som kommer att tas upp senare)

Karaktärisering[redigera]

En vetenskaplig metod bygger på en nogrann karaktärisering av det som ska undersökas. Detta arbete handlar i första hand om att fastställa relevanta egenskaper hos det som ska undersökas, men detta kräver ofta även en serie definieringar och observationer, ofta i form av nogranna mätningar. Denna form av systematisk insamling av data är ofta den kritiska skillnaden mellan pseudovetenskap, som till exempel alkemi, och vetenskap, som till exempel kemi.

Hypotes[redigera]

En hypotes är ett undersökningsbart påstående som kan hjälpa till att förklara det som undersöks. Den ger ofta en enkel förklaring eller föreslår ett samband mellan två variabler. Vetenskapsmän kan utgå från många olika källor när de söker förklaringar att bygga hypoteser på, systematiska gissningar, andra forskningsområden eller helt enkelt sin egen kreativitet.

Förutsägelse[redigera]

En fungerande hypotes kan användas till att göra en förutsägelse som sedan kan testas. Om förutsägelsen inte stämmer med verkligheten måste hypotesen omarbetas eller helt förkastas.

Experiment[redigera]

Detta är ett diagram från Milgram-experimentet som undersökte auktoritet och lydnad utifrån Nazisternas brott under Andra Världskriget.

Experimentet är när man testar en förutsägelse mot verkligheten, antingen genom att försöka hitta tillfällen när hypotesen stämmer eller genom att hitta tillfällen när den inte stämmer. Forskare utgår från öppenhet och verifierbarhet när de genomför experiment och varje del av experimentet ska grundligt dokumenteras. Dels för att hjälpa forskaren i sin analys, men även för att utomstående ska kunna kontrollera såväl forskningsprocessen som resultaten.

Ett misslyckat experiment leder ofta till att forskaren måste modifiera sina arbetshypoteser, och ibland till och med att hela teorier måste förkastas. Ett lyckat experiment leder å andra sidan ofta till att resultaten publiceras så att forskare kan ta del av och själva testa resultaten. Ett nytt forskningsrön anses sällan vara hållbart förrän experimentet upprepats med samma resultat av flera oberoende forskare.

Experiment är inte nödvändigt inom forskningen, många forskningsfält kan helt enkelt inte använda sig av dem på samma sätt som de laboratoriebaserade vetenskaperna. Dessa har då hittat andra arbetssätt, som inom sociologin där till exempel ofta använder sig av statistik för att bygga upp en kontrollerad uppsättning variabler att testa sina hypoteser mot.

Utvärdering och upprepning[redigera]

Forskningsprocessen består till stor del av upprepningar. Varje steg i processen kan ge ett resultat som tvingar forskaren att gå tillbaka och göra om ett tidigare steg, som att en hypotes visar sig felaktig eller helt enkelt visat sig omöjlig att testa. Även ett lyckat experiment måste upprepas eftersom det som nämnts tidigare krävs att resultaten verifieras, det vill säga att oberoende forskare kan få samma resultat genom samma experiment.

Den fullständiga processen, från teori till resultat måste även granskas genom så kallad "peer-review", en process där forskningsrapporten genomgår ett flertal steg av granskning av andra forskare för att sedan publiceras i en vetenskaplig tidskrift så att ett ännu större antal får granska rapporten.

Korrelation och kausalitet[redigera]

Här visas skillnaden mellan korrelation och kausalitet, glasskonsumtion kan korreleras till brottslighet då båda är beroende av temperaturen. Men det vore dock fel att säga att det finns ett samband mellan glass och brottslighet.

I jakten på vetenskapliga förklaringar och förutsägbarhet är det lätt att blanda ihop korrelation och kausalitet. Korrelation är när två eller flera variabler förändras tillsammans, vare sig det är i positiv, negativ eller i inverterad mening. Positiv förändring sker när variablerna stiger tillsammans, negativ när de sjunker tillsammans och inverterad när en variabel sjunker i samma takt som en annan stiger.

Kausalitet är när förändringen hos en eller flera variabler leder till förändring hos andra variabler. För att kausalitet ska kunna styrkas krävs det att:

  • variablerna måste korrelera
  • förändring i den påverkande variabeln måste ske före den andra variabeln
  • det måste bevisas att det inte är en tredje variabel som påverkar båda variablerna

Ett exempel på skillnaden mellan korrelation och kausalitet kan vara att under andra världskriget sjönk mjölkkonsumtionen och bilstölderna i ungefär samma skala. Dessa två variabler är korrelerade då de påverkas av en minskad tillgång av varor som mjölk och bilar under denna tid, men det finns ingen kausalitet eftersom den ena förändringen inte påverkar den andra. Ett felaktigt kausalt samband vore till exempel att utifrån den statistiken säga att minskat mjölkintag försvagade eventuella biltjuvar så att de inte kunde springa ifrån poliserna. Därför bör man alltid vara skeptisk till alla försök att binda ihop skilda variabler och minnas att "korrelation är inte kausalitet", det vill säga att det behöver inte finnas ett orsak/verkan-samband bara för att saker ser ut att förändras i samma takt.

Kvantitativ och kvalitativ[redigera]

På samma sätt som man skiljer på positivistisk sociologi och verstehen sociologi så drar man ofta en skiljelinje mellan kvantitativ och kvalitativ sociologisk metod.

En kvantitativ metod utgår från att fenomenet som ska undersökas på något sätt är mätbart, vanligtvis genom statistisk analys och enkäter.

En kvalitativ metod utgår istället från tolkning och djupförstående utifrån till exempel observationen eller intervjuer.

Även om det finns sociologer som enbart använder sig av endast den ena metoden, men de flesta ser dem som kompletterande och försöker använda respektive där de ger det bästa resultatet.

Objektiv eller kritisk[redigera]

Sociologer har precis som alla andra åsikter och förutfattade meningar kring vad de kan komma att visa med sin forskning. Eftersom sociologer dessutom inte är immuna mot viljan att ändra på världen så har det växt fram två olika sätt att hantera detta. Den vanligaste är den objektiva ansatsen som förespråkades av Max Weber som utgår från att forskare tillåts ha åsikter, men de ska inte lysa igenom i deras undervisning[1]. Där ska endast professionella och vetenskapliga fakta användas, allt annat får man uttrycka utanför klassrummet. Den objektiva ansatsen är fortfarande vanlig i framför allt forskningsrapporter och vetenskapliga journaler då den bygger i stort sett uteslutande på data och teorier.

Den objektiva ansatsen har dock kontrasterats med den kritiska ansatsen som utgår från Karl Marx arbete om ekonomiska strukturer. Marx och andra med en kritisk ansats arbetar utifrån att analysera samhället för att peka ut vilka fel som finns och vad som bör förändras. Det finns vetenskapliga journaler som fokuserar på kristisk sociologi och det finns sociologiska forskningsfällt som har en tydlig kritisk ansats "inbyggd", som till exempel feministisk sociologi.

Etik[redigera]

Vad kan sociologi säga?[redigera]

Efter att ha diskuterat den sociologiska ansatsen till att förstå samhället är det värt att notera sociologins begränsningar. Att utgå från samhället som undersökningsobjekt skapar en mängd viktiga problem för forskningen:

  • Mänskligt beteende är komplext och svårt, eller till och med omöjligt, att förutsäga-
  • Närvaron av forskare påverkar forskningsresultatet (Hawthorne-effekten).
  • Samhället förändras kontinuerligt, vilket gör det svårt att upprätta bestående kunskaper. Speciellt svårt blir det då forskningen i sig kan skapa förändringen.
  • Det är svårt för forskare att hålla sig objektiva när forskningen gäller deras egna sociala liv.

Även om det är viktigt att förstå dessa begränsningar, så kan man inte blunda för att sociologin har haft, och fortsätter att ha, stor betydelse för hur vi förstår människan som sociala varelser.

Referenser[redigera]

  1. Weber, Max. 1946. Science As Vocation. Gerth, H. H. and Mills, C. Wright, Editors and Translators. From Max Weber: Essays in Sociology. New York: Oxford University Press; pp. 129-156.

Länkar[redigera]