Om Plikterna, Cicero: Bok 1

Från Wikibooks
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Denna text är avsedd att bli kommenterad. Den är också avkortad på ställen där den är långrandig.
Denna text är översatt av amatörer och har inte blivit publicerad. Inga garantier ges för dess korrekthet.

De Officiis: Första boken

Översättarnas förord[redigera]

Svårigheten ligger i att de antika dygder som Cicero talar om är helt annorlunda än idag. Bara det att begrepp som "ont" och "gott" betydde något helt annat.

När Cicero alltså säger att något är fel, använder han ord som hans läsare skulle betrakta som dåliga. Detta var då till exempel "svag", "omanlig" eller "feg", vilket alla var smädesord i den romerska krigiska världen.

Den mest typiska för den stoiska skolan som Cicero ansåg sig förespråka är en tilltro till vad man kallar "ära". Denna ära är inte samma som vad man kallar ära idag. Jämför engelskans "pride" -- på samma gång ett positivt negativt laddat ord: eftersom man bör känna "pride" över sig själv, men inte högfärdig pride.

När Cicero talar om ära menar han sådant som inte är förgängligt.

Alla dessa ord som betyder något annat idag än då, eller som har en innebörd som aldrig ens kan översättas, eftersom ingen tänker på samma sätt som romarna för 2000 år sedan, gör att antika texter är svåra vid en första genomläsning. Man kan behöva läsa dem flera gånger.

Det latinska språket är också speciellt. Cicero levde under latinets så kallade guldålder. Hans meningar är långa och svulstiga. Grammatiken möjliggör ord- och meningsformer där åsyftningar inte klart framgår. I andra fall är ordningen på orden i en mening ombytt men ordens ändelser gör det ändå tydligt vad orden syftar på. Ska man i ett sådant fall översätta ordagrant eller ska man anpassa texten för moderna tankar, åsikter, behov? Det är en ständig fråga.

I Inledning[redigera]

(1) Du, min son Marcus, har ju nu i Aten undervisats av Cratippus ett år, och lär ha införskaffat dig teoretiska och praktiska kunskaper i filosofin. Cratippus inriktar din tanke och staden Aten lär dig genom praktiska exempel. Jag vill upplysa dig om att jag själv, för min egen skull, alltid införlivat grekiskan i latinet — och jag har inte bara gjort detta i filosofistudierna utan även i retorikkonsten — och jag rekommenderar dig att göra detsamma så du kan föra dig på båda språken. Om jag inte misstar mig, har jag på detta sätt varit till stor nytta för mina landsmän: både de som saknade kunskaper om grekisk litteratur och också belästa människor kunde därigenom utöka sin styrka i talkonst och sin mentala kapacitet.

(2) Därför anser jag att du visst ska fortsätta lära av de mest framstående filosoferna så länge du vill — och jag tror att du har viljan så länge du gör framsteg — men att du även ska läsa mina egna skrifter på latin. Innehållet behandlar du efter ditt eget omdöme, men låt läsningen utöka din latinska vokabulär. [Utelämnat stycke om talkonsten och skriftkonsten och om olika anmärkningsvärda personer ]

II Bokens innehåll[redigera]

Men eftersom detta brev, och fler som detta, är avsedda för dig, anser jag det lämpligast att börja på sådant sätt som är mest lämpligt för såväl din ålder som min ställning. Även om det har skrivits många viktiga och lärorika skrifter inom alla områden i filosofin, verkar de allra flesta ha skrivits om plikterna. Detta eftersom inget man tar sig för i livet — det må vara i det offentliga eller det privata, i det stora eller det lilla — kan ske utanför plikten. I den ligger det som är moraliskt rätt, respektive moraliskt fel när man åsidosätter den.

(5) Frågan om plikterna är något alla filosofer har gemensamt (vem skulle riskera att kalla sig filosof utan att avhandla plikterna). Ändå finns det filosofiskolor som genom sin framställning om ont och gott omvänder hela innebörden i plikt. Hur kan man säga att det goda inte har något gemensamt med plikten, att det har att göra med det bästa för personen, utan att bestrida sig själv? Om en sådan person verkligen framhärdade i att följa sin egen filosofi, vilket han av sin natur (som vet bättre) finner svårt, skulle han varken kunna uppskatta umgänget med vänner, någon rättvisa eller ett ärevördigt liv. För hur kan man leva ärevördigt när man betraktar smärtan i sig som det värsta tänkbara?

(6) Allt detta bevisar sig självt, men jag har ändå på ett annat ställe avhandlat det. Följaktligen: om dessa skolor talar om rättfärdigheten går de emot sig själva; ingen beständig, naturenlig regel för rättfärdigheten kan ställas av någon som inte anser att rättfärdigheten bör eftersträvas endast eller främst för dess egen skull.

Härigenom tillfaller denna auktoritet stoikerna, akademikerna och peripatetikerna. Aristons, Pyrrhons och Erillus läror är däremot sedan länge förkastade (ehuru de hade haft auktoriteten att diskutera plikterna om de bara hade ställt upp sakerna så att det blev en åtskillnad mellan dem, så att möjlighet fanns att välja, och på så vis skapa en möjlighet för plikten att uppfinnas). Jag kommer nu att fortsätta med att redogöra för stoikernas lära, inte bara genom att översätta citat, utan, som jag vanligtvis gör, genom att efter eget omdöme och uppfattning välja ur källorna och anpassa dem efter mina syften.

(7) Eftersom vi alltså inriktar oss på att redogöra för plikterna, bör vi först fastställa vad plikt är; jag förundras över att inte se detta hos Panaetius, för varje systematisk redogörelse av ett ämne bör inledas med en beskrivning av ämnet, så att alla förstår vad det är som ska avhandlas.

III Vad plikt är[redigera]

En redogörelse av plikten tillhör alltid en av två delar: antingen behandlar den läran om det högsta goda, eller så vardagslivet med alla dess förhållanden. Frågor som: är plikter ovedersägliga, är en plikt viktigare än en annan, och så vidare, tillhör den första delen. De plikter som man skapar regler kring kan tyckas höra till vardagslivet, men hör i lika hög grad samman med det högsta goda; sådana plikter har jag för avsikt att avhandla i dessa böcker.

(8) Även en annan indelning av plikten existerar: uppdelningen medelplikt och absolut plikt. Absolut plikt kallar vi "riktig", för grekerna kallar den katorqoma (katorthoma),[1] [mening forts. oväsentligt]

(9) Varje handling kräver enligt Panaetius ett tredelat övervägande: Den första är om en handling är moralisk, där känslorna ofta drar i motsatta riktningar. Den andra är om handling är till nytta för en själv, förbättrar ens eget liv på något sätt och skaffar en sådant som är nödvändigt för att man ska vara kunna vara till nytta för sig själv och andra. Den tredje är om det som betraktas som nyttigt strider mot det moraliska. För om det som verkar nyttigt drar med starka själ och det moraliska lika starkt drar åt motsatt håll kommer sinnet att tyngas av funderingar och överkommas med tvivel och oro.

(10) Visserligen är det ett allvarligt fel att förbigå något i en klassificering, men två saker är här förbigångna av Panaetius. Det första är om två moraliskt rätta saker ställs mot varandra och man måste fråga sig vilket som är det mest moraliska av dem. Det andra är om två nyttiga saker på samma vis ställs mot varandra. Alltså är inte övervägandet, som _Panaetius_ hävdar, treväga, utan i själva verket femväga. I en avhandling av detta bör först moralen beskrivas, vilken vi delar in i två undergrupper, därefter gör vi detsamma med nyttan, och slutligen avhandlar vi konflikterna.

IV Vad moral är[redigera]

(11) För det första har varje levande varelse en naturlig instinkt av självbevarelse: att förhindra det som tycks skadligt för liv och kropp och anskaffa och förse sig själv med vad som är nödvändigt för livet — såsom mat, säkerhet och dylikt. Något alla levande varelser också har gemensamt är parningsdriften, vars mål är artens fortlevnad, och i olika mån också omsorg om avkomman. Vad som däremot väsentligen skiljer människan från djuret är att djuret av sina instinker styrs till att endast inrikta sig på det närvarande för stunden — och mycket lite inriktar sig på det förflutna och det kommande — medan människan däremot är utrustad med vad vi kallar förstånd, vilket gör det möjligt för henne att inse följderna av handlingar, förstå hur handling förhåller sig till händelse och händelse till handling och göra jämförelser dem emellan [ ... ]- och hon kan lätt övergripa livets gång och förbereda sig för det.

(12) Denna natur förenar även människor med varandra i samhället, både i tal och handling, och skapar en uppenbar kärlek till avkomman, och önskar att träffar och sammankomster dem emellan ska hållas; och på grund härav bemödar man sig om att införskaffa sådant som är nödvändigt för livsuppehället, såsom kläder och mat — inte bara åt sig själv, utan även åt sin fru och barn och andra som man håller av och ansvarar för — denna uppgift styrker också modet i all praktisk verksamhet.

(13) Men vad som framför allt skiljer ut människan är strävandet efter och utforskandet av sanning och förståelse. När vi sålunda är lediga från arbetsuppgifternas behov strävar vi efter att se, att höra, och lära oss nytt; och uppnå en sådan kunskap om fördolda eller underbara ting som är nödvändiga för ett lyckat liv. Man kan dra slutsatsen att vad som är sanning — det enkla och det sanna — är förbundet med människans natur. Önskan att förstå sanningen är förenad med ett behov av självständighet, så att man inte vill följa någon förutom en som uppställer förhållningsregler eller undervisar om sanningen eller som, i allmännyttans intresse, styr i enlighet med lag och rättvisa. Sålunda uppnås själsstyrka och en obundenhet till tingen.

(14) Och det är ingen småsak av naturen och förståndet att endast denna enda skapelse kan uppfatta ordning, anständighet, måttfullhet i tal och ord. Sålunda uppfattar ingen annan varelse skönhet, behag, harmoni i synvärlden. När naturen och förnuftet sedan låter detta övergå från ögonen till själen, är avsikten att skönhet, ordning och harmoni ska beaktas än mer, och att människan bör akta sig för att göra något opassande eller omanligt, samt att hon i tal och handling ska undvika att handla omoraliskt. Av dessa samverkande faktorer uppkommer det moraliskt rätta som vi eftertraktar, och vi söker det även om det inte anses som ett föredömme, eftersom vi söker det moraliskt rätta för dess egen skull; vi hyllar dess förtjänster, även om ingen annan gör det.

V Moralens fyra beståndsdelar[redigera]

(15) Jag beskriver här, min son Marcus, hela den yttre gestalten av det moraliskt riktiga. Om man hade kunnat se den med ögonen, hade den som Plato säger väckt stor kärlek till vishet i oss. Sålunda är allt som är moraliskt rätt tillhörande något av följande fyra områden: (1) utforskandet av sanningen (2) det bästa för samhället och alla människor i det, där varje människa fullföljer sin uppgift och sina löften (3) styrkan i ett upphöjt och okuvligt sinne (4) iakttande av ordning och överläggning i ens handlingar.

Även om dessa fyra områden hör samman och beror på varandra finns det sådana plikter som bara tillhör ett område. Ta till exempel det första området som innebär att man söker efter sanning och utforskar den. Där gäller reglerna endast det området.

(16) För ju tydligare någon kan se den grundläggande sanningen i någonting, och ju tydligare och träffsäkrare han kan förklara det, desto visare och förståndigare kommer folk att betrakta honom -- med all rätt. Därför är sanningen hans sysselsättning, vars fakta han samlar och undersöker.

(17) De tre återstående momenten däremot har till uppgift att införskaffa och bevara sådant som är nödvändigt för samhället. Och kunskapen om själens upphöjdhet visar sig inte bara i införskaffandet av materiella ting för sig själv och sin familj, utan desto mer i en obundenhet till dem. Ordning, konsekvent handlande, måttfullhet, med mera, är av sådant slag att ett fysisk handlande är nödvändigt -- inte endast mental aktivitet. Om vi handlar ordnat och måttfullt i vardagen, kommer vi att upprätthålla både det moraliska rättstänkandet och den moraliska värdigheten.

VI Om utforskandet av sanning[redigera]

(18) Det första området ligger människans natur närmast eftersom vi alla strävar efter sanning och insikt, och vi anser det för något ärofullt att uppnå det och som något illa och skamligt att vilseledas, förledas och förföras. I denna strävan, som är både naturlig och förnuftig, finns två saker att undvika. Det ena är att man betraktar det okända som känt och accepterar det alltför villigt.

(19) Det andra är att man spenderar sin tid på studier kring sådant som är alltför svårförståeligt och krångligt och därtill onödigt. Om man undviker dessa felaktigheter kommer ens studier och sökande efter sanning att bli väl belönat. Vi har så hört att Cajus Sulpicius gjorde detta i astronomin; än flera har gjort det inom juridik, logistik och matematik. Alla dessa yrken kretsar kring sökandet efter sanning, men att däremot spendera så mycket tid på studier att man försummar ett aktivt arbete är moraliskt felaktigt. Hela meningen med dygd är nämligen verksamhet; men det finns många tillfällen då man är hindrad i verksamheten och möjligheten att studera öppnas. Att inrikta sitt sinne till att undersöka de moraliska sanningarna kan man dessutom göra när man är upptagen i aktiviteter eftersom sinnet inte vilar utan ständigt är sysselsatt med någon tanke eller planering. Och härmed får det vara nog talat om det första momentet av plikterna.

VII Om människors inbördes förhållande[redigera]

(20) Av de tre återstående områdena är den andra, som behandlar människornas inbördes förhållande till varandra, den mest omfattande. Återigen kan den delas in i två delar: den första är rättfärd, där dygdens glans är högst och efter vilket människor kallas redliga, samt, nära förbunden med rättfärden, välgörenhet, som även kan kalla välvillighet eller generositet. Rättfärdens första egenskap är att förhindra att en man skadar en annan om han saknar skäl därtill. Den andra egenskapen är att det allmänna ägandet ska användas för allmänhetens nytta och det egna ägandet för egen nytta.

(21) Av naturen finns visserligen egentligen inte eget ägande. Men vad som genom rättfärdigt handlande tillkommer någon, är att betrakta som dennes tillhörighet, precis som vi säger att ett folk äger sitt land. Och det är lämpligt att sträva efter att bibehålla detta innehav; däremot är det att överträda människliga lagar att lägga beslag på något därutöver.

(22) Men eftersom vi, enligt _Platons_ belysande uttryck, inte lever enbart för vår egen skull, utan vårt land också kräver en del, och våra vänner en del; och eftersom, som stoikerna lär, det som är skapat av naturen är till för människans bästa, och även människor för människans bästa så att de ömsesidigt ska hjälpa varandra, bör vi i denna sak låta naturen vara vår guide, och bidra till allmänhetens bästa genom ett utbyte av goda handlingar, att ge och ta emot, och härigenom efter våra färdigheter, vårt arbete, och våra förmågor sammanbindbinda det mänskliga samhället närmare, människa till människa.

(23). [ 2 meningar om urpsrunget till det latinska ordet för rättvisa (fides / fit ) ] Orättfärd härleds ur två ting: (1) utförandet av en orättfärdig handling och (2) den som äger makten att förhindra en sådan men avlåter det. Den som nämligen, av ilska eller någon annan känslodrabbning, begår en orättfärdig handling mot någon, ser ut som angrep han en kollega; och den som inte avstyr eller hindrar en orättfärd, när han äger den makten, kan liknas vid den som överger en vän, sina föräldrar eller sitt fädernesland.

(24) Emellertid är sådana felaktigheter som folk begår i avsikt att skada andra ofta föranledda av rädsla. Den som orsakar skada gör det därför att han fruktar att om han inte gör detta, kommer han själv att lida skada på något vis. Ändå är de flesta orättfärdiga handligar motiverade av att man vill förse sig själv, vilket oftast kommer ur begäret.

VIII Den första orättfärden: att orsaka skada[redigera]

(25) Rikedomar eftersträvas till så väl livets nödtorft som för avnjutandet av nöjen. Penningbegäret hos dem med större ambitioner syftar också till makt och belönandet av förtjänster. Marcus Crassus sa till exempel nyligen, att den som önskar vara den främste i landet måste ha en förmögenhet vars avkastning kan upprätthålla en krigshär. Även eleganta tillställningar och den bekvämlighet som kommer av att föra ett praktfullt liv i överflöd är något folk uppskattar, vilket är orsaken till att behovet av pengar är gränslöst. Ändå finnes inget klandervärt i att anskaffa sig ägodelar om det inte skadar någon; men att orsaka skada är alltid att undvika.

(26) De flesta förleds också att glömma bort sin uppfattning av rättvisa så snart de ser möjligheten till högre poster i det militära eller i det offentliga. Det Ennius skriver:

Ej gemenskapens band,
ej löften, är heliga för makten

innehåller en vidare sanning. För så snart en situation är sådan att endast en kan utmärka sig, uppkommer en så stor konkurrens att gemenskapens band blir svåra att upprätthålla. Alldeles nyligen bevisade sig detta i _Gaius Caesar_ rättslöshet, när han vände upp och ner på alla mänskliga och gudomliga lagar för det rike hans oresonliga sinne självt skapat sig. Det tråkiga med detta är att det ofta är i de största personerna och mest framstående sinnena som begäret efter att bli dyrkade och äga makt, inflytande och ära uppkommer. Desto större anledning att däri vara uppmärksam för att undvika att begå felsteg.

(27) Men när något orättfärdigt begås är det stor skillnad på om det begås genom någon känsloimpuls, som oftast är kortvarig och övergående, eller om det är genomtänkt och planerat -- för felaktigheter som begås till följd av en övergående sinnesstämning är mer ursäktliga, än de som begås med en genomtänkt avsikt. Men nu är det färdigtalat om varför man skadar varandra.

IX Den andra orättfärden: att inte handla till andras välgång[redigera]

(28) Att försumma sin plikt att agera till försvar för andra har flera orsaker: Man vill undvika ovänskap, besvär, eller utgifter, eller så hindrar man sig till följd av arrogans, lathet, slöhet; eller att man är så fylld av sina egna sysslor att man överger dem man har ansvar att bry sig om. Alltså kan vi fråga oss om Platons rekommenderade förhållningssätt för filosofen är tillräcklig. Filosofen sägs handla rättfärdigt när han endast utforskar sanningen, och undviker och ringaktar sådant andra betraktar som livets viktigaste och strider till döden för. Visserligen åtlyder filosofen den första delen av rättfärd, att inte orsaka skada, men de undlåter den andra delen: De överger i sitt sökande efter kunskap dem de bör se efter. Vidare hävdar Platon att de inte bör ägna sig åt samhällstjänster såvida ej tvingade därtill. Men det är att föredra att sådana handlingar utförs självmant, för en handling kan till sin natur bara vara god om den utförs genom fri vilja.

(29) Det finns också dem som -- antingen uppfyllda av sina egna sysslor, eller genom något slags förakt för sina medmänniskor -- förklarar sig endast ägna sig åt sina egna göromål och anse sig inte orsaka skada. Men även om de undviker den första typen av orättfärd gör de sig skyldiga till den andra. De överger samhället, när de inte tillägnar det något intresse, någon möda, eller något av sina tillgångar.

(30) När vi nu har redogjort för de två slagen av orättfärd och vilka orsaker de har, och då vi tidigare redogjort för vad rättfärden består av, är det lätt att avgöra vad vår plikt är för varje tillfälle -- såvida vi inte är alltför självfokuserade. För det är inte lätt att sätta sig in i andra människors situation. Även om Chremes i Terentius skådespel säger att för honom är "inga mänskliga angelägenheter främmande", så är det ändå så, att när onda eller goda saker händer oss själva förstår vi och känner vi det mycket starkare än när samma saker händer andra, liksom vi betraktar dem från långt avstånd och därför bedömer deras situation annorlunda än vår egen. Därför ger dessa en utmärkt föreskrift som råder oss att inte handla när vi tvivlar över om en handling är rätt eller fel. För rättfärdhet lyser genom och rättfärdigas genom sig självt -- när vi tvekar måste tanken på något orättfärdigt existera.

X (Överskrift saknas)[redigera]

(31) Men ofta är förhållandena sådana, att den mest lämpliga och rättfärdiga handlingen vänds åt motsatt håll. Det kan till exempel bli rättfärdigat att inte hålla ett löfte, eller att handla tvärt mot vad som vanligtvis anses vara korrekt och hedersamt. För när de uppställda regler man bör följa - vilka jag tidigare beskrivit: att inte orsaka skada och att verka för allmänhetens bästa - undergår förändringar, förändras samtidigt plikten; plikten är föränderlig.

(32) Ett infriat löfte, till exempel, kan ibland vara till skada antingen för den som gav löftet eller för den som löftet gavs till. [ etc ]