Latinsk grammatik för gymnasiet
Formlära[redigera]
Pronomen[redigera]
is, ea, id[redigera]
Is, ea, id är ett pronomen som syftar på något som redan nämnts och som motsvaras av svenskans denna, han/hon/den/det, i t.ex. Iuliam in foro vidit. Eam vocavit. (Han/Hon såg Julia på torget. Han/Hon ropade på henne.) I första meningen ser du att han/hon inte sätts ut på latin. Däremot i andra meningen sätts is, ea, id ut eftersom det syftar tillbaka på något som redan nämnts, alltså, Julia.
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
ille, illa, illud[redigera]
Ille, illa, illud är ett utpekande (demonstrativt) pronomen som syftar på någon/t som är en bit bort, t.ex. ille liber (den där boken, som alltså är en bit bort), ille Socrates (den berömde Socrates, som ju är en bra bit bort i tid eftersom han levde för så länge sedan) eller illo tempore (vid denna tid, vilket alltså inte är igår utan måste vara för ganska länge sen för att detta uttryckssätt ska kunna användas). På svenska motsvaras det alltså av den/t där men även av den berömda (om det var för länge sen) eller denna/detta.
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Relativa pronomen[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
Svenskans relativa pronomen är som och vilken/t, vilka (inte frågeordet) samt vars i t.ex.
| Bollen som rullade på gatan var regnbågsfärgad. | Rosen som jag såg var blå. | Hon oroar sig för mycket vilket inte alls är bra. | Priset gick till Margareta vars namn betyder pärla. |
För att förstå hur de relativa pronomina används på latin behöver vi även förstå hur meningar byggs upp kring ett relativt pronomen. Som och vilken inleder en bisats och syftar tillbaka på något som redan nämnts. I meningen ovan till exempel syftar som tillbaka på bollen. Som och vilken inleder alltså en relativ bisats och kan, som alla bisatser, strykas. Vad blir då kvar i vår mening? Bollen var regnbågsfärgad. Nu är det ganska lätt att ta ut satsdelarna i meningen: bollen är subjekt, var predikat och regnbågsfärgad predikatsfyllnad. Men vad händer om vi stoppar tillbaka vår relativa bisats: som rullade på gatan? Vi har till att börja med en egen sats med ett eget predikat, nämligen rullade. Detta predikat måste också ha ett subjekt i samma sats. Vi frågar oss alltså vad det var som rullade. Nu är det lätt att tänka sig att det ju såklart är bollen men ordet bollen finns ju inte med i bisatsen: som rullade på gatan. Svaret på frågan Vad rullade? är i stället ordet som. Självklart syftar ordet som på bollen men ordet bollen är som sagt inte en del av bisatsen. Med andra ord är alltså ordet som subjekt. På latin skulle ordet som alltså stå i subjektets kasus: nominativ.
I den andra meningen, Rosen som jag såg var blå, kan vi göra samma sak. Delen som blir kvar när vi tar bort den relativa bisatsen är Rosen var blå, subjekt, predikat och predikatsfyllnad. När vi sedan analyserar som jag såg ser vi att predikatet i bisatsen är såg och jag är subjekt. Med samma logik som tidigare frågar vi oss Vad såg jag? för att ta reda på ackusativobjektet. Svaret är som. Självklart syftar ordet som på rosen och det var ju rosen jag egentligen såg men ordet rosen är inte en del av bisatsen. I dess ställe står ordet som som alltså är ackusativobjekt. Detta innebär att det relativa pronominet på latin skulle böjas i ackusativ.
Latin[redigera]
på latin böjs det relativa pronominet i samma genus och numerus som ordet det syftar på, nästan som ett adjektiv. Med andra ord står ordet som i maskulinum om det syftar på ett maskulint ord, i femininum om det syftar på ett feminint ord och netrum om det syftar på ett neutralt ord. Det relativa pronominet står också i samma numerus som ordet det syftar på, t.ex. i plural om det syftar på något i plural.
Det som kan upplevas som oväntat är att pronominet inte nödvändigtvis är böjt i samma kasus som ordet det syftar på. Detta betyder att ändelserna på det relativa pronominet och ordet det syftar på oftast inte är desamma. I stället är ordet som böjt i enlighet med den satsdel/funktion ordet som har i den delen av meningen. I meningen Rosen som jag såg var blå är som ackusativobjekt i bisatsen och måste därför stå i ackusativ medan Rosen är subjekt och måste därmed stå i nominativ: Rosa, quam vidi, caerulea erat.
Resonemanget kan sammanfattas med:
| ||||
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Verb[redigera]
Perfekt[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
Perfekt är ett tempus som uttrycker att någonting har hänt. Exempel på svenska verb i tidsformen perfekt är har jagat, har sett, har hört etc. På svenska lägger vi alltså till ordet har framför verbet för att bilda perfekt. Med andra ord består svenskans perfekt alltid av två ord. På latin behövs inte två ord för att uttrycka perfekt utan det räcker med ett ord.
Latin[redigera]
Perfektstammen[redigera]
För att känna igen perfekt av ett latinskt verb behöver du kunna känna igen perfektstammen av ett verb. Här följer några exempel på verb med presensstammen först och perfektstammen sen.
| 1 | 2 | 3 | 4 | |
|---|---|---|---|---|
| presensstam | voc(a)- | habe- | reg- | audi- |
| perfektstam | vocav- | habu- | rex- | audiv- |
Om du studerar tabellen ser du kanske att presensstammen och perfektstammen skiljer sig lite från varandra. Exakt hur de skiljer sig kan dock vara svårt att räkna ut på förhand. Låt oss titta på några andra exempel på verb i samma konjugationer och se hur deras perfektstam ser ut!
| 1 | 2 | 3 | 4 | |
|---|---|---|---|---|
| presensstam | am(a)- | iube- | curr- | veni- |
| perfektstam | amav- | iuss- | cucurr- | ven- |
Eftersom både habe- och iube- tillhör 2 konjugationen är det förvånande att deras perfektstammar ser helt olika ut: habe- blir habu- medan iube- blir iuss-. Är det då helt omöjligt att räkna ut hur perfektstammen ser ut? Som tur är finns det en sak som du nästan alltid kan vara säker på: i 1 konjugationen bildas perfektstammen genom att ett –v- läggs till presensstammen. Exempel är voc(a)- som blir vocav- och am(a)- som blir amav-. För att veta hur perfektstammen ser ut för verb som tillhör någon annan konjugation än den första är det dock nödvändigt att lära sig utantill hur perfektstammen ser ut när man lär sig ett nytt verb. Det är smidigast att då lära sig verbets hela tema utantill så har du sedan all information om verbstammar du behöver.
Personändelser för perfekt[redigera]
Hittills har du endast sett stammen som används för att bilda tempuset perfekt. För att känna igen perfekt behöver du även känna igen de särskilda personändelser som bara används i perfekt. Dessa personändelser sitter ihop med perfektstammen och är det som signalerar till dig vilken grammatisk person det är fråga om. Ändelserna är:
| sg | 1 | –i (jag) |
|---|---|---|
| 2 | –isti (du) | |
| 3 | –it (han, hon den, det) | |
| pl | 1 | –imus (vi) |
| 2 | –istis (ni) | |
| 3 | –erunt (de) |
Om vi sätter ihop perfektstammen med personändelserna för perfekt får vi alltså tempus perfekt. Exempel är
|
|
Pluskvamperfekt[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
Pluskvamperfekt är ett tempus som uttrycker att någonting hade hänt. Exempel på svenska verb i tidsformen pluskvamperfekt är hade jagat, hade sett, hade hört etc. På svenska lägger vi alltså till ordet hade framför verbet för att bilda pluskvamperfekt.
Latin[redigera]
Uppbyggnad[redigera]
Pluskvamperfektformerna av ett verb bildas med hjälp av perfektstammen. För att känna igen pluskvamperfekt behöver du även känna igen ändelserna som utmärker just pluskvamperfekt. Det som signalerar att det är pluskvamperfekt det handlar om är tempusmarkören era. Slutligen signalerar personändelser vilken grammatisk person det är fråga om. Personändelserna i pluskvamperfekt är desamma som i imperfekt vilket innebär att våra två exempelverb ser ut så här i pluskvamperfekt:
|
|
Genväg[redigera]
Eftersom era–m etc. är detsamma som imperfekt av sum kan man också tänka att pluskvamperfekt bildas med perfektstammen av verbet + imperfekt av sum.
Perfekt och pluskvamperfekt passivum[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
De former som man vanligtvis tänker på när man tänker på perfekt och pluskvamperfekt är aktiva former, t.ex. har jagat (perfekt) och hade jagat (pluskvamperfekt). Självklart kan dessa former också göras passiva och slutar då som vanligt på –s på svenska: har jagats och hade jagats. Då kallas formerna perfekt och pluskvamperfekt passivum.
I jämförelse med andra språk hör svenskan till undantagen i och med att vårt språk bildar passivum med en särskild ändelse: -s. I franskan, tyskan och engelskan bildas perfekt och pluskvamperfekt passivum med ett hjälpverb + perfekt particip.
Latin[redigera]
Även på latin bildas former som har/hade jagats med hjälp av perfekt particip. Perfekt participformen hittar du som tredje formen i verbets tema. Eftersom perfekt particip inte är en tidsform (tempus) utan bara en verbform behöver vi lägga till ett hjälpverb som kan ha personändelser för att det ska bli ett riktigt tempus. Hjälpverbet man lägger till är en form av vara.
Perfekt passivum[redigera]
För att ta ett exempel: jag har kallats heter vocatus sum. Om man vill använda en annan person än jag så är det sum man ändrar på.
| sg | 1 | vocatus sum jag har kallats |
|---|---|---|
| 2 | vocatus es du har kallats | |
| 3 | vocatus est han har kallats |
När vi nu efter dessa tre former i singular ska övergå till plural behöver man komma ihåg att participet böjs som ett adjektiv (t.ex. longus) vilket ger:
| pl | 1 | vocati sumus vi har kallats |
|---|---|---|
| 2 | vocati estis ni har kallats | |
| 3 | vocati sunt de har kallats |
När man bildar perfekt och pluskvamperfekt passivum så är det alltså hjälpverbet vara som anger tidsformen. Genom att använda presens av vara tillsammans med perfekt particip så skapas perfekt passivum.
Pluskvamperfekt passivum[redigera]
Följaktligen så skapas jag hade kallats genom att använda imperfekt av vara: vocatus eram. "Eram" kan sedan böjas för att signalera olika personer.
| sg | 1 | vocatus eram jag hade kallats |
|---|---|---|
| 2 | vocatus eras du hade kallats | |
| 3 | vocatus erat han hade kallats | |
| pl | 1 | vocati eramus vi hade kallats |
| 2 | vocati eratis ni hade kallats | |
| 3 | vocati erant de hade kallats |
Genus i tempus[redigera]
Eftersom participet böjs som ett adjektiv så signalerar det även genus (maskulinum, femininum, neutrum). Detta innebär att de exempel du hittills sett ovan alla endast har handla om maskulina ord.
När latinet uttrycker att ett feminint eller neutralt ord har eller hade t.ex. kallats måste participet böjas i femininum eller neutrum (som 1 respektive 2 deklinationen) enligt följande:
|
|
(Eftersom det är tveksamt om det någonsin är aktuellt att använda neutrum förutom i 3 person singular har övriga personer skrivits inom parentes.)
Perfekt particip[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
Perfekt particip är en verbform som finns på såväl svenska som engelska, latin och andra språk. Exempel på svenska är jagad, stängd, stulen/t. Det är lättast att skapa formen på svenska genom att lägga till ordet är eller blir framför ett verb som du vill böja i perfekt particip: blir/är jagad, (blir/)är stängd, blir/är stulen. (Observera att perfekt particip egentligen inte har något att göra med tempus perfekt, som t.ex. har jagat.)
Perfekt particip är en form som används både lite som ett adjektiv och ett verb. Låt oss ta ett exempel på svenska.
Ordet jagad kommer uppenbarligen av verbet jaga men kan användas som ett adjektiv i t.ex. en jagad hund eller hunden blev jagad precis som glad är ett adjektiv i en glad hund och hunden blev glad. Precis som ett adjektiv behöver participet också böjas så att det stämmer med huvudordet:
|
|
Participet jagad kan alltså fungera, se ut och böjas som ett adjektiv.
Latin[redigera]
Perfekt particip på latin bildas med hjälp av perfekt participstammen. Denna stam brukar anges i ordböcker i verbets tema. Verbtemat i en ordbok kan se ut så här:
| rego | rexi | rectum | 3 | (styra) |
Det är den tredje formen i temat som är perfekt particip, i det här fallet rectum (styrd). I temat slutar perfekt particip alltid på -um och om du tar bort -um får du den rena stammen kvar, t.ex. rect-. Anledningen till att formen slutar på -um i temat har att göra med att particip används delvis som ett adjektiv. Därför får participet adjektivändelser. Ändelsen –um som du ser i temat är ändelsen i neutrum singular och är den form du ser om ordet rectum beskriver ett neutralt substantiv, t.ex. oppidum (n) i oppidum rectum (en styrd stad). I övrigt böjs perfekt particip precis som –us, -a, -um-adjektiv, t.ex. currus rectus (en styrd kärra,) navis (f) recta (ett styrt skepp) eller oppidum rectum (en styrd stad), och även i de olika kasusen, t.ex. Currum rectum video (Jag ser en styrd kärra.).
Användning som attribut, del av tempus och satsförkortning[redigera]
Perfekt particip används på tre olika sätt. Det första är som adjektivattribut till ett substantiv (se förra stycket). Det andra är som huvudverb i tempuset perfekt/pluskvamperfekt passivum (se Perfekt och pluskvamperfekt passivum)där hjälpverbet esse (est, erat etc) ingår. Det tredje är en användning som kallas för satsförkortning. Ett exempel på svenska är t.ex.
| Gripen av polisen medgav han sitt brott. |
Denna mening innehåller participet gripen och är ett förkortat sätt att säga "När han hade gripits...". Konstruktion med particip (gripen) snarare än bisats (när han hade gripits) är vanligare på latin än svenska. Därför går det inte alltid att översätta ordagrant utan man kan behöva använda svensk bisats i stället (när, sedan, som etc)
En egenhet hos particip är att formen inte uttrycker någon egen tid. Perfekt particip uttrycker bara att handlingen är avslutad i förhållande till meningens huvudverb. Exempel på vad detta innebär får vi i följande meningar:
|
|
Ovan ser vi att ordet victus inte ändras bara för att vi byter från nutid (timet) till dåtid (timuit i perfekt). Trots att victus inte ändras så blir innebörden en annan i de två meningarna vilket framgår om vi översätter med svensk bisats: När Pompejus har besegrats av Caesar, är han rädd. och När Pompejus hade besegrats av Caesar, var han rädd. Detta visar att ordet participet victus inte har någon egen tid utan innebörden anpassar sig till tempuset hos huvudverbet. Det visar också att pertekt particip alltid uttrycker något avslutat.
Presens particip[redigera]
Allmän språkkunskap[redigera]
Presens particip är, precis som perfekt particip, en verbform som fungerar lite som både adjektiv och verb. Ett exempel på en svensk presens particip-form är jagandeeller väntande. På svenska slutar alltså presens particip på -ande eller -ende. Den engelska motsvarigheten är den självständiga -ing-formen. Presens particip uttrycker att någonting är pågående ("håller på med"). Exempel är
| Anna går visslande genom skogen. |
| Visslande på en melodi vandrade Anna genom skogen. |
I exemplen ovan ser vi att presens particip visslande uttrycker att Anna höll på att vissla medan hon gick.
Latin[redigera]
Presens particip på latin bildas genom att man lägger till ändelsen -ns/-nt på verbets presensstam.
|
Eftersom particip delvis fungerar som adjektiv böjs de också som adjektiv för att det ska synas vilket ord participet beskriver. Förutom i grundform får presens particip samma ändelser som tredje deklinationen. Detta blir tydligast om man jämför det med adjektivet ingens (väldig) som böjs på precis samma sätt. Precis som för ingens så innehåller alla böjda former kännetecknet -nt-. Exempel:
|
Användning som attribut och satsförkortning[redigera]
Perfekt particip används på två olika sätt. Det första är som adjektivattribut till ett substantiv (se förra stycket). Det andra är en användning som kallas för satsförkortning. Ett exempel på svenska är t.ex.
|
Denna mening innehåller participet visslande och är ett förkortat sätt att säga "medan hon visslade...". Konstruktion med particip (visslande) snarare än bisats (medan hon visslade) är vanligare på latin än svenska. Därför går det inte alltid att översätta ordagrant utan man kan behöva använda svensk bisats i stället (som, när, medan etc)
En egenhet hos particip är att formen inte uttrycker någon egen tid. Presens particip uttrycker bara att handlingen är pågående i förhållande till meningens huvudverb. Exempel på vad detta innebär får vi i följande meningar som innehåller participet videns i plural (videntes):
|
|
Ovan ser vi att ordet videntes inte ändras bara för att vi byter från nutid (timent) till dåtid (timuerunt i perfekt). Trots att videntes inte ändras så blir innebörden en annan i de två meningarna vilket framgår om vi översätter med svensk bisats: När kelterna ser Caesar, fruktar de. och När kelterna såg Caesar, fruktade de. Detta visar att ordet participet videntes inte har någon egen tid utan innebörden anpassar sig till tempuset hos huvudverbet. Det visar också att presens particip alltid uttrycker något pågående.