Historia 1a1/Rom Julius Caesar
På 50 talet f.kr. fanns en ståthållare som bestämde över norra Italien och som skulle skriva in sig för evig tid i historieböckerna. Han hette Julius Caesar.
Julius Caesar föddes år 100 f.kr. och var en makthungrig yngling från en rik familj i Rom. Han var en bra talare och hade lätt för att få folk att lyssna på honom och inte bara det. Han var också bra att få folk att skratta och bli på gott humör när han talade. Caesar brukade bjuda de fattiga i Rom på fantastiska skådespel. Det var väldigt dyrt för honom, men det gjorde honom populär och många röstade på honom. Till slut blev han framröstad som konsul, och även ledare för en hel romersk armé.
Krigen i Gallien[redigera]
Han tog sin armé och tågade norrut där gallerna bodde. Genom list, mutor och skicklig krigföring lyckades han erövra hela den delen av Gallien som ligger på fastlandet. Efter det gjorde han klart alla förberedelser för att erövra Britannien. Alla krigen gav honom väldiga krigsbyten - guld, silver och slavar och han kunde satsa ändå mer pengar i Rom för att bli ändå populärare. Genom serien Asterix och Obelix har hans strider blivit kända, särskilt när han besegrar gallerhövdingen Vercingetorix efter att, under en längre tid, ha belägrat gallernas stad Alesia.
Diktator[redigera]
Senatorerna blev oroliga eftersom de märkte hur han bara blev allt populärare och populärare. De skickade ut en budbärare med meddelande om att han skulle återvända till Rom. Julius återvände men stannade vid floden Rubicon. Enligt lag fick nämligen ingen korsa floden Rubicon med sina arméer. Det var samma sak som förräderi och bestraffades med döden. Sedan sägs han ha sagt ”Alea iacta est” , tärningen är kastad – uttrycket används än idag om något som man inte kan göra ogjort längre, och tågade in i Rom tillsammans med alla de soldater som var lojala mot honom. Detta var början på ett inbördeskrig i Rom, men Caesar hejdade sig inte. Hans motståndare i senaten flydde eller gav upp. Caesars vänner i senaten valde honom till diktator, men inte för sex månader, utan på livstid.
Caesars arbete[redigera]
Caesar var en bra härskare, om än makthungrig. Han sände tusentals fattiga till Spanien där de fick egen mark och kunde bli småbönder. Han straffade oärliga guvernörer. Han såg till att många personer i provinserna fick romerskt medborgarskap. Han ändrade i kalendern så att februari fick en skottdag vart fjärde år för att den skulle stämma bättre. Caesar hade mängder med andra förslag, men hann inte genomföra dem innan han mördades.
Caesar mördas i senaten[redigera]
Man anklagade Caesar för att försöka göra sig till kung och man ville inte ha tillbaka kungar i Rom igen. Detta gjorde honom impopulär bland många senatorer. Den 15 mars år 44 f.kr. kom han gående in i senatens hus. Han stannade upp när en senator först ställde en fråga, men sedan gav honom ett knivhugg. Fler senatorer omringade Caesar och fler knivar begravdes i hans kropp. Blod fläckade hans vita kläder och i ett sista försök att skydda sig svepte han manteln över ansiktet. Det sägs att han känt igen sin gode vän Brutus bland mördarna och sagt ”E tu Brute?”, även du Brutus, innan han dog. De flesta storgodsägare och senatorer var nöjda med att han dödats, men staden var full av Caesars soldater som inte längre fick någon lön och de fattiga i Rom hade älskat honom. Inte heller hade han någon son som kunde ärva honom, bara sin adopterade systerson Octavianus.
Begravningen[redigera]
På begravningsdagen var gatorna fyllda med människor. Caesar bars på en bår och man kunde fortfarande se de mörka blodfläckarna och hålen efter de 23 knivhuggen på kroppen och kläderna. Båren ställdes ner på torget, forum romanum. Caesars gode vän Marcus Antonius höll ett gripande tal och läste högt ur Caesars testamente. Caesar hade varit generös när han levde och var fortfarande generös i döden. Han bestämde att hans trädgård nere vid Tibern kulle bli en allmän park och att alla romerska medborgare skulle få en summa pengar. Folk var upprörda och kravaller startades i staden. De senatorer som varit ansvariga för Caesars död tvingades i landsflykt och Markus Antonius tog själv det arv som Caesar föreskrivit sin adoptivson Octavianus. Detta var början på ett både långt och blodigt inbördeskrig.