Arbetet på boken har endast påbörjats. Vissa kapitel kan vara användbara, men helheten är mycket bristfällig.

Del IV – Installation av Linux

Om avsnittet

Många som vill byta från Windows till Unix kommer att vara tvungen att själv installera någon Unix på sin dator. Installationsprocessen skiljer sig väldigt mycket mellan olika Unix-versioner och att beskriva dem alla är inte möjligt inom ramen för den här boken. Av skäl som beskrevs ovan är GNU/Linux ett naturligt val, åtminstone för dem som inte vill söka installationsanvisningar på egen hand. GNU/Linux har också det bästa stödet för Windows. Därför är det installation av GNU/Linux som beskrivs här.

Att installera GNU/Linux är i allmänhet inte svårare än att registrera och anpassa en nyinstallerad Windows, om man inte har erfarenhet av någondera från förr och väljer någon av de stora distributionerna. Det känns ändå tryggare att ha en uppfattning om vad som väntar. Du måste också ta ställning till vissa frågor och vissa skillnader mot Windows ställer ofta till med problem eller förvirring.

I verkliga problemsituationer krävs detaljinformation som bättre tillhandahålls i enskilda distributioners installationsanvisningar. Distributionerna är många, de utvecklas snabbt och många problem handlar om något i den specifika kombinationen av maskin- och programvara.

Val av Linux-distribution

GNU/Linux installeras vanligen i form av distributioner. En distribution är en samling programvara, inklusive installationsprogram, operativsystem, tillämpningsprogram och dokumentation. En distribution kan vara skapad av ett företag, en organisation eller en samling privatpersoner. Den har i allmänhet en webbplats där man kan ladda ner programvaran, men det är också möjligt att köpa en CD eller DVD med programvaran i ett mer eller mindre vackert paket (och senare uppdatera automatiskt från webbplatsen).

De flesta stora distributioner kan köpas med manual och användarstöd, på samma sätt som licenser till företagskunder till andra programvaruproducenter. Det finns också företag som i första hand sysslar med att anpassa GNU/Linux för olika behov eller ge konsulthjälp. Om din organisation skall byta till GNU/Linux kan det vara på sin plats att se över de möjligheterna.

Det finns ett otal Linux-distributioner, varav en handfull är stora och allmänt kända. Det lönar sig att skaffa någon av de stora, eftersom du lättare får hjälp med dem, och du säkrare hittar den programvara du behöver. Om du har specialbehov (ovanlig dator) kan det hända att detta ytterligare minskar det utbud du behöver beakta. Några av de stora är Debian, Fedora, Suse och Ubuntu.

Alla stora Linux-distributioner ger tillgång till ungefär samma centrala programvara: en eller flera skrivbordsmiljöer med ordbehandlare, räkneblad, e-postklient, webbläsare etcetera, bildbehandlingsprogram, klienter för IP-telefoni, utvecklingsverktyg, internetservrar etc. Och antagligen mer annan programvara än du någonsin kunde tänka dig. Det finns skillnader i vilken programvara som installeras om man inte anger önskemål, hur välintegrerade något mer ovanliga program är och i viss mån hur programmen konfigurerats. Det finns också stora skillnader i vad utvecklarna ser som viktigt. Alla de stora är dock tillräckligt bra, så du behöver inte bekymra dig för att välja fel.

För den osäkra är det bra att välja en distribution som någon i den närmaste kretsen kan hjälpa med eller som man upplever att har bra stöd på annat sätt (webbforum, färska böcker). Undvik dagsländor: att skapa en egen distribution på basen av en annan är relativt enkelt, men att underhålla den kan bli mycket svårare än väntat. Du behöver inte använda samma distribution som din vän datorentusiasten, det räcker att han eller hon känner den distribution du väljer och gärna hjälper dig med den.

För den som inte genast vill installera Linux på hårddisken kanske Ubuntu (eller dess varianter Kubuntu och Xubuntu) kan rekommenderas. De flesta stora erbjuder numera möjlighet att köra operativsystemet från DVD eller USB-minne, men av dem är Ubuntus variant mest känd och beprövad.

Det kan löna sig att läsa litet om de de olika distributionerna. Du kanske hittar någon som du känner dig hemma i från början, vilket givetvis är en fördel. Alla distributioner går dock att skräddarsy enligt egna behov och preferenser. Om du vill kan du pröva flera distributioner (flera kan vara installerade samtidigt) och byta till en annan senare, då du har en uppfattning om vad du vill.

Vilken dator?

Det går att köpa datorer med färdigt installerad Linux eller att komma överens med en Linux-entreprenör att installera Linux enligt dina önskemål. Priset är antagligen betydligt lägre än priset på licenserna för Windows och Microsoft Office. Vissa mobiltelefoner och minibärbara säljs ofta med Linux, men annars är det ovanligt att göra så. Vi avråder inte, men behandlar inte det alternativet desto mera.

Linux finns att få till en mängd olika system, från nätverksapparatur och mobiltelefoner till stor- och superdatorer. Här nöjer vi oss att beskriva installationen på en normal PC-dator. För minibärbara är proceduren ungefär den samma, men ofta behövs då en distribution för den specifika datormodellen, om man inte vill göra det svårt för sig. För persondatorer med ovanligare arkitektur måste man välja en distribution som stöder den, och oförutsedda problem kan uppstå vid installationen. Vi utgår alltså, då annat inte sägs, från att du har en vanlig PC-dator med 32 eller 64 bitars x86-processor från Intel eller AMD (eller liknande processor av andra).

GNU/Linux kan installeras också på gamla datorer. För att du skall få en rättvis bild av systemet och slippa problem är det ändå bäst att först installera systemet på en någorlunda modern dator med tillräckligt minne. Undvik ändå den allra nyaste hårdvaran: det tar ofta ett tag innan Linux stöder den. Med under 1 GHz (Intel) eller under 1 GB måste du räkna med att datorn känns långsam, också om en sådan dator med ändamålsenliga lösningar är fullt användbar (och en ännu äldre dator kan användas som X-terminal till den nya datorn, så att två eller flera kan arbeta med den samtidigt).

Du kan installera GNU/Linux på en Windows-dator och använda de båda operativsystemen turvis. Linux-distributionerna brukar installera sig vid sidan av Windows så att du vid start ("boot") kan välja vilkendera operativsystemet du skall använda. Vanligen förutsätter detta att du krymper ihop Windows-partitionen så att du kan skapa en ny partition för Linux. Detta kan göras med Windows-verktyg eller, beroende på distribution, under installationsprocessen. Om du inte förstår ordet "partition" har du fyra valmöjligheter: läs mera annanstans, be om hjälp, installera Linux och hoppas på det bästa (med risk att bli av med Windows och filerna där) eller installera Linux på en minnessticka, DVD eller liknande.

Att köpa ny hårdvara

Om du köper en dator (eller något tillbehör) enkom för Linux skall du berätta det i affären. I en del affärer har man sakkunskap och kan rekommendera lämpliga lösningar, i andra kan det åtminstone stärka din ställning om du vill byta ut något som bara fungerar i Windows. Och i många affärer slipper du betala för en Windows som du ändå inte tänker använda. Låt gärna affären plocka ihop en dator enkom åt dig: i de färdiga paketen kan man ha sparat på fel ställen och man får sällan med några manualer.

Många hårdvarutillverkare betraktar programmeringsgränssnittet för sina apparater som affärshemligheter. Det betyder att det är mycket svårt för andra än dem själva att skriva drivrutiner för hårdvaran. Oftast lyckas Linux-programmerarna lista ut hur man skall bära sig åt, så att de kan skriva drivrutinerna, men det tar tid, så den nyaste hårdvaran fungerar ofta inte åtminstone särskilt bra i Linux. Viss hårdvara är ointressant för dem som skulle klara att skriva drivrutinerna och kommer därför aldrig att fungera.

Kolla läget åtminstone för grafikkort, skrivare och hårdvara för specialbehov. Det är ofta bättre om hårdvaran har fri programvara som levereras med Linux-kärnan, också om den inte stöds av hårdvarutillverkaren, än om Linux stöds av tillverkaren, men med ofri programvara. I det förra fallet kommer drivrutinerna oftast att underhållas också efter att tillverkaren tappat intresset för dem, i det senare kanske drivrutinen inte fungerar i nya Linux-versioner.

Spara inte på minnet. Unix är ett fleranvändarsystem och det är naturligt att ha många program igång samtidigt. Då kan mängden minne lätt bli en flaskhals. Unix använder i och för sig minnet effektivare än i synnerhet Windows Vista, och klarar sig i nödfall med rätt litet. Men om du skaffar en ny dator vill du antagligen inte snåla.

Skaffa gärna dubbla processorer. Också här gäller att genuina fleranvändarsystem kan använda båda (alla) processorer effektivt. I vissa situationer kan den andra processorn hindra systemet från att låsa sig. Däremot behöver processorn inte ha maximal klockfrekvens; betala inte tjugo procent extra för tio procents förbättring (flaskhalsarna är ofta annanstans).

Stora hårddiskar är numera billiga. Genom att betala litet mer får du en mycket större än dem som normalt ingår i datorpaket. Om du vill använda maskinen som filserver eller ha flera operativsystem installerade är det praktiskt med fler partitioner och om du har gott om utrymme behöver du inte gissa behoven rätt. Det är skönt att kunna spara all e-post och alla foton i ett arkiv (givetvis lönar det sig att också ha en städad mindre version av arkivet, men alltemellanåt saknar man något man inte trodde sig behöva). Och om du för över ditt CD-förråd eller film till hårddisken eller låter kompisarna ha sina säkerhetskopior på din hårddisk så räcker de mindre hårddiskarna inte långt.

Installationsmedium

För att installera eller köra Linux måste man starta upp datorn från ett medium med installationsprogrammet eller en färdig installation. Man kan köpa en CD, DVD eller en uppsättning sådana eller ladda ner en avbildning från distributionens webbplats. Om man väljer att ladda ner en avbildning skall denna sedan "brännas" till en CD eller DVD eller kopieras till en USB-sticka. Märk att avbildningen representerar en hel CD eller DVD, inte en vanlig enskild fil. Installationsinstruktionerna brukar beskriva hur man bränner en CD av en avbildning; proceduren är den samma oberoende av distribution.

Olika distributioner tillhandahåller olika uppsättningar avbilder. Vanligen står valet mellan en live-CD, som innehåller en färdig installation med ungefär den programvara man behöver, en liten installations-CD, som främst innehåller installationsprogrammet och de komponenter som behövs för att installera resten av systemet, eller en DVD med installationsprogrammet och ett större urval program. Det kan finnas fler varianter med olika urval programvara. Vissa av avbilderna går också att använda på USB-sticka, se distributionens instruktioner.

Partitioner och starthanterare

Hårddisken är ofta indelad i flera partitioner, som i de flesta sammanhang behandlas som om de vore separata hårddiskar. Partitionstabellen i början av hårddisken på en PC-dator har utrymme för en starthanterare (”bootloader”) och fyra primära partitioner, varav den sista ofta används som en utökad partition, som innehåller en egen partitionstabell och flera logiska partitioner (i en kedja, så att den utökade partitionens partitionstabell innehåller en vanlig partition och en utökad partition). Antalet logiska partitioner är begränsat, men gränserna är tillräckligt höga för att sällan vara något problem.

Denna beskrivning gäller operativsystem för PC-datorer. Till exempel BSD och Solaris använder annan terminologi och kan inte direkt använda dessa partitioner. Det går att få dem på samma hårddisk, men partitioneringsprogrammet bör då explicit stöda dessa andra system.

Starthanteraren använder i allmänhet BIOS och med gammal BIOS och stor hårddisk kan man vara tvungen att se till att starthanteraren och dess filer finns i början av hårddisken. På urgamla maskiner betyder detta de första 7,8 GiB (”Large”-modellen), på något nyare maskiner kan gränsen vara 128 GiB (28 bit LBA). Nya maskiner kan vid sidan av den traditionella partitionstabellen (48 bit LBA) använda GUID, med stöd för större partitioner (tidigare gräns 2 TiB; Linux använder inte informationen om partitionsstorlek, men torde stöda utökningen). Installationsprogrammet, partitionshanteraren och starthanteraren tar i allmänhet hand om detaljerna.

Samspel mellan Linux och Windows

Windows och Linux har egna starthanterare, som måste installeras på rätt sätt för att båda operativsystemen skall fungera. Ofta gör starthanteraren i den primära partitionstabellen (”MBR”) inget annat än att den laddar en annan starthanterare från den partition som markerats som ”aktiv”. Starthanteraren där laddar i sin tur in operativsystemet från partitionen, om man inte ställt in den annorlunda. De filer som starthanteraren behöver fungerar ofta annorlunda än andra filer: de kan finnas i utrymme som inte hör till något filsystem (eller ens till någon partition) och de kan ofta inte flyttas utan att starthanteraren måste installeras om.

Om du vill installera Linux vid sidan av Windows på datorns hårddisk kan det löna sig att med Windows-verktygen krympa ihop Windows-partitionen och därmed lämna utrymme för en eller två nya partitioner att installera Linux på. Vissa installationsprogram klarar själva att göra det, men inte alla. Låt utrymmet förbli tomt.

Windows brukar installera sig på den första primära partitionen och om man har Windows är det bäst så. Om Windows skapat fler partitioner är de ofta logiska partitioner och med nya Windows-versioner ibland i ett nytt format som andra partitioneringsprogram inte förstår sig på. Windows skapar också ibland en ”dold” partition för återställning av systemet. Om du har en märklig extra partition eller utrymme före den första partitionen kan det vara frågan om det här.

För att Linux skall rymmas på samma hårddisk som Windows behövs dels ledigt utrymme på hårddisken, dels utrymme för en partition i partitionstabellen. Partitionerna behöver inte vara i samma ordning i partitionstabellen och på hårddisken, men det lediga utrymmet måste synas som ledigt också för Linux' partitioneringsprogram. Om Windows använder mer än en partition (C: och D: eller liknande) kan du få problem. Med litet tur klarar Linux-distributionens installationsprogram av situationen, annars måste du ändra i partitionstabellen med Windows-verktyg eller skaffa något annat partitioneringsprogram. Situationen behandlas sannolikt i distributionens installationsanvisningar och diskussionsforum.

Installationsprogrammet kommer antagligen att föreslå ett ändamålsenligt sätt att ordna starten så att man kan välja mellan Windows och Linux (och eventuellt olika Linux-versioner). En modell är att man installerar en ny starthanterare i början av hårddisken (”MBR”) och med den kan välja operativsystem oberoende av vilken partition som är markerad aktiv. Linux startas då antingen direkt eller via en andra starthanterare på Linux-partitionen. Windows kan protestera mot att den primära starthanterare bytts ut och återställa den, varför en starthanterare på den egna partitionen kan vara bra: då räcker det att lyckas markera Linux-partitionen som aktiv för att kunna starta Linux. I värsta fall kan man använda installationsmediet (eller ett "rescue"-medium, som inte nödvändigtvis behöver komma från samma distribution) för att återställa Linux' starthanterare.

Partitioner för Linux

Installationsprogrammet för Linux kan skapa de partitioner Linux behöver, förutsatt att det hittar utrymme för en partition i partitionstabellen och ledigt utrymme på hårddisken. Några gigabyte eller mindre räcker för ett minimalt system, men du kommer sannolikt att vilja ha några tiotal gigabyte eller mer. Installationsanvisningarna för distributionen anger antagligen minimikraven mer exakt. Linux behöver inte nödvändigtvis någon primärpartition, men en sådan kan vara nyttig för starthanteraren.

I allmänhet rekommenderas för arbetsstationer och hemmabruk att man har en partition för filsystemet och en växlingspartition (”swap”). Med moderna datorers stora minnen kan man klara sig utan växlingspartition och vid behov skapa en växlingsfil istället, men den lösningen är ovanlig. Genom att inte dela upp utrymmet undviker man att det blir trångt på en partition medan det finns utrymme på andra. Med LVM är det problemet mindre (då utrymmet på partitionerna kan omfördelas), men systemet blir krångligare.

Flera partitioner kan behövas av flera orsaker också på arbetsstationer. Det är mycket enklare att pröva flera Linux-versioner (eller andra Unix-system) om man kan ge dem var sin partition. I så fall kanske man också vill ha en skild partition för användardata som skall finnas tillgängligt från alla systemen. En sådan partition kan vara nyttig också om man omväxlande kör Linux och Windows.

Partitionen för det egentliga hemområdet (/home) bör ha ett filsystem anpassat för Unix. Det betyder att det inte kan läsas från Windows utan specialåtgärder. I princip kan det vara gemensamt för alla Unix-versioner, men eftersom en del program för skrivbordsmiljöer ändrar i sina inställningar då en ny version körs behövs en del sakkunskap och arbete för att få den modellen att fungera. Inget hindrar att man från hemområdet har symboliska länkar till en gemensam partition för användardata och så kan kontrollera vilka filer som syns i hemområdet från alla system. Oberoende av arrangemangen lönar det sig att ha samma användarnamn och användarnummer (uid) i alla Unix-versionerna, och gärna samma användarnamn också i Windows

Växlingspartition (swap) och partition för tillfälliga filer (/tmp) kan vara gemensamma för alla Linux-versioner. Om man använder växlingspartitionen för att frysa ner systemet till nästa start (”hibernate”) måste man dock köra ner systemet på riktigt innan man kan använda partitionen i ett annat system.

Alla partitioner, inklusive Windows-partitionerna, kan göras synliga i alla system. Kontrollera att filrättigheterna fungerar som de skall och se till att inte tillåta systemet att skriva till filsystem som inte stöds fullt ut.

Installation

Om du har något värdefullt på den dator du skall installera Gnu/Linux på bör du spara undan en säkerhetskopia. Installationsprocessen borde inte röra en Windows-installation du tänkt spara, men det är fullt möjligt att göra något ödesdigert misstag, till exempel att radera och skriva över fel partition.

Installationsprocessen varierar mellan olika distributioner. Bekanta dig gärna med instruktionerna för den distribution du valt, efter att du läst detta avsnitt. Här behandlas några av de frågor du i de flesta fall måste ta ställning till.

Om du använder en live-CD behöver du inte installera Linux om du inte vill. Pröva gärna innan du installerar, men en installation på hårddisken ger bättre prestanda och större möjlighet att pröva olika program och konfigurationsalternativ.

När du väl har din CD, DVD eller USB-sticka startar du om datorn med skivan i CD-enheten eller stickan i en USB-port. Du kan vara tvungen att ändra i BIOS-inställningarna så att datorn startar från den enheten. Riktigt gamla datorer kanske inte klarar att starta från USB-sticka.

Du måste avgöra var systemet skall installeras (se ovan för en diskussion om hårddiskpartitioner). Om du skapat en ny tom partition bör du kunna hitta den och låta installationsprogrammet radera den och ersätta den med nya. I allmänhet rekommenderas en partition för "paging"/"swap" och en för resten av systemet. Installationsprogrammet ger möjlighet att skapa fler partitioner, men det ökar risken för att någon partition blir för liten medan någon annan är onödigt stor. Om du har mycket utrymme kan du skapa en skild datapartition gemensam med eventuella andra operativsystem.

För att installationsprogrammet skall kunna hämta programpaket över nätet måste internetförbindelsen fungera. Det betyder bland annat att installationsmediet måste ha en drivrutin för nätkortet och att datorn behöver få rätt nätverksinställningar. För trådlösa nät (WLAN, GSM) är risken för problem större än för ethernetbaserade. Vanligen har ADSL-modemet en inbyggd DHCP-server (eller DHCP-proxy) som ger den behövliga informationen, bara datorn får kontakt med modemet. I vissa fall måste du kopiera drivrutinen till ett ställe installationsprogrammet kommer åt, till exempel ett USB-minne.

De stora distributionerna stöder ett otal språk (något färre vid själva installationen). Du kommer antagligen att få välja land, språk, tangentbordsmodell, tidszon och teckenkodning. För flera av dessa kan installationsprogrammet gissa rätt. Valen kan vara andra än i eventuell Windows. Om Windows håller datorns inbyggda klocka ("RTC", den du kommer åt från BIOS-inställningarna) i lokal tid bör du antagligen berätta det åt installationsprogrammet - i Unix går klockan normalt i UTC. Den normala teckenkodningen är UTF-8, inte UTF-16 som i Windows. Valen här gäller systemet i stort. Enskilda användare kan ha andra inställningar.

Många distributioner låter en under installationen välja vad man skall använda datorn till. Valet "server" ger då i allmänhet en mycket asketisk omgivning, som man själv får komplettera enligt behov. De förvalda programmen kan också bero på vilken avbild man valde att installera från. I en del distributioner bör man akta sig för att välja alltför många program under installationen (om inte annat tar det närmare ett dygn att hämta 8 GB programpaket över en 1 Mbps ADSL-linje – vilket kan bli resultatet om man tar det mesta som verkar intressant). Hur som helst går det lätt att installera ytterligare program i ett senare skede.

Vid installationen bör man normalt ange ett lösenord för administratörskontot "root" och namn och lösenord för ett normalt användarkonto. Som användarnamn passar till exempel det egna förnamnet (helst bara små bokstäver a-z och högst åtta tecken). Lösenorden bör vara genomtänkta. Ubuntu frågar inte efter lösenord för root, utan den vanliga användaren man skapar har möjlighet att utföra administrationsuppgifter.

Om grafikkortet inte stöds fullt ut kanske det grafiska användargränssnittet inte startar. Det är också möjligt att du helt enkelt inte valt att installera de program som behövs eller helt enkelt flyttat över till en virtualkonsol i textläge. Datorn går bra att använda också direkt med kommandotolken, så du bör kunna installera eventuella tilläggspaket, drivrutiner etc. [komplettera i skilt avsnitt, kolla vilka situationer som är sannolika]

Installering av programvara

Linux-distributionerna tillhandahåller en stor mängd programvara utom den som installerades med systemet. Man kan enkelt installera fler program enligt behov. Det görs med en pakethanterare. Pakethanteraren kan startas med hjälp av skrivbordsmiljöns menyer (ge lösenordet för root då det efterfrågas) eller från kommandotolken. Den normalt använda pakethanteraren varierar från system till system. Några pakethanterare (eller användargränssnitt till dem): aptitude, synaptic, up2date, urpmi, yum.

Oftast kan man se på en lista över tillgänglig programvara i olika kategorier och på olika sätt söka i listan. Paketen kan stå för enskilda datorprogram eller samlingar av sådana (eller annat, såsom dokumentation). Till exempel kan man genom att på Debian välja paketet "gnome" installera hela skrivbordsmiljön gnome, medan paketet gnome-core innehåller de centrala delarna och man också kunde välja komponenterna en och en. Pakethanteraren installerar all infrastruktur de enskilda tillämpningsprogrammen behöver (programbibliotek, verktygsprogram etc.).

Utbudet av programvara kan vara mycket stort; Debian erbjuder kring 30 000 paket eller 6–8 DVD:n. Andra har måttligare utbud, men ändå helt oöverskådligt. Det kan vara roligt att bläddra i listorna, men för att hitta det man behöver eller vill ha måste man använda andra metoder. När du vet programmets namn eller något lämpligt nyckelord borde du kunna hitta paketet med pakethanterarens sökfunktioner. Ibland finns programmet i flera versioner; läs beskrivningarna.

Kontrollera programvaruöversikten för att hitta de viktigaste programmen.

Mer ovanliga program kanske inte finns med i din distribution. Det är också möjligt att programmet du söker finns med under annat namn (t.ex. Mozilla-sviten finns ofta under annat namn av varumärkesskäl) eller att det inte stöds fullt ut, utan finns i en sekundär paketkatalog.

Paketkällor

Pakethanteraren vet vilka programpaket och vilka versioner av dem som finns tillgängliga genom att den hämtar ner en lista på paketen i en viss paketkälla. Vilka paketkällor den kontrollerar beror på vad man angivit i dess konfigurationsfil. Det är möjligt att installationsprogrammet frågade vilka paketkällor du vill använda. Annars är det möjligt att du till att börja med har tillgång bara till de programpaket som officiellt stöds av distributionen.

Många distributioner har en andra paketkälla där andra (mer eller mindre betrodda utvecklare) får lägga upp programpaket eller för paket som är upphovsrättsligt problematiska (antingen icke-fria eller sådana som överhuvudtaget inte får distribueras direkt). Dessutom kan paketkällor upprätthållas av andra, utan officiell koppling till distributionen.

Kolla distributionens information och användarforum för att få en uppfattning om de olika paketkällorna. Var försiktig med de inofficiella programmen och håll dig till att börja med om möjligt till officiellt stödd programvara.

Pakethanteraren bör med jämna mellanrum kontrollera huruvida det finns uppdateringar att hämta. I allmänhet måste man godkänna installationen av nya programversioner. Då har man lättare att märka om något problem har samband med en sådan uppdatering.

Många distributioner ges ut i en ny version med jämna mellanrum, ofta halvårsvis, Debian vartannat år. Den gamla versionen stöds en tid (någon månad till flera år) efter att den nya givits ut. Uppdateringen kan vara jobbig, men behöver inte vara det (Debian strävar efter att man skall kunna arbeta normalt med datorn över nätet medan uppdateringen pågår, med en omstart skild från resten av uppdateringen). En del distributioner har istället ”rullande” uppdateringar, så att programmen uppdateras alltefter.

Tredjepartsprogram

Trots det stora programutbudet i en Linux-distribution är det möjligt att man vill installera datorprogram från en tredje part. Ett program som inte är anpassat till distributionen kan ställa till med förvirring, dels i programhanterarens bokföring, dels genom att ändra i systemet i övrigt. Viss försiktighet är av nöden. Programvaran kan finnas tillgänglig i olika former.

Många firmor erbjuder sin programvara färdigt paketerad för de största Linux-distributionerna. Om de gjort sitt jobb väl och de stöder ens distribution är det bara att ladda ner och installera programvaran som om den hörde till distributionen. Om de inte gjort sitt jobb väl eller man använder ett paket för en annan distribution kan det gå illa. I värsta fall skriver installationsskripten över viktiga filer med olämpliga inställningar, varvid säkerhetskopior är guld värda. Ett vanligare problem är att programvaran har beroenden som inte kan tillfredsställas med distributionens egna paket. Linux-världens motsvarighet till "DLL hell".

Sedan många år tillbaka finns "Linux Standard Base" (LSB) som skall göra det möjligt att installera samma paket i alla distributioner som stöder standarden, utan problem med felaktiga beroenden. Standarden stöds av de stora, men t.ex. Debian förutsätter att man installerar ett skilt LSB-paket och konverterar det externa paketet före installation.

En del programvara kommer i form av självextraherande arkiv (en exe-fil) eller ett arkiv med ett skilt installationsskript (install.sh). Systemen är bekanta från Windows-världen, men i synnerhet det förra tyder på otillräcklig förståelse för att Unix är en annan värld. Var försiktig. Ibland går programmet att installera som vanlig användare (eventuellt skapad för ändamålet) i en skild katalog, vilket minskar riskerna.

I allmänhet måste man själv se till att uppdatera program man installerat från källor utanför distributionen, gärna så att man prenumererar på en sändlista med säkerhetsinformation. I vissa fall erbjuds en paketkälla, så att man kan hålla programmet uppdaterat automatiskt.

Program i källkodsform

Program i källkodsform går ofta enkelt att kompilera för det egna systemet och installera med några standardkommandon. Installationsskriptet är ofta automatiskt skapat med GNU-verktyg som känner till ett otal Unix-varianter och klarar av att anpassa installationen. Från att programmet laddats ner behövs följande kommandon (eller liknande):

tar -xzf programmet-version.tar.gz
cd programmet-version/
sudo mkdir /usr/local/programmet-version
sudo chown namn /usr/local/programmet-version
./configure --prefix=/usr/local/programmet-version
make
make install
find /usr/local/programmet-version -perm /3000 -ls 
sudo chown -R root /usr/local/programmet-version
sudo ln -s /usr/local/programmet-version/programmet /usr/local/bin/

Här packas arkivet upp (tar -x), en installationskatalog skapas (mkdir) och ges rätt ägare (chown) och programmet konfigureras (configure), kompileras (make) och installeras (make install). Därefter kontrolleras att installationskatalogen inte innehåller filer som tar ägarens rättigheter (find) och ägaren byts tillbaka till root. Till sist länkas den körbara filen från en katalog som finns i användarnas PATH och därmed kan programmet användas i normal ordning.

Vissa av operationerna kräver administrationsrättigheter, här markerade med kommandot sudo (ersätt vid behov med "su -c 'kommando ...'"). Det finns verktyg som automatiserar processen och också tillhandahåller vissa finesser, men det är bra att förstå vad som händer ovan.

Om programmets källkod hämtas från distributionen hanteras den ofta bättre med distributionens verktyg. Modifierade versioner av paket kan i allmänhet användas som de ursprungliga (men modifikationerna måste göras om då nya versioner installeras).

Också tredjepartskällkod kan paketeras och installeras med distributionens normala pakethanterare. Det är ofta att rekommendera, förutsatt att man förstår hur paketet skall konstrueras för att passa ihop med resten av systemet. Ett alternativ är att konstruera ett "dummy"-paket som upplyser pakethanteraren om programmet (och t.ex. lägger in det i användarnas menyer), men inte innehåller programmet självt.

Installation av paket i källkodsform förutsätter förstås att man har tillgång till kompilator och andra nödvändiga verktyg. De finns i alla normala distributioner och kan ibland installeras enkelt en masse (t.ex. i Debian paketet build-essential). Dessutom kan paketet behöva ett antal programbibliotek och liknande, som antagligen nämns i README-filen och i konfigurationsfasen.

Mindre program paketerade enligt Unix-konventioner kan i allmänhet installeras så som ovan beskrivs. Med större program eller program som har med systemadministration att göra är risken större att de ställer krav på systemet som är oförenliga med hur systemet är konfigurerat. Program primärt skrivna för Windows kan likaså ställa olämpliga krav, till exempel på att få ändra i systemfiler eller på att annars ha tillgång till administratörsrättigheter. Om du inte kan överblicka vad det handlar om bör du noga överväga att avstå från installationen. Också välskrivna och korrekt paketerade program kan ge problem, till exempel för att de behöver nyare versioner av systembibliotek. Utgå från att du inte alltid klarar att lösa sådana problem.

Konfigurering

Om du inte är ensam användare på systemet bör du skapa användarnamn och tilldela lösenord också åt övriga användare. Var och en kan senare ändra sitt eget lösenord.

En del distributioner startar automatiskt en brandvägg, i andra måste man själv sköta det. En bra brandvägg finns inbyggd i Linux, men det finns också olika användargränssnitt som skall hjälpa en att konfigurera den rätt. Kolla vad som är policyn i din distribution.

Om du misstänker att du svarat olämpligt på någon fråga som ställdes i samband med installationen kan du rätta till det i efterskott. Ofta räcker det att ändra en rad i en konfigurationsfil, ibland är det mer knepigt.

Se till att åtminstone serverprogrammen är rätt konfigurerade. I en del distributioner krävs alltid en översyn av konfigurationen innan servrar startar, i andra startar de i en förvald konfiguration i samband med installationen (eller i en konfiguration anpassad i samband med installationen). Stoppa vid behov programmet tills du kontrollerat saken (t.ex. med kommandot /etc/init.d/programnamn stop).

De flesta program installeras automatiskt i användbart skick, men det är möjligt att justera konfigurationen i efterhand. Se till att skilja mellan konfigurationen för hela systemet, som lagras i filer i katalogen /etc, och konfigurationen för enskilda användare, som lagras i hemkatalogen. Använd inte root-rättigheter om du inte vill göra ändringar i hela systemet (tänk dig att datorn också används av din vän i Kina - de ändringar som också skall beröra vännen kan du göra som administratör).

Ofta finns konfigurationsprogram man kan använda om man inte vill redigera i filerna för hand. Konfigurationsprogrammet kan vara ett skilt verktyg som utvecklas parallellt med programmet du vill konfigurera, verktyg som hör till pakethanteringssystemet och utvecklas av de som ansvarar för programmet inom distributionen, ett verktyg som hör till någon skrivbordsmiljö eller ett verktyg utvecklat av någon oberoende av dessa. Ibland finns verktyg från flera av dessa och om man använder fler verktyg kan det vara bra att förstå hur de förhåller sig till varandra.

Konfigurationsfilerna är textfiler och bör redigeras med en textredigerare (se programvaruöversikten) som inte lägger till osynliga koder eller radbyten, inte med en ordbehandlare.