Afrika söder om Sahara/Historia/Bondestenålder

Från Wikibooks

Norr om Sahara, vid Nilens utlopp i Medelhavet, bildades en av de första avancerade kulturerna baserade på odling. Det krävs mer av naturen för en bonde än av en jägare. En jägare behöver, förutom mat och dricksvatten, någon form av skydd mot naturen i form av kläder, en hydda och eld. Vapen underlättar också både för eget skydd och för inskaffande av mat.

En lantbrukare behövde dessutom lättplöjda åkermarker. Plogen var inte uppfunnen ännu. Det behövdes gödsel till åkrarna, från kor eller flodslam från översvämmade flodstränder. Vatten måste kunna leds från floder eller sjöar till fälten under perioder av torka. Murar till skydd, förrådshus, kvarnar måste byggas och krukor att lagra skörden i så råttor inte åt upp den måste tillverkas. Slutligen måste det finnas en lämplig gröda att odla. För Egyptens del fanns allt detta längs Nilen. Det som främst odlades var vete.

I Afrika söder om Sahara trivs inte vete. Det går visserligen att odla på många områden, men eftersom klimatet inte lämpar sig för veteodling blir skördarna små. Det som odlades var istället hirs och durra.

Hirs och durra

I Sverige används främst hirs till fågelmat. Har du undulater har du säkert köpt hirskolvar till fågelburen. I Afrika är hirs vanligt eftersom det ger stora skördar utan att kräva mycket vatten, till skillnad från vete. Både durra och hirs mals till mjöl som främst används i gröt. Inget av sädesslagen innehåller gluten och de kan inte jäsa till annat bröd än platta kakor liknande vårt tunnbröd.

Först mortlas hirsfröna för att separera frän frän skal och strån, därefter mals fröna till mjöl på handkvarn.

Till skillnad från Egypten blev inte byarna söder om Sahara beroende av jordbruk. Under flera tusen år förekom ett blandjordbruk där familjernas mat inte bara kom från odlingar. Odlingar som vanligtvis skapades genom att bränna av en bit mark och odla i askan något år tills näringen var borta, så kallat svedjebruk. Lika mycket av maten fick de på traditionellt sätt, baserat på jakt och insamling av ätbara växter i naturen.

Svedjebruk

De första bönderna söder om Sahara[redigera]

De äldsta spåren av jordbruk i Afrika finns i savannområdet i Västafrika, främst Nigeria och Kamerun. Där började människor systematiskt att bruka jorden för ungefär 5000 år sedan. Tekniken att odla spred sig sedan till omkringliggande områden och odling av durra och hirs var vanligt i hela Västafrika för 3000 år sedan. Dessutom odlades andra växter, som jams, bönor, meloner och olika frukter som tillbehör. Senare blev även torris en vanlig gröda.

Det faktum att allt som odlades var växter som kom från Afrika, och inte från andra delar av världen, visar att jordbruk var något folken söder om Sahara utvecklade själva.

Skörd av torris. Nigeria

De första bönderna söder om Regnskogsbältet[redigera]

Bantu - typiska för folken söder om Sahara

Kunskapen om jordbruk stannade upp, norr om ekvatorn. Regnskog som täcker hela mitten av Afrika stoppade spridningen av kunskapen. Det tog ända fram till runt 250 f.v.t. innan de första jordbruken uppstod i södra Afrika. Det var Bantu-folk som flyttade in norrifrån som både hade kunskap och frön med sig. Nu är "Bantu" en trubbig beskrivning på en mängd olika folkgrupper som delar samma språk. Bantufolkens spridning i de mest centrala delarna av Afrika gör också att vi ofta tänker på just medlemmar från bantufolk när vi pratar om Afrika söder om Sahara.

När bantufolken spred ut sig, trängde de undan de folk som redan fanns där, ut i de områden som var svårast att överleva i: stäpp och öknar. Eller så gifte de in sig i varandras familjer. Mönstret är samma som på alla andra platser där jägare och bönder möts. Jägarna försvinner.

Uppdelning av folk i Afrika, nutid