Afrika söder om Sahara/Historia/Bantufolkens migration
 |
 |
Bantufolkens spridning i nutid, orange färg, samt bantukvinna från Moçambique.
Bantu är den mest spridda folkgruppen i Afrika. Numera är den uppdelad i över 500 olika stammar, men precis som indoeuropéerna har ett urhem på slätterna norr om Svarta havet, har bantufolken ett urhem längs floden Niger, i sydöstra Nigeria, och framförallt deltaområdet där Niger rinner ut i Atlanten.
De ursprungliga bantufolken livnärde sig troligen på jakt och fiske under istiden, men när det blev varmare på jorden och Sahara torkade ut till en öken, blev de tvungna att hitta nya sätt att överleva på. Därför, tror många forskare att bantufolken utvecklade jordbruk längs Nigers stränder för ca 4000 år sedan. Det är nästan 6000 år efter att folken i Den gröna halvmånen började odla vete, korn och råg i Mellanöstern. Men inget tyder på att det fanns någon kontakt mellan bantufolken och folken i Mellanöstern. Jordbruket i Afrika utgick dessutom från de grödor som redan växte vilt mellan öknen och regnskogen. Främst var det hirs och durra, grödor som är de viktigaste på många platser i Afrika än idag eftersom de kräver så lite vatten. Andra grödor var: banan, melon, oljepalm och jams.
Alla forskare är överens om bantufolkens migrationer. Tidpunkten för de olika migrationsvågorna, liksom orsakerna till dem, skiljer dock mellan olika forskare.
Första migrationsvågen 2000 fvt.[redigera]
Inslagen från kushiter och araber gör att till exempel folket i Somalia har ett helt annat utseende än bantufolken
I samband med att jordbruk utvecklades började en första migration av bantufolk söderut längs atlantkusten och österut. De följde regnskogsbältets gräns och fortsatte vidare, ända bort till Indiska oceanens kust. Afrikas horn hade redan befolkats norrifrån av två andra folk: Kushiter från det som är Sudan nu, och Semiter från det som är Arabiska halvön nu. Istället spred sig bantufolken vidare söderut längs kusten och blandningen av kultur och språk längs kusten, från Afrikas horn ända ner till Sydafrika, gav regionen namnet Swahilikusten, eftersom Swahili är det vanligaste språket, en blandning av arabiskt och afrikanskt. Liksom även kulturen är en likadan blandning.
Andra migrationsvågen 1000 fvt.[redigera]
Bränd lera, man från Nok
Norr om det område i Nigeria som är ursprunget för alla bantufolk levde folket Nok. Även det troligen ett bantufolk, Det är det folk som var först i Afrika, vad man vet, med att börja använda järn. De äldsta spåren av järnframställning är från 3500 år sedan. Det i sin tur gjorde att folken i Afrika söder om Sahara aldrig hade en bronsålder, utan gick direkt från stenålder till järnålder, och det var bantufolken som hanterade järnet. Med bantufolkens migration följde även kunskap om järnframställning och keramiktillverkning, något som gjorde det möjligt att lagra mat under lång tid. Kombinationen jordbruk + järn gjorde bantufolken överlägsna alla de olika folk de stötte på som fortfarande livnärde sig på jakt och insamling av mat.
_(14597504539).jpg)
Pygméer, 1921
Bantustammar trängde in i regnskogen norrifrån. De folk som redan bodde där var jägare och samlare och de hade ingen chans mot de jordbrukande bantufolken. Istället vingades de djupare in i regnskogen när regnskogen avverkades för att ge plats åt odlingar, eller blev slavar åt bantufolken. Detta är grunden för de många små pygméstammarna i regnskogarna i Afrika än i dag, men även orsaken till att bantufolken är spridda genom hela regnskogsbältet runt ekvatorn i Afrika i nutid.
En andra grupp bantufolk rundade regnskogens gräns och spred sig längs Great Rift Valley, där en kedja av sjöar i djupa dalgångar fungerade som en väg i nord-sydlig riktning för de inträngande folken.
Great Rift Valley
Tredje migrationsvågen 500-1500 evt.[redigera]
Islam spred sig från Arabiska halvön, ner längs Swahilikusten och alla länder där antog islam som sin främsta religion. Från kusten spred sig en ny våg av bantufolk vidare västerut och söderut, ända ner till Sydafrika. De folk som redan levde där, San och Khoikhoi, hade varit avskurna från övriga Afrikas befolkning i över 100 000 år. Det gav dem ett ålderdomligt språk med både ord och klickljud, samt ett primitivt levnadssätt anpassat till det torra klimatet. Oftast kallar man de två folken med ett gemensamt namn - Khoisan.
San levde som samlare och jägare medan Khoikhoi var nomader och levde med sin boskap. För att undvika de invaderande, mer krigiska, bantufolken flyttade San och Khoikhoi längre ut i de torra områdena, där klimatet var sådant att det helt enkelt inte gick att odla.
San-folket har ett helt annat utseende än bantufolken