Västnyländska
Inledning
[redigera]Många tycker om att imitera västnyländska, men en del gör det fel. Det är onödigt, för det går att lära sig att tala ordentligt. Ordförrådet är inget stort problem. Det behövs inte något stort exotiskt ordförråd för att talet ska accepteras som bra västnyländska. Det viktigaste är intonationen. Det är den som inbjuder till efterhärmning, men det räcker inte med att härma för att den ska bli rätt – om man inte är ett litet barn och har flera år på sig. Det behövs en kombination av lyssnande och imitation å ena sidan och kunskap om teori och regler å den andra. Här följer regler som ska göra din västnyländska bättre, både i intonationshänseende och på annat sätt.
Med västnyländska förstås den svenska dialekt som talas utefter kustremsan från Hangö och drygt halvvägs fram till Helsingfors. Trots att det idag liksom tidigare finns en avsevärd variation inom området framstår västnyländskan som distinkt. I närheten av Helsingfors börjar östnyländskan, som skiljer sig markant från västnyländskan i frågan om intonation och ordaccent. Ungefär där börjar också j-, sj- och tj-ljuden uttalas ”hårt”, det vill säga som g-, s+k- respektive k-ljud.
En viktig målgrupp för den här kursen är de som är så förtrogna med västnyländska att de kan härma uttalet men inte kan tala en ren dialekt. De kanske har en annan dialektbakgrund och har svårt att hålla isär sina olika dialekter. En författare eller en skådespelare som ska gestalta västnyländska i skrift eller tal kanske vill ha några regler för att undvika misstag.
En annan målgrupp är personer som inte är bekanta med västnyländska, men som har ett allmänt språkintresse och finner nöje i att jämföra svenskans (och andra nordiska språks) olika varianter. En tredje grupp kan tala västnyländska felfritt men har kanske inte reflekterat så mycket över sin dialekt i grammatiska termer. De har använt grammatik mest bara för att lära sig främmande språk, och talat västnyländska på känn. Det kan vara intressant för dem att se hur sofistikerad och ändå beskrivbar som deras språkkänsla är.
Den fortsatta framställningen vänder sig både till finlandssvenskar och rikssvenskar, men de två grupperna får koncentrera sig på olika kapitel. Finlandssvenskar behöver inte ägna så mycket tid åt så kallade kortstavingar, stavelser där en kort vokal följs av kort konsonantljud, för fenomenet är allmänt i finlandssvenskan. Personer från Sverige måste träna på det, men slipper i gengäld att bry sitt huvud med vilka ord som ska uttalas med grav accent och vilka med akut accent. Fördelningen av tonaccenten är inte särskilt avvikande från den de är vana vid, men totalt främmande för de flesta finlandssvenskar. För rena västnylänningar är skrivandet det enda främmande.
Man kan säga att det är intonationen som gör västnyländskan till västnyländska. Det som uttalas med västnyländsk intonation betraktas som västnyländska även om orden och syntaxen är gängse finlandssvenska – med några få undantag. På samma sätt kan man göra om sverigesvenska till västnyländska med rätt få modifikationer förutom intonationen. I avsnittet Minimal västnyländska presenteras reglerna för en sådan ”lättversion” av västnyländska, alltså bara de allra nödvändigaste avvikelserna från standardspråken. I de därpå följande avsnitten kommer sedan varierande grad av djupare dialekt. I avsnittet om pronomen och andra småord ges även ålderdomliga former. Det kan alltid diskuteras vilka varianter som ska vara med och vilka inte. Vi har undvikit att göra denna guidebok till en provkarta på lustigheter, och gjort sådana till fotnoter i de fall vi inte kunnat avhålla oss från dem. Ändå finns det en risk, när man sammanfattar ett språkbruk i skrift, att reglerna börjar tillämpas mekaniskt och att avvikande ord plockas urskiljningslöst av entusiastiska lärjungar. Det kan leda till ett hypervästnyländska, som inte känns genuin trots att reglerna tillämpats nitiskt.
Hur vi skriver västnyländska i denna kurs
[redigera]Det finns inget vedertaget sätt att skriva västnyländska på. När man ska försöka hitta på ett lämpligt skrivsätt är det två stora skillnader mellan standardsvenska och västnyländska som måste beaktas. Det första gäller kvantitetsförhållandena, det andra de ljud som brukar skrivas med bokstaven u.
Kvantitet
[redigera]I standardsvenska kan en betonad stavelse ha kort vokal eller lång. Om vokalen är kort måste den följas av lång konsonant eller flera konsonanter (exempelvis tall och talk), om vokalen är lång måste den följas av kort konsonant eller ingenting (tal och ta). Någon annan möjlighet finns inte i genuint svenska ord. I skrift utmärks skillnaden med dubbelskriven konsonant för att visa att den är lång. Någon speciell markering för om vokalen ska vara lång eller kort behövs inte, eftersom dess längd följer automatiskt av om den följs av en eller två konsonanter - dess längd är ständigt tvärtom. (Det finns några undantag. Klicka här om du vill läsa om dem.)
I västnyländskan finns däremot samtliga fyra kombinationer av vokallängd och konsonatlängd:
| Vokal | Konsonant | Exempel, ljudlängder betecknas här med enkel- och dubbelteckning av bokstäver |
|---|---|---|
| kort | kort | vit som betyder vett och rimmar på det engelska ordet "sit" |
| kort | lång | satt som betyder satt och uttalas som i standardsvenska |
| lång | kort | bryyt som betyder bryt och uttalas som i standardsvenska |
| lång | lång | viitt som betyder vitt. Uttalet kan jämföras med det tyska "gießen", men med t- i stället för s-ljud |
Då skulle man kunna tänka sig att också i fortsättningen beteckna de fyra kombinationerna så som i tabellen ovan - genom enkel- eller dubbelskrivning av både vokal och konsonant. Vi kommer dock inte att tillämpa ett sådant skriftsystem i det följande, annat än i några få fall när klarheten kräver det, och detta av följande skäl:
De allra flesta orden i västnyländskan uttalas i kvantitetshänseende lika som i standardsvenska och det vore inte praktisk att införa helt ny rättskrivning för ord som uttalas “helt vanligt”. En del ord kan bli svåra att känna igen, och om man vill börja skriva blir det särskilt besvärligt att komma ihåg att internationella ord som skrivs ganska lika i stora delar av Europa och Amerika ska ha avvikande stavning fast deras uttal är som i standardsvenska (”kvadraat, kvoot, steriil, vaseliin”).
Det första exemplet i tabellen ovan, ordet ”vit”, med kort vokal följd av kort konsonant, visar på den omvända svårigheten med det system som användes i tabellen. Om man inte är alert blandar man vid läsning ihop det med ett likastavat ord i standardsvenskan som betecknar en färg och som uttalas med långt i-ljud.
I fortsättningen förfar vi i allmänhet på följande sätt. Vi nöjer oss med att för de två alternativ som finns i standardsvenska använda precis samma kvantitetsbeteckning som används där. Vi skriver alltså satt och bryt för de två mittersta exemplen i tabellen. För de två övriga alternativen används beteckningar som tydligt signalerar avvikande uttal. Detta hjälper den som inte har en säker språkkänsla på västnyländska. För det sista exemplet i tabellen använder vi skrivningen viitt, med dubbelskrivning av både vokal och konsonant. Man skulle också kunna tänka sig att beteckna förlängning av vokalljud med kolon, så som man brukar i fonetisk skrift, men det är lite besvärligare att skriva.
För kombinationen kort plus kort blir man däremot tvungen att ta till något ovanligt beteckningssätt. Vi inför en beteckning med punkt som skrivs efter den onormalt korta vokalen. (Klicka här för att läsa om möjliga alternativa beteckningssätt för kort vokal som inte används i det följande.)
Punkt för att beteckna kort konsonant är inte något vedertaget skrivsätt, men enkelt att skriva och att komma ihåg. Enda nackdelen är när den korta vokalen kommer allra sist i en mening, då man får skriva en extra punkt för att markera meningsslut. Ett alternativ hade varit att inte överhuvudtaget utmärka vokalkorhet utan en gång för alla ge två listor så att den språkstuderande först kan plugga in och sen hålla reda på vilka ord som ska uttalas med kort stavelse och vilka med normal längd. I denna elementära lärobok är det dock bra att släpa med detta lite krångliga tecken, så att det inte blir något missförstånd. Det är till exempel viktigt att inte blanda ihop orden ba.ra som betyder endast och bara med långt a som betyder nakna. I standardsvenska uttalas de båda lika, med långt a-ljud, men det hörs stötande eller felaktigt om skillnaden inte upprätthålls i västnyländska. Det kan bli som att samtalet leds in på nakenhet även när det inte är befogat.
I vissa fall kan man utan olägenhet strunta i att speciellt beteckna kortheten även i en sådan här elementär text. Det gäller obetonad stavelse. Där är vokallängden reducerad också i standardsvenska. Exempelvis ordet ”vaselin” uttalas ungefär lika i västnyländska och i standardsvenska. De två första stavelserna är obetonade och där uttalas vokalerna korta. Stavelsen ”va” uttalas ju inte som i ”Vet du vaa?”, och ”se” uttalas inte som i ”See på mig”, inte ens i standardsvenska. Att det inte ska uttalas som med långt a- och e-ljud förstår en svenskkunnig, även om det inte är markerat i skrift. Alternativt uttal av vaselin
Ett annat exempel är de tre småorden i satsen ”Ja ha siitt de.”. Liksom i den standardsvenska motsvarigheten ”Jag har sett det.” uttalas alla tre obetonade, och av avsnittet om pronomen och verb nedan framgår det att de då ska vara kortstaviga – precis som i standardsvenska.
På vissa ställen i texten vill vi vara mycket tydliga. Då tillåter vi oss att skriva till exempel ”doomare” för att explicit framhäva att vokalen är lång, trots att detta egentligen redan framgår av att den följs av en enkel konsonant. Vi sammanfattar de kvantitetsstavningsregler som hädanefter används:
- 1. Kvantitetsbeteckningsregel:
- Kvantitet betecknas enligt de fyra tabellexemplen nedan
- Överflödiga dubbelteckningar av vokaler och konsonanter utsätts om det bidrar till tydligheten.
- Obetonade småord uttalas kort även om det inte är explicit utmärkt.
| Vokal | Konsonant | Exempel | Regel |
|---|---|---|---|
| kort | kort | vi.t | betyder vett. I betonad stavelse markeras 'vokalkorthet trots kort efterföljande konsonantljud med punkt efter vokaltecknet. |
| kort | lång | satt | betyder satt . Följer den vanliga svenska uttalsregeln: ”Mer än ett konsonanttecken på slutet visar att vokalen är kort.” |
| lång | kort | bryt | betyder bryt. Följer den vanliga svenska uttalsregeln: ”En eller ingen konsonant efter vokalen visar att vokalen är lång.” |
| lång | lång | viitt, eeld | betyder vitt, eld. Lång vokal före lång konsonant (eller flera konsonanter) betecknas med dubbelskrivning. |
Vokalerna u, o, å
[redigera]En annan sak som måste beaktas när man ska skriva västnyländska är hur man ska beteckna ljud som i standardsvenska betecknas med bokstaven u, och som där i huvudsak har ett spetsigt uttal när det betecknar ett långt ljud och ett slappt uttal som kort ljud. Också i västnyländskan har motsvarande ord olika uttal beroende på vokallängden. Det långa uttalet skiljer sig visserligen lite från standardsvenskans, men inte så mycket att det skulle föranleda någon avvikelse i stavning, medan däremot det korta ibland uttalas som ett o-ljud och ibland som ett å-ljud. Om vi då betecknar dessa med bokstäverna o respektive å uppstår frågan om vi i konsekvensens namn också ska beteckna alla andra korta å-ljud med bokstaven å. I standardsvenska betecknas de ju oftast med o. Och i fråga om o och å finns det ju många lustigheter i svensk stavning (blomma - komma, blått - blott, son - sån - zon - ozon). Ska vi acceptera dem i västnyländsk skrift för att så mycket som möjligt ansluta till vedertagen svensk stavning, eller ska vi göra göra rent hus med så många inkonsekvenser som möjligt för att vara tydliga och undvika missförstånd när vi presenterar något som för många läsare är obekant? Vi klarar oss med följande två regler.
- 2. Regel för bokstäverna o och å:
- Vi tillämpar den pragmatiska principen att använda avvikande stavning för att beteckna avvikande uttal och normal stavning för att beteckna i stort sett normalt uttal. För ord som stavas avvikande från normalspråket använder vi å för långt och kort å-ljud, och o för långt och kort o-ljud. När det gäller ord som är stavade lika som i standardsvenska och västnyländska kan bokstaven o ibland beteckna ett å-ljud enligt standardspråkets kutym.
- 3. Regel för bokstaven u:
- Bokstaven u följd av mer än en konsonant i samma stavelse betecknar ett kort o-ljud. Det här är den enda regel som det gäller att ständigt hålla i minnet. Det är en systematisk avvikelse från standardsvenskan som vi inte betecknar på något speciellt sätt. När man läser ”bomullstuss” får man komma ihåg att uttala det med o-ljud i alla tre stavelserna. Något kort u-ljud finns egentligen inte i västnyländskan, annat än möjligen i dialektfrämmande ord som ”uppdrag” där det dialektanpassade uttalet ”åppdrag” kan framstå som en hyperdialektaliserad hybrid. I ord som skiljer sig mycket från standardsvenskan kan man välja att betona skillnaden med ett o eller betona likheten genom att välja u. Vi kommer att göra på bägge sätten. I bägge fallen avses ett ljud som uttalas som ett vanligt svenskt kort o.
Eftersom syftet här inte är att skapa en normerande stavning så spelar det inte så stor roll om inte samma ord alltid stavas lika. Med grundprincipen att beteckna avvikande uttal med avvikande stavning kan man framhäva även ganska små avvikelser i uttal från standardsvenskan - i de situationer då man tycker att det är motiverat. Vi kan därför låta ”kumpan” växla med ”kompan”, eller till och med ”komppaan”, där redundant dubbel-a antyder att betoningen är på sista stavelsen. Läsaren får här förstå att bokstaven o inte kan beteckna ett å-ljud, eftersom det inte finns något standardsvenskt ord som skrivs eller uttalas så.
Vokalerna e och ä
[redigera]I fråga om e- och ä-ljud har standardsvenskan i stort sett tre grader av öppenhet: ett långt e-ljud som alltid betecknas med e, ett brett ä-ljud som bara finns före r, och ett mellanöppet ljud. De två sistnämnda kan betecknas antingen med e eller ä. Förhållandet är det samma i västnyländskan, bara att både det långa som det korta mellanbreda ljudet är lite bredare. Eftersom uttalet avgörs av om ljudet är långt eller kort, och i det senare fallet av om det står före ett r kan man utan problem använda samma stavning som i standardsvenska, eller också använda bokstaven ä för både den halvöppna som för den helöppna varianten. Vi använder bägge varianterna.
- 4. Regel: Bokstäverna e och ä uttalas så som de skulle ha uttalats standardsvenskt i samma sammanhang.
Övrigt om skriften
[redigera]De föregående två avsnitten behandlar de avgörande skillnader som man måste ta ställning till när man ska skriva västnyländska språkljud. Därtill behöver vi i en språklära som denna ett sätt att beteckna betoning.
- 5. Regel: Betoning på en stavelse betecknas med lodräta tecken före stavelsen. Om det i ett flerstavigt ord finns ett starkt tryck på två av stavelserna, betecknas det starkaste trycket (huvudtrycket) med | och det näststarkaste (bitrycket) med ’. Exempel: ’Under|visa.
… Förutom tonaccent och satsintonation, som kommer att behandlas senare, är det egentligen inte så mycket annat som behöver specialanvisningar för att förstås. Västnyländskan följer ganska långt vanligt svenskt uttal – i många fall finlandssvenskt högspråk snarare än rikssvenska:
Det ljud som i skrift betecknas sk-, sj-, skj-, stj-, sch- uttalas som ett franskt sje-ljud, inte bokstavsenligt som i östnyländskan kring Borgå.
Det ljud som i skrift betecknas tj-, kj-, k- uttalas som i Helsingfors, det vill säga som ett franskt sje-ljud med t-förslag, inte bokstavsenligt som i östnyländskan kring Borgå.
Det ljud som i skrift betecknas dj-, lj-, gj-, hj- uttalas som j, inte med d-förslag på ”djur”som i helsingforsspråket eller på annat sätt bokstavsenligt som ibland i östnyländskan.
Bokstaven g uttalas liksom i standardsvenska som g framför bakre vokal, som j-ljud framför främre. Det gäller nästan ännu mer konsekvent än i standardsvenskan: Ordet "tagit" uttalas ta.ji. Det är alltså inte som i östnyländskan där g genomgående uttalas som g-ljud, men det finns ett undantag, som vi i det följande kommer att påpeka speciellt. Det gäller g i slutet av ord, som ibland uttalas g (bärg, älg). Detta hårda uttal kan för en del ord följa med när ordet böjs. Eftersom uttalet vacklar slår vi inte fast något enhetligt uttal för rg och lg utan påpekar uttalet explicit i den mån det behövs.
Det finns i Västnyländskan liksom i standardsvenska grovt sett två ljud som betecknas med ö, ett slutet som i öga och ett öppet som i öra och dörr. När ö följs av r uttalas det brett, i övriga fall uttalas långt ö slutet och kort ö oftast öppet. (Det östnyländskan ”öra” med slutet ö förekommer även i Västnyland. I vissa fall uttalas kort ö-ljud som y: myss, mysså, bysså, ypin.)
De ljud som i skrift betecknas ng respektive gn uttalas som i standardsvenska. Till exempel sång, regnar.
Det ljud som betecknas med ck uttalas på vanligt sätt som kk.
Minimal västnyländska
[redigera]Om man läser en vanlig svensk text med västnyländsk intonation tvingas man göra några små modifikationer jämfört med standardsvenska för att uppläsningen inte ska framstå som en språklig hybrid. Ett sådant modifierat läsesätt kan sägas vara en minimalversion av västnyländska.
1. Vissa stavelser måste uttalas korta (kort vokal plus kort konsonant). Vi talade tidigare om skillnaden mellan bara och ba.ra, att man inte utan vidare kan uttala en vokal lång när den är lång i standardsvenska. Det finns ett drygt dussin ord där detta är särskilt viktigt. Vokalen måste uttalas kort i orden fa.ra (i kontrast till substantivet fara), va.ra (i kontrast till substantivet vara), la.ga (i motsats till ”laga förfall") fö.re, he.la, me.dan, mi.na (i kontrast till substantivet mina), nå.gå, nå.gra, så.na (sådana), ö.ver, stö.vel och i många lånord som foto (uttalas få.tå), ka.mera, ne.gativ, på.sitiv, tobak. Ordet å. i betydelsen "också" ska helst uttalas kort.
I de fall där standardsvenskan uttalar konsonanten lång är det inte alls lika stötande att följa det standardsvenska uttalet och till exempel säga ”sitta” i stället för si.ta, ”mycket” i stället för my.ky. Klicka här om du vill läsa mer om korta stavelser redan nu.
2. Alla u-ljud borde modifieras lite. Långt u-ljud måste uttalas spetsigare än i Mellansverige. Skillnaden är inte stor, men känsligheten är stor mot rikssvenskt uttal med dragning mot ö. Kort u-ljud ska i genuin dialekt bli o-ljud i somliga ord och å-ljud i andra ord, men om man inte vet när det ska vara det ena och när det andra kan det i nödfall uttalas som halvöppet u-ljud eller som o-ljud allihop. Om det är mycket annat som uttalas mindre genuint är det att föredra framför att använda å-ljud när det inte ska vara å-ljud. Kort u får absolut inte dra mot ö som i Sverige eller vara mycket öppet som i Helsingforsspråk. Klicka här om du vill gå tillbaka till det som tidigare sagts om u-kvalitet.
3. Ljudet -t måste utelämnas i slutet av supinumformer och neutrala substantiv i bestämd form, och en hel del andra slutljud likaså, men inte så många som i norrländska eller östnyländska dialekter. Ja ha va.ri på taki. Ja kund int kåmm i tid int. Klicka här om du redan nu vill läsa mer om detta.
4. Ordföljden borde helst ändras så att predikatsverbet kommer före subjektet. Om man använder den meningsbyggnad som skriften ger utan att sätta in extra ord framstår det som ett läsuttal av västnyländska. Man borde därför undvika att börja alltför många satser med subjektet. Gäller det en nekande sats är det lätt att åstadkomma det: Man börjar satsen med nekningsordet (”int”). I en jakande sats kan man ibland hitta en lämplig konjunktion eller något adverbial och inleda med den. En enklare möjlighet är att inleda med ”no”, och eventuellt sedan låta detta ord upprepas i slutat av satsen. Om man tänker sig detta no som "nog" så drar det automatiskt med sig omvänd ordföljd för nästan var och en som har svenska som modersmål. Klicka här om du vill läsa mer om detta redan nu.
5. Indirekt objekt måste ersättas med prepositionsuttryck. Jag gav honom det han skulle ha → Ja gav å.t an de som han sku. ha
Vi frågade dem och de sade oss vad vi skulle göra. → Vi fråga å.t dom å dom sa å.t oss va vi sko jö.ra.
Att den här listan över oundgängliga avvikelser är så pass kort visar på vilken absolut avgörande roll som intonation och tonaccent spelar för att definiera västnyländskan. Det gäller både enligt dialekttalarnas egen uppfattning och i omkringboendes öron. Klicka här om du vill gå direkt till avsnittet om ordaccent.
Uttal av ord
[redigera]Hur man ändrar ljud i standardsvenska ord
[redigera]Detta avsnitt går vidare enligt samma tanke som i föregående avsnitt, att det går att modifiera den svenska som den studerande har i bagaget så att det blir västnyländska. Det kan inte bli annat än tumregler. För att få större precision borde man gå tillbaka till fornnordiskan och spåra de två munarterna därifrån. Bara då kan man få rätt entydiga regler, inte när man försöker gå genvägen direkt mellan två nuspråkliga ord. I några fall kan man dock formulera några lite allmänna regler som gäller för mer än en handfull ord.
1. t-ljudet i slutet av ord har vi redan nämnt, att det försvinner. Det gäller både för supinum som slutar på -it och för neutrala substantiv i bestämd form singularis: fa.ri, taki, Vi ha vänta på tågi.
2. a-ljudet i infinitiv försvinner om det följes av ett objekt eller adverbial, ibland även annars. Han kunde äta upp allt → Han kund ä.t opp allt. Koppla av → Ko.pel åå. Du ska höra på mig! → Du ska hö.r hit!. Att skicka brev → Ti skick brev.
3. e-ljudet försvinner i ordet inte och i imperfekt av svaga verb. Hade → hadd, trodde → troodd, visste → visst, kunde → kund. Efter a försvinner även imperfektändelsens d (precis som ofta i standardsvenskt talspråk): svarade → sva.ra. Jag frågade honom och han svarade och sade... → Jag fråga å.t an och han sva.ra och sa…
4. e-ljudet försvinner i slutstavelsen i bestämd form singularis av enstaviga eller slutbetonade substantiv som slutar på lång vokal eller -d, -r, -s, -t, -sje-ljud, och ofta också efter -l och -n : hundn, figuurn, polisn, kattn, matchn, stooln, bååtn, steen (sten, stenen), mon (mun, munnen). Observera också att e-ljudet måste bortfalla i bestämd form singularis av skomakare: skomakarn, för formen skomakaren betecknar obestämd pluralis. Om ett ord på -l inte är välintegrerat i dialekten är det bättre att uttala det på standardsvenskt sätt. Ibland bibehålls e-ljudet efter -n om det blir betydelseproblem av att bestämd och obestämd form blir lika. Sålunda säger man alltid mannen, i kontrast till obestämda formen man.
5. e-ljudet övergår till i i slutstavelsen i substantivens bestämda former då det föregås av -g, -j, -k eller -ng. Väggen → väggin, boken → bokin, sängen → sängin. (I ord som inte slutar dessa fyra ljud, och inte heller på de ljud som nämndes under punkt 4, finns e-ljudet kvar: bombän, chefän, filmän, kroppän, knivän.
6. e-ljudet blir till i-ljud även i andra obetonade slutstavelser: märke → märki.
7. e-ljudet i slutet av ord blir a-ljud i många tvåstaviga substantiv av utrumgenus: backa, ha.ga, ha.ra, kälka, ma.ga, packa, rolla.
8. Kort e-ljud blir till kort i-ljud framför konsonanter som är i slutet av ord eller följs av a. Konsonanten blir därvid kort: Vecka → vi.ka eller vi.ko. Hetta → hi.ta, vett → vi.t, bett → bi.t.
9. Kort ö-ljud blir till y i ord som mössa → mysså, bössa → bysså, möss → myss, löss → lyss.
10. Diftongisering av e → ie, ö → yö, å → oå. Detta är ett lantligt drag i hela Nyland. I närheten av tätorter är det inte vanligt. Ni bihyöv it vi.ta dee (Ni behöver inte veta det).
11. Pluraländelsen -erna ersätts oftast med -ren för substantiv. Händerna → händren, fötterna → föttren, böckerna → böckren.
12. Adjektiv får ändelsen -er i utrumformer i singularis. I neutrum är adjektiven alldeles vanliga: En storer flicka, ett stort hus.
Knep för att lära sig uttala kortstavingar och överlånga stavelser
[redigera]Personer från Sverige har ofta mycket svårt att prestera kortstavingar – när orden är svenska. Även att direkt härma ett nyss uttalat ”si.ta” bjuder emot. Det blir ”sitta”. Ett direkt försök att undertrycka det långa t-ljudet leder till att i-ljudet blir långt eller till ett stackatouttal, där ordet delas upp i två stavelser: si + ta.
Har man det problemet kan man ta engelskan till hjälp. De flesta har lärt sig att uttala de engelska ”sit” och ”baby-sitter” med både kort i-ljud och kort t-ljud. Precis så ska västnyländskans kortstavingar uttalas. Imperativen är lika som i engelskan: si.t. Och om man byter ut -er i baby-sitter mot ett a-ljud så blir det västnyländsk infinitiv. För andra konsonanter kan man välja ”busy” eller något annat ord att utgå ifrån. Glöm för ett ögonblick bort att det är ett svenskt ord du ska uttala, så stängs den mentala kvantitetsrättningsmekanismen av.
De överlånga stavelserna brukar vara lättare att imitera. Det krävs inte samma självkontroll att dra ut på ljuden som att avsluta dem innan de är färdigutsagda. Varken standardsvenska eller helsingforsspråket har generellt kombinationer med lång vokal plus lång konsonant, men helsingforsbor är oftast förtrogna med dem från finskan (och från sina egna ord för est och lots: eest, loots) och Sverige-svenskar presterar dem i en del stavelser som slutar på -rd, -rn eller -rt, till exempel "start", "barn", "mord", och i "moln", "läst" och några ord till. Man kan även hitta andra modeller i engelska. När svenskar ska uttala ”recalling” kan det vara så att de vet att vokalen ska vara lång och ”ser” att konsonanten är dubbeltecknad, så att det spontant blir både långt å-ljud och långt l-ljud. Tyska Fluß, Füße, Gießen erbjuder andra exempel.
Ordlistor
[redigera]Här följer inga omfattande ordlistor, för i stort sett används samma ord som i vanlig svenska. Det är inte ordförrådet som utmärker modern västnyländska utan formläran, syntaxen och sats- och ordmelodin. Ordlistorna innehåller inte någon provkarta på gamla, sällan använda ord, som uppvisningsobjekt. Inte heller är ord medtagna som är gängse i allmänsvenska.
Ord med korta eller överlånga stavelser
[redigera]Ganska många av västnyländskans ord med kortstaviga stavelser eller överlånga stavelser är specialord för dialekten utan direkt motsvarighet i standardsvenska. Bland dem finns också tillfällighetsbildningar som härmar ljud, karakteriserar rörelsesätt och utseende. Sådana ord är inte medtagna i listorna nedan, som mera koncentrerar sig på att varsko om oväntade avvikelser från standardspråket. En förteckning över svenska språkets 10 000 vanligaste ord har utgjort basen för listorna. Alla ord i den förteckningen som klart avviker från västnyländskan i fråga om stavelselängd finns med i någon av listorna nedan, utom några pronomen som förtecknas i en separat tabell.
Som synes är antalet ord här inte så stort, men de som finns med är mestadels mycket högfrekventa. Här finns några av språkets allra vanligaste och viktigaste ord och byggstenar. Det är som om ovanliga ord, som därtill förekommer i standardspråket, inte har kunnat överleva med avvikande stavelselängd, utan blivit ersatta med ett standardspråkligt uttal. Bara ord som upprepats ideligen eller som saknat motsvarighet har förts vidare till vår generation.
Första serien omfattar kortstaviga ord som i standardsvenska har lång vokal plus kort konsonant - i varje fall enligt läsuttal.
Andra serien omfattar kortstaviga ord som har kort vokal plus lång konsonant i standardsvenskan.
Tredje serien omfattar ord med överlång stavelse och några andra ord med påfallande lång vokal.
Fjärde serien omfattar ord som i modern västnyländska ofta inte uttalas avvikande från standardsvenska, men som personer med kännedom om österbottnisk eller östnyländsk dialekt kan förvänta sig ska uttalas kortstavigt eller med överlång stavelse.
1. Jämfört med standardsvenska eller skriften har vokalen förkortats
[redigera]Här finns bland annat ord och former som ofta används obetonat, och då även i standardsvenska har reducerad vokallängd. I Västnyländskan tenderar de att ta med sig detta korta uttal även när de uppträder i betonad ställning. (Historiskt sett är det kanske snarast tvärtom: I standardsvenskan har kortstavingarna levt kvar bara i obetonad ställning.) I starkt betonad ställning är det ibland tillåtet att använda standardspråkligt uttal med lång vokal även i orden nedan. De få ord där detta absolut inte är möjligt listades i under punkt 1 i avsnittet Minimal västnyländska. Supinumformer har ibland kort stavelse även när grundformen och andra former har lång stavelse.
ba.da, ba.ka, ba.ra (=endast) , bli.vi (men blii, bliir), bo.rin (buren, verbform, däremot substantivet buurn), brä.da, bä.ra, da.gar (men däremot singularis daag, daagin), de.ras, dra.ji (dragit, men däremot draa), fa.ra , fa.ri(men presens faar), flo.go (fluga), få.gel, fö.re (prepositionen, medan substantivet uttalas vanligt: fööre) ga.lin (galen), ge.nom, gi.vi (givit), grä.s, gö.ra, ha.gel, ha.k opp sä (haka upp sig), ha.ku (haka), he.la (i betydelsen kompletta, medan heela betyder icke-trasiga), hi.ta (hetta), hu. (hur), ho.vu eller hy.vo (huvud, huvudet), hy.vel, hå.l, hä.pin, hä.rlig, ka.ko (kaka), ka.rar, kartta (Här är det närmast så att standardsvenskan har överlång stavelse), kla.ga, knu.tin, la.ga, la.va (lave), lä.der, lä.sa (i kontrast till lesa som betyder "låsa"), lä.si (supinum av läsa, uttalas oftare lä.st, men även med överlång stavelse som i standardspråket: lääst), ma.ga, me.dan, mi.na (pronomen, medan substantivet är miina), mo.lit (mulet), mö.gel, na.gel, na.kin, na.kna, ne.ger, no.fötiidn (nuförtiden), nå.gå, nå.gån, nå.gra, nä.sa, nä.t, på.sa, rä.kna, sakna, se.gel, sinap, ska.da, ski.ti (men infinitiven och substantivet med långt i), skri.vi, skrå.vliger (skrovlig), sku.ri, skä.r (både substantiv och presensform), skä.ribo (skärgårdsbo), sla.ji (slagit), slä.da, sma.ka (men substantivet smaak), smo.lo (smula), smö.r, so.va, spa.ra, spe.la, spå.r, startta (Här är det närmast så att standardsvenskan har överlång stavelse), stiga (stege, men däremot uttalas infinitivformen stiiga med normallångt i), sti.gi (stigit), stjä.la, stri.di (men striida) stu.li, stu.gu- (sammansättningarna kortstaviga men grundformen stuuga med vanligt uttal), stö.vel, svu.ri, så.n (både i betydelsen son och sådan), så.va, så. (det oböjliga småordet, medan substantivet och verbet uttalas såå), så.na, sö.der, sö.dra, ta.ji (tagit), t.al (kortform av infinitiven ta.la, däremot uttalas substantivet taal oftast som i standardsvenska), te.gel, to.bak, tre.dje, tri.ti (trettio), tå.la, va.kin, va.kna, va.ra (i betydelsen bestå, medan substantivet uttalas vanligt vaara liksom det verb som betyder "ge ifrån sig var"), va.ri, vi.ta (veta), vå.r (possessivt pronomen, medan årstiden våår uttalas vanligt), vå.ra, vä.der, vä.ga, vä.gar (grundformen kan uttalas med lång eller kort vokal, bestämd form singularis bara med lång vokal: väägin), ä.ta, ö.ver, ö.verste, ö.vre.
Kortstavigt uttalas också många nyare lånord som i allmänfinlandssvenska är kortstaviga: ki.lå, ki.låmeeter (bägge uttalas med k-ljud), spa.njen, ka.mera, få.tå, på.sitiv, ne.gativ, ra.djå, mi.nimum, hå.må, to.bak, vi.sakoort, na.toanslutning, da.ta (Många nyare lånord uppfattades som komna från finskan.)
Därutöver reduceras stavelselängden i förstavelserna dä.ri-, fö.re-, je.nom-, ne.dan-, o.van-, vari-, ö.ver kraftigare än i standardsvenska. Däremot är trycket på första stavelsen inte reducerat; det är ungefär lika starkt som på den starkast betonade stavelsen i andra leden. Exempel dä.rifrån, fö.redra, -falla, -komma, -lä.sa, ge.nomföra, o.vanstående, ö.verdriva
I sammansättningar med bindevokal kan vokalen i första sammansättningsleden bli kort även när den är lång i det fristående ordet. veed → ve.daklabb,
2. Jämfört med standardsvenska har konsonanten förkortats
[redigera]Flera av orden nedan kan man uttala på vanligt sätt utan att det stör intrycket av västnyländska.
bä.ter (=bättre), do.sin (dussin), fa.ti, fa.tin (fattig, fattiga), ga.mal, hi.ta (hetta), kå.ma, ku.na, my.ky, må.rån, må.sa (mossa, mosse), pa.per, pi.par, ri.kit (riktigt), si.ma, si.ta, skå.t, stri.k, så.ker, sä.ta, tjä.rng (kärring, kvinna, flicka), tjö.t, va.ker, vakrare, vakrast, va.tn, va.tuskräck, va.tutääter, vi.ka = vi.ku (vecka), vi.ka (vilka), vi.ken (vilken), vi.la (velat, perf particip av vilja), vi.la (vilja, verbet), vi.t (vett), y.pin (=öppen), å. (också), ä.pel (äpple. Fikonspråksvarianten fi.pel används ofta).
3. Jämfört med standardsvenskan har vokalen förlängts
[redigera]En del av orden har en stavelse med både lång vokal och lång konsonant. Andra har markerat lång stavelse i obetonad ställning. I några har vokalen förlängts samtidigt som konsonanten har förkortats "sjönn" har blivit sjöön.
boott, bryyst (bröst), diitt, -doom, doomare, eeld, eest, heett (hett), -heett (i t ex skönheett), hoostå, jeespa, kliister, loots, lööck, miitt, nyyliigen, plååster, roodd (rott), rööck, siitt (sett, sitt), sjöön, -skaapp, småått, snöön, syytt, toomer, trooliigen, tyydliigen,
4. Ej ofta avvikande stavelselängd i modern västnyländska
[redigera]Alla finlandsvenska dialekter har från standardsvenskan avvikande stavelselängd, men avvikelserna uppträder inte alltid i samma ord. Vissa överlånga stavelser och vissa kortstavingar, som används i Östnyland, Helsingfors och Österbotten, uppfattas som ovästnyländska. Variationen och toleransen är här stor. I en del fall fungerar kortstavigheten som social markör, som signaliserar distans från överklassuttal, i andra fall framstår den tvärtom som ett inflytande från helsingforssvenskan.
"a.na" (östnyländska för annan), "re.dan" (östnyländskt uttal, västnyländska oftare = ree, renn). Orden "så.dan, stä.der, stö.da" uttalas oftast som i standardsvenska. Östnyländskans överlånga stavelser i "fåått, gåått, ståått" uttalas oftast på normalsvenskt sätt. I Helsingfors uttalas ordet "heta" nästan med överlång stavelse: "heetta", medan det på västnyländska uttalas normalt, med lång vokal och kort konsonant: heeta, eller ibland heet. I Helsingfors uttalas ofta "då" och "nu" med kort vokal även i betonad ställning, vilket inte är typiskt för västnyländska.
Vissa ord som i något annat avseende skiljer sig markant från standardsvenska
[redigera]Betydelsen avviker: fa.ra (betyder även "gå, ge sig av"), la.ga (betyder även "göra, sätta"). Ordet ti. (betyder dels "till", dels infinitivmärket "att")
Slutvokalen är en annan. Några ord slutar på å- eller o-ljud i stället för a-ljud, till exempel: blommå, smo.lo, ka.ko. Att många ord slutar på a-ljud i stället för e-ljud har tidigare formulerats som regel 7 i avsnittet Hur man ändrar ljud i standardsvenska ord, till exempel: backa, ha.ga, ha.ra, kälka, ma.ga
En annan vokal är annorlunda:
- Bokstaven u uttalas som å: gåbbe, ståbba (stubbe), åpp (Standardsvenskan kan både ha u- och å-uttal). "Ännu" kan uttalas som ennå eller med u-ljud i slutet.
Det vanligaste är att annars att bokstaven u uttalas som o, till exempel: foska (o-ljud även i läsuttal), gomma (men som å-ljud i gåbbe), foller, ho (hur), hondra.
- Bokstaven e uttalas som i: millan, trii, giinast
- Bokstaven a uttalas som å: åå (av), båån (barn)
- Bokstaven ä uttalas som ö: sjömmas, sjölver
Tusen uttalas tuusn med ett mycket spetsigt u-ljud. Andra stavelsens e är helt reducerad.
I sammansatta ord fungerar ett a-, e-, o-ljud eller -an- ofta som en sammanbindande länk för att göra ljudbilden klarare. Exempel ve.dalider, va.tupått (vattenpöl), tryyskanvä.der.
Från standardsvenskan avvikande obestämd singularis har ”sommar”: den första so.marn, alla somrar, "En so.mares död" .
Konsonantförändringar: lämma = lömma (lämna), Rassbårg (Raseborg, uttalas med g-ljud på slutet)), int = i.t = 't (inte), paff (papp), ri.kit, ta.ji(tagit)
Reduktioner: f.ara = fa., han kund it = han k.uit (han kunde inte)
Större avvikelser: ho.kin (vilken), fipel (äpple), timmor (pluralis av timma)
Ordaccenten
[redigera]Tvåstaviga ord
[redigera]De flesta orden i svenskan är antingen enstaviga, tvåstaviga eller sammansatta. Uttalet av de tvåstaviga orden är kritiskt för att det ska bli västnyländska. Somliga tvåstaviga ord ska uttalas med grav accent, andra med akut. Skillnaden handlar i västnyländskan mest om huruvida tonen (grundfrekvensen) stiger en gång eller två gånger under uttalet av ett ord. En enda tonpuckel, som brukar ha sitt maximum på första stavelsen, kallas akut, medan dubbelpuckel, med en topp på första stavelsen och en på den andra, kallas grav.
För tusen år sedan var mönstret enkelt: Enstaviga ord hade en tonpuckel och flerstaviga två. Känslan för vilka ord som ska ha vilket tonmönster har levt kvar, trots att det genom århundradena har tillkommit och försvunnit stavelser i stammen och lagts till ändelser. När orden har förändrats men bevarat sin accent, så behövs det idag ganska många regler för att fånga det som en modersmålstalare behärskar intuitivt. Undersökningar på 1970-talet har visat att genuina talare av västnyländska fördelade olika slags tvåstaviga ord på de två accenttyperna enligt följande tabell. (Många ord av främmande ursprung ingår inte i tabellen utan behandlas senare.)
| Exempel på akut accent (en topp) | Exempel på grav accent (två toppar) | I riksspråket | |
|---|---|---|---|
| Substantiv med enstavig stam | |||
| Bestämd singularis | ugnen | lika | |
| Singularformer av ord på -n | vattne, braaksnän (grundformer va.tn, braaksn) | lika | |
| Best.plur av ord på lång vokal | tånan (=tårna, ofta akut) | lika | |
| Best plur. av neutrer på kons. | bånän (=barnen), bärrjin (=bergen) | lika | |
| Obestämd pluralis på -er | böcker och många andra | sånger, löner och några få andra | olika |
| Substantiv med tvåstavig stam | |||
| Grundform på -el | få.gel, stövel, (äv adj) enkel | (ålderdomliga former av vissa ord) | liknande |
| Grundform på -er | vä.der | lika | |
| Grundform på -ert, -est | koffert | lika | |
| Lånord, namn på språk | kaffe, pi.par, se.nap, hundra, finska | grav | |
| Några speciella substantiv | ju.li, klä.der, pengar, to.bak | lika | |
| Person- och ortsnamn | släktnamn, mansnamn, Ingrid, Karin, Ingå, Lojo, Karis | personnamn på -a, Lasse, Åke, Bromarv, Hangö, Eknäs | riksspråket oftare grav |
| Grundform på -skap, -dom, ‑het | skönheett, barndoom,sällskaapp | lika | |
| Nästan alla övriga grundformer | blommå | lika | |
| Släktskapsord i bestämd sing | brodern, dootrån | liknande | |
| Övriga i bestämd singularis | andan, så.marn (=sommaren) | lika | |
| Obestämd pluralis | pengar, kläder | grannar, öron, få.glar, stö.vlar | -el-stammar grav |
| Adjektiv, perfekt particip, räkneord | |||
| Obest. utrum singularis på ‑er | storer (stor), starker, lätter, höger (=hög) | enstaviga | |
| Pluralis av obestämt utrum singularis på -er | stora, starka, lätta, höga | lika | |
| Adjektiv och perfekt particip på -in | hä.pin (=häpen), y.pin (=öppen), na.kin | lika | |
| Övriga positivformer | ga.mal, gamla | lika | |
| Komparativer på -er | höger (=högre), minder = mindri (=mindre) | lika | |
| Komparativer på -re, -ra | vänstra, nedre | varierande | |
| Superlativer | längsta, gamlast | liknande… | |
| Räkneord | hundra, tre.ti, triti, …sjytti, åtti, nitti | tretton, fjorttån, …, sjyttån, … nitton | enbart grav |
| Verb | |||
| Presens indikativ på -er | skriker | lika | |
| Pres partic. 3:e svaga konjug. | gååndäs | trestavig | |
| Alla övriga verbformer | storma, hyra, byta, straffa, målar, rä.knar | lika | |
| Adverb, prepositioner, pronomen | ganska , knappast, je.nom, millan (=mellan) | vacklande | |
I spalten till höger anges hur motsvarande ord fördelas i riksspråket, med vilket i detta sammanhang brukar förstås det språk som talas i mellersta Sverige. Allmänt kan sägas att mönstret är mycket likt det i riksspråket. Skillnaderna är så få att det inte finns något skäl att haka upp sig på dem för den som inte redan är väl förtrogen med sverigesvensk intonation. Man måste också hålla i minnet att de individuella variationerna är stora både hos dialekttalare i Västnyland och bland människor i Mellansverige.
För de flesta finlandssvenskar är den information som finns i denna tabell övermäktig att tillämpa rakt av, varför man till en början behöver några förenklade regler. Tittar man på tabellen ser man följande:
1. Nästan alla böjningsformer av enstaviga substantiv har akut accent.
2. Tvåstaviga substantivstammar har för det mesta grav accent, både i grundform och i böjningsformer.
3. Adjektiv- och verbformer med vokalen e i sista stavelsen har akut, de med a i sista stavelsen har grav.
Vill man göra det ännu enklare för sig kan man utsträcka regel 3 till att gälla även substantiv: ”Tvåstaviga ord med e (ev. ä eller i) i andra stavelsen har akut accent, de med a (eller å) har grav”. Det blir rätt i ganska många fall. Det verkar som att e-ljud i andra stavelsen inte är tillräckligt distinkta för att stavelsen ska bli fullvärdig med förmåga att bära upp en andra tontopp. Börjar man från den grundregeln kan man sedan gradvis förbättra sitt uttal genom att undersöka andra grupper av ord, och kanske finna något skäl till att just de uppfattas som ”enstaviga” eller ”tvåstaviga” och därför avviker från den enkla tumregeln.
Tvåstaviga sammansatta ord
[redigera]Tvåstaviga sammansatta ord uttalas för det mesta på samma sätt som enkla ord med grav accent, med en tontopp för varje stavelse. De enda sammansatta ord som får enkel tontopp, liksom akutord, är egennamn och ord med reducerad andra led, såsom Hansson, Finland, Rassbårg, midda, tisda, liksom mormor, farbror etc. .
Många sammansatta ord som är tvåstaviga i standardspråket blir trestaviga i västnyländskan, för om den första stavelsen är kort kommer det ofta in en bindevokal mellan sammansättningslederna. ka.kobit, bärigröt, vedaklabb.
Upptakt
[redigera]I tabellen ovan är medtagna bara gamla svenska ord, som har tryckaccenten på första stavelsen både i standardsvenska och i västnyländska. Förutom dem finns det tvåstaviga ord som ”kastrull” och ”gardin”, som i standardsvenska betonas på andra stavelsen (upptakt). De är ofta lånord. Västnyländskan undviker slutbetoning och uttalar dem ofta med två långa stavelser och en tontopp på vardera. Kånttoor (kontor) uttalas som standardsvenska "kont-or" (ett litet spindeldjur i ryggsäcken), tårttyyr (tortyr) som helsingforsiska "tårt-yr" (något som barn på födelsedagskalas kan bli på grund av plötsligt högt sockerintag), prakk-tiik (praktik) som en honhund dresserad för jakt på småskrake. Så förändras nästan alla upptaktsbetonade ord som har mer än en konsonant mellan vokalerna. Ord med bara en konsonant mellan vokalerna, som ”figur”, ”kalas”, ”natur”, ”polis”, uttalas däremot som i standardsvenskan.
Flerstaviga ord
[redigera]I ett normalt trestavigt ord som ”fortare” har västnyländskan liksom standardsvenska starkast tryck på den första stavelsen. Det som skiljer är var näststarkaste trycket sätts in. Standardsvenskan lägger det på sista stavelsen, medan västnyländskan lägger det på mittstavelsen: |tal'lana, |fjor'tonde, |gry'ningen. Vokalen i andra stavelsen framstår då som påfallande lång i ord som |tro'liigen, |ny'liigen, |tyd'liigen.
Detta att trycket är starkt på andra stavelsen är bland det första utomstående lägger märke till hos dialekten och tycker ger den dess prägel. När de ska härma västnyländska överdriver de ofta detta och gör andra stavelsen ännu starkare än första stavelsens, så att orden får så kallad upptaktsbetoning, något som är ganska ovanligt för trestaviga ord i modern västnyländska.
Upptaktsbetoning, det vill säga att den första stavelsen är obetonad, förekommer i ord av främmande ursprung som har bara en vokal mellan ordets första och andra vokal: Orden fi|gurer, po|liser uttalas alltså som i standardsvenskan. Finns det flera konsonanter mellan vokalerna uttalas lånorden däremot som normala trestaviga ord, eller som sammansatta ord om stavelseantalet är större, och en konsonant förlängs: |mad'drasser, |hant'teera.
Ord med förstavelserna bi- ("be-"), för- och ji- ("ge-") har alltid upptakt, även i sådana fall där standardsvenskan inte har det: för|doomar, för|deelar (medan |nack|delar uttalas med tryck och tontopp på både första och andra stavelsen).
Det finns ytterligare ett fåtal icke-sammansatta ord med upptaktsbetoning: ord med kort första stavelse och med ändelsen -ing i grundform: tvi.|lingin, tvi.|lingar, ky.k|lingin, ky.k|lingar. Bland sammansatta ord finns det ett antal som ofta uttalas med upptakt som alternativ till det normala, som är med dubbel betoning.
Sammansatta flerstaviga ord följer för det mesta ett rytmiskt mönster med mycket stark betoning på två av stavelserna, medan övriga stavelser får mycket svag betoning. Exempel: |ögon|blick, |Barä|sund, |Fager|vik (alla tre med betoning på stavelse 1 och 3), |blåbäri|plockare (betoning på stavelse 1 och 4). Åtminstone på den andra av de betonade stavelserna stiger tonen starkt, på samma sätt som vid grav accent. De här starka tonstigningarna verkar sättas in för att signalera början på viktiga sammansättningsleder i ordet - dels den första och sen en senare som knyter ihop sammansättningen till en helhet. När ord av utländskt ursprung tvingas in i detta mönster väcker det munterhet bland dem som inte känner dialekten.
När den första sammansättningsleden är tvåstavig ligger betoningen alltid på dess första stavelse. När den är trestavig kan den också ligga på andra stavelsen, men aldrig på sista stavelsen där många ord av utländskt ursprung har sin betoning i standardsvenska och åtminstone delbetoning i västnyländskans isolerade ord. Att nedtrycka den sista stavelsen visar att ordet inte tar slut utan att det ska komma ett sammansättningsled till. Stavelsen blir därtill förkortad: |garrdi.ns|stång, |kontto.rs|stool. Även i senare sammansättningsleder tvingas slutbetonade ord ofta att flytta sin betoning. Medan både |fabb|riik och |kont|toor har två tontoppar och ungefär lika starkt tryck på båda stavelserna, har det sammansatta ordet |fabi.ks'konttor bara tryck och tontopp på första och tredje stavelsen. (Om o-ljudet i sista stavelsen är kort eller långt kan diskuteras.)
Om den första sammansättningsleden är en partikel eller ett enstavigt ord med kort vokal kan den första sammansättningsleden i en del fall reduceras så starkt att den första tonstigningen mer eller mindre uteblir. Det sammansatta ordet blir efterledsbetonat: Orden an|ledning, ba.k|effter, fö.r|midda, ti.l|gångar, ti.l|hööra, tjö.t|såppa, vi.t|skräämder, by.g|mässtare betonas samtliga på andra stavelsen. Även vid några enstaviga ord som i modern västnyländska har lång vokal, men där tidigare generationer uttalade den kort, kan vokalen uttalas kort när stavelsen är förstavelse i ett efterledsbetonat ord: Adjektivet baarer, med pluralis baara ger ba.rfoota,
Ett fåtal flerstaviga sammansatta ord har bara en tontopp, som är bred och liknar en akutkurva. Det gäller några egennamn, som Henriksson.
Formlära
[redigera]Pronomen
[redigera]I denna tabell används en del överflödiga korthetsmarkörer och dubbelkonsonanter för att det ska vara helt klart hur långa ljuden är. Normalt är de långa - ofta överlånga - i betonad ställning och korta och reducerade i obetonad ställning. Med denna tydlighetsstavning framhävs ett talspråksuttal, som visserligen avviker från standardskriftspråket men som i många fall inte är så olikt ett allmänsvenskt talspråksuttal. Om en talande överdriver skillnaden mot standarduttal samtidigt som dialekten i övrigt inte är så djup kan det bli en obalans så att de former som ges framstår som hyperdialektala. De viktiga avvikelserna är angivna med fetstil, övriga behöver man inte konstra till så mycket som stavningen antyder.
| Personligt betonat | Personligt obetonat | Ackusativ betonat | Ack. obetonat | Possessivt | |
|---|---|---|---|---|---|
| 1 pers sing | ja | ja. | mejj | me. | minn |
| 2 pers sing | do., duu | do. | dejj | di. | dinn |
| 3 pers sing | hann | ha.n | ha.n | a.n | hanses |
| hoon | ho. | hoon | o.n | hennars | |
| dänn | de.n | dänn | de.n | dens | |
| 1 pers pl | vi | vi. | åss | åss | våår, vå.ran |
| 2 pers pl | ni | ni. | eer | e.r | eer, e.ran |
| 3 pers pl | dåmm | då.m | dåmm | då.m | dåms, dåmses |
| obestämt | mann | ma.n | een | e.n | ens |
Det är vanligt att prepositioner binds ihop med ett efterföljande personligt pronomen, varvid trycket hamnar på prepositionen: på mig → påmmä, med mig → memmej, på dig → påddej, med dig → meddej, åt oss → åttås. Fråg åttås! (Fråga oss!) (Här kan man också använda prepositionen av: Fråg åå-ås.
Huvudordet till possessiva pronomen står i bestämd form: hanses bookin. Possessiva pronomen står ofta efter sitt huvudord: Bookin minn, bokin eer. I denna ställning reduceras hanses till hans: bookin hans, men däremot bookin är hanses,
Reflexiva pronomen är i första och andra person lika som de obetonade ackusativformerna av de personliga pronomina. I tredje person är det sej eller se.
Demonstrativa pronomen: Denn hä., de. hä., dåmm hä. (denna, detta, dessa). Formerna denn dä., de. dä., dåmm dä., används också som bestämd artikel.
Några andra pronomen och liknande: ingin, någon, nå.gå, några, liiti, my.ky, meer, mest
Verb
[redigera]Här följer tre modellverb. Det är dels två svaga verb, ett med och ett utan a i imperfektändelsen, dels ett ett starkt verb.
| Imperf. på -de i standardsv. | Imperf. på -ade i standardsv. | Starkt | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Form | Västnyl. | Jfr standardsv. | Västnyl. | Jfr standardsv. | Västnyl. | Jfr standardsv. |
| Aktiva former | ||||||
| Infinitiv | bygga | lika | kasta | lika | ä.ta, ä.t | kortstavigt |
| Supinum | byggi | annan ändelse | kasta | bortfall | ä.ti | kortstav., bortfall |
| Pres.part. | byggandis | tillägg av -s | kastandes | tillägg av -s | ä.tandes | kortst., tillägg av -s |
| Perf part. | byggder | tillägg av -er i utrum | kastager | -d → -ger i utrum | ä.tin | kortst, e → i |
| Presens | bygger | lika | kastar | lika | ä.ter | kortstavigt |
| Imperfekt | byggd | bortfall av -e | kasta | bortfall av -de | ååt | lika |
| Passiva former | ||||||
| Infinitiv | byggas | lika | kastas | lika | ä.tas | kortstavigt |
| Supinum | byggdas | annan ändelse | kastas | annan ändelse | ä.tis | bortfall av -t- |
| Presens | byggs | lika | kastas | lika | ääts, ä.ts | lika |
| Imperfekt | byggdes | lika | kastades | lika | ååts | lika |
| Imperativformer | ||||||
| Singularis | bygg | lika | kasta, kast | lika | ä.t | kortstavigt |
| Pluralis | byggin | e → i, ej ålderdomligt | kastin | e → i, ej ålderdomligt | ä.tin | e → i, ej ålderdomligt |
Ett böjningsmönster:ti troo, troor, troodd, troott (eller möjligen troodd även i supinum).
"Att finnas, finns fanns, funnits" böjs så här: ti finnas, finns, fandäs, fonnis
Substantiv
[redigera]Böjningen skiljer sig inte mycket från standardsvenskans.
Bååt, bååtn, bååtar, bååtana
Gåbbe, gåbben, gåbbar, gåbbana
Blommå, blommån, blommår, blommåna
Smo.lo, smo.lon, smo.lor, smo.lona
Det är bara bestämd pluralis som avviker i några ordtyper:
Hand, handen, händer, händren
Duuk, duukin, duukar, duukana
Murare, murarn, murare, muraren
Tåå, tåån, tåår, tåånan
Till skillnad från standardsvenskt bruk används bestämd form efter genitiv: Här ä flickans bokin. Det är hanses bokin. Det är bokin hans.
Adjektiv
[redigera]| Singularis | Pluralis | ||||
|---|---|---|---|---|---|
| Obestämd form | Bestämd form | Obestämd form | Bestämd form | ||
| Utrum | Neutrum | Utrum | Neutrum | ||
| blååer | blåått | blååa | blååa | blååa | blååa |
| tjocker | tjockt | tjock(a)* | tjock(a)* | tjocka | tjock(a)* |
| ga.mal | gamalt | ga.mäl, gamla* | ga.mäl, gamla* | gamla | gamäl, gamla* |
| liitn | liitet | lilla | lill, lilla* | småa | småa |
Första raden visar det vanligaste böjningsmönstret för adjektiv. De följande raderna visar några speciella avvikelser från det.
Anmärkning till former utmärkta med asterisk: * Som attribut används de former som slutar på konsonant. De andra formerna används som predikatsfyllnad.
Följande exempel från alla kolumnerna visar skillnaden mellan ordet "tjock" använt som attribut och som predikatsfyllnad.:
En tjocker kaar, It tjockt båån, Den dä tjock kaarn, Dom dä tjock båånen, Tjocka ka.rar, Dom dä tjock ka.rana. Kaarn ä tjocker, ka.rana ä tjocka
Ord på "-ig" respektive "-en" i standardsvenska har lite speciell böjning:
En tookåger kaar, It tookåt båån, Den dä tookåt kaarn, Dom dä tookåt båånen, Tookåt ka.rar, Dom dä tookåt ka.rana. Kaarn ä tookågär, ka.rana ä tookåga
En nakin kaar, It na.kit båån, Den dä na.kit kaarn, Dom dä na.kna båånen, Na.kiga ka.rar, Dom dä na.kna ka.rana. Viss vacklan råder mellan former på -in, -na och på -iger, -iga. Det finns också alternativa former där i är utbytt mot o: na.kot, na.koger.
Komparation
[redigera]För adjektiv och adverb med komparativändelsen -are är formerna ungefär lika som i standardsvenskan,
Komparativändelsen -re i standardsvenska motsvaras av två olika former i västnyländskan: Ändelsen -ri används som predikatsfyllnad i neutrum singularis och ofta också i pluralis, och ibland som attribut efter artikeln en, ett , medan -är (-er) mest används i övriga situationer. Eftersom också de obestämda positiva utrumformerna ofta slutar på -er innebär det att man i utrum ofta har precis samma ändelse i komparativ som i positiv. Även tonaccenten är lika. Ibland förändras dock stamvokalen så att de två formerna går att skilja åt.
Ett exempel på den normala fördelningen mellan de två komparativändelserna: länger väg, en längre (länger) väg, länger vägin, ett längre (länger) bord, länger borden, vä.gin ä länger, borde ä längre, bordena ä längre (länger),
Superlativen får ofta inte ändelsen -e som attribut. Exempel: nyyer, nyyari, nyyast(e). Nyyast bookin (den nyaste boken), störst bookin. men ofta också den största bookin. Den hä bookin ä störst. Den hä bookin ä den största.
Här följer några exempel på hur adjektiv och adverb kompareras, ordnade efter tilltagande oregelbundenhet. Endast komparativändelser på -er är medtagna.
höögär, höögär), högsta
långär, längär, längsta
låågär, läägär, lägsta
ongär, yngär, yngsta
stoorär, störr(i), största (Stammen slutar på r)
bra, bä.tär, bästa
dååligär, sömmär, sömsta
liitn, mindär, minsta
illa, värri, värsta (Lika som i standardsvenska)
Satsmönster
[redigera]De små ”strukturorden” no. och nå. används mycket ymnigt i vardagsfraser. De används på ett sätt som stämmer med tre allmännyländska ord, som används även i vårdat tal i Helsingfors, och då brukar uppfattas som ”nu”, ”nog” respektive ”nå”, men har en betydelse som ganska långt avviker från de sverigesvenska. Sambandet kompliceras av individuella variationer. I västnyländskan kan uttalet växla mellan no. och nå. på ett sätt som gör att det är svårt att veta om det är frågan om nog eller nå. I Helsingforssvenskan råder det snarare osäkerhet mellan nu och nog.
| Ord | Standardsvensk betydelse | Helsingforssvens betydelse | Västnyländsk betydelse |
|---|---|---|---|
| Nu | trots allt, förvisso | faktiskt | faktiskt |
| Nog | antagligen | Bekräftande. Inleder eller avslutar jakande sats. | Inleder och avslutar jakande sats. |
| Nå | Sluta upp! | Ensamt: ”Låt höra!”. Annars: Meningsinledande | Inleder och avslutar sats. |
Meningsinledande
På Helsingforssvenska kan man säga: ”Nå, nog kan jag.” eller ”Nog kan jag.” i betydelsen ”Det kan jag.” Här följer några varianter av den västnyländska motsvarigheten. De mest betonade stavelserna är markerade med fetstil.
Framhäver verbet
[redigera]Nå., no. kan ja. no.
Nå. kan ja. no.
Nå. kan ja. nå.
No. kan ja. no.
No. kan ja. nå.
Framhäver subjektet (jag)
[redigera]Nå., no. kan ja. jaa no.
Nå. kan ja. jaa no.
Nå. kan ja. jaa nå.
No. kan ja. jaa no.
No. kan ja. jaa nå.
Framhäver objektet (det)
[redigera]Nå., no. kan ja. dee jaa no.
Nå. kan ja. dee jaa no.
Nå. kan ja. dee jaa nå.
No. kan ja. dee jaa no.
No. kan ja. dee jaa nå.
Framhäver objektet (det)
[redigera]Nå., no. kan ja. dee no.
Nå. kan ja. dee no.
Nå. kan ja. dee nå.
No. kan ja. dee no.
No. kan ja. dee nå.
Framhäver verb och objekt
[redigera]Nå., no. kan ja. dee jaa no.
Nå. kan ja. dee jaa no.
Nå. kan ja. dee jaa nå.
No. kan ja. dee jaa no.
No. kan ja. dee jaa nå.
Det här sättet att bygga upp satser med ett symmetriskt arrangemang av upprepade småord är typiskt för västnyländskt tal. Det som kan upprepas är de tre orden no, nå och int och pronomen som betecknar subjekt och möjligen objekt. Upprepandet tjänar till att klargöra vilken satsdel som framhävs och därmed fastställa uttalandets allmänna inriktning. Västnyländskan verkar över lag både ha ett emfatiskt behov och en motvilja att ändra ordföljden från det normala VSO-mönstret. Konstruktionen har också betydelse för att bygga upp sats- och meningsrytm kring två betonade ställen, liknande intonationen för långa sammansatta ord. Ingår det två- eller flerstaviga ord i meningen får deras naturliga musikaliska accent ibland stryka på foten för att satsens intonation ska bli den rätta, men det kan också vara så att några småord klistras till korta betonade ord och inlemmas i deras ordaccentkontur så att den blir tydligare.
Några nekande exempel
[redigera]Int veet ja. dee jaa i.t. Jag vet inte det.
De. troor ja. int i.t. Det tror jag inte.
De. troor i.t ja. jaa i.t. Det tror jag inte.
’t ha. han no. ha.vi så. my.ky ti. gö.ra han i.t. Inte har han haft så mycket att göra.
Frågesatser:
Ka. ’t do. sii dee duu? Kan du inte se det.
Nå. ka. ’t do. sii dee duu it? Kan inte du se det.
Huvudsats plus bisats:
Ja. troodd a.t ’t do. sko. ko.na jö.ra dee duu. Jag trodde inte att du skulle kunna göra det.
Utrop, bisats:
A.t i.t do. ha. vi.ta dee duu (it)! Att inte du har vetat det!
I synnerhet vid utrop, men också i övrigt uppvisar orden ofta ett successivt stegrat tryck, så att i tur och ordning den ena efter den andra av satsdelarna framstår som betonad, bara för att bli övertrumfad av någon senare ännu mer betonad satsdel. Det är bland annat detta som ger västnyländskan dess emfatiska karaktär.
Läs mera
[redigera]http://sv.wikipedia.org/wiki/Västnyländska
Ebba Selenius: Västnyländsk ordaccent, ISBN 951-9017-02-x Helsingfors 1972
Bengt Lohman, Ing-Marie Loman, Chris Nyström, Märta Uggla: Så talar vi svenska i Finland, studiehäfte utgivet av Oy Yle Ab 1981, Helsingfors.
Paul Kiparsky: Fenno-Swedish Quantity: Contrast in Stratal OT [[1]]
Marie-Charlotte Gullmets-Wik: Backa och backe, glader och glad. Formväxling i talspråk i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa, ISBN 951-583-117-2.