Trettioåriga kriget

Från Wikibooks
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Huset Habsburg

Den kejserliga ätten von Habsburg är en av Europas äldsta adelsätter, och kom på 1000-talet att dominera i Österrike. Mellan 1278 och 1918 var Habsburgarna kejsarare av Österrike. Många tysk-romerska kejsare var också av huset Habsburg.

Även i Sydeuropa hade Habsburgarna stor makt. Karl V, som var Tysk-romerska rikets kejsare 1519-1556, var också kung av Kastilien och Aragonien under regentnamnet Karl I.

Ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern, som sköts på öppen gata i Sarajevo 28 juni 1914 av den serbiske extremisten Gavrilo Princip (vilket utlöste första världskriget) var av ätten Habsburg.

En annan känd person av ätten Habsburg var Marie Antoinette, som var gift med kung Ludvig XVI av Frankrike och giljotinerades den 16 oktober 1789 under franska revolutionen.

Karl V, tysk-romersk kejsare 1519-1556.
Kortfattat om Tysk-romerska riket

Tysk-romerska riket är den allmänna benämningen på den enorma samling av småstater och fria städer i Centraleuropa. Officiellt hette det Heliga Romerska riket av tysk nation.

Tysk-romerska riket var mycket löst sammanhållet. Voltaire yttrade en gång att Tysk-romerska riket "varken var heligt eller romerskt, om ens ett rike".

Grunden till det Tysk-romerska riket lades 962, och riket upplöstes av Napoleon 1806.

Tysk-romerska rikets mäktigaste man var kejsaren. Under trettioåriga kriget var Ferdinand II kejsare (fram till 1637). Han efterträddes av sin son Ferdinand III.

Martin Luther (1483-1546).

Mot slutet av 1400-talet var i princip hela Europa kristet. I sydöst fanns det Osmanska riket som var muslimskt, men annars härskade kristendomen. Påven i Rom var en av de mäktigaste männen på jorden; den Heliga stolen hade växt sig allt starkare sedan påvarna återvänt från sin exil i Avignon 1377. Men det växte fram ett motstånd mot katolicismen, och 31 oktober 1517 spikade den tyske prästen och reformatorn Martin Luther upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg, där han bland annat förklarade att kyrkan skulle predika Guds ord i stället för att samla på sig stora gods och rikedomar. Han ansåg också att prästerna skulle predika på ett språk som folk förstod. De katolska prästerna talade till folket på latin. Den största delen av befolkningen förstod inte vad som sades. Luther ansåg istället att i Spanien skulle det predikas på spanska, i Sverige på svenska och så vidare. 1518 inleddes kättarprocesser mot Luther, och 1521 bannlystes han av påve Leo X.

Men Luthers ord hade för alltid etsat sig fast i Europa. Idag bekänner sig 5,8 procent av världens samlade befolkning till någon protestantistisk kyrka. Motsvarande siffra för katolicismen är 17,3 procent.

På riksdagen i Västerås 1527 införde Gustav Vasa protestantismen i Sverige. Den katolska läran förbjöds. Prästerna fråntogs genast mycket makt och stora rikedomar, som i stället samlades under kronan. Från och med nu skulle prästerna endast predika Guds ord. Gustav Vasa själv tog över all makt. Omnis potestas a Deo est (All makt är av Gud) var kungens valspråk, och han ansåg nog sig själv vara Sveriges rättmätige härskare.

Protestantismen passade Gustav Vasa mycket bra. Han ville få loss Sverige ur den gamla Kalmarunionen som ingicks mellan Danmark-Norge och Sverige 1397, få bort det gamla valkungadömet och göra ätten Vasa till svensk kungaätt med arvsrätt till tronen. Då behövde han samla all makt på ett ställe, nämligen hos sig själv. Före 1527 fanns stora delar av makten utspridd och fördelad mellan abbotar och biskopar. Då var en arvmonarki i princip omöjlig att införa. Men enligt Matin Luthers lära var det kungens uppgift att regera.

Många av staterna i Europa, som hade kontakter med Tyskland där Martin Luther verkade, övergick till protestantismen. Inte bara Sverige 1527, utan även Danmark-Norge, Schweiz, England, Skottland, Nederländerna och Ungern och många tyska furstendömen inom det splittrade Tysk-romerska riket. Reformationen spreds även till delar av Frankrike, men fick inget ordentligt fäste där.

Det mäktiga europeiska kungahuset Habsburg, som bland annat regerade i Österrike, ville stärka kejsarens makt och ena det tysk-romerska riket (den samling av central-europeiska tyska småstater, furstendömen och fria städer som var knutna till den tysk-romerske kejsaren) till en tysk nationalstat i stället för de hundratals splittrade småstater och fria städer som fanns. Även Ludvig XIII (kung av Frankrike 1610-1643) ville utöka sin makt. Till detta kom konflikten mellan katoliker och protestanter, och andra politiska problem i Europa.

År 1618 skrämde en komet på himlavalvet upp Europas befolkning. Annorlunda himlafenomen sågs som varsel om sjukdomar och krig. Människorna hade retat upp Gud, och skulle nu få sona för sina synder. Prästerna bad till den högste om nåd, men helt uppenbart utan framgång. I trettio dagar syntes kometen på Europas himmel – ett varsel om trettio års krig...

I kungariket Böhmen (som idag utgör västra halvan av Tjeckien) var den protestantiska aristokratin och adeln i uppror efter att katoliken Ferdinand av Steiermark valts till kung av Böhmen 1617. Ferdinands katolska ämbetsmän beordrade att byggandet av ett antal protestantiska kyrkor skulle avbrytas, eftersom de låg på vad som hävdades vara mark tillhörande den katolska kyrkan. Aristokratin hävdade däremot att det var kunglig och inte kyrklig mark, och att det hela var ett brott mot den religionsfrihet som rådde i Böhmen sedan 1609.

Defenestrationen i Prag. Samtida träsnitt.

Den händelse som brukar kallas för andra defenestrationen i Prag inträffade 23 maj 1618. En grupp protestanter samlades utanför kungaborgen (Pražský hrad) i Prag, Böhmens huvudstad. De åtalade två guvernörer, Jaroslav Borzita von Martinicz och Vilém Slavata av Chlum, för brott mot religionsfriheten.

von Martinicz och Borzita befanns skyldiga, och kastades ut genom borgens fönster tillsammans med sekreteraren Philip Fabricius. En defenestration är att kasta ut någon genom ett fönster. von Martinicz, Borzita och Fabricius överlevde fallet på omkring 15 meter, eftersom de landade i en stor hög med hästspillning.

Hertig Maximilian I av Bayern.

1608 bildades den Evangeliska unionen mellan ett antal protestantiska furstar inom Tysk-romerska riket. Syftet med unionen var att skydda protestanterna mot katolikernas motangrepp. Kurfurste Fredrik IV av Pfalz-Simmern var unionens ledare. Året därpå, 1609, bildade katolikerna en liknande sammanslutning, den Katolska ligan. Här var den ledande personen hertig Maximilian I av Bayern. Ligan bildades i München 10 juli 1609. Nu var ett krig mellan katoliker och protestanter inom Tysk-romerska riket oundvikligt.

Böhmens och de kejserliga Tysk-romerska arméerna drabbade samman vid Vita berget nära Prag den 8 november1 1620. Det var det första riktiga slaget under trettioåriga kriget. Slaget slutade med att kejserliga armén under Johann Tilly krossade de böhmiska soldaterna.

Efter protestanternas förlust vid Vita berget upplöstes Evangeliska unionen 24 maj 1621.

Efter Evangeliska unionens upplösning sökte många av de protestantiska furstendömena i Tysk-romerska riket hjälp utifrån, för de hade inte gett upp sin kamp.

Det böhmisk-pfalziska skedet, 1618-1622[redigera]

Ludvig XIII av Frankrike och Navarra.

Frankrike var katolskt, men kung Ludvig XIII oroade sig för att den tysk-romerske kejsaren kunde bli för stark. Därför stödde Frankrike, som till skillnad från Tysk-romerska riket var en enad nationalstat, de protestantiska fienderna till kejsaren. Frankrike och Tysk-romerska riket, som båda tillhörde de mäktigaste länderna i Europa, kom att bli två motsatta maktfaktorer under Trettioåriga kriget. På de tyska katolikernas sida stod det mäktiga Spanien (som liksom Österrike styrdes av huset Habsburg). Förutom den yta som idag utgör Spanien härskade de spanska kungarna över Sicilien, Korsika och södra hälften av den Appeninska halvön. Till Spanien hörde också ett antal städer längs den nord-afrikanska kusten i vad som idag är Marocko och Algeriet. Området runt omkring tillhörde Osmanska riket, förutom området längst i väster som utgjordes av sharifatet Marrakech. Andra länder som stod på protestanternas sida i kriget var Böhmen (en del av Tysk-romerska riket), Danmark-Norge (mellan 1625 och 1629), Republiken Nederländerna, England, Skottland, Sachsen (del av Tysk-romerska riket) och Transsylvanien. På katolikernas sida stod Tysk-romerska riket (där de mäktigaste delarna var Österrike, Bayern och staterna inom Katolska ligan) samt Spanien.

Johann Tserclaes Tilly.

Nu hade kriget kommit igång på allvar. 27 april 1622 utkämpades slaget vid Wiesloch, där protestanterna besegrade 20 000 soldater ur katolska ligans länder under Johann Tserclaes Tilly. 22 juni samma år inträffade slaget vid Höchst, med katolsk seger. Därefter följde slagen vid Flerus, Stadtlohn, Dessau, Stralsund och Frankfurt, för att bara nämna några. Denna första del av kriget kallas det böhmisk-pfalziska skedet och varade mellan 1618 och 1622. Det var mest tyska stater som var inblandade; ett inbördeskrig i det Tysk-romerska riket. Efter det böhmisk-pfalziska skedet följde det nedersachsisk-danska skedet.

Det nedersachsisk-danska skedet, 1623-1629[redigera]

Det nedersachsisk-danska skedet av trettioåriga kriget varade åren 1623 till 1629. Kriget utspelade sig främst i norra Tyskland. Nu började stora delar av Europa blandas in i kriget, främst länderna norr om Tyskland. Det som börjat som en inbördes konflikt mellan katoliker och protestanter i Tyskland utvecklades till ett storskaligt krig som omfattade nästan hela Europa.

Republiken Nederländerna hade utropat självständighet från Spanien 1581, men spanjorerna hade inte erkänt självständigheten. Därför deltog Nederländerna i trettioåriga kriget mot det katolska, tyskvänliga Spanien. Det protestantiska England, som tidigare haft en vänlig inställning till det katolska Spanien, tog nu allt mer avstånd från katolikerna efter att den engelske prinsen Charles gjort en misslyckad friarresa till Madrid. 1624 blev kardinal Richelieu minister i Ludvig XIII:s regering i Frankrike. Kardinalen var en ivrig motståndare till huset Habsburg, särskilt eftersom att Spanien, som styrdes av Habsburgarna, försökte ta kontrollen i Alperna. England och Frankrike anslöt sig därför till Republiken Neder-länderna. Den tysk-romerske kejsaren däremot stödde Spanien.

Christian IV av Danmark.

Nu var många av Europas mäktigaste länder inblandade i kriget. Ett viktigt mål för Frankrike, Nederländerna och England var att få Sverige och Danmark på sin sida. Det var naturligtvis svårt att få de två nordiska stormakterna att slåss på samma sida. Danmarks kung sedan 1588 var Christian IV, som bestigit tronen vid bara elva års ålder. Han var kung över ett enormt rike, som omfattade dagens Danmark, Norge och Island, Färöarna och i viss mån även Grönland, de svenska landskapen Jämtland, Härjedalen, Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och Gotland samt ön Ösel i dagens Estland. Schleswig – på danska Slesvig eller Sønderjylland – som är den sydligaste delen av halvön Jylland, och delar av Holstein (Holsten), som båda idag tillhör Tyskland, ingick i det danska riket. Än idag talas danska bredvid tyskan i den tyska delstaten Schleswig-Holstein.

Den tysk-romerske generalen Tilly krigade i de nordliga delarna av Tysk-romerska riket, och Danmark kände sig hotat. 29 november 1625 slöt Danmark ett avtal med England och Nederländerna, och gick Danmark in i kriget på Tysklands fienders sida. Det hade varit bra för Sverige om det Tysk-romerska riket gick under och de tyska småstaterna i norr vid Östersjön splittrades, eftersom det hade gjort det lättare för Sverige att kontrollera handeln. Men Sverige gick ändå inte in i kriget på Frankrikes sida. Även om man för tillfället hade fred med Danmark (freden i Knäred2) , kändes det svårt att alliera sig med den evige ärkefienden. Sverige och Danmark var verkligen fiender. Mellan 1563 och 1814 utkämpade vi elva krig på 251 år. Danmark fick inga framgångar i Tyskland. En särskilt stor katastrof för den danske kungen var slaget vid Lutter am Barenberge, då den tysk-romerske befälhavaren Tilly utplånade hälften av den danska armén på 20 000 man under ledning av Christian IV själv. På den katolska sidan fanns nästan inga förluster alls. Innan Sverige hunnit bestämma sig för en krigsförklaring slöts freden i Monzón mellan Frankrike och Spanien år 1629. Därmed var det nedersachsisk-danska skedet av trettioåriga kriget slut. Men det dröjde inte länge föränn krig bröt ut igen.

Stormakten Sverige: det svensk-tyska skedet före Lützen, 1630-1632[redigera]

Johann Tserclaes Tilly

Den absolut mest berömde fältherren i trettioåriga kriget måste väl ändå vara greve Johann Tserclaes Tilly; den mest briljante av generalerna på den tyska sidan, Katolska ligans överbefälhavare, han som aldrig mött en likvärdig motståndare föränn Gustav II Adolf från och med 1630.

Johann Tserclaes var inte tysk. Han föddes någon gång i februari 1559 på slottet Tilly i Brabant, Spanska Nederländerna. Familjen talade franska.

Som ung i slutet av 1500-talet stred Tilly i de franska religiösa inbördeskrigen, de så kallade hugenottkrigen. Här blev Tilly en skicklig soldat.

1618, när trettioåriga kriget bröt ut i Böhmen, var Tilly 59 år och ansågs som en gammal man. Ändå trädde han in i kriget, och blev genast mycket framgångsrik. Ingen tycktes kunna besegra honom. Han var också djupt religiös. ”Den harneskklädde munken”, kallades han.

1630 gick Sverige in i kriget. I Gustav II Adolf hade Tilly för första gången en värdig motståndare. Flera gånger besegrades Tilly av svenskarna. Den största motgången var katolikernas förlust vid Breitenfeld 1631.

Slaget vid Rain 15 april 1632 blev slutet för Tilly. Han träffades av en svensk kula i benet och dog av stelkramp i Ingolstadt den 30:e.

Staty över Johann Tserclaes Tilly.
Gustav II Adolf av Sverige.
Gustav II Adolf landstiger i Tyskland 1630.

Sveriges kung från och med år 1611 var Gustav II Adolf. Under det tidiga 1600-talet höll Sverige på att växa till en stormakt i norra Europa, men landet var ändå utsatt. I väster fanns den ständige ärkefienden Danmark, i öster Ryssland och i söder det Tysk-romerska riket.

I Stockholm strävade man efter svensk kontroll av handeln på Östersjön. Det skulle göra Sverige rikt. Det som idag är de södra och västra landskapen i Götaland tillhörde Danmark. Sveriges enda andningshål i väster var fästningen Älvsborg, nära den plats där Göteborg idag är beläget.

I öster, på andra sidan Östersjön, tillhörde nuvarande Finland och Estland Sverige, liksom områden i nuvarande Ryssland. Marken där den ryska storstaden Sankt Petersburg nu ligger, mellan sjön Ladoga och Finska viken, låg den svenska staden Nyen. Ryssarna errövrade den 1703 och på order av tsar Peter den Store grundades Sankt Petersburg. Mellan Ryssland och det Tysk-romerska riket fanns Polen-Litauen. Det var ett enormt stort land; det sträckte sig från Östersjön ner över hela Östeuropa till Svarta havet, där landet gränsade till Krimkhanatet, från västra Rysslands lågländer till en punkt nära Berlin. Huvudstad var Warszawa.

Alltså fanns det flera olika faktorer att dela Östersjöns rikedomar med. Gustav II Adolf och rådet i Stockholm röstade, och man kom fram till att man skulle gå in i kriget på kontinenten. Historikerna har länge tvistat om varför Sverige gick in i trettioåriga kriget. I äldre litteratur har man ansett att kungen ville errövra den tysk-romerska kejsartiteln, men idag är historikerna ganska överens om att handeln på Östersjön är en mer trovärdig anledning till kriget.

25 juli 1630 satte Gustav II Adolf foten på ön Rügen i norra Tyskland. Två dagar senare hade hela den svenska flottan anlänt till Peenemünde på ön Usedom inte långt bort. Därmed inleddes det svensk-tyska skedet av trettioåriga kriget. Det varade åren 1630 till 1635. Gustav II Adolf ansågs av protestanterna vara "lejonet från norr", enligt en gammal legend om ett lejon som skulle komma norrifrån och befria de rättrogna. Kriget i Tyskland blev en omedelbar framgång för de svenska soldaterna. Slag efter slag vanns.

Slaget vid Breitenfeld, 7 september 1631, var ett av de mest framgångsrika någonsin för Sverige. Sverige deltog i slaget tillsammans med kurfurstendömet Sachsen, med cirka 42 000 soldater. De mötte 35 000 katolska soldater från Tysk-romerska riket, främst Katolska ligan.

Gustav II Adolf förde själv befälet över de svenska trupperna, tillsammans med de berömda svenska officerarna Gustaf Horn, Johan Banér och Lennart Torstensson. Kurfurste Johan Georg I förde befälet över de sachsiska trupperna. Befälhavare på katolikernas sida var Johann Tserclaes Tilly (ännu en gång) och Gottfreid Heinrich von Pappenheim. Katolikerna förlorade 27 000 man. Protestanterna förlorade 5 500 man, varav 3 550 svenskar.

Slaget vid Rain 15 april 1632 var viktigt för svenskarna, även om slaget inte är lika känt som Breitenfeld. 40 000 svenska soldater skulle ta sig över floden Lech i södra Tyskland. Därför kallas slaget också för övergången av Lech. Svenskarna gick till attack mot de katolska befästningarna på andra sidan floden. Katolikerna hade omkring 25 000 soldater till sitt förfogande. Svenskarna segrade i slaget. Det viktiga med slaget vid Rain är att den berömde tysk-romerske befälhavaren Tilly träffades av en svensk kula i knät och avled på grund av stelkramp. Tilly hade många gånger besegrat protestanterna, men nu var det slut med det. Den tysk-romerska armén retirerade och förlorade ”bara” 3 000 soldater. Därmed kunde svenskarna ockupera de rika städerna Augsburg och München. Svenskarna förlorde 2 000 soldater vid Lech.

Dimman vid Lützen[redigera]

Gustav Adolfsdagen

Gustav Adolfdagen har firats sedan tidigt 1800-tal, och särkilt i Göteborg som ju grundades av Gustav II Adolf.

På Gustav Adolfdagen är det tradition att äta Gustav Adolfsbakelser. Den första Gustav Adolfsbakelsen skapades 1909 av konditor Carl Bräutigam i Göteborg.

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. Bataljmålning av Carl Wahlbom, 1855.

Lützen 1632. Det mest berömda slaget i svensk historia. Mer än Breitenfeld, Narva eller Poltava. 6 november är Gustav Adolfsdagen, liksom namnsdag för Gustav Adolf.

I början av november 1632 befann sig den svenska armén under befäl av Gustav II Adolf och den tysk-romerska under Albrecht von Wallenstein bara två mil ifrån varandra, och en sammandrabbning var oundviklig. Wallensteins armé samlades vid Lützen för att hindra svenskarna från att nå Leipzig. 7 maj hade svenskarna brandskattat München, och Wallenstein ville förhindra att samma sak hände i Leipzig. Wallenstein sände en kurir med ett brev till kavallerigeneralen Heinrich von Pappenheim i Halle, 50 kilometer därifrån, för att få förstärkning. Vid midnatt den femte fick Pappenheim brevet, och två timmar senare var han på väg mot Lützen med en förstärkning bestående av kroatiska ryttare. Wallenstein hade väntat sig ett svenskt anfall redan den femte, men så blev det inte. I Lützen förberedde man sig och placerade ut musketerare och satte eld på staden Lützen. Röken från branden tillsammans med morgondimman försämrade sikten för svenskarna när de anföll Lützen 6 november. Svenskarna hade 6 200 ryttare och 12 800 fotsoldater, och tyskarna något fler ryttare men färre fotsoldater. Det var alltså två numerärt ganska likärdiga arméer som möttes. De båda arméerna stod uppställda mot varandra på varsin sida om vägen som ledde till Lützen. Svenskarna ryckte framåt, och kom över vägen. Man kände nu redan försmaken av en seger. I samma ögonblick anländer Pappenheim med den förstärkning som Wallenstein skickat efter. Pappenheim anfaller svenskarnas högra flygel, den mest framgångsrika. De kroatiska ryttarna under Pappenheim tränger förbi svenskarna. Då går Wallenstein till motangrepp, och tvingar svenskarna tillbaka över landsvägen. Under befäl av Gustav II Adolf själv möter det småländska rytteriet Wallenstein. När smålänningarna attackerar hamnar kungen bakom svenskarna. Därför märker ingen att kungen blir sårad. Hans häst, Streiff, travar iväg från de svenska trupperna. Kungen kunde på grund av en gammal skottskada inte bära ett harnesk av metall, utan hade ett kyller av älghud. Det skyddade inte lika bra mot skott och sabel-hugg som ett metall-harnesk. Och så dog Gustav II Adolf, Sveriges kung. Omgiven av fiender stupade han. Ändå segrade svenskarna. Pappenheims kroatiska ryttare anlände alltför sent för att kunna påverka vem som skulle segra. Men det var en pyrrhusseger för Sverige. Vi förlorade vår kung, en av våra skickligaste befälhavare någonsin. Men på den katolska sidan stupade Heinrich von Pappenheim, vilket var en stor förlust för tyskarna.

Det svenk-tyska skedet efter Lützen, 1632-1635[redigera]

Axel Oxenstierna.

Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen tog Gustaf Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar (Sachsen var Sveriges främste allierade under trettioåriga kriget) befäl över de svenska trupperna. Axel Oxenstierna – rikskansler för den förmyndarregering som tillsatts efter kungens död, prinsessan Kristina var bara fem år – tog över som högste beslutare i frågor hemma i Sverige. Ingen icke kunglig person, varken förr eller senare, har haft så mycket makt i Sverige.

Ännu var den svenska armén segerrik, och vann slaget vid Oldendurf 28 juni 1633. Men i och med slaget vid Nördlingen 27 augusti 1634 vände krigslyckan. Den tysk-romerska armén under befäl av Matthias Gallas och kejsar Maximilian III själv tvingade Gustaf Horn, som förde det svenska befälet, att kapitulera. Den svenska krigsmakten i Tyskland under trettioåriga kriget var inte samma sak utan Gustav II Adolf.

Det svensk-franska skedet, 1635-1648[redigera]

Johan Banér utsågs till överbefälhavare över de svenska trupper som återstod, omkring 15 000 soldater. Kriget inleddes i oktober 1635. Sachsen, som tidigare varit Sveriges bundsförvant, hade nu blivit svenskarnas fiende och ingått ett förbund med den tysk-romerske kejsaren. Sachsiska armén förföljde Banérs trupper längs floden Elbe, men i slaget vid Dömitz besegrades de sachsiska trupperna av svenskarna. Danmark, som varit på samma sida som svenskarna, började nu motarbeta Sverige. Det vore inte bra för Danmark om ärkefienden Sverige fick kontrollen över landområden söder om det danska riket och därifrån skulle kunna hota Danmark i framtiden. Svenskarna under Banér fick förstärkningar från Preussen under senhösten 1635, och i januari 1636 anfölls Sachsen.

Skottland var Sveriges nye bundsförvant i trettioåriga kriget. Johan Banér och Lennart Torstensson ledde tillsammans med de skotska befälhavarna Alexander Leslie och James King ledde en svensk-skotsk här om 15 000 man i slaget vid Wittstock 24 september 1636. 20 000 man från Sachsen och andra delar av Tysk-romerska riket, under ledning av Johan Georg I av Sachsen och Melchior von Hatzfeldt, besegrades.

Johan Banér.
Lennart Torstenson.
Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne, 1611-1675. Han ansågs av Napoleon vara en av de främsta fältherrarna någonsin.

Det svenska kriget i Tyskland fortsatte, och 1637 stannade den svenska armén i ett permanent läger vid Torgau. Samtidigt drabbade trupperna, fortfarande under Banér, samman med den tysk-romerske fältherren Matthias Gallas, vars armé var mycket större än svenskarnas. Under fyra månader försvarade Banér ihärdigt lägret vid Torgau, men slutligen tvingades den svenska armén att retirera till Pommern. Banér korsade floderna Elster, Spree och Oder, men stötte på Gallas armé igen. Den här gången lyckades Banér lura iväg Gallas trupper, och kunde besegra dem.

Nu kom det svåra tider för Banér. Åren 1637-38 verkade det som om svenskarna skulle tvingas lämna Tyskland helt och hållet, innan man 1638 lyckats samla ihop nya trupper hemma i Sverige och kunde skicka över dem till Tyskland. Återigen drabbade man samman med Gallas här, och tvingade den att retirera in i Böhmen. I slaget vid Chemnitz 1639 besegrade Banér de sachsiska trupperna igen, och svenskarna kunde ta sig in i Böhmen där de möttes av stora framgångar. Tillsammans med den franske befälhavaren Jean Baptiste Budes de Guébriant planerade Banér att attackera Regensburg, där kejsar Maximilian III höll riksdag. Banér och de Guébriant trodde sig kunna marschera över Donaus is. Men deras planer gick om intet när isen smälte i januari 1641.

10 maj 1641 avled Johan Banér i Sachsen. Han var kanske den skickligaste befälhavare vi haft sedan Gustav II Adolf dog. Lennart Torstensson valdes till Banérs efterträdare som överbefälhavare, men han kunde inte nå trupperna och ta befälet över dem föränn i september. Fram tills dess leddes svenskarna av flera olika befälhavare, till exempel Hans Christoff Königsmarck och Carl Gustaf Wrangel. Torstensson attackerade Schleisen och Mähren. De båda länderna försvarades av Ottavio Piccolomini. Piccolomini, som var mycket försiktig av sig, ville inte riskera ett fältslag.

Torstensson följes efter av Gallas. Efter att Torstensson jagat ut de danska trupperna från Jylland3 vände Torstensson helt om och gick mot Gallas trupper. Gallas besegrades vid Jüterbog 23 november 1644. Torstensson drog vidare ner i Tyskland.

Slaget vid Jankov i Böhmen 24 februari 1645 var ett av de blodigaste under trettioåriga kriget. 15 000 svenska soldater under Torstensson tvingade den tysk-romerske befälhavaren Melchior von Hatzfeldt att kapitulera. von Hatzfeldt fogade över ungefär lika många soldater som Torstensson. von Hadzfeldt tvingades överlämna sig själv som fånge åt svenskarna.

Torstenssons plan var att förena sin armé med de styrkor som stod under befäl av Transsylvaniens furste, Georg I Rákóczy. De svenska styrkorna stod utanför Wien. Transsylvanien (idag en del av Rumänien) var Sveriges allierade i trettioåriga kriget sedan 1643. Torstenssons plan gick om intet, då de transsylvanska styrkorna inte anlände. I stället belägrade svenskarna staden Brünn (nuvarande Brno i Tjeckien) under fyra månader. Efter det blev Torstensson allvarligt sjuk, och tvingades överlämna befälet över de svenska styrkorna till Carl Gustaf Wrangel. Detta skedde i december 1645.

Samtidigt som svenskarna krigade i östra Tyskland hade fransmännen under Jean Baptiste Budes de Guébriant gjort samma sak i västra Tyskland. Fransmännen besegrade tyskarna vid Kempen 17 januari 1642 och kunde tränga in i Württemberg, nära gränsen till dagens Schweiz. Där förenades fransmännen under de Guébriant med sina landsmän under Louis II Condé, som tidigare slagits mot spanjorerna och besegrat dem vid Rocroi 19 maj 1643.

I slaget vid Tuttlingen 14 november 1643 dog de Guébriant. Slaget slutade med att fransmännen under Josiaus Rantzau besegrades av de bayerska styrkorna. Den stupade de Guébriant ersattes av Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne. Under honom och Condé besegrades Bayern igen vid Freiburg im Breisgau mellan 3 och 9 augusti 1644. Under Turenne intog fransmännen hela Rhen och Pfalz, men det var emellertid mycket jämnt mellan de kungliga franska och de kejserliga tysk-romerska arméerna. Vid Mergentheim 25 april 1645 besegrades fransmännen av tyskarna igen. Vid Allersheim 3 augusti samma år vann fransmännen igen.

Efter Allersheim förenades de franska trupperna under Turenne med de svenska under Wrangel. Tillsammans attackerade man södra Tyskland, och man kom överens med Bayern, som tvingades överge den tysk-romerske kejsaren, om en vapenvila vid Ulm 4 mars 1647.

Kurfursten av Bayern bröt vapenvilan och slöt avtal med kejsar Maximilian III. Genast attackerade genast svenskarna och fransmännen Bayern. En förenad svensk-fransk armé under Turenne och Wrangel besegrade en armé av bayerska och kejserliga tysk-romerska soldater, under befäl av Peter Melander von Holzappel, vid Zusmarshausen. Svenskarna var särskilt segerrika. Efter segern vid Zusmarshausen plundrade svenskarna och fransmännen Bayern, innan de drog sig tillbaka.

Samtidigt som detta skedde befann sig en annan svensk armé i Böhmen. Den leddes av Hans Christoff Königsmarck och Arvid Wittenberg. Königsmarck lyckades inta delar av Prag.

1648 anlände prinsessan Kristinas kusin, den blivande kung Karl X Gustav, till armén i Bayern. Han övertog Wrangels position. Han fortsatte Königsmarcks belägring av Prag, och dagen efter att westfaliska freden stormades staden. Därmed tog kriget slut, utanför murarna vid den borg där defenestrationen ägt rum 1618 trettio år tidigare. Slaget om Prag var det sista under trettioåriga kriget.

Westfaliska freden, oktober 1648[redigera]

Stadsvakten i Amsterdam firar freden. Målning av Bartholomeus van der Helst, 1648.

Den westfaliska freden slöts 14 oktober 1648 mellan de länder som deltagit i trettioåriga kriget. Namnet kommer av att fredsförhandlingarna skedde i städerna Osnabrück och Münster i Westfalen, Tysk-romerska riket. Freden tog lång tid. 1644 kom de franska sändebuden till Münster. 27 mars samma år tågade den svenske ambassadören, Johan Oxenstierna (son till Axel Oxenstierna), in i Osnabrück med sitt följe. Johan Oxenstierna tvivlade innan avresan till Tyskland på att han skulle klara av uppdraget att föra Sveriges talan i freden. Fadern ska då ha sagt till honom: "An necis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?" (latin, Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?).

1645 satte förhandlingarna igång. I Osnabrück förhandlade Sverige och Tysk-romerska riket och i Münster Frankrike och Tysk-romerska riket.

Sverige och Frankrike samarbetade för att få Tysk-romerska riket att gå med på deras krav. Vad gällde frågor om religion tog Sverige parti för den diskriminerade protestantiska minoriteten i Tyskland. Frankrike däremot, som ju faktiskt var katolskt, stödde katolikernas rätt.

Lördagen den 14 oktober 1648 – 30 år, fyra månader och 22 dagar efter defenestrationen i Prag 1618 – undertecknades den westfaliska freden. Det trettioåriga kriget – det första stora kriget i Europa – var slut.

För Sveriges räkning deltog i westfaliska freden förutom Johan Oxenstierna även ett flertal andra svenskar. Frankrike representerades av grevarna d'Avaux och de Servien samt hertigen av Longeville, Henri d'Orléans. Greve Max von Trautmannsdorf var den tysk-romerske kejsarens sändebud. Andra tyskar var Ludvig av Nassau och Johannes Maximilian von Lamberg. Från Bayern kom friherre von Haslang, från Brandenburg Johannes von Sayn und Wittgenstein och från Sachsen de båda hovråden Pistorius och Leuber.

Påvens sändebud var kardinal Fabio Chigi (som senare själv blev påve under namnet Alexander VII). Spanien representerades av greven de Penaranda och Portugal av Adrian Pauw och Jan van Knuyt. Det fanns även representation på plats från Schweiz, Toscana, Savojen, Polen och Transsylvanien med flera länder.

Westfaliska freden och trettioåriga kriget möblerade om i Europa. Tysk-romerska riket, som tidigare stäckt sig ned på den Appeninska halvön halvvägs till Rom, blev avsevärt mindre. Flera stater blev fria från den tysk-romerske kejsaren. Schweiz, som deklarerat sin självständighet från Tysk-romerska riket redan 1291, blev erkända som självständig stat 24 oktober 1648 som ett resultat av Westfaliska freden.

Nederländerna blev självständiga från Spanien (Spanska Nederländerna) redan 30 januari 1648, men hade deklarerat sin frihet redan 26 juli 1581.

Pommerns vapen.

Sverige fick besittningar i norra Tyskland. Dessa var:

  • Svenska Pommern: Svenskarna behöll Svenska Pommern fram till 1814, då Danmark i Kielfreden fick Svenska Pommern som ersättning för att man tvingades lämna Norge till svenskarna.
  • Wismar: Wismar var svenskt fram till 1803.
  • Bremen-Verden: Bremen-Verden var svenskt till och med 1719.
  • Svenska generalguvernementet Preussen: Generalguvernementet Preussen var svensk från 1626, men vi förlorade det redan 1635.

Spår av trettioåriga kriget än idag?[redigera]

Tyskarna räknar trettioåriga kriget som ett av de värsta katastroferna någonsin. 1962 fick invånare i Hessen, Tyskland, fylla i en enkät, där de rangordnade de värsta katastroferna som hänt Tyskland genom tiderna. Och der dreissigjähriger Krieg – trettioåriga kriget – kom på första plats som den värsta katastrofen som hänt Tyskland någonsin. Första och andra världskriget kom på femte respektive andra plats.

Den 25 oktober varje år rider tusentals skolelever på käpphästar genom Osnabrücks gator i Tyskland. Denna tradition har att göra med de ryttare som red med meddelanden mellan Osnabrück och Münster under westfaliska freden.

Detta är bara ett exempel på de hundratals olika traditioner och folkliga skådespel i Europa som har med trettioåriga kriget att göra.

Ordförklaringar[redigera]

De sju kurfurstarna väljer Henrik VII till romersk kung 1308. De tre andliga kurfurstarna till vänster och de fyra världsliga till höger.

Kurfurste
De sju kurfurstarna (tyska: Kurfürst) hade rösträtt i valet av tysk-romersk kejsare. Kurfurstarna var uppdelade i världsliga kurfurstar (pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen, markgreven av Brandenburg och kungen av Böhmen) och andliga kurfurstar (ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln). Systemet med kurfurstar uppstod omkring år 1200. Då hade de sju rätten att rösta först vid val av kejsare. Senare under 1200-talet utvecklades detta till kurfurstarnas exklusiva rösträtt. Under trettioåriga kriget flyttade kejsar Maximilian över pfalzgreven av Rhens kurfurstevärdighet till hertigen av Bayern, eftersom pfalzgreven stod på protestanternas sida. I westfaliska freden fick pfalzgreven tillbaka sin kurfurstevärdighet samtidigt som hertigen av Bayern behöll sin. Därmed blev antalet kurfurstar åtta. 1692 blev hertigen av Hannover den nionde kurfursten.

Kyller
Ett kyller är en kort rock av läder, ofta från älg. Kyller bars i strid, särskilt av beridna trupper, under 1600- och 1700-talen tillsammans med eller i stället för ett harnesk av metall.

Pyrrhusseger
En mycket dyrköp seger. Ordet kommer från den makedoniske kungen Pyrrhus som efter en dyrköp seger mot romarna år 180 f. Kr. ska ha sagt att ”en sådan seger till, och jag är förlorad”.

Stycken
Samma sak som kanoner.