Stadsvandringar i Skellefteå/Historiska Skellefteå (vandring, 3 km)

Hej, jag heter XXX och arbetar på YYY, men idag har jag fått äran att vara er guide. Vi ska gå cirka 2 km och kommer att stanna och fika i slutet av turen. Jag kommer därefter lämna er i centrum så ni hinner ta en titt på stan innan middagen.

Förord

Skellefteå är en ung stad, men en medeltida mötesplats. Följ med på resan från vadstället vid sockenkyrkan till industriellt träbyggande på Älvsbacka. Hör om Sankt Staffans domedagsprofetia, slaget mot ryssen vid Lejonströmsbron, Ostvikskriget i Bonnstan och hur ”detta lilla magnifika samhälle av 428 själar” var tvungna att låna pengar av änkefru Clausén för att bygga sitt första stadshus. Se hur rutnätsstaden och Hallmans trädgårdsstad möter det nya årtusendets byggande.

Rutt

Rutt (karta, röd rutt)

Lejonströmsbron - Prästbordet - Bonnstan - Nordanå - Storgatan - Statt - Centrala stan

Talarmanus

Skellefteå socken sedan 1320 och Gammelstan

Valfri plats: Skellefteå socken bildades omkring 1320 genom utbrytning ur Bygdeå socken, och var då landets nordligaste utpost. Kring kyrkplatsen i Skellefteå – på Prästbordet – hade det långt före stadens bildande uppstått en centrumbebyggelse. Här fanns flera hantverkare och andra borgare, och till storlek och funktion kan man säga att det motsvarade en dåtida stad. Den gamla marknadsplatsen drog till sig handel i olika former. Här fanns skeppsvarv, sågar, postkontor, apotek, hattmakare, kakelugnsmakare, provinsialläkare - och en terpentinfabrik. En del av de boende i Gammelstan var inte speciellt nöjda med den nya stadens anläggande, och tyckte 1845 att den nya stadskärnan låg hopplöst ocentralt.

Lejonströmsbron

Lejonströmsbron: Vid färjestället på Norrstigen (dåtidens E4) vid kyrkan byggdes 1737 en över 200 m lång träbro. Allmänheten kallades till ett tingslag vid Skellefteå tingslags häradsrätt för diskutera en bro. Alla närvarande, utom gästgivaren på Sunnanå, var för ett brobygge. Den avskedade soldaten Carl Spennare anlitades som byggmästare för 300 daler kopparmynt i arvode och kosthåll. Han förklarade också att han inte skulle ha någon betalning alls, om bron "icke kom att stå i trenne år". Den står än och är Sveriges äldsta träbro.

Bron kallades ursprungligen Stora bron. Sitt nuvarande namn fick den av Lejonströms sågverk som låg på älvens norra strand. Bron är idag något kortad, men med spannlängden 173 m är den en av landets längsta träbroar. Det tog Umeborna 300 år att bygga en längre bro.

Här stod ett av de sista (eller senaste) striderna på svensk jord. Ryska och svenska trupper drabbade samman den 15 maj 1809. Ryssarna ville ta över spannmålslagren vid kyrkan och kom med sex tusen man mot svenskarnas 600. Svenskarna försökte förstöra bron för att stoppa ryssarnas framfart, men anfölls och fick retirera. Bron klarade sig. En minnessten restes på platsen 2009. Bron är ett lagskyddat byggnadsminne.

Tjuvholmen

Lejonströmsbron: Skellefteås äldsta avrättningsplats låg på Tjuvholmen, nära Sunnanåstranden. Ön försvann dock nästan helt på grund av erosionen redan på 1700-talet. Men några stenar sticker ännu upp. Och det är viktigt. Hälsinglands apostel, Sankt Staffan, sägs nämligen redan på 1100-talet ha levererat en domedagsprofetia som går ut på att när Tjuvholmen är helt sjunken är de yttersta dagarna här. Jag bedömer att vi har kanske 4-5 år på oss. Att delar av det som sticker upp är rester från bygget av Kvistforsens kraftverk omkring 1960 ändrar inte på detta faktum.

Kronboden och fattigboden

Kyrkvägen: Intill Landskyrkan ligger två bodar: en kronbod och en fattigbod. I kronboden, uppförd 1674, förvarades produkter som spannmål, kött och fisk som tagits in som skatt och som skulle användas för att avlöna statliga tjänstemän. Fattigboden var till för att förvara spannmål och livsmedel till socknens fattiga.

Landskyrkan

Kyrkvägen 3: Den första kyrkan i Skellefteå uppfördes här i början av 1300-talet. En ny träkyrka byggdes 1386. Den blev dock för liten och ersattes av en stenkyrka, invigd 1507. Den nuvarande landsförsamlingens kyrka byggdes i nyklassicistisk stil 1796–99. Delar av den medeltida kyrkan återanvändes, bl.a. i sakristian. Arkitekt var länsbyggmästaren Jacob Rijf från Österbotten. Här finns flera unika träskulpturer från medeltiden, bl.a. ”Skelleftemadonnan” som är en Mariabild från 1100-talet, och altarskåpet från 1400-tal, skapat av Bernt Notke.

Stiftsgården

Brännavägen 25: Ett kyrkoherdeboställe byggdes år 1800 för Skellefteå landsförsamlings nye herde Nils Ström – eller snarare hans hustru, som drev fram bygget. Församlingen betalade byggnadsmaterial och kyrkoherden övriga kostnader. Förebilden till den stora huvudbyggnaden var pampiga Säbrå biskopsgård utanför Härnösand. Det påkostade bygget blev dock tungt för Ströms ekonomi och vid hans död var dödsboet konkursmässigt. Här är det fritt att dra paralleller till dagens huslån och inredningshysteri. Anläggningen blev stiftsgård i Luleå stift 1964 och är idag konferenscentrum med hotell, vandrarhem och restaurang.

Kungsgropen

Mellan församlingsgården och Bonnstan: På äldre kartor kan en liten vik ses i älven strax öster om kyrkan. Detta område har kallats ”Kungsgropen” i äldre handlingar och teorier finns om att Skellefteås medeltida hamn kan ha legat här. Vid en arkeologisk undersökning 2005 utgrävdes en gammal timmerbyggnad och intressanta dateringar från äldsta medeltid kunde göras. Det eventuella hamnläget återstår dock fortfarande att fastslå.

Bonnstan/Ostvikskriget/Brunnsgården

Kyrkstadsvägen/Bonnstan: Kyrkstaden, idag oftast kallad Bonnstan, har anor från 1600-talet. Bränder har varit vanliga och den nuvarande kyrkstaden byggdes 1835 efter en förödande brand. Här finns 116 hus med 392 kammare, de allra flesta i privat ägo. Staten stadgade 1681 om kyrkotur. Det innebar att de som bodde inom en mil från kyrkan skulle komma till gudstjänst varje söndag; den som bodde två mil bort skulle komma varannan osv. Kyrkstugorna var övernattningsrum för kyrkobesökarna. I kyrkstaden hölls marknader och inte minst lockade alla tillfällen till festligheter vid marknadshelgerna. Här fanns både lönnkrogar och bordeller, vilket naturligtvis var störande för de kyrkliga myndigheterna, men även för den allmänna ordningen. Bonnstan, som Carl von Linné på sin lappländska resa 1732 beskriver som "en oräknelig hoop af huus", är nu ett lagskyddat byggnadsminne. Många av kyrkkamrarna nyttjas fortfarande under sommaren.

Missväxtåret 1867 var svälten nära i Skelleftebygden. Ryktena sa att köpmännens lager var välfyllda, men att de inte ville sälja av dem. Särskilt i Ostvik talades det om att storma staden och överta spannmålslagren. En kväll kom bönder från Ostvik och Östanbäck körande hit till kyrkstadstorget med tillhyggen, men danslystna ungdomar bordade vagnarna och körde iväg till ett dansställe – till alla inblandades glädje! Stadsfiskalen berättade sedan att han skrämt iväg upprorsmännen med sin blotta närvaro. Detta är sedan känt som Ostvikskriget.

Brunnsgården (Kyrkstadsvägen 16) är idag en privatbostad. Här fanns en hälsokälla och 1825 bildades ett bolag, Skellefteå Brunns- och Badhusinrättning. Man byggde brunnshus, paviljong och badhus. Att det låg direkt nedströms från terpentinfabrikens utlopp bekymrade inte någon. Vattnet var ju rent och klart. 1831 byggdes ett bostadshus åt bolagsordföranden. Det fungerade också som societetshus för besökarna. Det är det enda återstående huset. Brunnsinrättningen lades ner på 1870-talet.

Körran/Nordanå

Nordanå: Området var tidigare övningsplats för Skellefteå kompani, mest känt för att ha blivit utplånat två gånger i början på 1700-talet. Här ligger majorsbostället Nyborg från 1764 kvar på sin ursprungliga plats, liksom värdshuset Nordanågården, som ursprungligen var bostad för sågverksägaren Sidén. Till Skellefteås storslagna 100-årsjubileum 1945 beslutades att ett stort parkområde med fisk- och fågeldammar skulle skapas här. Det blev Nordanå. Idag är Nordanå ett kulturcentrum fyllt av aktiviteter. Här finns Skellefteå museum med Museum Anna Nordlander, folkrörelse- och företagsarkiv, teatersalong och kommunens konsthall. Huvudbyggnaden var från början läroverk, byggt 1916. Aula, flygel och gymnastikbyggnad invigdes 1940. Aulan och flygeln är ritade av Paul Hedqvist, mest känd för att ha ritat Skatteskrapan i Stockholm.

Abborren

Strandgatan 12: På 1800-talet var detta Tjärhovet, den plats som var upplag och handelsplats för tjära. Tjärexporten var viktig för Sverige under segelfartygens tid och för bönderna var det en möjlighet att få in kontanter. Idag är platsen mest känd (eller ökänd) som platsen för vårt gamla vattenverk och det cryptosporidium den beskylldes för att sprida 2011. Man kan väl säga att vi hade tur som klarade oss så länge, en ytvattentäkt som den här är ju mycket känsligare än en grundvattentäkt. Ny vattentäkt är planerad, och då går Aborren i graven (och ger kanske plats för en ny bro).

Karlgårdsbron (Centrumbron)

Se Planering för puls i stadens hjärta

Storgatan, kv Björnen

Storgatan 17-21: P.O. Hallmans stadsplan från 1905 var tänkt att utvidga staden åt norr och väster. I kvarteret Björnen kom en del av hans tankar om trädgårdsstaden att förverkligas. Här ligger flera villor i 20-tals-klassicistisk stil – Storgatan 13, 17 och 21. Efter första världskriget blickade man tillbaka till de antika stilidealen men med lättare och friare former. Dessa tre hus har ritats av skelleftearkitekten Birger Dahlberg i början av hans karriär.

Burk-Curt

Storgatan 22: 1948 föddes här Curt Degerman. Han växer upp med hårda krav, och en dag orkar han inte längre. Han hoppar av skolan och börjar gå på stan och panta burkar. Folk kallar honom burk-Curt. Ett tjurigt original i smutsiga kläder. När han dör hösten 2008 är han sextio år gammal. När dödsboet upptecknas visar det sig att burksamlaren Curt Degerman i själva verket var mångmiljonär. Dödsboet innehåller bland annat 124 guldtackor på 100 gram, fonder i Luxemburg, och de här två fastigheterna mitt i Skellefteå. Summa; drygt 18 miljoner. En kombination av arv, nästan obefintliga utgifter och smarta placeringar. Varje dag kvart över 12 satt han på biblioteket och lusläste kurserna i Dagens Industri.

Under en period spekulerade Curt i att panten på burkar skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt. Då kom beskedet att de blivit för gamla. Det sägs nästan ha knäckt Curt. För några år sedan frågade kusinen Torgny, som kom att ärva nästan allt, Curt hur han ville ha det när han dog. Svaret blev: "Bara en enkel och billig begravning. Och absolut ingen dödsannons. Det tjänar bara tidningen på!"

Tomten var inte svårsåld, snarare svårköpt med tanke på priset, men till slut köpte kommunala bostadsbolaget Skebo fastigheten och bygger nu 50 hyreslägenheter här.

Ekorren

Se Planering för puls i stadens hjärta

Markstedtska

Storgatan 26: Huset byggdes 1881 som bostad för rådmannen och handlanden David Markstedt och hans familj. Arkitekt var John Laurentz, Stockholm. Övre våningens mellanparti byggdes på till full höjd 1926. Markstedtska huset är ett fint exempel på högreståndshus som efterliknar samtida stenarkitektur i storstäderna. Här uppe hade vi bara trä att välja på. Familjen Markstedt var en av de ledande handels- och industrifamiljerna i Skellefteå i slutet av 1800-talet. Huset är ett lagskyddat byggnadsminne.

Handelsgårdarna och snallarna

Storgatan 35-39: Samtliga tre hus, Lindbergska handelshuset, Utterströms och Ömans, är från 1848 och alltså bland de första husen i den nya staden Skellefteå (1845). Husen är typiska för de första generationerna borgarhus i staden. På gårdarna fanns magasin där snallarna lastade sina varor för transport mot inlandet. Snallare kallades de bönder som bedrev varutransport mellan kust och inland i Skellefteälvens dalgång. Trafiken inleddes när handelsrättigheterna förändrades på 1800-talets mitt. Till inlandet forslades allehanda varor, som mjöl, socker, kaffe etc. Till kusten togs ofta tjära och ved som returfrakt.

Lindbergska handelshuset (Storgatan 35) är byggt av timmer och har locklistpanel, vilket ansågs mer ”lantligt” än den stenimiterande kälspontpanelen. Huset är ett lagskyddat byggnadsminne.

Utterströms (Storgatan 37) är ett typiskt borgarhus i Norrland från 1800-talets början. Dess brädfodring i kälspont efterliknar fasaden på putsade stenhus, med profilerade taklister och breda hörnpilastrar. I huset bedrevs krogrörelse på 1850-talet, innan stadshuset stod färdigt och restaurangen där öppnade. För att stävja slagsmål utanför krogen satte krögare Lundeberg upp en gatlykta – det var stadens första. Huset är känt som ”Utterströms”, efter järnhandeln AB John Utterström som låg här från 1915. Huset är ett lagskyddat byggnadsminne.

I Sara Lidmans jernbaneepos är det på här (på Ömans/Sidenmarks, Storgatan 39) som D. Mårtensson tittar på en karaffin till sin blivande hustru Anna-Stava, men den har inte rätt motiv, så han går tillbaka till Lidstedts/Markstedts affär.

(Även Konsul Franzéns hus - Storgatan 32 - uppfördes 1848, av konsul Seth Mikael Franzén. Byggnaden förlängdes och byggdes på 1876 och förlängdes mot väster 1914. Lägg märke till övervåningens rikt dekorerade fasad med konsolfris under takfoten och fönsterkornischer.)

Stadens grundande

Långt innan guld- och hockeyfeberns tid fanns marknadsplatsen och sockencentrumet vid Landskyrkan som 1845 fick stadsprivilegier och stadsplan på Norrböle bys ägor. Även om många av de boende i det gamla Skellefteå, nutidens gammelstan, knotade över att behöva flytta så avsides och ut till av avdikad sur hjortronmyr, gick uppbyggnaden av staden snabbt och handelshusen blomstrade under 1800-talets slut, när sågverken låg tätt vid älvsmynningarna. Många pratar nostalgiskt om de fina trätrottoarerna vi hade då. Färre pratar om att det berodde på att vi inte hade råd att stenlägga gatorna, som var en enda sörja.

Statt

Storgatan 41: Skellefteås första stadshus uppfört 1861 var ett gigantiskt timmerhus – Europas största, har det sagts – med 19 fönsteraxlar och måtten 15 x 48 meter. Stadshuset invigdes 1863 och hade två fulla våningar och inrymde magistrat, rådhusrätt, allmänna rådstugan och stadskommunens förvaltning samt stadshotell och restaurang. Det var nödår och bygget hade inte kunnat genomföras utan ett lån från änkefru Fredrique Clausén. Först sju år efter invigningen fick man råd att klä in huset i en klassicerande gråvitmålad träpanel. Huset stod faktiskt kvar till 1955 medan de nya husen byggdes vid sidan om.

Planer på ett nytt stadshus fanns redan på 1930-talet, men diskussionen om trähusets flyttning eller rivning blev långdragen. Man anlitade landets mest kända arkitekter, Ivar och sonen Anders Tengbom i Stockholm som i 20 år ritade på det nya stadshuset, som Dagens Nyheter 1957 på förstasidan imponerat beskrev som ett hypermodernt 7-miljonerskomplex. Ivar Tengbom är mest känd för Konserthuset vid Hötorget, men hade nu gått mot en mer modernistisk stil. Byggnaden från 1954 är ett mycket medvetet utformat exempel på efterkrigsfunktionalism, med ett enkelt och rent formspråk där detaljer och materialval är viktiga. Med det första stadshuset ännu i bruk på samma tomt, blev lösningen en plan i form av ett H med tre byggnadskroppar: två högre byggnader innehållande stadsförvaltning respektive stadshotell, sammankopplade med den lägre stadshusrestaurangen. Byggnadskropparna fick också olika karaktär i uttrycket vad gäller material och kulör. De båda nord–sydliga har ett mera massivt uttryck, byggda i specialbeställt rött tegel med urkratsade stötfogar samt tunn och ljus utstickande takfot; mellandelen är lättare i ljus marmor och mycket glas. Med sin utformning och sin strama tegelarkitektur, kvaliteten i detaljerna och de konstnärliga utsmyckningarna är huset fortfarande en symbol för sin tids framtidstro. Bronsskulpturen “Rådjur” av Alfred Knöppel, från 1956, står vid entrén till stadshusdelen.

(För de som besöker insidan: Den lätt krökta trappan i stadshusdelen åtföljs av en tre våningar hög glasmosiak av konstnären Evert Lundqvist. (Entrédörren till sessionssalen är ett intarsiaarbete av Pär Andersson. Konkretismen var en samtida konstform där man hellre lekte med mönster och färger än avbildade. Detta är "Solen i Skellefteå stads vapen". Invändigt är sessionssalen klädd med oregon pine och läder. Det myckna lädret sägs ha sin förklaring i att drätselkammarens ordförande Simon Kågström var skinnfabrikant.)

Restaurangdelen byggdes på 2011, arkitekt var Gunnar Grönlund på Monarken och byggsystemet - helt i trä - levererades av Martinsons. Att bygga i något annat material hade blivit för tungt. Fasaden är klädd i obehandlad lärk. Första stadshusets volym kan fortfarande avläsas mellan hotellet och stadshusflygeln.

Parkbron

Stationsgatan 1: Bron invigdes 1913 och skulle ersätta Lejonströmsbron som genomfartsled. Bron är byggd i fackverk, med s.k. gerberbalkar. Spännvidden är 238 m. Den nya järnvägsstationen kom att utgöra fond för vägfarande från söder. Innan Viktoriabron byggdes gick Riksväg 13 genom staden via Parkbron.

Fika, Älvsbrinken (Verandan vid dåligt väder)

Älvsbrinken och stadsparken

Se Planering för puls i stadens hjärta

Möjligheternas torg

Se Planering för puls

...och därmed är denna vandring slut och Skellefteå vill gärna bjuda er på ett glas vatten här framme på torget och berätta om eftermiddagens ”After walk".

Korta fakta, objekt ("fusklapp")

Lejonströmsbron, 1737. Byggmästare Carl Spennare. Raserad 1772 (vårflod) och 1960 (dammbyget Kvsitforsen), stenpelare 1868.
Landskyrkan, 1364 (stomme, äldre innan), 1507 (sakristia), ombyggd 1796-99, arkitekt Jacob Rijf.
Stiftsgården 1800
Brunnsgården 1831
Bonnstan. 1600-tal. Dagens byggd 1835, nästan riven på 1930-talet.
Nordanå, fd Läroverket: Ritat av Hagström & Ekman 1915, flygel o. teater av Paul Hedqvist 1937. Nyborg: 1764 efter typritningar av J E Carlberg och Carl Hårleman.
Abborren
Ekorren, 2006. Arkitekt Magnus Silfverhielm. Bostadshus 5 100 kvm BTA och parkeringshus 6 600 kvm BTA.
Karlgårdsbron (Centrumbron)
Kv Björnen, Birger Dahlbergs villor, 1920-talklasicism.
Burk-Curt, nya 2012. arkitekt Lennart Nilsson, Temagruppen.
Bostadshus och parkeringshus i trä (kv Ekorren), 2009. Arkitekt Magnus Silfverhielm, AIX arkitekter.
Sparbankshuset (fd Ramus). Ritat som Skellefteå sparbank 19xx av Viktor Åström.
Konsul Franzéns, 1848.
Lindbergska handelshuset, 1848.
Utterströms, 1848.
Ömans, 1848.
Skandinaviska banken (fd Gallerian), 1941. Arkitekter Kjell Ödeen o. Gunnar Wejke
Statt: Första 1861. Byggmästare Nikanor Sandström/Wilhelm Essen. Andra 1955. Tengboms.
Älvsbrinken, Ulf Nordfjell, Rambøll.
Parkbron, 1915.
Möjligheternas torg. I sin nuvarande form ritat 1988 av Jan Räntfors.