Läsa kinesiska bättre - vägen från 200 till 2000 tecken

Från Wikibooks
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Innehåll

Roligare teckenplugg - vägledning för självstudier[redigera]

Förord[redigera]

Det finns många bra böcker för nybörjare i kinesiska med många tips hur man ska studera effektivt. Men sen, när man lärt sig grunderna och några hundra tecken men ännu inte kommit upp på en nivå då man kan få automatisk träning genom att läsa och använda skriften på något praktiskt sätt, som att surfa på nätet, i det skedet kan det kännas tungt. Plugga plugga, samtidigt som man tycker att man glömmer i samma takt som man lär sig nytt.

Många har börjat läsa kinesiska drivna av nyfikenhet mer än ett tvång att nå ett visst resultat. Det känns intressant och ambitionen växer, men också svårigheterna. Sen har studierna blivit ofullbordade i den meningen att de inte har resulterat i en förmåga som man själv är nöjd med.

Med kinesiskan tar det längre tid än med många andra språk innan man är kapabel att möta valfri litteratur på egen hand, mest för att teckenpluggandet tar så lång tid, men kanske också för att man som svensk finner så få lånord som man känner igen. Då är det lätt att tröttna på läroböckerna, i synnerhet om de inte ger några direkta svar på frågan hur man ska tillägna sig alla skrivtecknen.

Denna handledning för självstudier avser att plocka bort en del stötestenar så att man ska finna nytt nöje i studierna, uppleva framgång och nå en ny kunskapsnivå. Den koncentrerar sig på teckeninlärningen, som i mycket är en ensamaktivitet.

Vi räknar med att du kan - eller har kunnat - några hundra tecken - och att du i viss mån har prövat på att tala kinesiska. Vilken lärobok du använt eller använder spelar ingen roll. Vi utgår ifrån att det är de förenklade tecknen du lärt dig, att det är pekingdialekten du intresserar dig för och att du behärskar pinyintranskriptionssystemet, men om det inte är så bör du kunna ha nytta av de flesta råden ändå, men då får du anpassa dem till det som är ditt studiemål. Det kan rentav tänkas att någon som studerar japanska kan hitta något av intresse här. Också där gäller det i ett visst skede av studierna att lära in ett stort antal skrivtecken.

Det finns i huvudsak två slags läsare av denna skrift, som har det gemensamt att de kan en del tecken men inte så många att de kan läsa ordentligt. Den ena gruppen har bara följt en lärobok, kanske med en lärares hjälp. Den andra har mer erfarenhet av talad kinesiska, kanske genom umgänge med kinesiska vänner eller från resor eller TV eller radio, men för det mesta långt ifrån modersmålstalarens nivå. Vi vänder oss i lika mån till båda grupperna. Hur man förbättrar sin muntliga och auditiva kommunikationsförmåga ligger utanför ramen för en handledning som är inriktad på att slussa den studerande till läskunnighet. Detsamma gäller skrivandet.

“Från 200 till 2000 tecken” skriver vi i titeln. Det är ett försök att med två grovt tillyxade tal definiera det skede i studierna då läroboken kan kännas begränsande men man fortfarande inte kan läsa obehindrat på egen hand. Det som är i förgrunden i detta skede är teckeninlärningen. Före och efter gäller det att lära sig ord snarare än tecken. Före och efter gäller det också att tala och lyssna, lära sig grammatik och kanske realia. Men under ett mellanskede kan man behöva tona ned dessa mycket nyttiga studier för att kunna koncentrera sig på att öka antalet bekanta tecken och bli säkrare på dem. Att vi kallar detta skede “200 till 2000” betyder inte att det skulle vara tillrådligt att tona ner grammatik och tal- eller hörförståelse hela vägen tills man har kommit upp i 2000, bara att teckeninlärningen har en nyckelroll då. Man vill så snabbt som möjligt ta sig över tröskeln för läsförståelse, och då behövs det många tecken.

Det är ett stort arbete att lära sig kinesiska. Hur stort, det beror på pedagogiken. På pedagogiken beror det också om man ska ha trevligt under tiden man lär sig. När det är fråga om självstudier påverkar man själv den väg man ska gå. Denna skrift ger en del råd hur man kan styra inriktningen på studierna så att effektiviteten gynnas.

Den huvudsakliga metod vi anvisar bygger på en pedagogisk treenighet av aktivt lexikonanvändande, boksläsande och teckenkortsanvändning. För alla tre gäller att den studerande ska vara mycket aktiv, själv välja vilka tecken som ska bli teckenkort, och i vilken ordning, göra anteckningar i lexikonet och välja sina lästexter med omsorg. Det gäller att skapa struktur för att betvinga det som är stort och svåröverskådligt.


Inför tecknens mångfald[redigera]

Inte forcera[redigera]

Man måste erkänna att uppdraget att lära sig många hundra tecken är svårt. Man kan absolut inte fatta beslut om att lära sig 20 tecken per vecka, eller sätta sig något annat mål uttryckt i kvantitet och tid. Låser man villkoren så hårt är det risk att mödan att uppnå målet blir en helt orimlig arbetsinsats eller att det helt enkelt inte går. Ens kapacitet är begränsad, man får ta det som bjuds. Har man den utgångspunkten har man större chans att lära sig fort. Målet 20 tecken per vecka kan tyckas blygsamt; det skulle innebära att det tar ett år innan man lärt sig 1000 nya tecken. Man får utgå ifrån att det tar längre tid, vara lite ointresserad av hur snabbt det går och veta att redan innan man kan 1000 tecken har man en viss glädje av det man kan.

Man får räkna med att det går snabbare och långsammare om vartannat. Ibland står det på stället och stampar under lång tid. Man hoppas att det ska börja löpa igen, men det är bara vad man hoppas. Om man slutar öva går det bakåt. Om man övar bör det inte gå bakåt annat än om man drabbas av trötthet. Har man möjlighet att intesivträna under en period kan man uppleva hur man på kort tid överskrider sina tidigare gränser, men sen får man uppleva hur det går tillbaka igen när intensivperioden är över.

Ställ upp mål hela tiden, men inte uttryckta i tid för när ett kvantum ska vara uppnått. Även i det lilla gäller det att inte forcera teckenpluggandet. Tänk inte “Nu ska jag snabba på med de här sista orden på sidan i gloslistan eller få sista teckenkorten färdiga innan jag lägger ifrån mig kortpacken”. Låt allting ta sin tid, eller om du inte har den tiden, nöj dig med att komma halvvägs eller lägg undan korten och ta upp dem någon annan gång när du inte har så bråttom. Det finns annat slags övning man kan göra när man är stressad, så man behöver inte vara lat bara för att man undviker hastverk. Teckenpluggande ska ske med mer andakt än mycket annat.

Stöter man på motstånd, är ett tecken besvärligt, då kan man hoppa över just det tills vidare och lära sig några lätta tecken istället. Får det ligga till sig kanske det blir lättare efter ett tag. Eller också blir det inte det, men det är i varje fall bara ett tecken, och ett tecken väger lätt jämfört med de tusentals andra man inte kan. Råkade det vara ett mycket viktigt tecken kommer man att stöta på det så ofta att bara detta faktum bidrar till att man lär sig det. Det är så många tecken som är viktigt att lära sig att man inte behöver envisas med att ta itu med just de svåraste.

Istället för “de svåraste” skulle man kunna säga “de som för tillfället är svårast”, för man kanske blir bättre på att ta dem till sig senare när man hunnit få erfarenhet av andra tecken. Förmågan att dra övergripande slutsatser av tecknen får man utveckla jämsides med att man pluggar tecken. Det är ett viktigt delmål i teckeninlärningen. Försöker man tvinga i sig motspänstiga tecken tar det dels lång tid och dels kan det bli ”defektinlärning” så att man för all framtid har vissa problem med de tecknen. Man blandar ihop dem med än det ena än det andra.

För att snabba upp teckeninlärningssteget följer man alltså minsta motståndets lag. Det här förhållningssättet är motsatsen till vad som gäller vid läroboksstudier, där man helst ska lära sig allt i ett stycke innan det är lämpligt att gå vidare. När man bedriver självstudier har man större frihet.

Just i fråga om teckeninlärning gäller i ovanligt hög grad lustprincipen. Man pendlar mella olika inlärningsätt - kort, lexikon, läsande - beroende på vad som smakar. Man övar på olika saker när man är pigg och trött, har färdigt program för båda situationerna lätttillgängliga - kanske en lättare och en svårare bok att läsa.

Man bejakar också emotioner: Tycker du att hundradikalen ser ful ut? Eller något annat teckenelement? Bra! Sådana känslor hjälper till att ge liv åt teckenupplevelsen. Men all den här friheten och känslosamheten man unnar sig betyder inte att man släpper sin målinriktning: lära sig många tecken för att kunna läsa.

Inte lära sig uttal?[redigera]

Ibland framförs idén att man skulle kunna lära sig kinesisk skrift utan att alls bry sig om uttalet, att det skulle vara en avsevärd genväg om man slapp lära sig två saker på en gång. Tanken ligger nära till hands när man känner till att kinesiskan är ett språk som har tecken för betydelse och inte för ett uttal, och att samma tecken används med olika uttal i olika dialekter och med helt annat uttal i japanska.

Mot det kan man invända att det visserligen finns vissa referenser i tecknen till hur de uttalas, men att den hjälp man får av det torde väga lätt mot den möda man får lägga ner på att lära sig det korrekta uttalet av tusentals tecken. Det är argumentet för uttalsfri inlärning.

Nu finns det inte just någon erfarenhet av ett sådant sätt att lära sig läsa kinesiska, annat än bland koreaner och japaner, som så att säga har tecknen gratis. Det skulle vara mycket annorlunda mot det vedertagna sättet, ett ganska sterilt teckenplugg utan den omväxling det innebär att prata med folk, lyssna på TV och snappa upp ord och grammatiska mönster med öronen. Det framstår som en extra börda att stänga av ett sinne. Öronen borde ju kunna vara till hjälp. Att ha flera sinnen borde underlätta inlärningen, och att minnas en ljudsekvens borde vara lättare än att minnas motsvarande teckensekvens. Det är argumentet mot uttalsfri inlärning.

Tecknen är hopkomna för att serva dem som redan kan uttalet. Vi som lär oss kinesiska som ett främmande språk är redan handikappade i det avseendet att vi inte som kinesiska barn har hjälp av fonetikum för att identifiera tecknen. Frågan är då om vi ska öka på vårt handikapp ytterligare och satsa allt på det som är vår komparativa fördel - tecknen - eller om vi ska fördubbla vår ansträngning och lära oss två saker för att minska handikappet. För det är förvisso ett stort extraarbete att lära sig uttal.

Vilket som väger över är svårt att avgöra teoretiskt. Hemskt mycket står att vinna och hemskt mycket kostar det. När man subtarherar något mycket stort från något mycket stort är det osäkert om resultatet blir på plus eller minus.

Vi kommer inte alls att experimentera med ett uttalsfritt sätt att lära sig kinesiska. Ibland tonar vi ner det muntliga och hörförståelsen, men det är bara för att det i ett visst skede främst gäller att lära sig känna igen många tecken, för att komma över den tröskel där man får automatisk träning genom sitt läsande.

Med mera läserfarenhet är det också ofrånkomligt att man ibland lär sig betydelsen på vissa tecken men inte ger sig tid att slå upp uttalet. Temporärt satsar vi nästan allt på läsning och teckenplugg, men när vi pluggar tecken försöker vi hålla reda på deras uttal, eftersom det blir svårt att läsa flytande om det finns luckor i uttalet. Luckorna drar lätt med sig andra tecken, så att det blir en vana att inte ljuda när man läser - högt eller mentalt. För att brygga över orytmiska luckor i det lästa kan man markera stavelser man inte vet uttalet på med en smackning eller någon annan dummy-stavelse eller den svenska översättningen eller “shenme”. Så värjer man sig mot att halka in i uttalsfri läsning mot sin vilja.

Lära sig både ord och tecken[redigera]

- Min fru undrar varför du inte hälsade på henne när ni möttes på stan.

- Jag känner bara igen henne när jag ser henne tillsammans med dig.

Samma problem har man ofta med de kinesiska tecknen. Man känner bara igen dem när de uppträder i det sällskap man är van att se dem i. Moderna läroböcker bygger mycket på ordinlärning, och det är helt som det ska. För varje läsestycke ska man lära sig ett antal nya ord, som kan bestå av ett, två eller flera tecken. Även om ord inte är någon enhet som är typografiskt utmärkt i en normal kinesisk text, är det rimligt att det är orden man lär sig i en nybörjartext, och även senare. De är lämpligt stora enheter att minnas auditivt och de motsvarar till sin betydelse mycket ofta svenska ord.

Samtidigt är det av flera skäl viktigt att fokusera på de individuella tecknen också. I kinesiskan har nästan alla tecken en betydelse, och ord som består av flera tecken är i stor utsträckning självförklarande. Det är inte som i svenskan där det finns rätt många sådana ord som “papper”, där stavelserna pap- och -per är tämligen meningslösa. I det svenska ordet “kompass” har stavelserna kom- och -pass visserligen sina betydelser men de hjälper oss inte att förstå ordet. Det kinesiska ordet för “kompass” består däremot av tre stavelser, zhi3 + nan2 + zhen1, och skrivs följaktligen med tre tecken, 指南针, och de betyder visa, söder respektive nål. Har man lärt sig de tre tecknen förstår man därför ordet för kompass automatiskt.

Man kan läsa en text även om ens ordförråd är litet om bara stavelseförrådet är tillräckligt. Det här märks alltmer när studierna fortskrider. Snart förstår man fler ord än det finns tecken, och en stor del förstår man automatiskt, utan att man har ägnat själva kombinationen någon uppmärksamhet. Det vore oekonomiskt att plugga bara ord utan att beakta stavelsens betydelse när nästan alla tecken används i fler än en kombination.

Om man inte har lärt sig känna igen varje tecken för sig (bara sett fruarna som ett bihang till männen) kan det inträffa att man efter lång tid till sin förvåning märker att två tecken man stiftat bekantskap med i helt olika sammanhang visar sig vara samma tecken. Det kanske då ger en angenäm aha-upplevelse, men man hade besparat sig mycket extraarbete om man förstått sammanhanget från början.

Problemet är att man inte har lärt sig varje detalj så noga. Detta slags slarvinlärning, som det lätt blir om man koncentrerar sig på för stora enheter - ord i stället för tecken - kan leda till riktigt stora förväxlingar, som att man börjar blanda sådana totalt olika ord som 已经 yi3jing1 = redan och 自己 zi4ji3 = själv. Man har vant sig vid att då och då stöta på ett par där det ena tecknet är för komplicerat för att man ska bry sig om det medan det andra är en slags metkrok med ögla.

För den som är van vid att titta noga på tecknen är det närmast obegripligt att man kan blanda ihop 开始 kai1shi3 och 介绍 jie4shao4, men för ett otränat öga är det mycket som är lika: Vänster tecken har ett rakt och ett krokigt ben, höger tecken består av tre delar, av vilka den nere till höger är en fyrkant.

Ordet är oftast en för stor enhet för att man ska mäkta med att samtidigt ge akt på alla detaljerna. Till och med tecknen är ibland för mycket, varför det kan vara befogat att analysera sönder dem i sin tur, i ett eller flera steg. För effektivt teckeninlärande behövs både analyserande och försök att intuitivt greppa stora sammanhang. I bägge lurar faror - fusket när man tar för stora munsbitar, perspektivlösheten när man är för petimetrig.

I vissa fall kan man fuska sig förbi tecknet utan att det drabbar läsandet. Det gäller när tecknen mest förekommer i ett fåtal fasta kombinationer. Om man ser att ett ord börjar med tecknet 便 pian2 kan man vara nästan säker på att tecknet efter är 宜 och att de tillsammans uttalas pian2yi2 och betyder billig. Detta tecken 宜 är såpass ovanligt i andra ord att det kanske inte är viktigt att lära sig det som enskilt tecken. Det enda som man får vara vaksam på är att man inte missförstått uppdelningen i ord. Tecknet 便förekommer ofta som sista tecken, till exempel i 方便, fang1bian4 = bekväm, och efter det ordet kan det givetvis komma högst olikartade tecken.

Dynamiskt kunskapsområde[redigera]

Man kanske har den föreställningen att man kan beta av tecknen, lära sig ett efter ett, och sen sitter de för evigt - eller att man borde kunna göra så. Då skulle det hela handla om att flytta fram gränsmarkören mellan dem man kan och dem man inte kan tills man kan tillräckligt många. Men som de flesta läsare har insett är kunskapsinhämtande inte så enkelt. Det inträder snart en dynamisk jämvikt mellan det man glömmer och det man lär sig. Med ansträngning kan man förskjuta jämviktspunkten till sin fördel, med passivitet förlorar man det man erövrat. Och det gäller inte bara över långa tidsperioder. Varenda sekund försvinner tecken i glömska och nya akualiseras. Förhör man sig själv på samma tecken vid två närliggande tidpunkter men under olika förhållanden kan det visa sig att det är högst olika tecken man klarar av. Om man till exempel snabbläser en enkel text mellan de två tillfällena är det knappast förvånande att man klarar av tecken som fanns i texten bättre vid andra tillfället, och kanske inte heller att det har sitt pris däri att andra tecken sjunker undan i mer eller mindre tillfällig glömska. Även ens trötthet och dagsform påverkar.

Man snappar upp tecken passivt och ökar sitt teckenförråd, men när man lär sig nya tecken börjar man också blanda ihop dem med gamla som man trodde att man kunde bergfast tidigare. Allt det här måste man beakta när man ska lära sig tecken.

Men samtidigt som man är medveten om att det inte kan finnas någon helt skarp skiljelinje mellan de tecken man kan och dem man inte kan, är det värt att försöka hålla gränsen lite distinkt. Att ha en massa tecken man lärt sig delvis innebär inte att det är bara de tecknen man är osäker på. Man blir också offer för andra tecken som liknar dem. Man kan inte direkt säga “Detta tecken känner jag inte”. Ens osäkerhetsområde består både av tecken man lärt sig dåligt och av en massa tecken man aldrig befattat sig med.

Så länge man bara lärt sig ett fåtal tecken är det hanterbart, men när man lärt sig fler kan det bli så att nästan vartenda tecken man stöter på verkar bekant och antyder en betydelse som det oftast inte har. Då blir det omöjligt att läsa en obekant text, för man får ett associationskaos. Det hade gått betydligt bättre om man direkt hade kunnat se att dessa tecken var obekanta. Även om man då hade haft bara ett litet fåtal tecken kvar att stöda sig på hade man kanske kunnat gissa sig till en del av textens innebörd.

Man håller gränsområdet smalt mellan tecken man kan och dem man inte kan genom att medvetet inrikta sig på att konsolidera halvbekant tecken hellre än att börja lära sig helt främmande tecken. Ofta innebär det också en mindre insats av arbete. Det som är det snabba sättet att öka vokabulären är då också det som undanröjer förväxlingsosäkerhet.

Nu får man inte vara så fanatisk att man till varje pris försöker banka in även de mest motspänstiga tecknen felfritt i sin skalle bara för att man har fått en viss aning om det och därför betraktar det som nästan en del av sin erövring. Går det inte kan det vara bättre att släppa det. Och snappar man upp vissa drag av ett tidigare obekant tecken är det bara att tacka och ta emot, även om man inte prioriterar just det tecknet högt och inte planerar att anstränga sig för att lära sig det ordentligt.

I början av studierna är det ganska klart var gränsen går. Har man varit ambitiös har man lärt sig alla tecken i varje stycke av läroboken till punkt och pricka innan man gått till nästa. Man har inte heller hunnit exponeras så mycket för annan information på kinesiska - eller rättare sagt har de kinesiska skrivtecken som mött en på kläder och reklam gått en förbi för att man inte har haft någon nyckel till förståelse av dem. Först när man kommit igång med kinesiskstudierna börjar en del av de passivt mottagna tecknen sätta spår i minnet, men man kan dem absolut inte ordentligt. Man snappar också upp talade ord som man inte alls vet tecknet för. Och man märker att de tecken man ansträngt sig med inte sitter för evigt, och blir efter hand högst osäker på hur många tecken man kan.

Då tror man kanske att det är något övergående, att bara man övar sig kommer denna diffusa massa att förvandlas till ett stort antal tecken som man verkligen är säker på. Men det visar sig att osystematiskt pluggande är ineffektivt. Man behöver en metod för att skapa struktur i den halvsmälta teckenmassan. (Annars inträder säkerheten först när man lär sig det sista tecknet som existerar i kinesiskan. Det är vad sannolikhetsläran säger om sammanblandningsmöjligheterna i det ostrukturerade. Bara noll tecken eller alla tecken ger total visshet, mitt emellan dessa gränser råder en oherrans oordning.)

Här kommer teckenkorten in som ett viktigt instrument. Man skapar kort för dem man märkt ligger på gränsen och intensivövar dem. Det gör gränsområdet smalare mellan dem man kan och dem man inte kan. Och med utgångspunkt i ett visst rätt väl säkrat territorium kan man förskjuta frontlinjen. Inget är helt säkert för all framtid, men man har överblick över det territorium man erövrat. Man ser var svagheterna ligger och kan ta itu med dem. Från framskjutna positioner kan man också skåda in på det som ligger utanför och bedöma vilken ansträngning som ska till för att lära sig några vissa tecken till. För det gäller inte alls “tecken som tecken”, så att det skulle vara lika mödosamt oberoende av vilket man väljer att lära sig. En del faller som mogna frukter eller inringade stödjepunkter för att de ligger i analogi med det man kan. Andra är motspänstiga, fjärran från det bekanta territoriet. Helst vill man lära sig tecken som liknar andra och kan bli till hjälp när man ska gå vidare.

Struktur[redigera]

Som nybörjare lär man sig friskt nya tecken och tycker det går bra. Först efter ett tag börjar man blanda ihop. Tecken man tidigare tyckte man kunde visar sig likna ett nytt tecken som man lärt sig senare, så det tillkommer mödan att se skillnaden mellan dem. Och antalet sammanblandningsmöjligheter ökar hela tiden efterhand som man lär sig fler tecken.

Man kanske kände igen ett tecken för att det hade “liksom ett huvud upptill”. Inget av de andra tjugo tecknen man kunde då hade ett sådant. Men sen kommer det andra som det signalementet också stämmer in på, och snart är de oöverblickbart många, och vart och ett ska man kunna särskilja både från det första och från alla andra. När man ska lära sig det hundrade tecknet “med huvud upptill” skulle man behöva ett tilläggssignalement, en distinktionsregel, som skiljer det från alla de övriga nittionio, och vart och ett av de nittionio skulle behöva ett nytt tilläggssignalement som skiljer det från nykomlingen. Att försöka lära sig alla dessa tilläggssignalement vore omöjligt. Kombinationerna växer lavinartat. Så dystert kan företaget att lära sig hundratals tecken te sig för en nybörjare som ännu inte insett att tecknen är relaterade till varandra.

Till all lycka är det inte meningslösa entiteter man memorerar. Relationer mellan tecknen skapar en struktur, och det är den man får ta fasta på. Denna struktur går delvis tillbaka på relationer mellan betydelse, form och uttal. Betydelsen och teckenformen länkas ihop av radikalerna, och uttal och teckenform av fonetika. Och en direkt relation mellan uttal och betydelse har man i onomatopoetiska stavelser.

Detta är givet sedan tecknen skapades. Men delvis skapar man också själv struktur, bland annat när man väljer vilka tecken man ämnar lära sig. Alla de val man gör när man inte är bunden av en lärobok påverkar i hög grad hur snabbt man lär sig. Det är inte likgiltigt vilka tecken man väljer att lära sig eller i vilken ordning. Man behöver många och relevanta tecken för att komma upp på en nivå där man kan läsa och förstå text. Hur mödosamt det blir att lära sig dem beror på hur väl man hittar och skapar struktur bland dem.

Mödosamt är det att lära sig tecken...

1. med många streck

2. som är svåra att dela upp i begripliga delar

3. som har delar som är vilseledande

4. som är lätta att förväxla med andra tecken

5. som är svåra att relatera till andra tecken

6. som har en betydelse som inte är lätt att översätta till svenska

7. som har en betydelse som är starkt beroende av sammanhanget

8. som inte ingår i något ord som är lätt att minnas eller uttala

9. som betecknar något man är ointresserad av.

Man kan alltså försöka undvika sådana tecken utan att för den skull vika ifrån att de man behöver lära sig ska vara många och relevanta. Att undvika betyder inte att undvika dem för evigt. De flesta punkterna är subjektivt uttryckta, med ord som lätt, ointresserad. Till och med tolkningen av punkterna 1 och 7 beror på ens subjektiva bedömning. Så allt kan framstå i en något annan dager när ens erfarenhet har ökat.

En bra struktur innebär att allt faller på plats. När man lägger pussel eller löser ett korsord är man övertygad om att det finns en perfekt underliggande struktur, som det bara gäller att finna. Också när man lär sig tecken finns det en underliggande struktur, men den är långt ifrån perfekt. I stället har man olika möjligheter att med sin fantasi bättra på denna struktur. Det gör man när man väljer sina tecken, eller när man uppfinner minnesregler.

Skapa struktur är att skapa platser så att det man lär sig kan falla på plats. Alla pusselbitar man hittar behöver man inte ta med i det mentala pussel som ska bli ens tecken- och ordförråd, och för dem man tar med kan man skapa sina egna regler som säger att tecken passar in fast de inte var menade att passa ihop just så när de skapades för tusenåttahundra år sen.


Skrivtecknen[redigera]

Populära beskrivningar av det kinesiska skriftsystemet brukar visa hur man sätter samman nya skrivtecken av enklare. Det kan ge intrycket att det är något som vem som helst får lov att göra. I själva verket är teckenbildningsprocessen avslutad. För 1800 år sedan fick tecknen en form som stått sig orubbad fram till teckenreformen på 50- och 60-talet, som inte var särskilt genomgripande. Efter det har ingen ny teckenreform varit aktuell. På lek kan man tillåta sig att skapa något nytt tecken, och det görs i studentikosa och konstnärliga sammanhang och i reklam. Några få mer seriösa nyskapelser görs också - så har nyupptäckta grundämnen för fullständighetens skull fått egna tecken liksom de gamla har det. Sådant är av marginell betydelse.

När vi ska lära oss skrivtecken får vi välja dem bland redan givna skrivtecken. I ett vanligt lexikon hittar vi några tusen. Det är bland dem vi har att välja våra tecken och dem vi kan ordna och försöka hitta struktur bland. Tecknen har blivit till som resultatet av åtskilliga människors strävanden. Ingen enskild person har någonsin haft särskilt stark kontroll över teckensystemet i sin helhet, men åtskilliga lexikografer har försökt beskriva den struktur de upptäckt. Det är i deras fotspåt vi ska gå.

Tecknens byggnad[redigera]

Streckordningen[redigera]

Det finns ingenting sådant som alfabetisk ordning för tecken. Det gör att det är lite svåra att slå upp ett tecken i ett lexikon och också svårt att beskriva tecknen. Visserligen är det fastställt i vilken ordning man ska dra tecknens streck, så i princip skulle man entydigt kunna beskriva varje tecken som en sekvens av streck, om man samtidigt anger var strecken ska sättas och hur stora de ska vara.

Strecken kan vara raka - vågräta eller lodräta - eller också böjda eller krokiga på olika sätt. Det finns ett litet antal strecktyper, åtta stycken enligt ett visst sätt att räkna eller 24 eller 29 enligt ett annat. Det är tämligen lätt att lära sig att identifiera strecken i ett tecken, om det rör sig om normala typsnitt, och också lätt att få en känsla för i vilken riktning de är avsedda att dras vid handskrift. Man lär sig också på ett ungefär i vilken ordning strecken ska skrivas. Till exempel ska fyrkanter inte skrivas med fyra streck, utan med ett lodrätt till vänster, ett krokigt som bildar översida och högersida och ett vågrätt. Och strecken ska dras i den ordningsföljden.

De viktigaste grundreglerna för ordningsföljden är att man rör sig uppifrån och ner, från vänster till höger, skriver komponent för komponent, vågräta streck före lodräta, och drar eventuellt centralstreck före vänster- och högerslängar. Helt lättolkade är reglerna inte, vilket kan ställa till problem när man ska söka ett tecken i ett lexikon som är ordnat efter streckens ordningsföljd, vilket inte är ovanligt. Lexikonkonutgivarna brukar dock vara snälla och med hänvisningar eller dubblering av svåra tecken göra så att man kommer rätt även om man slagit upp lite fel.

Streckordningen fungerar för att leta efter tecken men inte för att skapa sig en bild av utseende. Någon särskilt bra minneshjälp är den i allmänhet inte. Undantag är de allra enklaste tecknen och vissa – såsom 我 wo3 = jag - som får en skrivrytm som man lätt minns med handen. Och även för dem är det mest vid skrivandet som streckordningen fungerar. För att kunna läsa snabbt behöver man ett mer visuellt sätt att minnas tecken.

För de flesta mer komplexa tecknen minns man oftast i första hand det allmänna utseendet eller uppbyggnaden, till exempel om tecknet består av en vänsterdel och en högerdel. De flesta kinesiska skrivtecknen har en sådan vänster-högeruppbyggnad; några består av tre delar bredvid varandra. Delarna kan i sin tur bestå av en överdel och en underdel, så att hela tecknet blir till exempel fyrdelat.

Andra tecken betår av en överdel och en underdel, eller flera delar staplade på varandra. Ytterligare andra tecken verkar ha en ram kring sig på två, tre eller alla sidor. En del tecken innehåller fyrkanter, en del mest vågräta streck eller mest lodräta streck. En del är symmetriska, en del innehåller upprepade element. Allt sådant noterar man intuitivt och även utan speciell kunskap om kinesiska tecken. Det är en utmärkt grund för memorerandet, men det förslår inte långt när man ska särskilja hundratals eller tusentals tecken.

Om man har börjat blanda ihop tecken med samma grundform och speciellt vill kontrastera dem kan man göra en tankekarta. Man ritar in de aktuella tecknen nära mitten på pappret och låter deras placering och streck mellan dem visa olika sätt som grundformen kan variera på. Man tar för fullständighetens skull med tecken som man inte kan och som man kanske inte tänker lära sig och kanske till och med tecken som inte existerar, om de logiskt ingår i variationsschemat. Det hjälper en att analysera alla möjliga distinktioner, vilka kan vara ganska många. Det räcker inte att bara komma ihåg att tecknet bestod av något som såg ut som tecknet för människa men med lite vågräta streck över och några punkter. Man måste veta var de vågräta strecken gick, var punkterna var belägna och om det möjligen fanns ett lodrätt streck i mitten också. Tankekartor fungerar för alla typer av tecken. För att lära sig enkla och sammanhållna tecken är de nästan det enda lämpliga hjälpmedlet. //Bild

Sammansatta tecken[redigera]

Det är bara för mycket enkla tecken, eller när man ska slå i lexikon som strecken har betydelse - deras form, skrivriktning och ordningsföljd. Sekvensen blir oftast för lång om man försöker memorera ett tecken streck för streck. Man vill vi ha större enheter.

Tidigare har vi konstaterat att ord som består av flera tecken ofta är en lite för stor enhet att greppa under inlärningsfasen. Även ett enskilt tecken kan vara svåröverskådligt, men uppdelat i två-tre delar går det lättare, om man bara kan hitta delar som är bekanta från förut. Därför ska man lägga ner möda på att lära sig olika slags teckenelement som återkommer ofta. Om man kan några hundra element har man en mycket bra grund för att lära sig tusentals tecken.

Den analys man får göra när man ser ett tecken är inte en bakframversion av den historiska process som skapat tecknen. Man tittar helt enkelt efter det man själv tycker är välbekant. Intuitivt ser man först enkla gestalter som är åtskilda av mellanrum eller bara nuddar varandra. Med mer erfarenhet ser man sedan mer ihopväxta teckendelar och sådana som är så komplexa att de själva vill sönderfalla vid betraktandet. Man kan driva sin analys mycket långt, tills man har bara enskilda streck, eller man kan stanna vid det som är tydligt åtskilt. Det effektivaste är att driva analysen tills man får delar som man känner igen och gärna sådana som man har namn på.

Hur man ska dela upp tecknet i komponenter är inte bestämt, man gör som man tycker, men vissa av de vanligaste komponenterna har egenskaper som är till stor hjälp. Mycket ofta är det så att delarna i ett tecken är skrivtecken själva, var och en med sin betydelse och sitt uttal. Det är ofta så att dessa komponenters betydelse antyder betydelsen hos det tecken de ingår i. I andra tecken antyder ett element betydelsen medan ett annat element antyder uttalet. Det är inte så lätt att veta om ett visst element som man har hittat i ett tecken fungerar som betydelseangivare eller uttalsangivare eller ingetdera.

Radikaler[redigera]

Det finns cirka 200 teckenelement med betydelse som har en särställning. Det är radikalerna. Många är vanliga ord, andra används sällan eller aldrig i modern språk, och ytterligare andra har överhuvudtaget aldrig fungerat som självständiga ord. En del har en annan betydelse i modernt språk än den som de antyder i tecknet de ingår i. Det är klokt att lära sig betydelsen för cirka 150 av radikalerna. Deras uttal behöver man sällan bekymra sig om; det är som betydelsemarkörer de fungerar i tecknen.

Somliga av radikalerna består av bara ett streck, en del av ett dussintal. De komplicerade radikalerna är det ingen konst att i sin tur dela upp i element, varav en del är radikaler. Men teckenanalysen går inte ut på att hitta den enklaste radikalen i tecknet, utan snarast den mest komplicerade. Det brukar vara den som skvallrar om tecknets betydelse.

Radikalerna hjälper oss på flera sätt: I många lexikon är orden ordnade efter första tecknet, och första tecknet efter sin radikal (eller efter en viss av dem om det har flera radikaler), andra lexikon har en lista i början där alla tecknen är ordnade efter sin radikal och sen en sidnummerhänvisning till lexikonartikeln. Radikalerna tjänar alltså här samma syfte som alfabetet i ett svenskt lexikon. Den funktionen skulle de kunna fullfölja även om de saknade betydelse, men genom att varje radikal har en betydelse, och den ofta antyder betydelsen på det tecken den ingår i, kommer lexikonklassificeringen av alla kinesiskans ord att också bli en begreppsklassifikation. Medan tyskan har tre genus, som antyder kön och ibland en del annat, och bantuspråken har ett dussintal klasser som delar in nomen efter betydelse, har kinesiskan en indelning av samtliga skrivtecken oberoende av ordklass i cirka 200 grupper.

Den som kan läsa kinesiska får i någon mån sin föreställningsvärld präglad av denna begreppsindelning. Den är till stor hjälp när man ska känna igen ett tecken. Ens tanke leds in på ett visst ämnesområde. Även okända tecken kan man ibland ana sig till betydelsen på utifrån radikalen. Ser man att det har en mun-radikal, 口, och av sammanhanget i texten ser att det är ett verb, då kan man gissa att det betyder något sådant som sucka, stöna, uttala, undra, fråga, yttra, gäspa, väsa... Ibland räcker det för att man ska få sammanhanget klart: Det kanske är en anföringssats och författaren har eftersträvat lite mer variation än att skriva “... sade han, ... sade hon, ... sade han” hela replikskiftet igenom. För läsaren är det kanske viktigare att få upplysning om om det var “han” eller “hon” som fällde yttrande än om det var med suck eller väsning. Radikalerna gör det självfallet också lättare att memorera tecknen.

Analys och fantasi[redigera]

Det är långtifrån alltid som radikalen ger någon meningsfull vink om tecknets betydelse. Sammanhanget har kanske gått förlorat under historiens lopp. Även i dessa fall är det praktiskt att elementet har en betydelse som man känner till. Det gör det möjligt att beskriva ett tecken, vilket annars kan vara ganska svårt. Om man var hänvisad bara till vilka sorts streck som ingår och hur de löper skulle det därmed vara svårare att få grepp om det och också att minnas det.

- Först ett lodrätt streck och ett vågrätt som bildar rät vinkel och från deras skärningspunkt två uppåt konkava snedstreck snett nedåt åt höger och nedåt åt vänster och till vänster om allt detta ett lodrätt streck till som upptill möter ett kort streck som går nerifrån vänster och upp åt höger.

- Menar du människa till höger om träd?

- Vad gör människor vid träd? - vilar sig. Tecknet betyder vila.

Tecknet de diskuterar är 休 xiu1, som betyder vila. Den första personen kände inte till teckenelementens betydelse och hade ett sjå att förklara hur tecknet såg ut. Man kan föreställa sig att hen har lika stor möda att memorera tecknet. Den andra personen har det mycket lättare - två lättbenämnda element och deras placering. Den tredje underlättar sitt memorerande ytterligare genom att skapa sig en mening av de disparata betydelserna människa, träd och vila sig. Hen knyter stämningar och känslor till tecknet, kanske minnen av episoder då hen vilat under träd.

När man har kommit så långt att man har delat upp tecknet i delar som man känner betydelsen på blir det mycket enklare att komma ihåg tecknets betydelse. Som exempel tar vi tecknet för “kropp” 体. Den som inte känner till radikalerna tycker kanske att det är svårt att skilja från det tecknet för vila. Men detta tecken är sammansatt av elementet 亻som är en variant av tecknet 人 ren2 som betyder “människa” och tecknet 本 ben3, som betyder “rot”. Bara det faktum att man tänker ”människa + rot = kropp” sätter fantasin i rörelse så att man skapar en logik i denna sammanställning av begrepp: “Kroppen är människans rot” ligger nära till hands.

Ett annat exempel: 新 xin1 kan analyseras: “kyss + yxa = ny”. Ger vi oss tid är det inte längre ett nonsensuttalande. Det ligger i vår natur att inte bara upptäcka samband utan aktivt skapa samband mellan allt som bär betydelse. På vilket sätt kan en situation med kyss och yxa betecknas som någonting med ny? Det är olika vad olika människor kan tänkas assosiera med vad, den privata associationen hjälper oss att minnas.

Vi är inte ute efter de sanna etymologierna utan efter dem som gagnar inlärningen. Hur tecknen en gång tänktes ut kan vara dunkelt. Åtskilliga tecken har genomgått en utveckling där det varit upprepade missförstånd på vägen. Att hålla reda på dessa turer gör man om det förnöjer en. Det kan hjälpa en att minnas, men det kan också krångla till det ytterligare. Det blir lätt så att man lär sig mer kulturhistoria än tecken. För den som vill det finns det andra böcker än denna.

Med nätlexikonet MDBG, http://usa.mdbg.net/chindict/chindict.php?page=chardict&cdqman=guo4&cdrbst=0&cdmantmce=0&cddmtm=1 kan man få många alternativa uppdelningar av ett tecken i mindre delar, och kan klicka på varje del och få deras betydelse och uttal i förekommande fall. En av dessa uppdelningar anses ofta vara den riktiga - inte nödvändigtvis utifrån modernaste historiska information om tecknets tillkomst utan mera utifrån vad kinesisktalande människor ser som rimligt eller gängse. De personer som en gång i tiden hade auktoriteten att fastslå vilken som var den riktiga analysen kan mycket väl ha haft samma pragmatiska utgångspunkt som vi, att komponentuppdelningen ska hjälpa till med teckenigenkännandet. Ändå är det inte säkert att det som har fungerat för kineser även fungerar för oss som inte ha samma stöd i talat språk. Tecknet för “räka” består av leddjursradikalen och tecknet “xia4” som betyder “nere”. Det inbjuder oss till minnesregeln att räkor är leddjur nere i havets djup, men för en kines som vet att räka uttalas “xia1” är det mer fruktbart att associera till nere-elementets uttal.


Element som inte anger betydelse[redigera]

Fonetikum[redigera]

Teckenelement som inte hör till radikalerna kan i vissa fall ändå ha en betydelse som hänger samman med tecknets betydelse. Det är bara det att de inte kan kategorisera tecknet så som radikaler kan. Andra tecken i tecknet fungerar som fonetikum; de ingår för att ge besked om det sammansatta tecknets uttal.

I vissa fall har tecknet precis samma uttal som sitt fonetikum, men oftare har bägges uttal hunnit ändras en del sedan tecknet skapades, så att överensstämmelsen är sämre: Den ena har kanske aspirerad och den andra oaspirerad variant av begynnelsekonsonanten, eller tonen har blivit olika. Till och med i tecken med så olika uttal som bai och bo kan fonetikum vara det samma. Det kan också ha varit dålig överensstämmelse i uttal redan från början.

Vissa tecken anlitas mycket ofta som fonetikum. Man ser det när man bläddrar i ett fonetiskt ordnat lexikon, att många tecken i närheten av varandra har ett gemensamt teckenelement. Det kan vara skäl att lära sig en del av dem och notera hur stor variation de tillåter i tecknets uttal. Förutom de tecken man hittat nära varandra kan man behöva bläddra till liknande stavelser men med annan begynnelsekonsonant för att hitta alla med samma fonetikum.

Falska fonetikum: Förutom att samma fonetikum kan uppträda i tecken som har olika ton, har aspirerad eller oaspirerad variant av initialen, eller har vissa andra smärre fonetiska skillnader, kan ett precis likadant element uppträda i tecken med totalt annorlunda uttal. Man skulle kunna kalla det falskt fonetikum när丁ding1, som brukar ge uttalet ding eller ting eller deng, plötsligt uppträder i tecknet 打 = slå med uttalet da3. (订 ding4 = enas, 顶 ding3 = ersätta, 厅 ting1 = hall, 灯 deng1 = lampa)

Tecknet 抬 tai2 = höja verkar innehålla fonetikum 台 tai2 = plattform till höger och radikalen hand till vänster. Det andra tecknet i ordet 开始 kai1shi3 = börja ser ut att vara byggt enligt samma mönster men med radikalen kvinna i stället för hand. Men det uttalas shi3, vilket är så långt man kan tänka sig från vad man skulle förvänta sig. Och att i stället tolka tai2 som betydelseangivare skulle vara meningsfullt i höja men inte i börja.

Falska fonetikum, liksom falska radikaler är mycket vanliga bland vanliga tecken. Man kan inte bli arg på ett tecken för att det har en betydelse som inte stämmer med radikalen, eller för att uttalet inte är det som antyds av ett annat teckenelement. Det är bara att gilla läget. Sådana tecken är synnerligen lämpliga att träna med teckenkort. De kräver lång tid att lära sig, samtidigt som det finns mening i dem att ta fasta på. I alla sådana här fall får man på något sätt bilda något slags regel eller förklaring för sig till att verkligheten är som den är - fram till att man är så van vid förhållandet att man tar det för självklart. Man släpper idén att elementet ska visa uttalet och tar kanske fasta på dess betydelse i stället: Formeln kvinna + plattform = börja kan kanske hjälpa en att minnas tecknet, uttalet får man försöka lära sig på annat sätt.

Även om fonetikum inte säger allt om uttalet, är det viktigt att beakta det de ger. Minst 80 procent av de kinesiska tecknen går att dela upp i en radikal och ett fonetikum, så tillsammans rymmer fonetikum mycket information. Den som är kunnig i talad kinesiska får ständigt värdefull upplysning av fonetikum om vilka stavelse som avses, medan den som lär sig uttalet parallellt med tecknet mera använder fonetikum för att minnas uttalet. Dessutom får man hjälp av dem att känna igen namn på länder, städer och internationella kändisar. Övriga fonetiska lånord från europeiska språk är bara några dussin, så det blir inte så ofta som man har glädjen att känna igen ett sådant utifrån fonekikumelementet.

Ge namn åt element[redigera]

Det kan också vara så att man lägger märke till ett teckenelement som återkommer då och då och som inte är en radikal och inte ett tecken man hittar i sitt lexikon. Det kanske är ett utdött eller sällsynt tecken som skulle finnas i ett större lexikon, eller också är det ett slags utfyllnad som tillkommit vid teckenförenklingsreformen på 50-talet som ersättning för något ohanterligt streckrikt komplex. Man kan alltid se det som helt enkelt ett antal streck, men om det har en så tydlig gestalt som man lagt märke till det är det otillfredsställande att nöja sig med det. Man skulle vilja ge ett namn åt detta element, så att man kan tala om den. Då skulle tecknet bli lättare att memorera.

Egentligen skulle man behöva snärtigt namn för varje teckenelement man lägger märke till. Läsaren får gärna dela med sig av bra svenska namn för odöpta teckenelement. En del radikaler har redan fått smeknamn, eftersom det blir lite otympliga eller oklara namn om man utgår från deras betydelse. Den radikal som brukar gå under numret 53, 彳, betecknar “stiga med vänster fot” men brukar ofta kallas “dubbelmänniskan”, eftersom den ser ut som en radikal med betydelsen “människa” men med dubblerad överdel, radikalerna 27 och 28, som båda skrivs阝men förekommer på olika sidor i tecknen, har lekfullt kallats dubbelöron - ibland rentav vänsteröra respektive högeröra på grund av sitt utseende och sin placering i tecknen. I varje krets av kinesiskastuderande uppstår det skojnamn. Var och en får avgöra hur långt man ska tillåta sig sådana privata intolkningar. Man vill ju inte att de ska bli till förfång senare när man börjar eftersträva mer korrekt etymologi eller vill kunna kommunicera utanför sitt kotteri.

Vanliga teckenelement[redigera]

Vi behöver ha viss överblick över alla radikalernas betydelser för att till fullo kunna bedöma den hjälp vi kan förvänta oss av dem. Bara om vi vet precis vilka kategorier som stod teckenkonstruktörerna till buds kan vi veta i vilket fack vi ska söka varje tecken. Nedan har vi därför delat in alla de radikaler som används i moderna lexikon (189 stycken) i ett dussintal grupper.

Indelningen är mycket godtyckligt och utifrån en begreppsbildning som hör hemma i en senare tid, men borde ändå kunna ge viss inlevelse i den föreställningsvärld som styrde forna tiders lärde. I många fall blir det ganska klart vilken radikal som passar till ett visst begrepp. Hund-radikalen används till exempel till de flesta däggdjur som inte snarare liknar häst, ko, får, svin, råtta, hjort eller tiger. Svårare kan det vara för vår tids människor att förstå för vilka begrepp sådana radikaler kommer till användning som drake, svinhuvud, mortel eller de olika vapen-radikalerna.

Radikalerna är ordnade efter betydelse, först de som betecknar något naturligt: djurriket, växtriket, livlösa material och ting och geografiska företeelser, sedan kulturella företeelser och sist verksamhet. När det står “två stycken” efter ett ord betyder det i en del fall att det finns två tecken med något olika betydelse, som kan vara svår för oss idag att förstå skillnaden på. I andra fall är det bara två skrivsätt för samma ord, och uppdelningen i två radikaler härstammar från 50-talets språkreformatörer som ville göra det lättare att slå i lexikon. Några radikaler är dubbelbokförda: Kött och måne skrivs numera lika fast de har olika ursprung. By och längdmåttet li är två betydelser av samma radikal.

De nya radikalernas betydelser[redigera]

Djurriket: drake, snäcka, insekt, fisk, reptil, fågel (två stycken), padda, tiger, råtta, hjort, får, ko, häst, hund (två stycken), svin

Människor: människa (två stycken), gående människa, kvinna, son, mor, far, lärd, lik, djävul, minister.

Kropp och kroppsdelar: kropp, fjädrar (två stycken), hår (två stycken), klo, horn, tänder, benknotor, hud (tre stycken), kött, blod, svinhuvud, huvud, öra, näsa, öga, mun, tunga, fot, hand (två stycken), hjärta (två stycken).

Växtriket: skott, gräs, bambu, träd, säd, ris, vete, hampa, böna, pumpa.

Material och ämnen: vatten (två stycken), eld (två stycken), luft, metall (två stycken), jord, jade, sten, tegel, keramik, tyg, silke (två stycken), vin, salt, is.

Konstgjorda föremål: sigill, pensel, kniv (två stycken), nät, skål, mortel, behållare, korg, paket, bylte, kläder (två stycken), säng, dörr (två stycken), tak (fyra stycken), vagn, båt.

Vapen: Lans, spjut (två stycken), pil (två stycken), båge.

Omgivningen: sol, måne, vind, regn, flod, berg, kulle, klippa, grotta, dal, åker, by, stad.

Mätning: stor, lite, två, åtta, tio, tum, pund, li (halvkilometer), skäppa, väst, morgon, kväll, omkrets, fyrkant, gräns (två stycken), själv (två stycken), privat, skuld, spå, förebud (två stycken), skilja, jämföra.

Färger: svart, blå-grön, naken-röd, vit. Mänskliga egenskaper: stark, gammal, sjuk, svag, lam, bitter, ond.

Verksamhet: Röra sig, gå (två stycken), följa, knocka, stanna, stå, steg med vänster fot. Se, använda, yttra, arbeta, ploga, ta i hand, äta, strida.

Övriga: ljud, språk (två stycken), kultur, också, hans, “specialitet” (=modern betydelse, gammal betydelse saknas), enstrecksradikalerna (fem stycken, betecknar bara sig själva).

Radikalerna är inte fler än att man kan lära sig betydelsen på dem allihop, men man kan också välja att hoppa över några dussin för att spara tid och möda. Liksom i andra sammanhang när man sysslar med en så omfattande materia som det kinesiska språket får man värja sig lite för fullständighetsmanin.

Vissa av radikalerna finns i hundratals tecken, andra knappt i ett enda. De vanliga ska man självklart lära sig, och dem man lagt märke till. Det finns också en del ovanliga radikaler som ger en så specifik upplysning om tecknens betydelse att det av den anledningen kan vara skäl att känna till den. Rått-radikalen ingår bara i ett tiotal tecken men lär man sig den kan man kanske i gengäld strunta i att lära sig de enskilda tecknen, som mest betecknar smågnagare, mullvadar och vesslor, och få nödtorftig upplysning bara genom radikalen. Hur många tecken en viss radikal finns i syns i radikalindex, som finns i början av många lexikon. Man får räkna med att radikalen möjligen ingår i ytterligare några tecken utöver dem som är förtecknade under radikalen i fråga, eftersom några tecken innehåller mer än en radikal, av vilka index kanske bara tar upp en.

En del radikaltecken finns alltid som vänsterdel av tecknet, andra som högerdel, överdel, nederdel eller som ram. För de flesta är flera placeringar möjliga. Vänsterplacering är absolut vanligast bland radikaler, så om man inte vet kan man i första hand spana efter radikalen där. Bästa sättet att lära sig hur olika radikaler ska vara placerade är att titta igenom ett radikalindex i ett lexikon. Om man sedan träffar på en radikal i en annan position än den fastställda kan man misstänka att den i detta speciella tecken inte har radikalfunktion.

Vi har tidigare påpekat att man ganska långt kan tillåta sig att göra den analys som passar en och läsa in sina privata funderingar kring teckenelementen om det gynnar inlärningen. Men just när det gäller radikalerna finns det skäl att hålla igen lite. Där finns en existerande struktur, som inte alltid är uppenbar för en nybörjare. Att gå förbi den och skapa något annat kanske inte blir gynnar inlärningen på längre sikt.

Det kan förvåna en att somliga radikaler är så komplicerade. Det skulle vara lätt att dela upp dem i mindre bitar och använda en av dem för klassifikationen. Radikal nummer 178 音 = ljud ser till exempel ut att bestå av radikal 111 立 = stå ovanför något som liknar radikal 89 日 = sol. Om frågan bara hade handlat om att förenkla lexikonsökandet hade det säkert varit rationellt att avskaffa ljud-radikalen i samband med 50- och 60-talets teckenreformer, i synnerhet som den bara ingår i fem tecken. Men då hade man förbisett radikalernas andra uppgift, att tjäna förståelsen och minnet. För den krävs det idéklassifikation, och då hade både stå och sol lett vilse.

De vanligaste radikalernas användning[redigera]

Vi listar här bara de femton vanligaste radikalerna, vilket är långt färre än man behöver kunna. De finns alla i mer än hundra tecken. Tillsammans blir det över 2000 tecken, visserligen många av dem mycket ovanliga. Alla utom den första (radikal nummer 2) har så klar betydelse att de verkligen hjälper till i läsningen. De leder tankarna i rätt riktning när man träffar på ord man inte känner. Radikal nummer 2 består av bara ett vågrätt streck. Den betyder “ett”, men det är inte till mycket hjälp, för tecknen den ingår i kan beteckna allt möjligt. Inte heller när man slår upp i lexikon är den så användbar eftersom det vågräta strecket oftast är helt integrerat i tecknet, så att det är svårt att se att det just är det strecket man ska slå på.

Radikal 9 讠 betyder språk, ord. Tecken som betyder diskutera, säga, förtala, överenskomma har denna radikal. Också en del interjektioner har språk-radikalen, men är det fråga om språkets ljud kan munradikalen komma till användning i stället. Radikalen finns till vänster i tecknet.

Radikal 19 人/亻 betyder människa. De tecken radikalen ingår i kan ha ganska mångskiftande betydelse, eftersom det mesta som människor talar om handlar om människor på ett eller annat sätt. Finns till vänster i tecknet.

Radikal 32 氵betecknar vatten, vattendrag och vätskor. För många drycker används munradikalen istället. Finns till vänster i tecknet.

Radikal 33 忄betyder hjärta och ingår förutom i konkreta ord också i ord som betecknar känsla, vilja, och andra själsliga begrepp. Finns till vänster i tecknet.

Radikal 39 扌betyder hand, ingår dels i tecken med konkret handanknytning, dels i tecken med handlingsinnebörd. Finns till vänster i tecknet.

Radikal 41 土 betyder jord, land. Finns oftast till vänster i tecknet.

Radikal 43艹 betyder gräs, används sådant som berör växter som inte är träd, till exempel grönsaker, bär, svamp. Finns alltid överst i tecknet.

Radikal 49 口 betyder mun, finns i tecken som betecknar ätande och ljud, bland annat i onomatopoetiska ord. Denna radikals betydelsesfär är inte helt klart avgränsad mot radikalerna öra, språk, äta. I fråga om dryck kan också vattenradikalen komma i fråga. Finns för det mesta till vänster.

Radikal 65 女 betyder kvinna, betecknar sådant som ur ett manligt perspektiv förknippas med kvinnor, såsom bröllop. Förekommer ofta till vänster.

Radikal 67 纟 betyder silke, ingår i ord som har att göra med tråd, binda, knyta. Förekommer till vänster.

Radikal 80 木 betyder träd eller trä, och ingår i tecken som betecknar träföremål eller frukter som växer på träd. Förekommer oftast till vänster. Det kan ibland vara integrerat i tecknet till den grad att något annat streck i tecknet eller en fyrkant är skrivet tvärsöver radikalens lodräta streck.

Radikal 103 月 kan ha de två helt olika betydelserna måne och kött. I den förra betydelsen används radikalen i några tideräkningsrelaterade ord, i den senare betydelsen i tecken som betecknar kroppsdelar och anatomiska detaljer som inte har med hand, fot, huvud, öga, öra, hjärta, tunga, ansikte eller hud att göra, men ibland också med dem. Förekommer oftast till vänster.

Radikal 122 釒 betyder guld och ingår i tecken som betecknar metaller, metallföremål och verksamhet i anknytning till metall. Förekommer till vänster.

Radikal 142 虫 betecknar ryggradslösa djur, reptiler och verksamheter och material med anknytning till sådana, till exempel vax, ljus. För aktiviteter kring silkesmasken kan silkesradikalen komma i fråga. Padd-radikalen används nästan inte alls. Förekommer oftast till vänster.

Några andra viktiga radikaler[redigera]

Radikal 37 辶 har med gående och rörelse att göra. Den är belägen som en ram till vänster och nedanför resten av tecknets streck. Liknande betydelse har radikalerna 儿 ben, 廴 röra sig, 彳 steg, 夂 gå, 夊 gå långsamt, 走 gå och 攴/攵knocka.

Radikal 57犭betyder hund, används för de flesta däggdjur, även en del där man utifrån modern biologisk kunskap snarare skulle välja radikaler för tiger, råtta, hjort, får, ko, häst, hund eller svin. Är belägen till vänster.

Radikal 58饣 betyder äta, mat. Avgränsas mot mun, vatten. Är belägen till vänster.

Radikal 83 车 betyder vagn, fordon, används om hjul, maskiner. Är belägen till vänster.

Radikal 89 日betyder sol, dag, används om tid, klarhet. Är ofta belägen uppe eller till vänster.

Radikal 95 牛/牜betyder ko. Är belägen till vänster eller nertill.

Radikal 98 气 betyder luft, gas, anda, temperament. Denna radikal är belägen som en ram till höger och övanför resten av tecknets streck. Är belägen till vänster.

Radikal 112 疒 betyder sjukdom och ingår i namn på åkommor och besvär och sådant som har anknytning till sådant. Denna radikal bildar en ram ovantill och till vänster i tecknen.

Radikal 115 石 betyder sten, används om icke-metalliska fasta ämnen. Är oftast belägen till vänster.

Radikal 153 辛 betyder bitter. Är oftast belägen till höger.

Radikaler man lätt förväxlar[redigera]

Det finns några vanliga radikaler man lätt blandar, vilket kan inverka fatalt på teckeninlärningen:

Radikal 95 牜 ko - 39 扌hand skiljer i stort sett på ett streck, vilket man lätt missar när de ingår i tecken där en annan del drar uppmärksamheten till sig: 物wu4 = saker (ko-radikal), 扬 yang2 = höja, sprida (handradikal) skiljer mest på detta streck.

Radikalerna 77礻 förebud och 113衤 tyg skiljer på ett streck.

Radikalerna 60尸 lik och 76 戶/户 dörr. Dörr-radikalen har en knopp upptill - gångjärnspålens övre tapp. Den ingår i fang2 = hus ok. I Tecknet wu1 = hus, rum används däremot oväntat nog likradikalen.

Radikalerna 67 纟silke och 66 幺/乡svag. I silke är det sista strecket under de två vinklarna, i svag som en avslutning av nedervinkeln.

Radikalerna 41土 jord och 42士 intellektuell. I jord är bottenstrecket långt, i intellektuell är det kort. Jord förekommer till vänster eller nertill, intellektuell nästan bara upptill i tecknen.

Radikalerna 30 刀 kniv och 31 力 kraft. De två strecken korsas i kraft men inte i någon av de tre varianterna av kniv.

Radikalerna 27 阝 kulle och 28 阝 stad. Dessa radikaler ser lika ut, som ett dubbelöra, men är det placerat till vänster betyder det kulle och med högerplacering betyder det stad.

Radikalerna 48 小 liten och 33 忄hjärta ser snarlika ut, men strecken skrivs i helt olika ordning: med mittstrecket först i 小, och från vänster till höger i 忄. Hjärta 忄 är placera till vänster i tecknet, medan liten 小 nästan alltid är upptill och ofta skrivs som tre mycket obetydliga streck.

Radikal 45 廾 ta i hand finns nertill och 43 艹 gräs högst uppe i tecknet.

Radikalerna 49 口 mun och 50 囗 omkrets är bägge fyrkanter. Omkrets har något annat teckenelement inuti fyrkanten medan munnen är tom.

Radikalerna 17 åtta 八 ba1, 18 människa 人 ren2 och tecknet 入 ru4 = gå in skiljer sig åt på anslutningen upptill. I människa har vänstergrenen lagd över den högra, i ru4 höger över den vänstra och i åtta är det en öppning mellan dem.

Radikal 102 瓜 pumpa har en punkt inuti (en pumpkärna) som inte finns i radikal 126 爪 klo, fastna. I övrigt är de nästan lika.

Aktiv inlärning[redigera]

Associationer att knyta[redigera]

Det första viktiga steget när vi ska lära oss tecken är att känna igen dem, vilket innebär att skilja dem från massan av andra tecken. Efter detta första steg av visualisering och distinktion ska man knyta associationer av flera slag till tecknen.

Det man ska försöka befästa så mycket som möjligt är en treenighet av tecken, uttal och betydelse. Om vi låter dessa tre motsvara hörnen i en triangel skulle man idealiskt ha tre associationer, motsvarande triangelns tre sidor, men i många fall blir det flertydigt när man går från hörn till hörn:

Tecken → Uttal: Normalt har ett tecken bara ett uttal, ibland två som ofta skiljer sig åt bara i fråga om ton, sällan fler.

Tecken → Betydelse: Ofta har ett tecken en eller två betydelser. I ett lexikon anges ofta mycket fler än så men en del av dem brukar ligga så nära varandra att de sammansmälter till ett semantiskt komplex.

Uttal → Tecken: Ofta finns det närmare ett tiotal tecken som uttalas identisktljudande, men ibland kan det vara betydligt färre.

Uttal → Betydelse: Homonymerna är ännu mer talrika än mångtydigheten i relationen uttal → tecken. Något tiotal betydelser får man räkna med att en viss stavelse har

Betydelse → Uttal: Synonymernas antal är svårt att ange. En hel del tecken har en allmän prepositionsbetydelse och kan därför sägas vara synonymer, många tecken med en negerande innebörd är inbördes ganska synonyma och så vidare. Men det finns också betydelser där det är ganska givet att bara ett tecken passar: häst, råtta

Betydelse → Tecken: Det är svårt att ange antalet, av samma skäl som för synonymerna.

Det är alltså uttalet som är det mångtydiga hörnet i triangeln. Det hänger samman med att de möjliga uttalen (stavelserna) i kinesiskan är få, varför var och en av dem har flera motsvarigheter i de övriga hörnen. Tecknen är mest väldefinierade. De är så många så att samma tecken sällan behöver användas till särskilt många varianter i de övriga två hörnen. Betydelserna är svårare att få grepp om eftersom de inte är standardiserade till sitt antal eller sin avgränsning.

Vi bestämmer att vår triangelbild ska vara entydig. I de tre hörnen ska finnas bara ett tecken, ett uttal och ett begrepp. Vill vi åskådliggöra någon variation i detta, till exempel att annat uttal som hör ihop med samma tecken och samma betydelse, då blir det en ny triangel för den treenigheten. Dessa olika triangelbilder är då relaterade genom att de har samma sak i ett, eller två, av sina hörn.

I en viss triangel betecknar vi en sådan relation mellan ett hörn i den och motsvarande hörn i en annan triangel med ett streck ut från hörnet, ett identitetsstreck. I andra änden av detta streck skulle vi kunna rita nästa triangel, men vi gör det inte här. Det är också av intresse att hålla reda på en annan typ av relationer till andra trianglar, kontrastrelationer. Också de åskådliggörs med streck ut från hörnen. I figuren nedan är de tre relationerna inom triangeln betecknade med numren 1, 2, 3. Från teckenhörnet går både ett streck 4, som betecknar ett samband till identiska tecken med annat uttal eller annan betydelse, och ett streck 5, som betecknar sambandet till tecken som liknar men i något avseende står i kontrast till det. På samma sätt har uttals- och betydelsehörnen två relationsstreck ut från triangeln. Identitesstrecken står för flertydighet, kontraststrecken står både för förväxlingsrisk och minneshjäplsmöjligheter.

//BILD

Inlärning innebär att knyta associationer, men det gäller också att hushålla med dem och att hantera förvirrande strukturer i materialet så att inte förvirrande associationer uppstår. Nummer 1, 2 och 3 ska man alltid befästa, de övriga får man hålla lite kort och inte göra affär av i onödan. Bara när de tränger sig på och börjar leda till förväxling får man lyfta fram dem i medvetandets ljus, kanske skapa sig regler för dem. Vi sammanfattar nedan möjligheter och svårigheter med varje associationsväg. Perspektivet är hela tiden på att vi i första hand vill lära oss känna igen skrivtecken.

1. Att associera tecken till betydelse är det fundamentala för läsförståelsen. Man har ofta hjälp av radikalerna och i ett fåtal fall av att tecknet är en bild eller ett ideogram. Det finns också stora möjligheter att skapa sina egna minnesregler.

2. Att associera mellan tecken och uttal är normalt en mycket viktig del av teckeninlärningen, i synnerhet för den som redan kan talad kinesiska. Det auditiva är mindre intellektuellt än det visuella men man har ibland hjälp av fonetikum.

3. Att associera mellan betydelse och uttal är fundamental när man talar. Inlärningen sker intuitiv, utan särskilt mycket regler. I några få fall har man hjälp av en ljudlikhet mellan begreppet och uttalet; hund och katt är sådana onomatopoetiska ord. Det räcker med att associationsbanorna 1 och 2 har upprättats så kan man i princip härleda nummer 3, men det ger givetvis större säkerhet om alla tre vägarna fungerar. Den som har stor erfarenhet av att tala kinesiska har trean som grund och utvecklar lätt tvåan, men behöver nr 1 också eftersom omvägen via uttalet ger flertydighet.

4. Samma tecken kan ha olika betydelse eller olika uttal eller bägge olika. I de fall där både betydelse och uttal är identiskt är det lätt att lära sig bägge betydelserna när man en gång arbetar med tecknet. Om uttalen är olika är det mer förvirrande, i synnerhet om det finns två närliggande uttal där till exempel bara tonen skiljer (发 med uttalet fa1 betyder sända ut, med uttalet fa4 betyder det hår). Det är lättare med rejäla skillnader, som att 行kan uttalas antingen xing2 eller hang2, med helt olika betydelse. I ett vanligt fonetiskt ordnat lexikon finns olika betydelser uppräknade efter varandra under uppslagstecknet medan andra uttal än det man slagit upp nås via en hänvisning.

5. Teckenkontrast. Det första steget vid läsning är att överhuvudtaget känna igen tecknet och skilja det från dem man inte kan. Om inte det fungerar är man ute på hal is. Med visualisering får man det ofta att fungera utan att speciellt analysera hur man gör, men det kan vara svårt med tecken som ser mycket lika ut. En del lexikon varnar för de mest uppenbara förväxlingsriskerna. Andra förväxlingar är mer personliga. De kan vara många i början av studierna, men de går att reducera genom att man aktivt kontrasterar dem, skriver upp dem och bemödar sig om att lära sig skillnaden. De tecken som har samma radikal bildar en grupp, av vilka en del kan vara förvirrande lika. Det samma gäller tecken med samma fonetikum eller något annat gemensamt element. Förväxlingsrisken är störst när det gemensamma elementet är framträdande medan resten är mer slätstruken. Även enkla tecken kan man lätt förväxla, till och med vanliga radikaler. Vid en hastig blick ser tecknet 知 i ordet 知道 zhi1dao = veta nästan ut som 和 he2 = och. Tankekartor är ett hjälpmedel att arbeta bort sådana misstag med. Man kan också vid något tillfälle ordna sina teckenkort så att snarlika tecken hamnar i samma bunt.

6. Identiskt uttal eller homonymer hanteras intuitivt av alla som förstår talad kinesiska. Gäller det bara att känna igen tecken och läsa är det inte primärt viktigt att man sätter in tecken med samma uttal i samma fack i sitt minne, men när man ska lära sig uttal parallellt med tecknen kan man möjligen ha nytta av ett medvetet homonymassocierande. Om man vänjer sig vid att tänker orden försöka-visa-marknad-rum-vara-omständighet tillsammans kan den minnesbilden hjälpa till att komma ihåg att samtliga uttalas shi4 med fallande ton. Lite artificiellt är det, för uttalet lär man sig ofta med stavelserna hopsatta till ord och fraser. Homonymerna är mera för ordlekare än för praktiskt teckenlärande. I den kinesiska kulturen spelar homonymlekande (uttalssymbolik) en stor roll, och för barn med kinesika som modersmål hjälper det det kanske även teckeninlärningen på traven. En del identiska stavelser har så närliggande eller motsatt betydelse att det av den orsaken kan vara skäl att notera uttalslikheten: 作 zuo4 och 做 zuo4 som båda betyder göra, 付 fu4 = betala och 负 fu4 = vara skyldig.

7. Uttalskontrast. Det är mera för att hantera det visuella som man behöver ett så intellektuellt hjälpmedel som medvetet kontrasterande av vissa drag är. Det kan vara rent förvirrande att associera stavelser som uttalas nästan men inte helt lika. Fonetikum tvingar en dock att hantera sådana stavelser, eftersom skrivtecknens ljudvärde har ändrats sedan deras fonetikum fastslogs. Det finns till exempel flera tecken med uttalet fang med olika accenter som alla har samma fonetikum. Om man inte har befäst uttalet av dem i talsituation är det risk att man blandar samman dem, just på grund av deras gemensamma fonetikum. På ordnivå är det däremot mycket mera meningsfullt att reflektera över små ljudskillnader: zhi1dao1 = veta, zhi2dao4 = tills.

Stavelserna 买 mai3 = köpa och 卖 mai4 = sälja kan räknas till uttalskontrastgruppen, likaväl som till någon av de andra kontrastgrupperna. Man kan inte undgå att notera att uttalet skiljer enbart i fråga om ton, tecknet i fråga om ett kors på taket och att betydelserna är ett slags motsatser.

8. Identisk betydelse, det vill säga synonymer kan ibland ställa till problem. Om man känner till att det finns två synonymer till ett begrepp och med hjälp av associationen 1 har lärt sig deras två tecken och ingetdera har något lättbegripligt fonetikum, då är det risk att man inte kan hålla reda på vilket tecken som hänger ihop med vilket uttal. Man kan undvika det genom att låta det förflyta en tid mellan att man lär in synonyma tecken.

9. Kontrasterande betydelse. Det finns väldigt många tecken med radikalen 月som betecknar kroppsdelar. Om man inte är så duktig på talad kinesiska att man kan anatomisk terminologi ger fonetikumdelen av tecknet föga upplysning. Då kan det vara skäl att lära sig många på en gång, till exempel från en anatomisk planch. I andra fall visar sig en betydelsekontrast i radikalen. Talspråket gör inte skillnad mellan stavelserna yu2 = fisk och yu2 = fiskeri, men i skrift är vattenradikalen tillagd till den senare: 鱼respektive 渔 Grammatiken behandlar betydelsekontraster som inte finns i svenskan, som mellan 再 och 又you4, som båda översätts med igen.

Minnas intuitivt och analytiskt[redigera]

Synminne[redigera]

Poppar ett obekant tecken upp för din syn - ta chansen och slå upp det genast. Bara det att det spontant dyker upp i ditt medvetande visar att du har kommit långt i att lära dig det, utan möda alls. Det brukar ofta vara ett av de svåraste stegen, att hålla kvar minnesbilden för sin syn när man inte har tecknet framför ögonen. Kan du fortfarande minnas ett tecken du snappat upp på stan, på en restaurangskylt eller en T-tröja, när du har kommit hem till lexikonet, kan det vara värt att slå upp det, men kanske inte om du var tvungen att skriva ner det för att inte glömma det.

Ofta är det svårt att komma ihåg alla detaljerna i ett tecken men de stora dragen ser man snabbt och intuitivt. Även utan kunskap om kinesiska teckens uppbyggnad ser man om ett tecken består av delar bredvid varandra eller staplade på varandra, om det har upprepade delar, eller någon del inuti en annan, man ser om strecken är raka eller krokiga, lodräta, vågräta eller sneda. Sådana allmänna iakttagelser, som inte kräver analysverktyg, hjälper en i memorerandet. Man ser också lätt om tecknet påminner om något annat tecken eller en grupp av tecken. Då är det viktigt vad man egentligen menar med påminner.

Beskrivning av hur det ser ut, vad det liknar, är farlig, för det kan bero mycket på vilken teckenstil man använt. Tecknet 容 rong2 = innehålla ser kanske ut som ett glatt ansikte med en viss teckenstil, som ett sorgset ansikte eller inget ansikte alls med en annan. 革 ge2 = läder ser kanske ut som en gubbe ibland, men ibland inte. 方 fang1= fyrkant kanske ser ut som ett mittstreck med lite krafs ovanför och under men med ett annat skrivsätt dominerar underdelen och locket ser mycket diskret ut.

Det kan vara nyttigt att ibland titta på tecken skrivna med extrema typsnitt, sådana som används inom reklamen. Det kan ge fräscha perspektiv på hur tecknen är uppbyggda. En vänster-högersymmetri kan framhävas eller tvärtom kan det visa sig att det man uppfattat som en symmetri kan ses på ett annat sätt.

Tecknet 画 i hua4 = bild, som kanske framstått som ett gytter av vågräta och lodräta streck, kan med ett cirkelframhävande snitt framstå som ett hjul med fyra ekrar och en stänkskärm på undersidan och en balk över. Det är en tydligare gestalt än med normal typografi, och därför en hjälp för minnet. Man kan fråga sig om det bara är bra att se några tecken med nya ögon. Man har ju inte sett alla tecken med det extrema typsnittet. Kanske andra också hade sett ut som ett hjul med stänkskärm? Nej, vi stannade inte vid synintrycket. Vi blev hjälpta att hitta till en analys. Det kommer i fortsättningen att vara normala teckenstilar vi möter och vi förväntar oss inte att hitta hjul mitt bland dem, men vi känner igen det fyrkantiga hua bättre efter ögonöppnaren med de koncentriska cirklarna.

Motoriskt minne[redigera]

Motorisk inlärning är viktig i ett tidigt skede av studierna, när man skriver mycket. Man minns handrörelsen när man skrev det. Det gäller enkla tecken men också en del mindre enkla som är väl sammanhållna och har streck av varierande typ. Till exempel tecknet 我 wo3 = jag har en rytmiskt dansande rörelse som lätt fastnar.

För tecken som består av flera komplicerade element är det för en ovan skrivare svårt att hitta den för hela tecknet karakteristiska rytmen, så det blir snarare så att vi skriver bit för bit och får minnas sambandet intellektuellt. Läsning av driven kalligrafi kan hjälpa oss att hitta rytmen i dem, men vi har kanske inte tid att vänta tills vi råkat på ett kalligram som hjälper just oss med just vårt tecken. Bitarna är det däremot mera vettigt att komma ihåg motoriskt, när de till exempel är frekventa radikaler.

Ju mer erfarenhet man får av läsning desto mer ersätts det motoriska minnet av synminnet, som kan bli mycket snabbare. På mindre än en halv sekund känner man igen ett tecken med synminnet, medan det tar ett par sekunder att tänka att handen för en penna genom alla strecken, även i ett måttligt komplext tecken som 我 wo3 = jag. I en skrivsituation fortsätter däremot det motoriska minnet att vara suveränt.

Har man läst mycket pinyin-text eller kinesisk text med tonmarkering på tecknen kan det hända att tonerna sätter sig i handen. En fallande ton känns som en nedåtgående rårelse i handen eller pekfingret. Det kan vara förvirrande om man samtidigt tänker på tecknet där strecken inte går just så, och kanske får sitt motoriska minne engagerat också av skrivrörelser man upplever.

Uttal - auditivt och artikulatoriskt minne[redigera]

Uttalet tenderar man att lära sig oreflekterat, och det är bra om man slipper skapa regler. När man förhör sig på skrivtecken med teckenkort träder uttalet ibland fram utan att man vet var det kommer ifrån. Man ser till sin överraskning att det är rätt eller nästan rätt trots att det inte fanns något i tecknet som hjälpte till. Betydelsen kan man däremot få fundera sig fram till.

För den som inte kan talad kinesiska från tidigare återstår dock problemet att få uttalet helt rätt och att bli säker på det. Man får hålla reda på vilka kvaliteter man lätt blandar ihop. Är det toner, är det begynnelsekonsonanter, eller diftongerna eller nasalen på slutet? Detta är vad det brukar vara. Det är sällsynt att man blandar ihop stavelser som ma och mie eller lu och lei, men vanligt att man blandar ihop jing och jin, eller ji och qi.

Fonetikum ger en del uttalsinformation, men ofta inte så precis. I själva verket bidrar ofta fonetikum till osäkerheten, för samma kvaliteter som vi har svårt med har har blandats ihop under det kinesiska språkets utveckling. Samma fonetikumtecken kan till exempel stå för jing och qing, och för alla toner.

Det är äventyrligt att kontrastera mot andra uttal. Mana inte fram ord som uttalas qing3 när du är sysselsat med att tänka på qing2. De må ha samma fonetikum, men försök koncentera dig på att begrunda den ena stavelsen i taget tillsammans med dess tecken och betydelse. Ser du på fonetikum att uttalet är något åt qing-hållet då har fonetikum gjort sitt och du får försöka att ur ditt undermedvetna få fram en känsla för vilken betydelsen är och samtidigt vilket uttal som hänger ihop med den betydelsen.

Eftersom vi inte har stavelseaccenter i svenskan frestas vi lätt att se dem som något besvärligt, men det går att öva upp sin förmåga att hantera dem. Även för kineserna hör tonerna till de mer flyktiga elementen i stavelsen. Det framgår av att det ofta finns olika tonvarianter av en stavelse med fix betydelse och fixt tecken, och också det faktum att det råder så litet samband mellan fonetikums ton och tecknets ton.

Försök memorera ljudintrycket och det artikulatoriska, hur det känns i halsen, mer än accenttecknet. Memoreringen bör i hög grad ske intuitivt. Vi människor är kanske biologiskt anpassade för att tillägna oss språk auditivt och har en avsevärd kapacitet att minnas ord och uttal. Det är tveksamt om man över huvud taget ska skapa mnemotekniska regler för uttalet, så som vi gör för knyta tecken till betydelse. Blir det svårt att lära sig tecknens uttal ska man i stället övergå till att försöka lära sig uttalet för flerstaviga ord och fraser där tecknet ingår. Man kan upprepa ord och fraser och minnas dem som melodisnuttar Men det finns vissa svårigheter med att lära sig uttalet ur ord: Tonsadhi-fenomenet kan göra att man börjar tycka att ett tecken ska uttalas med stigande ton när det i själva verket har låg ton. Som isolerad stavelse uttalas 所suo3 med låg ton men i suo3 yi3 = därför låter den nästan som ton 2.

En del tecken uttalas med reducerad, neutral ton i många ord. Då får man välja sådana exempelord där tecknet förekommer med icke-reducerad ton. Är det svårt att hitta ett sådant exempel är det frågan om det är så viktigt att lära sig tonen på just det enskilda tecknet.

Som ett fjärde hörn i associationstrianglarna skulle man kunna räkna pinyinskriften, men det är onödigt. Visserligen är det strängt taget fyra saker man ska hålla reda på: tecken, betydelse, uttal och transkription, men för den som har växt upp med de latinska bokstäverna och har lärt sig hur pinyinsystemet fungerar är relationen mellan uttal och transkription oproblematisk. Det råder i stort sett entydighet. Det är uttalet och inte pinyin-ordbilderna man ska memorera och knyta till de övriga två triangelhörnen. Det är mycket redan att hålla reda på bilden av skrivtecknet - att belasta bildminnet med också pinyin-ord skulle distraheta.

Skapa inte minnesregler i onödan[redigera]

Enklast är det om man inte behöver analysera och skapa minnesregler i sitt lärande utan det fungerar intuitivt, men alltid är det inte så idealiskt. Intuitionen förslår inte långt i början, innan man har bekantat sig med tecknet, och inte heller för memorerande av detaljer. Då behöver man fundera. När man snabbt ska lära sig många tecken tar man till analys och minnesknep så snart det blir svårt.

Teckenanalys kan till exempel behövas för att överhuvudtaget se skillnad mellan första tecknen i de två orden幸福 xing4fu2 = lycklig och辛苦 xin1ku3 = umbärande. Annars kan det bli så att man stöter på tecknen hundratals gånger och aldrig förstår var skillnaden ligger. Den senare av dem, xin1, är en radikal, så därför är det lite viktigt att man kan skilja den från andra tecken. Först när man har tecknen sida vid sida ser man att de skiljer, men nästan bara på ett streck. Baserar man analysen på namn på teckenelement man känner igen kanske man tycker att det är “jord över får” i 幸 och “stå över tio” eller “lock över får” i 辛 (土över 羊, respektive 立 över 十 eller 亠 över 羊). Det kanske räcker för memorerandet att man sett skillnaden och noterat att det är olika element. Annars kan man fortsätta och skapa sig någon regel som knyter ihop jord och får med lycka, respektive lock och får med umbärande, men det en sådan regel tar man inte till i onödan. Det kan virra ihop något som fungerat bra om man börjar dra in krystade regler. Efterhand, när ens förmåga att fatta komplexa enheter har skärpts, bör reglerna ersättas av ett mer intuitivt återkallande av minnesbilder. Det ska ju så småningom börja gå snabbt också. Men reglerna finns kvar i botten för den händelse att man någon gång känner osäkerhet.

Minnesregler kan man i princip skapa lite hur som helst, och en del växer fram spontant i ens huvud vare sig man vill det eller inte. Regler är tänkta att vara tillfälliga. Så småningom ska man växa ur dem. När man har nyttjat dem tillräckligt många gånger knyts automatiskt mer intuitiva associationsbanor mellan tecken, uttal och betydelse. Detta är i idealfallet. Men ganska många tecken dyker upp så sällan att man inte kommer så långt att man riktigt lär sig dem intuitivt. Och så fort man är trött eller ur form blir man osäker och då får man gå tillbaka till de gamla säkra reglerna. Därför är det lite viktigt vad för slags regler man försöker minnas.

En regel måste gå att komma ihåg rätt. Att skapa sig regler som att “tecknet för falla 掉 diao4 har fallande ton” fungerar bra bara tills man har lärt sig en synonym som inte har fallande ton - sådana finns: 倒dao3 till exempel. Visst stämmer det att 高 gao1 som betyder hög har hög ton men det har 低 di1 som betyder låg också. Ännu värre är det med rena motsatsregler: ” 流 liu2 betyder flyter och har stigande ton för att vattnet brukar flyta neråt”.

Lite bättre tur har man med de kinesiska orden för de fyra tonerna: 阴 yin1, 阳 yang2, 上 shang4, 去 qu4. Ettan, tvåan och fyran har samma ton som den ton de betecknar. Bara namnet på tredje tonen faller ur ramen, för det uttalas med fjärde tonen. Shang4 är märkligt också på det viset att den brukar kallas låg ton på svenska, men betyder upp (uppe) på kinesiska.

Regeln “ 角 betyder vinkel och har vinkelböjt accenttecken. Tecknet 直 zhr2 = rak har rakt accenttecken” kopplar ton och egenskaper på accenttecknet.

Dessa exempel gäller tonen. Allmänt kan sägas att man ska vara försiktig med att försöka knippa ihop tonen med något annat. Det ska helst ses som en integrerad del av uttalet och läras in intuitivt, gärna i en fras eller ett ord. Utom möjligen i onomatopoetika har tonen ingenting att göra med betydelsen, och den har inte heller något naturligt samband med tecknet. Att försöka påtvinga den ett sådant samband inte särskilt effektivt, men om det spontant kommer upp en regel kan det fungera.

Brukar du använda minnesregler för att komma ihåg vad personer du blir presenterad för heter? Situationen är lite liknande med tecken. Det finns ett tusental personnamn och det finns ett tusenal stavelser som alla tecken passar in på. Du kanske brukar placera in alla Gunilla i en gemensam kategori, kanske så att du i din fantasi ser dem allihop tillsammans, och när du ska komma ihåg namnet på en du nyligen träffat så ser du henne i ett sällskap som du omedelbart känner igen som Gunillor. I så fall kanske metoden passar för dig med tecken också. Du tänker dig shi4 som en mängd av ord med det uttalet: försöka-visa-marknad-rum-vara-omständighet. Har du aldrig försökt dig på den metoden är det kanske bäst att låta bli fortsättningen också.

Språkbad[redigera]

Mycket av övandet är dagligt lågintensivt arbete som ger något nytt tecken då och då och garanterar att de nyerövrade tecknen inte faller i glömska. Men ibland kan det vara skäl att ägna sig riktigt intensivt åt kinesiskan. Då bygger man upp ett samtidigt kunnande av en massa ord som man annars aktualiserar portionsvis medan andra ligger i glömska. I ett sådant skede ser man vad man egentligen har kapacitet till. Man ser samband som annars inte var möjliga. Man kan snabbt läsa igenom en massa övningsstycken i boken - lätta först så att man kommer upp i fart, sen fler och fler kursivt. Sen något där man tittar noga på vartenda tecken, sen okänd ny text så länge man har farten och vurmen. På kort tid får man mer träning än annars under flera dagar.


Välja tecken[redigera]

Självgenererande process[redigera]

Självstudier ger en möjlighet att själv välja vilka tecken man ska lära sig och vilka av dem man ska göra teckenkort på. Alla val är inte lika effektiva. Det är bara man själv som kan avgöra vilka tecken som passar en i ens aktuella situation.

När man har lärt sig ett tecken ska man passa på och utnyttja det framsteget så mycket som möjligt. Med det nyinlärda tecknet följer ett antal ord - alla de som innehåller det tecknet. En del av dem kan man lära sig lätt, för de övriga tecknen i ordet är bekanta från förut. Det är någonting som gör teckenpluggandet roligare ju längre man håller på, att det blir fler och fler ord som följer med som består av idel bekanta tecken. Andra ord innehåller något enstaka obekant tecken som verkar vara lätt att lära.

Det följer en del annat med ett nyinlärt tecken också. Är det ett litet tecken kanske det ingår som element i ett antal större tecken. Är det ett stort tecken kanske det innehåller ett fonetikum som ansluter till ett antal andra tecken som det nu som en konsekvens blir lättare att lära sig. Förutsatt att det nya tecknet är gediget inlärt undanröjs därmed oklarheter som varit besvärande. Det bekantas territorium har vuxit.

Teckeninlärandet blir en självgenererande process. Nya tecken anvisar i sin tur nya. Man kanske gör kort på dem för att befästa dem och när de mognat och man fått erfarenhet av hur de används, då pekar de i sin tur ut några nya kompisar och ens vänkrets av tecken utvidgas.

Välj tecken du lagt märke till[redigera]

Har man lagt märke till ett tecken är det skäl att försöka lära sig det. Det kan man ta som en allmän regel för vilka tecken man ska välja för att lära sig, med kort eller på annat sätt. Om man stöter på ett tecken i en text och tänker “Där är det där tecknet igen, som jag inte vet vad det betyder”, då har man kommit långt. Igenkännandet är ordnat, det är bara att länka ihop det med ett uttal och en betydelse. Också om man lärt sig ett ord muntligt men inte vet hur det skrivs, eller har ett begrepp man gärna vill ha ett kinestskt ord för är det en bra start.

Man brukar ha chans att snabbt lära sig tecken som man träffat på ofta, tecken som man vet betecknar begrepp som har en speciell betydelse för en, och tecken som är enkla eller har en anslående form. Uttalet, betydelsen eller tecknet självt ska vara inbjudande. Om inget av detta är uppfyllt ska man vara lite försiktig. Varför tänker man lära sig det då? Är det för att ordet finns i en lärobok man läst? Då finns det ett motiv, men man får ändå fundera över om det är av rent pedanteri man vill lära sig det, för att man vill säga att man kan alla inom denna boks pärmar, eller för att man verkligen tror att just det ordet befrämjar läskunnigheten. Det kan bli svårt senare med teckenkortsarbetet om tecknet inte känns motiverande.

Välj enkla små tecken[redigera]

Man kan ge en viss prioritera åt tecken med få streck. En lite lustig orsak är att de komplicerade har en tendens att gröta ihop sig på datorskärmen och bli svåra att urskilja. Det är bortkastad möda att lära sig något som man sen inte kan se. Med samma argument kan man prioritera ner komplicerade tecken med många streck. En viktigare orsak är att små tecken kan ingå som del i ett större, vilket ett mycket stort tecken svårligen kan göra. Har man lärt sig delarna innan blir det lättare att lära sig ett sammansatt tecken. Har man gjort tvärtom märker man först i efterhand att det hade funnits en enklare väg. Men man får inte gå för långt. Glesa tecken i en text sticker genast i ögonen och frestar att bli utvalda även om de är mycket ovanliga och ganska onödiga att lära sig.

Välj teckenelement[redigera]

Radikaler ska man lära sig ordentligt. Om det är få av dem som man inte kan behövs det knappast kort för dem. Och om man gör kort på dem bör de kanske behandlas för sig, för det är på ett annat sätt man vill lära sig dem än vanliga tecken. Man behöver inte lära sig deras uttal. De är ju ibland ovanliga som självständiga tecken eller har annan betydelse i modernt språk än som radikal. Då är det ibland lite svårt att ange uttal - den betydelse det förmedlar svarar kanske mot ett historiskt uttal och det moderna uttalet mot en annan betydelse - och man är kanske inte så intresserad av något uttal när man lär sig dem enkom för deras betydelsebärande roll. I stället tillkommer det för varje radikal att lära sig dess placering i tecknet. Bestämmer man sig för att göra en separat kortbunt för radikalerna kan man med fördel ta med andra teckenelement, både sådana som har betydelseantydande funktion och sådana som har fonetikumfunktion, i samma bunt. För de senare skriver man kanske inte ut betydelsen utan ungefärligt uttal på de tecken där de uppträder.

Välj kraftfulla tecken[redigera]

Lär dig sådana som du behöver kunna för att inte missförstå. Det är pinsamt att gå fel på dam- och herrtoaletten för att man inte lärt sig de tecken som står på dörrarna. Arbetar man i en kinesiskspråkig datormiljö behöver man kunna skillnaden mellan ord som spara och avsluta. Prioritera i gengäld ner tecken som man förstår av sammanhanget och undvik tecken med begränsad användning inom ett snävt ämnesområde.

Lär dig tecken som ingår i en stor skara ord. När man bläddrar i ett lexikon som är ordnat efter tecken märker man lätt att det på vissa ställen finns sida efter sida har samma begynnesetecken. Till exempel 发 fa1, 大 da4, 在 zai4, 不 bu4 och 一 yi1 ingår som första tecken i ett stort antal ord. Att hitta tecken som finns i andra positioner i många ord är svårare, såvida man inte har tillgång till ett lexikon som för varje tecken listar ord som tecknet ingår i oberoende av position.

Det finns tecken som introduceras tidigt i läroböckerna för att de är viktiga men som inte vill fastna för att de fungerar så annorlunda än svenska ord. Om tecken känns likgiltigt får man problem att lära sig det, vilken metod man än använder. Det kan vara skäl att skjuta upp pluggandet av ett sådant tecken tills man förstått finessen med det. Under tiden som man söker klarhet i böckernas grammatikavsnitt och annanstans kan det gott få ha ett kort, eftersom man förstått att tecknet är viktigt. Det får dyka upp och påminna om sin existens utan att vara aktuellt hela tiden.

Undvik lågfrekventa tecken[redigera]

Frekvenslistor för dels tecken, dels bigram finns på http://lingua.mtsu.edu/chinese-computing/statistics/char/list.php. De är baserade på en korpus om 100 000 000 tecken. Nästan 10 000 olika tecken hittades i denna ordmassa och finns noterade i vanlighetsordning med uttal och en lista med betydelse för vart och ett (utom för några av de allra ovanligaste, som verkar sakna betydelse). Skulle man göra kort på dem skulle det bli en mycket tråkig och svårlärd kortbunt, även om man begränsar sig till de 1000 eller 2000 mest frekventa. Man behöver ha ett mer personligt förhållningssätt till de kort man lär sig. Man ska ha valt dem för att de intresserar en, kanske för att man börjat lägga märke till dem, kanske för att betydelsen intresserar en, kanske för att man lärt sig deras uttal tidigare.

Frekvenslistan är däremot utmärkt när man vill spana efter luckor i sitt teckenförråd. Finns det rentav något tecken bland de 100 mest frekventa som man inte kan ordentligt. Hur kommer det sig? Är det så att man inte kan det överhuvudtaget? Hur har det kunnat undgå en? I och med att man ställer de frågorna intresserar man sig för tecknet. Kanske man då lär sig det direkt, eller kanske man ska inkludera det bland sina teckenkort. En tid senare kollar man igen. Luckor mellan 100 och 150, mellan 150 och 200 osv. Fler och fler luckor fylls. Nu är det ingen katastrof om det saknas något enstaka tecken, även om det är såpass frekvent som nr 300. Man kan gott lära sig en massa mindre frekventa ord i stället om det smakar bättre, och vänta tills intresset dyker upp spontant. Man kryssar mellan det rationella och det lustfyllda för att inlärningen ska bli optimal.

Tittar man på tecken med rankningsnummer 4000 och över ser man att det är mycket få som man kan, om ens några. Det är precis som det ska vara. En del tecken sticker av bland dem för att de har ett så enkelt utseende. Det kan förleda en till att lära sig dem - man har ju lagt märke till dem och har därmed ett förhållningssätt till dem. Men det är bättre att låta bli. Där kanske också kan finnas några facktermer som man tycker att man skulle vilja kunna, men är de så lågfrekventa kanske man ska låta bli. Är man kemist kanske man tycker att det är självklart att lära sig grundämnenas namn, men för de ovanligare grundämnena används ofta i praktiken de internationella grundämnesssymbolerna och inte tecknen. Man kan också ofta gissa sig till vilket grundämne det är frågan om utifrån radikal och fonetikum och sammanhang utan att man tidigare har pluggat dessa ovanliga tecken.

Man skulle alltså kunna använda frekvenslistan för att undvika ofrekventa tecken, och ha till exempel rangnummer 3000 som en ungefärlig gräns till en början. Men det är ju jobbigt att söka igenom listan för att kolla frekvensen på ett ord. Det är enklare att använda lexikonet för det ändamålet. Det som inte finns i lexikonet betraktar man som för sällsynt för att komma med, såvida det inte finns särskilda skäl till det, som att lexikonet är för gammalt för att ha internettermer.

Oförenklade tecken[redigera]

Teckenreformen på 1950- och 60-talet innebar att en ganska stor del av skrivtecknen förenklades. En hel del publikationer utanför Folkrepubliken Kina har fortsatt att använda de oförenklade tecknen. På en kinesisk Wikipedia-sida finns det flikar upptill där man välja om man vill ha texten med förenklade eller oförenklade teckenvarianter. När man klickar på en sådan flik ser man att de flesta tecknen i texten förblir oförändrade medan andra blir tätare och mer svårläsliga på bildskärmen som oförenklade.

Som kinesisk-studerande kan man ha två olika inställning till oförenklade tecken. Antingen tycker man att meningen med förenklingen var att göra livet lättare för folk, och om man då måste lära sig både förenklade och oförenklade så har det tvärtom blivit mer komplicerat. För att komma någon vart i studierna måste man koncentrera sig på den ena varianten. Eller också ser man till möjligheten: Med en liten tilläggsansträngning kan man få tillträde till tidningar och böcker från Taiwan och därtill till en tvåtusenårig litteratur - eller i varje fall 200-årig, om det verkligen ska vara fråga om en liten tilläggsansträngning.

Hur man än ser på saken får man göra klart för sig var i prioritetsordningen de oförenklade tecknen kommer. Ofta landar man vid att det först är viktigt att lära sig tillräckligt många förenklade tecken innan man gör någon stor ansträngning att blanda in oförenklade. Väntar man med de oförenklade tecken tills man redan har många tecken att stöda sig på kan man ofta ur sammanhanget utläsa vad de oförenklade tecknen betyder. Man lär sig den oförenklade varianten med mindre ansträngning ju längre man väntar.

Men en del oförenklade tecken får man nästan gratis. Det är dels sådana tecken som bara fått något enstaka streck ändrat, så att katraktären är lätt att känna igen även för den som bara sett den förenklade varianten tidigare. Dels är det tecken där bara radikalen ändrats. Lär man sig till exempel den oförenklade varianten av språkradikalen får man nästan hundra oförenklade tecken. Radikalerna som betecknar metall, mat och dörr är också lätta att lära sig och ger en massa oförenklade tecken.

Om man dessutom av pur nyfikenhet lära sig ett tiotal synnerligen högfrekventa tecken som blivit så starkt förenklade att de inte står att känna igen, då behöver man inte direkt sky texter med oförenklade tecken, även om det är klokt att vänta med att aktivt träna sig på sådana. Listor med förenklade och oförenklade varianter bredvid varandra finns i slutat av många lexikon. De vanligaste som fått ett helt förändrat utseende är följande, med den förenklade varianten först och den oförenklade efteråt: 这這zhe4, 为為wei4,个個ge4, 会會hui4, kuai4, 对對dui4, 发發fa1, 后後hou4, 过過guo4.

Lära sig bara betydelsen[redigera]

Det finns tecken som är speciellt lätta att lära sig betydelsen på men som inte är särskilt viktiga och där uttalet är sarskilt lätt. Då ska man ta den chansen och lära sig det utan uttal. De kan bidra till att ge sammanhang i en text även utan uttal. Om man i ett senare skede bestämmer sig för att lära sig ett sådant tecken ordentligt, då har man en stor del avklarat. Det här kan gällar tecken som ser lite roliga ut eller är anslående bilder: mygglarv, konkav, konvex, paraply, eller tecken som fånge, där en teckenanalys framstår som ovanligt logisk.

Teckenkort[redigera]

Med korten på promenad[redigera]

Förr eller senare måste man lära sig tecknen ordentligt och då får man koncentrera sig på dem ett och ett. Teckenkort ger denna möjlighet och är dessutom ett förträffligt hjälpmedel för att hantera den dynamiska processen glömma-lära-glömma som tecknen är underkastade.

På varje kort står ett tecken, dess uttal och betydelse. I sin ficka bär man alltid på en packe kort med tecken som är på gränsen för vad ens minne kan återkalla. Dem pluggar man dagligen. Då och då sorterar man ut och in kort i sin packe. Ett tecken man lärt sig får flytta ut ur den aktiva packen; när man sen glömmer det åker kortet in igen. Man har alltid ett förråd av kort hemma med tecken som väntar på att snart behöva repeteras.

En fördel med korten är att man kan utnyttja spilltid, stunder när man annars inte är så effektiv, och utan att det känns mödosamt. Det behöver inte vara någon lång promenad för att man ska kunna ta fram kortpacken från fickan och fundera, men också om promenaden är lång håller korten en sysselsatt hela vägen. När man går med soporna eller till butiken har man korten i handen utan att det hindrar en att lyssna på fågelsången. Sitter man och väntar på att ett sammanträde ska börja är det mer diskret att hålla korten i handen än att ta fram en bok eller tidning. På en buss där belysningen och fordonsrörelserna gör läsning besvärlig, på en busshållplats där kylan tvingar en att ha händerna i fickorna eller handskar på sig, där passar korten bra. En kvarts promenad till och från jobbet kan ge ett mervärde i form av behärskade tecken. Ingenting hindrar att man använder korten hemma inomhus också, men där kanske man vill passa på och göra sådant studiearbete som kräver att det inte är blåsigt och där man måste ha pennan och bord till hands.

En finess med kort är att man har bara ett kort i taget för sin blick, så att koncentrationen faller på totaliteten tecken-uttal-betydelse. Om man däremot pluggar en lista så hetsar den en vidare till nästa rad så att det sker olycklig interferens mellan närliggande rader. Kortbunten har inget naturligt sista kort, inget mål att skynda mot. Man lägger alltid det nyss genomgångna underst, så man kan sluta när som helst - efter att ha gått igenom en tredjedel eller hälften, eller kanske samtliga kort två och en halv gång.

Tydliga handgjorda kort[redigera]

Den typ av teckenkort som behandlas här har både tecken, översättning och pinyin-transkription på samma sida. Det gör att man inte behöver vända på dem, så som med teckenkort som är för bordsbruk. I beskrivningen nedan utgår vi ifrån att tecknet står upptill, uttalet nere i vänster hörn och betydelsen nere i högra hörnet.

Korten har visitkortsformat, så att man kan gömma en kortpacke i handen och skydda den mot regn och snö. Med fingrarna döljer och blottar man valda delar av informationen när man förhör sig. Håller man korten i höger hand kan tummen täcka antingen tecknet upptill eller översättningen nere till höger, medan lång- och ringfingret kan täcka pinyin-texten. Korten kan vara glansiga eller matta. De behöver inte vara av exakt samma storlek; det blir faktiskt lättare att bläddra när man har vantar på sig om de inte är det. Rundar man av hörnen så sliter de mindre på fickan.

Texten på korten får man skriva tydligt så att man kan läsa också i gatlyktors sken eller annan skum belysning. Man skriver genomgående med samma slags kulspetspenna, med samma skrivsätt, och har samma färg på alla kort. Det ska inte finnas några vinkar som hjälper en på traven när man ska förhöra sig. Tecknen talar, allt annat tiger. Med dator skulle man förvisso få precis samma teckenstorlek och stilsort men det är enklare att fabricera dem för hand, eftersom man gör några få kort i taget. Börjar man massproducera kort förlorar man idén med det personliga förhållningssättet till de tecken man väljer att lära sig. Man förlorar känslan av att röra sig på ett välbekant territorium där alla tecken ska gå att känna igen, något som underlättar under inlärningstiden.

Tecknet är basen för kortet. Det står ensamt upptill. Det är det som man vill lära sig känna igen när man är inriktad på att förbättra sin läsförståelse. När man låter varje kort ha bara ett tecken får man sällan särskilt många uttal eller betydelser på samma kort. Frågan blir som mest entydig. Några tecken har visserligen två uttal eller två betydelser, men de ryms båda i samma hörn. Fler än två blir det sällan frågan om i praktiken.

Mittutrymmet på kortet kan man lämna tomt eller använda för tilläggsinformation som inte ryms i korthörnen. Man kan ge ord och fraser där tecknet ingår för att öka precisionen i betydelsen, eller man kan ange homonymer, synonymer och tecken man kan blanda med, allt för att underlätta inlärningen. Det är sådant man normalt inte läser när man förhör sig, men som kan vara bra att ha till hands när man börjar undra. Man undrar nämligen ofta över samma sak gång på gång. De svar man kommer fram till glömmer man, liksom man glömmer tecknen.

Baksidan ska man normalt inte behöva titta på. Där kan man ange datum när man gjorde kortet och källa. Källhänvisningen får gärna omfatta både det lexikon man konsulterat och sidnummer i den text där man träffat på tecknet. Det senare är bra ifall man skulle vilja kontrollera det syntaktiska sammanhanget, den exakta betydelsen eller något annat som ett lexikon inte kan ge besked om.

Mana fram tecken, betydelse och uttal[redigera]

Tvinga dig inte att ta fram kortbunten om ditt sinne är fyllt med annat. Håll korten i handen så att de två fälten i nederhörnen är dolda och titta snabbt på tecknet. Försök hålla kvar bilden “på näthinnan”. Tänk dig med slutna ögon att du skriver tecknet streck för streck, om det går. Öppna ögonen igen och kolla att du mindes det rätt. Slut ögonen igen och gör om försöket. Parallellt med att du arbetar med att hålla fast utseendet ska dina tankar försöka komma på betydelse och uttal. Ibland kommer det ena först, ibland det andra.

Du kan lyfta på tummen eller fingrarna som döljer nederkanten och kontrollera betydelse eller uttal i respektive hörn. Det ena kanske hjälper det andra på traven. Titta upp och mana fram bilden igen och uttala ordet och tänk på betydelsen eller säg översättningen. Om du inte lyckas alls får du titta efter och läsa från kortet.

Efterhand kan det bli så att du kan uttalet nästan men inte ordentligt, och då är det viktigt hur du går vidare. Tvinga dig inte att gissa något bestämt om du är osäker. Det kan nöta fast en felaktig gissning. Gör i stället klart för dig vad du vet och inte vet. Det kan vara någonting i stil med att du är osäker på tonen man att stavelsen ska uttalas med ett -n eller -ng på slutet och ett -i- i mitten och x- eller q- eller j- i början. Du kontrollerar, nöter in det rätta och lägger kortet underst i packen.

Titta inte genast på nästa kort utan titta dig kring på naturen istället, eller fundera på något annat, tills det gamla har gått ur din själ. Alternativt fortsätter du att koncentrera dig på det förra kortet genom att ständigt mana fram bilden av det för din inre syn och uttala ordet och tänka på betydelsen tillika. Skulle det bli så att du bara kommer igenom tio kort på en 20 minuters promenad är det ingenting att gräma sig över. Det är kvalitet som räknas lika väl som kvantitet när man gör något så delikat som att lära sig tecken.

Man kan anpassa kortpackens tjocklek efter hur snabbt man brukar komma igenom den. I början är det en fördel om ett tecken återkommer rätt ofta. Trettio kort i packen kan vara för mycket.

Om du märker att du blir ointresserad av nästa tecken och längtar efter att återse något som du sett tidigare samma dag, då kan du bläddra förbi de nästa tio korten och sätta dem underst i packen och fortsätta förhöret därifrån. Är problemet det motsatta, att tecknen återkommer för ofta, så att du inte egentligen lär in dem utan bara har dem ständigt i ditt närminne, då får du utöka packen med fler kort, kanske samtidigt plocka ut några kort som du känner att du redan kan bra och ha dem att ligga till sig någon vecka innan du testar dig på dem igen. När du kommit igång ordentligt med korten kommer du att ha olika buntar som ligger och mognar i olika skeden och av olika anledningar - somliga för att du är rädd att du efter ett tag ska börja blanda ihop utseendet, somliga där du känner att uttalet inte kommer att sitta kvar i ditt huvud länge och så vidare.

Analysera om det behövs[redigera]

När man först tittar snabbt på tecknet hoppas man att betydelsen eller uttalet ska komma spontant. Om de inte gör det får man kanske titta på kortet igen för att hålla kvar det i minnet. Kanske kommer betydelsen eller uttalet då.

Det gäller att inte analysera i onödan. Det är ju meningen att det så småningom ska gå snabbt med igenkänningen. Men om det inte går får man kolla, helst på minnesbilden men annars på kortet, vad det finns för teckenelement - radikaler, fonetikum eller andra. Kan de hjälpa?

Det är en pedagogisk fördel om man kan mana fram åtminstone ett delvis rätt svar istället för att bara kika i facit och hoppas att man ska kunna det nästa gång. Ser man en mun i tecknet, funderar man om det kan vara något med att sjunga, klaga, sucka, eller om det kan vara något föremål som har med munnen att göra, eller något onomatopoetiskt, där fonetikum ger uttal som i sin tur ger betydelse. Tänk på något annat en stund och försök igen, om det inte står helt klart att du aldrig kommer att komma på det.

Eller försök hitta uttalet. Antalet kinesiska stavelser är inte så stort, så om man tycker sig ha en aning som inte vill komma fram kan det vara skäl att försöka gå igenom dem systematiskt. Ibland ringer det då en klocka när man närmar sig den rätta. Och det är i varje fall intressant att se hur nära man kommer. Man kan i tur och ordning fråga sig: Har det en av de jämnare tonerna eller en som stiger eller faller snabbt? Vissa personer har en talang att komma ihåg just den detaljen. Man frågar sig vidare om den slutar på vokalljud eller en nasal - också någonting som starkt bidrar till stavelsens karaktär. Sen om vokalen är diftong eller enkel, och sen om den är med a, e, o eller i. Om det är stigande diftong eller fallande diftong. Om den har initial konsonant, om initialen är en klusil (k, p, t, g, b, d) eller någon av l, m, n, eller om den hör till gruppen sh, r, ch, zh, eller gruppen q, j, x.

Tar man det lugnt och inte forcerar kan en hel del dold kunskap träda fram. Man ska absolut inte gissa mer specifikt än man känner att man kan. Stämmer det man anat sig till kommer det att gå mycket lättare nästa gång.

Kommer du inte på något, så lyft lite på något finger - höger tumme om det fanns någon tydlig radikal, höger långfinger om det fanns mer tydligt fonetikum - och se om det hjälper. Nu när du tittar i facit, titta noga, uttala det, och låt din själ fyllas av tecken, betydelse och uttal. Efteråt är man lika långsam. Ta inte fram något nytt kort ännu, utan med detta kvar i huvet kan du titta dig omkring på skogen, blommorna eller vad det är som det finns att titta på.

Har man svarat fel på ett kort ska man inte bara sätta det bakerst i bunten och tänka: “Det felet ska jag ta itu med sen; nu ska jag kolla de andra tecknen.” Inte heller rensa ut det ur bunten med tanken att ta itu med alla svåra sen. Precis när man svarar fel då måste man slå till och se till att ingen sekund i onödan förflyter med den felaktiga tanken kvar i hjärnan. Titta stint på tecknet och säg dess korrekta uttal och betydelse tills det felaktiga är borttvättat ur ditt sinne.

Lära sig tonerna med teckenkort[redigera]

Tonerna är bland det svåraste att hålla reda på, och i synnerhet för oss icke-kineser som stavelseaccent är främmande för. Det är viktigt att man uttalar rätt från början och inte gissar i blindo och uttalar något som kanske är fel och nöter in det. Att lära om en ton som memorerats fel är mödosamt. Har man flera kort i leken som man är osäker på tonen för, då kan den osäkerheten sprida sig till andra kort också. Hela ens kortarbete börjar genomsyras av känslan av att man inte kan uttala orden spontant som man tror utan att man får vara på sin vakt hela tiden och konstra till det med tvärtom-regler.

För att nöta in tonen borde man i princip uttala stavelsen och lyssna på dess tonhöjdsvariation, men nu är det ofta inte en sådan situation att man kan tala högt, och det är inte heller nödvändigt. Det räcker med att man manar fram ett minne av ljudföljden och hur det skulle kännas att uttala den.

Vare sig man då viskar, ställer in talorganen eller aktualiserar artikulatoriska minnesspår i nervsystemet, så kommer vissa karakteristika som vid normalt uttal följer med tonen att öka i betydelse på bekostnad av den rent musikaliska tonhöjden. Ton 3 uttalar man som bruten: Ja-a, i motsats till ton 1 som är jämn: Jaa. Ton 2 och 4 uppfattar man kanske främst som snabbt övergående. Kanske man kan skilja dem åt på att ton 2 uttalas med ökande spänning (tryck) och ton 4 alltmer avslappnat. Eftersom det blir mycket viskarbete och sub-viskarbete med teckenkortsplugg kan det vara skäl att speciellt lägga märke till hur kineser viskar. Det kan underlätta inlärningen.

Sortera ut och in i kortbunten[redigera]

Teckenkorten avspeglar gränsområdet i ens minne mellan tecken man lärt sig och dem man inte lärt sig. Man pluggar dem för att vidga det bekantas territorium, men däremellan glömmer man. Därför får man byta kort i sin packe hela tiden i takt med att ens minne utvecklas. Man kan också ha två eller flera packar som man växlar mellan, och sortera korten i svårighetsgrupper eller på något annat sätt.

Sortera ut när det börjar löpa[redigera]

Ett kort man har lärt sig ska normalt tas ut ur kortbunten ett tag tills det har sjunkit i glömska. Men innan det får man fråga sig om man verkligen har lärt sig det eller om man bara kommer ihåg det utifrån sammanhanget. Man kanske kommer ihåg att det kom tre kort med fallande ton efter varandra, eller man minns vilka ord som finns med i leken och börjar tillämpa uteslutningsprincipen. Sådana ovidkommande funderingar i huvudet kanske får förhöret att gå galant men hjälpa en inte att känna igen tecknet i framtiden.

Innan man tar ut det (sken)inlärda korten ur bunten kan man försöka blanda korten i leken, ta in några nya svåra eller rensa ut dess kompisar. Det kan bryta det sammanhang som skapar intrycket att kortet behöver ligga till sig. Först om man fortfarande känner igen det i den nya omgivningen har det verkligen kvalificerat sig för att ligga och vila ett tag.

Nu är det inte alltid av ondo med ledtrådar som inte bär i längden. Initialskedet av all inlärningen bygger på avgränsning. Man koncentrerar sig på ett litet antal nya tecken och pluggar speciellt på dem. Då använder man sig av uteslutningsmetoden. Det gradvisa uppbyggandet av kortpacken gör att man märker när det kommer ett nytt kort och det gör att man börjar söka i tankarna efter vilka tecken som är nya. Och kortbunten är själv en så liten del av alla tecken, och även av de tecken man kan, att ens hjärna efter andra genomgången börjar arbeta enligt uteslutningsmetoden: “Ett obekant tecken, vilket kan det vara? Vilka obekanta tecken finns med i kortbunten? Vilket av dem kan det vara?”

Man får tolerera irrelevanta ledtrådar när de hjälper en att erinra sig något där man annars hade varit chanslös. Att man lyckas gissa sig fram ger den stimulans som behövs för att man ska komma ihåg tecknet nästa gång och nästa gång, och bättre och bättre efterhand, tills det fungerar också när det är utanför sitt första sammanhang - när man har tagit med mycket fler kort i bunten eller när man möter det i en text. Med korten kan man styra den processen så att tecknet gradvis kommer att stå alltmer för sig självt.

Sortera in glömt[redigera]

När man sorterar ut kort som man lärt sig och lägger dem åt sidan ska man inte ha känslan: “Farväl, nu kan jag er.” Tro aldrig att ett tecken sitter i hjärnan för evigt. Ett tecken in, då åker ett tecken ut, så är det för det mesta. Även om man tränar listigt glömmer man hela tiden.

Ta fram gamla kort då och då och kolla om något börjar falla i glömska - kanske en ton, kanske ett streck i ett tecken. Då plockar man upp de korten och sätter in dem i den aktiva packen för ett tag, packen med dem som man är mest osäker på. Man ska inte vänta så länge att man har glömt dem och får konstatera att de inte väcker några association, men inte heller så kort tid att det känns som en kontinuerlig kontakt. Lite gungning ska de ha kommit i men inte så att man inte med ansträngning delvis kan återkalla dem till minnet. Då lär man sig genom att förhöra sig.

Hur länge ska man låta kortbunten vila? Hur länge ska man låta det löpa mellan övningarna? Kan man lägga ifrån sig kinesstudierna för ett år och sen ta upp dem igen? I en viss mening är ens ansträngningar meningslösa om man låtit så lång tid förflyta att man inte kommer ihåg någonting. Om vartenda tecken man tittar på är en likgiltigt, eller om man inte vet vare sig betydelse eller uttal på något kan man i varje fall inte sätta igång och förhöra sig på dem, vilket är en välfungerande repetitionsmetod. Å andra sidan är det slöseri med tid om man kan precis allihop utan att fundera.

Alltså: lagom svårt. Man bör vara försedd med en bunt som man får fundera på men där man efter en stund kan komma på det rätta svaret. Det känns aldrig hopplöst men man får också vara vaksam så att det inte blir fel. Det är denna vaksamma koncentrerade aktivitet som man med kortens hjälp får att löpa allt snabbare.

För att åstadkomma detta ideala förhållande kan man sektionera sitt kortsamling så att man får homogena buntar. De lättaste buntarna drar man med långa tidsmellanrum, så att åtminstone en del börjar falla lite i glömska. De svåraste tränar man på ofta så att de hela tiden är nästan aktuella och därför inte helt omöjliga att komma ihåg något av. Sen beror det på tillfället vilken bunt man vill jobba med. Är man trött och okoncentrerad kanske man väljer en lätt, som inte har legat till sig så länge. Men är man pigg på utmanig tar man en riktigt svår som kanske fått ligga till sig lite för länge.De lättaste kortbuntarna använder man också för att träna upp hastigheten.

Man kanske inte alltid vill ha jämnsvåra buntar, utan föredrar den omväxling det blir med lättare och svårare kort om varandra. Även då kan man strukturera sin aktivitet genom att ställa i ordning några buntar som är homogena i något avseende. Man kan till exempel plocka samman kort med något gemensamt teckenelement för att kontrastplugga dem, eller kort som betydelsemässigt täcker ett visst tema - rörelseverb, förflyttningsverb, prepositioner, ekonomitermer... Omväxling skapas också när man i små portioner introducerar helt nya kort. Det passar bäst att först låta dem dyka upp i någon svår bunt, där de inte avviker så mycket från de andra korten.

Sortera ut svårt[redigera]

Normalt blir korten i den aktiva bunten så välbekanta efter ett antal varv att de kan läggas åt sidan för ett tag och ersättas av andra. Men med vissa kort inträffar detta inte. De blir kvar som en surdeg i bunten när alla kompisarna sorterats ut. Ofta gäller det uttalet.

Om det absolut inte ger sig, om man till exempel är osäker på tonen efter åtskilliga kortkörningar kan det vara bättre att inte fortsätta. Det är risk att man gissar fel varenda gång och kommer att börja komma ihåg tecknet som “det där som inte har den ton som man skulle kunna tro”. Då är det bättre att börja träna det tecknets uttal på annat sätt - i ett ordsammanhang och genom lyssnande. Be en kinesisk bekant tala in några meningar och lyssna på dem gång på gång. Korten och självstudierna är ingen idealisk metod att träna in uttal när man saknar minnesbilder av hur uttalet ska vara.

En första åtgärd när man anar att tonen kan börja konstra är att använda mittfältet och skriva in ett par ord där tecknet ingår och inrikta sig på att lära sig de orden med korrekt ton. I stället för att uttala det enskilda tecknet uttalar man ett helt ord när man ser tecknet. Skulle inte det hjälpa tar man ut kortet och låter det stanna i karantän tills man på annan väg lärt sig uttalet.eller tills så lång tid har förflutit att ens mottaglighet har mognat.

Att man lagt ner eftertanke på att välja ut ett tecken till att bli kort betyder inte att man är skyldig att löpa linan ut och lära sig det till punkt och pricka om det visar sig svårt. Man kan ångra sig och sluta plugga det. Är det frågan om ett ovanligt tecken har man kanske haft den nyttan med att ha det med i hanteringen ett tag att man i har vant sig vid att skilja det från viktigare tecken som liknar det. Det kanske räcker.

Att sortera ut svåra kort kan också vara befogat när det gäller begynnelsesvårigheter. Har man tagit med kort som man inte just hade några förhandskunskaper om är det för mycket begärt att man ska “kunna“ dem efter några genombläddringar. Det kan då vara trist att låta dem stanna kvar varv på varv i den aktiva bunten medan ständigt nya kortkompisar kommer in, blir inlärda och åker ut. Och det är inte pedagogiskt bra att man börjar känna igen ett kort som “det där svåra kortet”. I bunten ska helst alla tecken få samma neutrala presentation. Får de svåra korten däremot åka ut och ligga till sig de blir mer lika andra kort, och småningom brukar betydelse och uttal klarna..

Automatiseringsträning[redigera]

Den beskrivning av kortarbetet som har givits ovan poängterar långsamheten, att man ska ge tid åt svaga aningar att ta gestalt. Efterhand som man har sett kortet många gånger löper det snabbare och snabbare. Krystade minnesregler lämnar plats för ett intuitivt återkallande.

Om man har sina kort sektionerade i homogena buntar blir det med de lättaste buntarna en helt annan rytm i förhörandet. Det blir hastighet och automatik som tränas. Då uppträder en ny typ av fel, eftersom man börjar gissa innan man har tänka färdigt. Därför är det viktigt att man inte börjar automatikträna för tidigt. Man ska ha uppnått en grundläggande säkerhet som inte låter sig rubbas av tillfälliga felsägningarna som beror på att man missbedömt sin snabbhet. I detta slutskede när man förhör sig på tecken som löper snabbt får man ha tjock bunt så att inte samma tecken dyker upp alltför ofta.

Förhör från betydelse till tecken[redigera]

När man har tränat med teckenkort så att man snabbt känner igen ett antal tecken och vet vad de betyder och hur de uttalas är det naturligt att börja förhöra sig åt andra hållet, från betydelse till tecken. Det är inte direkt nödvändigt för att bli skicklig på att läsa kinesisk text, men naturligtvis nyttigt. Skulle man ha gått ut på promenad med för liten kortpacke med sig och finner att man snart har lärt sig alla korten på vanliga sättet, då kan man fortsätta att förhöra sig baklänges. (Det tredje sättet - att läsa uttalet och lista ut tecken och betydelse fungerar inte, eftersom varje stavelserna är alltför mångtydiga.)

Man tittar på betydelsen och försöker mana fram tecknets utseende som en helhet. Om det inte går försöker man komma på dess delar, antingen så att man ser delarna för sig eller kan benämna dem. Om man bara har en mycket dunkel bild av tecknet kan man beskriva det på något sätt för dig själv. Kanske säger man: “Det är hemskt många streck - minst femton. Det består av tre delar belägna över varandra. Det översta är något slags takliknande, det understa fyrkantigt.” Blir beskrivningen så pass noggrann kan man kontrollera om det finns någon radikal eller annan betydelsebärare som man i fortsättningen kan komma ihåg i samband med tecknet.

Om beskrivningen lyder “Där finns ett träd och ett öga upptill men jag minns inte vilken som är till vänster och vilken till höger, och under det är ett hjärta.” då kan man hitta på något knep att lära sig vilket som är till höger och vänster, om man ser det som nödvändigt.

Sen kan man försöka skriva tecknet mentalt streck för streck. Går man bet på vägen eller blir osäker, kollar man innan man börjar nöta in något felaktigt. Man sluter ögonen och försöker hålla kvar bilden som en helhet. Går det inte tittar man en sekund och försöker igen och igen tills bilden finns kvar, och helst som en helhet, så att man inte behöver flytta sin mentala blick från bit till bit.

Om man tidigare har haft som vana att visualisera varje tecken samtidigt som man funderar på dess betydelse och uttal, då bör det gå ganska snabbt att lära sig dem åt andra hållet, men det är trots allt en annan sak, och det är kanske lite andra minnesregler som krävs.

Vilka tecken passar för kort?[redigera]

För att bli bra på att läsa behöver man i första hand tecken som är vanliga och kraftfulla. Bland dem är det klokt att börja med sådana som man redan lagt märke till. Teckenkort är ett bra verktyg för det, men det betyder inte att vartenda tecken måste gå vägen genom kort. Det finns andra vägar, som ibland är bättre.

För kort passar tecken som verkar vara svåra att lära sig men nödvändiga. Dem som man redan kan eller som man är övertygad om att man kommer att lära sig snart kan man hoppa över. Det är slöseri med tid att bara för fullständighetens skull göra kort på dem.

Tecken som man inte kan skriva rätt men som man alltid känner igen kan man också vänta med, och hoppas att flitigt läsande av text ska förbättra förtrogenheten. När det gäller tecken som bara förekommer i ett enda ord kan man överväga att satsa helt på att lära sig känna igen ordet istället för alla ingående tecken vart för sig.

När två tecken ofta förekommer i en fast kombination i ett ord och man vill lära sig det ordet kan det ibland räcka med att plugga det ena tecknet. Det kommer att fungera som nyckel så att man kan läsa ordet, och när man gör det får man automatisk övning även på det andra, så att man kanske lär sig det utan att man haft kort på det.

Var alltså lite kräsen. Gör inte kort slentrianmässig. Det ligger i själva metoden, att det är ett personligt urval man arbetar med. Man får ett engagemang att lära sig tecknen om man har vägt dem på guldvåg och tagit ställning till om de får vara med.

Börja kanske med cirka 30 kort på tecken som är viktiga och som du försökt lära dig men inte kan ordentligt. Utvidga inte för snabbt men se till att det ständigt finns några kort som är ganska obekanta i bunten. Du kan börja med att gå igenom sina gamla läroböcker stycke för stycke och plocka ut ord som både är viktiga, som du minns lite av men inte lyckats lära dig. Fortsätt kanske med stycken du ännu inte kommit till och se om där finns några bra ord. Underhåll sen kortbunten med nya tecken som du slagit upp i samband med läsning och samtal. Har du som vana att skriva upp ord du slagit upp i ett gloshäfte kan man då och då tröska igenom det på jakt efter lämpliga tecken att göra kort av.

Belagt är ett krav[redigera]

Ett krav för att det ska bli ett kort är att ordet är belagt, att man inte missförstått det. På kortets baksida kan man ange vilket lexikon man stöder sig på och kanske någon annan källa också. Man kan inte lita på det första ordet som kommer upp i lexikonet om man går från svenska till kinesiska, kanske via ett annat språk. Man får kontrollera det med en text där tecknet finns eller med en kunnig person så att det inte blir något missförstånd. Ljuga heter lie på engelska, men slår man på lie i ett engelsk-kinesiskt lexikon är det risk att man hamnar på ett ord som betyder ligga. Ordet för dator har ändrats med tiden, orden för taxi och hyrbil är olika i olika delar av det kinesiska språkområdet och så vidare.

Särskilt lämpade för kort[redigera]

1. Blandar man konstant ihop ett tecken med ett annat är det ett gott skäl att göra kort på det. Korten har sin styrka i att ge ordentligt med tid åt arbete med den visuella distinktionen.

2. Tecken som ser ut att vara en kombination av vanliga teckenelement, som en radikal och ett fonetikum, men där man inte förstår varför just de elementen är kombinerade passar bra för kort. Sådana tecken behöver eftertanke och kanske att man uppfinner minnesregler både för uttal och betydelse. Det räcker inte med att man tittar på dem några få gånger

3. Komplicerade tecken som inte lätt låter sig delas upp i igenkännbara delar lämpar sig bra. De kräver att man kan se dem för sin inre blick som en helhet.

När det inte råder entydighet mellan tecken, betydelse och uttal[redigera]

1) Om ett tecken har flera helt olika betydelser' är det bäst att ta med alla på kortet, antingen i hörnet eller i mittfältet, även om man inte för tillfället tycker det är intressant att lära sig alla. Snart nog kan en av de andra betydelserna bli aktuell och då faller den som en mogen frukt om informationen finns till hands på kortet. Har man inte skrivit in den kan det däremot gå lång tid innan man upptäcker att samma tecken har en annan betydelse, och man kanske till och med gör två kort utan att märka att det är samma tecken på båda. Om de olika betydelserna har olika uttal kan man numrera dem i högerhörnet och i vänsterhörnet så att det framgår vilket uttal som hänger ihop med vilken betydelse.

2) Svårfångad betydelse: Det man skriver nere till höger på kortet ska bara ange ungefärlig betydelse. Det är för trångt för att med flera synonymer ringa in betydelsen, så som lexikon gör ibland. Det ska gå att läsa kortet i svag belysning så man får inte skriva för smått. Möjligen kan man för korthetens skull skriva ett engelskt eller tyskt ord som står närmare det kinesiska. Precision i betydelsen är inte vad korten är till för att utveckla. Det lär man sig bättre genom lexikonplugg. Tecken som har mycket svårfångad betydelse kan man till och med lämnar därhän och pluggar på annat sätt.

3) Olika uttal: En del tecken kan uttalas med olika ton beroende på sammanhanget, och vissa andra har en ton som sällan uttalas framträdande utan oftast är “neutral ton”. När man gör kort för sådana tecken kan man antingen skriva alla varianterna nere i vänster hörn, eller den viktigaste varianten och en hänvisning till mittfältet. När man förhör sig gäller det att uttala så att man inte nöter in någonting som är förvirrande. Ofta är det bäst att inte göra stor sak av enskilda teckens ton utan låta tonerna hänga ihop med ord. När man ser tecknet uttalar man ett tvåstavigt ord eller en fras i vilket tecknet ingår.

Samma förfarande, att uttala ord när man ser tecken kan man tillämpa på tecken med olika uttal för olika betydelse: För tecknet 便 kan man skriva “1. pian2-, 2. -bian4” i vänsterhörnet och “1. billig 2. bekväm” i högerhörnet. I mittfältet kan man ange att de ingår i orden 便宜 pian2yi2 respektive方便fang1bian4. Alternativt skriver man ut hela orden: “1. pian2yi2, 2. fang1bian4” i vänsterhörnet. Är det här sådant som man redan vet finns det ingen anledning att skriva det på kortet. Man skriver bara så mycket som behövs för att man ska kunna förhöra sig på tecknet.

När det gäller tecknet för blod 血som beroende på sammanhanget kan uttalas xue4 eller xie3, kan man skriva bägge uttalen nere till vänster och sköta inlärningen av när man använder vilket på annat sätt. Annars blir det för mycket text på kortet.

4) Tecken som kan skrivas på olika sätt ska ha olika kort. Exempelvis kan stavelsen zuo4 = göra skrivas 作eller 做 med obetydlig betydelseskillnad. Man kan absolut inte skriva två alternativa tecken bredvid varandra i teckenfältet. Inlärningsprocessen skulle omedelbart bli fördärvad om man kunde börja göra minnesregel av att det tecken som uppträder i två varianter betyder det och det.

Hur är tecknet obekant?[redigera]

Kort gör man av tecken som man inte kan, men det finns många nyanser i att inte kunna. Beroende på vilka hörn i associationstriangeln som är mest obekanta kan vi dela in de obekanta tecknen i fem grupper.

1) Helt obekant. Man känner inte igen tecknet och kan inte koppla betydelse och uttal. Man har på något sätt övertygats om att det är viktigt att lära sig detta tecken. Det kanske är frekvent eller ingår i något ord som det är viktigt att kunna. Förhoppningsvis har man gjort en bra bedömning trots att man vet så litet. Tom mängd =Ø .

2) Man är förtrogen med ordet från talspråket men vet inte hur det skrivs. Det kan antingen vara så att man inte har den blekaste idé om hur det skrivs eller så att man blandar ihop olika tecken. Ett streck nere betecknar att det är relationen mellan de två positionerna nedtill på kortet som man stöder på _

3) Motsatsen till nummer 2: Man har av någon anledning lagt märke till tecknet, kanske för att det har en så trevlig, anslående form men har inte lärt sig vare sig hur det uttalas eller vad det betyder. En ring upptill betecknar att det är positionen upptill på kortet som är mest bekant. º.

4) Man vet tecknet och betydelsen (kanske för att det är ett piktogram eller en bild) men man behöver lära sig uttalet. Snedstrecket visar att det är övre och nedre högra positionerna som är knutna \.

5) Är man bra på talad kinesiska kan det i princip vara så att man känner uttal och tecken man inte vet vad de betyder. Eller kanske ett fonetikum ger antydan om uttalet och lockar en att lära sig ett helt komplex med likljudande tecken. Snedstrecket visar att det är den övre och nedre vänstra positionen som är kopplade /.

Det sätt att arbeta med korten som har beskrivits passar för alla fem grupperna, eftersom man försöker mana fram allt simultant och lära sig helheten. I ettan och tvåan kan det ta tid innan man kan se tecknet för sin inre blick och skilja det från andra. I ettan kan man förstås inte börja med att förhöra sig om man kan så lite att man går bet på det mesta. Då bläddrar man i korten och fixerar tecknet och uttalar ordet på samma sätt som det beskrivits ovan men utan att dölja någonting och utan att tvinga fram en gissning. Så får man också göra om det allt som oftast händer att man gissar fel, till exempel på ton. Det är bättre än att nöta in något fel genom att upprepa det om igen.

För nummer 3, 4 och 5 går visualiseringen snabbt men sen måste man lära sig uttal och betydelse. Uttalet ska helst komma intuitivt medan betydelsen ofta kräver reflektion, kanske till och med minnesregler.

Man kan arbeta med alla typerna av tecken helt blandade i kortbuntarna och se det som uppiggande att det är lite olika vilket hörn man får lyfta fingret från, eller man kan ordna korten i homogena buntar. Efter ett antal vändor i kortbunten bör tecknet ha blivit mer bekant, men det är inte säkert att det skett en utjämning mella de olika associationerna. Det kan också vara så att den relation man kunde bäst från början har befästs ytterligare samtidigt som de övriga låter vänta på sig. Det är bara att fortsätta att öva.

Ordkort[redigera]

Teckenkort fungerar inte så bra för tecken med vag betydelse eller uttal som är beroende av sammanhanget. Den beskrivna kortmetoden - att isolera tecknet med dess betydelse och uttal - känns då som ett lite okänsligt sätt att behandla språkligt material på. När man vant sig vid teckenkort och ser hur effektiva de är vill man kanske prova på kort för ord. Ord är på många sätt en naturligare enhet än tecken.

Det är knappast lämpligt att blanda ordkort och teckenkort i samma kortpacke. Man skulle få en otillbörlig ledtråd av varje tecken som inte är ensamt, så att man börjar använda uteslutningsmetoden för att komma på betydelsen, vilket är omöjligt i löpande skrift där alla tecken kommer i en lång rad utan markering av ordgräns. Det är också risk att det blir förvirring kring på vilket sätt någonting är till vänster och till höger: Är det två teckenelement, ett till höger och ett till vänster i samma tecken, eller är det två tecken, eller teckenelement i var sitt tecken? Minnesregler som att det är ett träd till vänster om en människa blir tvetydiga, och kan börja spöka.

Ord- och teckeninlärning är ganska olika saker med olika rytm. Teckenpluggandet är en ensamaktivitet med koncentrationen på det enskilda tecknet, dess streck och dess ton, där man gång på gång vill komma tillbaka till samma kort. Ordinlärandet med uttal, betydelse och hur tecknen fungerar ihop lämpar sig för många andra medier och inlärningssätt än kort. Det är absolut inte omöjligt att använda kort för att lära sig ord, men i denna handledning anvisar vi framför allt lexikon- och textläsning för det ändamålet.


Lexikonaktivitet[redigera]

Man får gå på två ben. För att man ska nå läskunnighet behöver man många tecken, men för att kunna utnyttja tecknen måste man också veta hur de används i ord. Hittills har vi diskuterat hur man ur ord man hört eller snappat upp i skrift ska välja ut tecken och intensivplugga dem. Det man sedan får göra är att undersöka vilka nya ord de tecknen öppnar för. Det kan man göra på ett till synes ganska planlöst sätt, när man “strosar runt” i sitt lexikon.

I samband med att man slår upp något ord tar man som vana att också titta lite på andra ord på samma sida. Man ser snabbt dem som är uppbyggda av bekanta tecken. Ögonen dras till dem. Det går också snabbt att märka för dem med blyerts. Bara ett litet streck räcker för att man nästa gång ska se att man varit på den platsen tidigare och fått reda på betydelsen. Det känns som är ett återseende, vilket hjälper en att lära sig tecknet. Det är som om man presenterade sig för en person som påpekar: ”Vi har blivit presenterade förut.”

Det finns ingen absolut regel för vilka ord eller tecken man ska markera. Gränsen mellan de tecken man kan och dem man inte kan flyter, och med orden är det därför ännu mera så. Med lexikonmarkeringarna ska man framför allt försöka göra gränsen lite tydligare, eftersom det oftast är mindre jobb att konsolidera ord man kan nästan än att lära sig helt nya, men om man vill kan man också markera en del sådana ord man snart vill börja lära sig. Efter ett tag blir det fler som är markerade. Varje gång som man söker efter något ord dras ögonen till dem och man får repetition utan att anstränga sig speciellt.

Det är alltid vilsamt att läsa lexikon jämfört med annan text eftersom det finns översättning och uttal till alla ord. När man har börjat skriva i lexikonet blir lexikonläsande ännu mer underhållande.

Arbetet med lexikonet är långsiktigt. Om man ritar några streck på någon enstaka sida varje dag kommer det att ta något år innan det finns streck på varje sida och flera år innan en stor del av orden är markerade. Och det fortsätter efter det. Den dag man känner att kortarbetet och teckeninlärningen inte längre är den viktigaste delen av studierna träder lexikonet i förgrunden. I det finns både fraseologi och grammatik. Har man förberett med markeringar i lexikonet blir det lättare att i framtiden få utbyte av sitt lexikonarbete.

Lexikonet är något man återkommer till, inte som ordlistorna i läroboken som man lämnar för att gå vidare. Med pennan markerar man det område man har studerat, och det går att utvidga hela tiden. Medan man repeterar det gamla hittar man nytt att lära, men utan något som helst tvång att allt ska läras.

Skriv i lexikonet[redigera]

Det är inte mycket plats att skriva i lexikonet, så man måste fatta sig mycket kort och tänka på att det man just nu skriver inte blir det sista. Hur skulle det se ut om en stor del av uppslagsorden fick lika mycket klotter på sig? Det måste också vara prydligt, eftersom man får leva med det lång tid. Det går ju inte gärna att skaffa ett nytt lexikon, eftersom man då skulle bli tvungen att överföra tusentals blyertsmarkeringar.

För det mesta räcker det med ett streck som anger att man har eller vill ha ordet som en del av sin vokabulär. Ett sådant kan varieras genom sin lutning: \ / - | , och ges olika betydelser, som förtecknas på lexikonets första sida. Känner man behov av att breda ut sig räcker det med att man skriver ett sidnummer som hänvisar till ett speciellt häfte för lexikonkommentarer. Man kan också referera till ett sidnummer i lexikonet om det är något ord eller tecken man vill jämföra med.

Förutom dessa sidhänvisningar kan man möjligen vilja ha koder för årtal och textställen där ordet förekommer. Man vill kanske kunna notera ”förväxlingsrisk”, “jämför”, “rättelse”, “tillägg”, men det får inte bli för mycket. Man behöver inte notera hur pass bra man kan ordet; det ändrar sig ju. Utgångspunkten är att man snart ska kunna de ord och tecken som man markerar - antingen kan man dem redan eller processen är igång. Man behöver inte heller ange om det finns kort på tecknet. Lexikonet tar man till för att få ordträning, inte för bokföring. Därför ska man inte heller i andra avseenden ha ambition att uppnå fullständighet. När man har vägarna förbi gör man några små noteringar, det är allt. Med tiden fylls luckorna igen, om något förblir oskrivet må det vara hänt.

För att komma igång kan man bläddra genom lexikonet och markera de tecken man känner igen, vare sig man kan dem eller ej, men kanske även en del som sticker av, verkar intressanta eller viktiga, med olika slags enkla markeringar. Det är ganska arbetsamt så man hinner inte igenom lexikonet på en gång, och det behöver absolut inte bli heltäckande eller någon större säkerhet i det man skriver. Och ord anstränger man sig överhuvudtaget inte att markera i detta skede. Efter det ska det sköta sig självt.

Ibland läser man någon spalt och markerar de ord som består av kända tecken eller är viktiga eller intressanta, men det blir aldrig någon systematisk genomgång av lexikonet. Det tätnar efterhand om man gör lite då och då. Huvudsakligen ska det styras av vad man stöter på vid läsning. När man tvingas slå i lexikonet för att man behöver veta ett ord, då markerar man ordet, om man hittar det, eventuellt med en kod som anger skrift och sidnummer, så att man kan kolla fraseologin. Detta ger lexikonletandet mer liv. Man slår inte bara upp något som man kommer att glömma, man bygger en bestående struktur - om den än bara består av några små blyertsstreck. Man lägger också märke till att vissa tecken och ord återkommer och finns i text av olika karaktär, medan andra har flera sidor i lexikonet men sällan syns till annanstans.

Det finns en del sidor i lexikonet som det kan vara skäl till att titta lite extra på, eftersom man inte naturligt har vägarna förbi dem. De allra vanligaste tecknen, sådana som 不 bu4 kanske man aldrig slår upp för att man tycker att man redan kan dem. Men det finns åtskilliga sammansättningar som börjar på dem och som inte alls är självklara, exempelvis bu4guo4, som betyder bara.

Val av lexikon[redigera]

Man får välja ett lexikon man trivs med om man ska gå in i ett så långsiktigt projekt som det innebär att i förbifarten markera tusentals ord i det. Det måste vara ett papperslexikon, inte nätlexikon, om man ska kunna skriva i det. Det måste ha översättningar av orden till ett språk man kan bättre än kinesiska och uttalsangivelser för alla ord om det ska vara till hjälp i ordinlärningen. Det ska vara lagom stort. Är det för stort blir det tråkigt, för då har det så många sällsynta tecken att de flesta ord man träffar på är obekanta. Är det för litet saknas en del av det man söker. Man vill ha ett lexikon som innehåller lite fler tecken än dem man har som mål att lära sig. Då kan lexikonet tjäna som rådgivare för om man ska lära sig ett tecken eller inte: Finns tecknet inte med i lexikonet struntar man i det.

Teckenlexikon[redigera]

Mest praktiskt när man ska lära sig tecken är lexikon med en lexikonartikel för varje tecken. Tecknen brukar vara ordnade efter uttalet. Om samma tecken kan uttalas på flera sätt är det upptaget flera gånger som uppslagsord. I artikeln står uttal, betydelse och ordklass, och därunder finns ord och kanske ordspråk som börjar med det tecknet, ordnade i stort sett alfabetiskt efter uttal. Det gör det vettigt för en studerande både att träna in tecken och de därtill hörande orden genom att titta runt lite när man ändå slår upp. Man söker ett ord och blir sittande i en halv timme och gör spännande upptäckter.

Man spanar uppåt och nedåt och ser ord där man känner igen vartenda tecken, och får bekräftelse på att man känt igen rätt genom att titta på uttalet, och sen kan man gissa vad de betyder och se om det stämmer. Hela faciten finns där. Och man väljer själv vilka man ska läsa. När man kollat dem man känt igen kan man titta på betydelsena för de övriga för att se om det skulle vara någon av dem som man skulle vilja lära sig, och vilket tecken det i så fall gäller att börja plugga. Även om man skjuter upp det till senare har man stiftat en första bekantskap med ordet.

Ordlexikon[redigera]

Det finns en annan typ av lexikon som också går att använda. I det slår man inte på tecken utan på hela ord. Orden är ordnade alfabetiskt bokstav för bokstav utan hänsyn till vilka stavelser de består av, så att till exempel xinfu, xingqi, xinhua kommer i den ordningen. Ord som börjar på samma tecken finns då ofta inte på samma sida, utan man får ibland vända några blad när man vill jämföra dem.

En större nackdel är att de inte ger betydelse för enskilda tecken om de inte är frekventa som ord, något som teckenlexikon är mera frikostiga med. Eftersom metoden med teckenkort bygger på att man försöker tilldela tecknen en betydelse, såvida det inte blir alltför långsökt, har man mindre hjälp av ett sådant lexikon. Man får själv försöka sluta sig till tecknets betydelsen utifrån betydelsen på de ord där tecknet ingår. I övrigt arbetar man på samma sätt med lexikon av denna typ som med teckenlexikon.

Tecken som inte förekommer i första positionen i ord[redigera]

En nackdel med bägge dessa typer av lexikon är att de fokuserar så starkt på ordens första tecken att man som användare riskerar att försumma tecken som enbart förekommer i andra positioner. Här följer några av de vanligaste sådana tecknen:

贝 bei4 = snäcka 馆 guan3 = byggnad 员 - yuan, fungerar som ändelse, motsvarande svenskans ”-are” 绍 shao4 = koppla ihop, ingår i 介绍 jie4shao4 introducera 楚 chu3 = distinkt, ingår i 清楚 qing1chu klar 服 fu2 kläder ingår bland annat i ke4fu2 övervinna 族 zu2 nationalitet ingår i ordet 民族 min2zu2 folk 经 ji4 ingår i 经济 jing1ji4 = ekonomi 么 ma, me frågepartikel ingår i 什么 shen2me = vad

De finns överhuvudtaget inte med som uppslagsord i mindre lexikon av de två typer vi har nämnt, men eftersom sådana tecken är så få finns det ingen anledning att för deras skull skaffa sig ett större lexikon än som är optimalt av andra orsaker.

Tecknet 然 ran2 förekommer som förstatecken i ett fåtal ord men som andra- eller tredje tecken i ett par dussin. Det har en svårfångad betydelse, som har angetts motsvara bland annat “korrekt, rätt, så, sålunda, ja, lova, säkert” Ytterligare ett önskemål man kan ha på det lexikon som ska bli ens följeslagare är att det ska gå att slå upp tecken med det även när man inte känner uttalet. Om man har ett lexikon som i övrigt är utmärkt men som saknar den möjligheten kan man kombinera det med ett annat lexikon som man bara använder för att komma från tecken till uttal.

Slå upp tecken[redigera]

Att slå upp ett tecken är ofta lite besvärligt. Det finns många olika system. Vanligtvis finns det ett index i början av lexikonet med alla tecknen ordnade på något sätt efter de ingående strecken och med hänvisning till ett sidnummer i den egentliga lexikondelen. Index kan vara baserat på radikalerna, på första streckets riktning eller på hur hörnen i tecknet ser ut.

För att snabbt hitta ett tecken i index är det viktigt att man kan hålla kvar bilden av tecknet i minnet, en färdighet som man tränar med teckenkorten. Man ska kunna röra sig snabbt genom spalterna i index och jämföra sin minnesbild med alla de tecken som ögonen glider förbi utan att minnesbilden någonsin förvanskas eller försvagas.

Efterhand som man lär sig fler tecken blir man mycket snabbare att slå i lexikon, för man kan gå efter uttalet för alltfler tecken och behöver inte anlita index i början av lexikonet så ofta. Även en del tecken som man inte har lärt sig kan man ibland gissa sig till uttalet på.

Lexikonet ska alltså vara lagom stort, ha uttal och översättning, vara fonetiskt ordnat och ge möjlighet att slå upp tecken. Däremot är det mindre viktigt att det är särskilt modernt. Aktuella ord kan man i varje fall inte räkna med att hitta. Skulle man behöva dem får man leta annanstans, liksom antagligen efter en del internettermer och politisk jargong. Det spelar inte heller så stor roll om lexikonet avspeglar språkbruket i Peking eller någon annanstans. De små skillnader som finns i mandarinkinesiska kan man snappa upp genom sitt läsande även om lexikonet sviker någon gång.

För tecken som har olika betydelseroch olika uttal vill man att lexikonet redovisar vilken betydelse som hör ihop med vilket uttal. Det är ett krav som de flesta lexikon uppfyller, men inte det i övrigt utmärkta nätlexikonet MDBG.


Textläsning[redigera]

Man måste kunna många tecken för att komma upp på en nivå där man kan läsa kinesiska ordentligt, men man ska inte skjuta upp läsandet och ha det bara som mål och nästa steg efter teckeninlärandet. Man ska försöka läsa texter hela tiden parallellt med att man pluggar tecken. I texterna får man prövat att de tecken man lärt sig verkligen fungerar i ett sammanhang. Man möter ett stort, autentiskt teckenmaterial medan man i korten mött ett som man själv har begränsat.

Även då man har ont om tid bör man läsa regelbundet så att kunskapen inte rostar igen. Det behöver inte vara mycket. Ta någon kort, bekant text och läs igenom den. De mest frekventa tecknen hålls därmed levande, sådana som inte finns bland korten.

Någon gång när man inte har så bråttom försöker man komma upp i riktigt hög läskvantitet. Då upplever man att man stöter på samma obekanta ord eller tecken flera gånger i tät följd, så nära att man kan gå tillbaka och hitta det förra uppdykandet och jämföra. I och med att man märker att man stött på det tidigare har man känt igen det, vilket är en bra start i processen att lära sig det. Efterhand som läsningen fortskrider blir det fler och fler ord som man blir nyfiken på och vill slå upp. Då går läsningen långsamt men man lär sig minst lika mycket. Därför är det viktigt att inte heller här ha mål att man före ett visst datum ska jag ha läst ett visst antal sidor. Det kan vara bra likväl som dåligt att läsningen går långsamt fram. Det kan finnas annat som är svårare att kvantifiera som mål som utvecklas.

Textval[redigera]

När man inte längre är bunden av en lärobok känner man kanske lust att välja lektyr som inte är tillrättalagd för språkundervisningens behov utan vänder sig till kinesiska läsare. Man vill komma i kontakt med det genuint kinesiska. Går man då till helt oanpassade texter är svårigheterna många. Ordlistor finns inte och ordförrådet är inte anpassat till det man lärt sig tidigare. Hakar man upp sig får man slå upp i ett lexikon, något som är ganska mödosamt i början. Man vet inte vilka tecken som ska läsas ihop som ord eller vilka som bildar egennamn.

Barnböcker och populärlitteratur[redigera]

Det gäller att välja sådana texter som gör så lite motstånd så att man kommer upp i stora volymer. Barnböcker är ofta lämpliga. Bilderböcker kan ha en del ålderdomliga ord, men det kompenseras av att bilderna ger vägledning. Böcker för lite äldre barn - kapitelböcker - bygger på ganska få tecken. För en vuxen läsare är handlingen förutsägbar och motivkretsen begränsad, varför man kan gissa sig till en hel del ur sammanhanget. Ordförrådet kan vara väl konkret för en vuxens behov, men det rättas säkert till när man kommit längre i sina teckenstudier och kan välja vuxnare lektyr. Läroböcker för kinesiska barn och ungdomar är enkelt förklarade och förbereder samtidigt för ett vuxet språk.

Det finns barnböcker med texten uppdelad i ord och med pinyin-transkribering under texten. Det underlättar högst väsentligt när man träffar på obekanta ord, för det är snabbare att slå upp på pinyin i ett lexikon än att söka upp tecken. Däremot ger kanske själva läsningen av pinyin inte så stor hjälp - det är för kinesiska barn som förstår talspråk som den har betydelse. När man läser sådan text kan man hålla för transskriptionen, för annars blir det kanske inte teckenläsning man får träning i. Bara när man går bet kikar man på pinyin-texten.

Ett annat möjligt val är att läsa en text som man är förtrogen med, kanske berättelse ur bibliska historien, Mao-citat eller Karlsson på taket. Man är behjälpt av att man minns innehållet, eller kan läsa de två språkversionerna parallellt. Om boken är översatt från svenska är också syntaxen mindre främmande eftersom den påverkats av originalets.

Det kan tyckas att man inte får några kulturella impulser när man läser något så välbekant som en barnbok från sin egen kultur. Men i själva verket finns det mycket att reflektera över när man läser den med ett kinesiskt barns ögon, ett barn som förmodas ha mycket lite bakgrundskunskap om sådant som Lillebrors och Karlssons Stockholmsmiljöer. Man sätter sig också in i översättarens situation, att framställa och förklara företeelser som köttbullar, eftermiddagskaffe och födelsedagstårta. Man noterar vad som är överhoppat eller tillagt som förtydligande.

Skolböcker för kinesiska barn och ungdomar, i till exempel biologi, matematik eller historia är roliga att läsa, för mycket är bekant från ens egen skoltid och en hel del är annorlunda. Wikipedia har inte något lätt språk men den fördelen att man med en musklickning kan komma till en svensk version eller någon annan version som presenterar innehållet. Man får också precis översatt vad som står på flikar, såsom Historik, Redigera, Förhandsgranska. Ett annat sätt att få träning på typiska menykommandon är att ställa in Google eller sin telefonen på kinesiska. (Det kan vara klokt att lägga på minnet hur man kommer tillbaka till sitt modersmål innan man ställer om.)

Läroböcker i kinesiska[redigera]

Läroböcker i kinesiska är utmärkta, när man väl har fått sin lust att botanisera fritt i den kinesiska litteraturen tillgodosett. Efter att ha intensivpluggat tecken ett tag kan man se de gamla lärobokstexter man en gång kämpat med en annan distans än tidigare. Man kan också låna hem många olika läroboksserier och läsa det som smakar i dem. Ordlista brukar det finnas till varje stycke så om man inte hoppar alltför mycket kan man säkert förstå ganska mycket utan att anlita lexikon, vilket gör att man får mycket läst. Läroböckerna erbjuder också annan hjälp som man kan passa på att utnyttja: anvisning om nyintroducerade teckens streckordning och grammatikavsnitt. I vissa läroböcker finns det tonmarkeringar över tecknen, vilket kan underlätta men också störa det visuella intrycket av tecknet. Man kan hålla över dem med kanten av ett papper om man vill. Skolböcker för kinesiska barn och ungdomar

Webbsidor och översättningsprogram[redigera]

Att surfa kring bland kinesiskspråkiga webbsidor är lätt. Man kan trycka sig fram ganska slumpmässigt tills man ser någonting som fångar ens intresse. Är man rädd att trycka på någon knapp i blindo, tänker att det kan ha farliga eller oönskade konsekvenser, då kan man kopiera texten på den knappen till Googles översättningsprogram. Sådana datatermer brukar bli korrekt översatta. Ganska snart lär man sig att känna igen de vanligaste surforden, såsom klicka, visa, tillbaka, sök, nätet, användare.

Vill man ha lite utmaning använder man översättningsprogrammet bara vid behov, när man har försökt översätta och gått bet. Man markerar frasen, ordet eller meningen och kopierar över den till översättningsprogrammet som man har löpande parallellt i en annan flik av webbläsaren. Det går att kopiera över mycket långa textsjok, mycket mer än rutans storlek antyder. Man får både översättning och texten skriven med pinyin.

Man kan också be om automatisk översättning av hela sidan. Man behöver inte för den skull läsa hela översättningen med alla irriterande fel om man inte vill, utan man kan ha den till att snabbt och bekvämt gå till när man kör fast. På Chrome fungerar det för närvarande (2011) så att man får fram originaltexten i en ruta när man rör musknappen över den översatta texten. Man kan läsa originaltexten först, eller översättningen först, efter behag. Man kan också läsa maskinöversättningen i sin helhet som en grund, och sen gå tillbaka till den oöversatta sidan med alla bilder och annat som inte redovisas i översättningsrutan. Man har då lättare att associera rätt när man redan har bekantat sig med innehållet.

Om man kan engelska bättre än kinesiska kan det ibland vara skäl att använda engelska som målspråk, eftersom kinesiska översättningar i vilket fall som helst brukar gå via engelska. Då kan man undvika onödiga fel i slutsteget från engelska till svenska, som att keneng översätts till ”maj” istället för kan kanske, på grund av att det engelska ordet ”may” är tvetydigt. Av liknande anledning dyker ordet bly upp förvånansvärt ofta i svensköversättningarna.

Det som är den stora glädjen med översättningsprogram är att ens egen översättning och maskinöversättningen kompletterar varandra så bra. Själv har man ett omdöme och en förståelse av innehåll och sammanhang som maskinen saknar, medan maskinen har ett förkrossande överlägset lexikon över både tecken ord och fraser.

Nu kan det förstås ändå bli så att båda går bet. När man ser att maskinen har huggit i sten, vilket ofta är fallet, och man själv också är osäker på tolkningen, då kan man ändå komma vidare. Man kopierar över originalmening till översättningsrutan och börjar modifiera den på olika sätt. Man har de två texterna bredvid varandra, den oöversatta och den översatta. Det går enkelt och snabbt att sätta in radframmatning i texten och se hur det påverkar översättningen. Gå med musknappen före eller efter den felöversatta frasen och skilj den från sammanhanget. När den står ensam på en rad ger programmet ofta en helt annan översättning än det försökte med först. Går man sen med pekaren över det översatta ordet kan man få fram alternativa översättningar. Man kan också dela upp frasen ytterligare med radframmatningstangenten – i enskilda tecken eller tecken tagna två och två eller något annat, och får hela tiden nya översättningsförslag.

Efter ett tag kanske man har sin text uppspjälkat i småbitar, var och en skriven på egen rad. Då kan man passa på och göra en ordlista, helt enkelt genom att klippa både från den redigerade källtexten och från översättningen, flytta dem till två spalter på ett tabell- eller ordbehandlingsdokument. Med lite redigering kan den ingå i en ordlista som man använder vid sitt repetitionsarbete.

Man kan också göra ett speciellt repetitionsmaterial, likt ett stycke i en lärobok genom att kombinera ordlistan med originaltexten orden är hämtade ur, en bearbetning man gör själv av maskinöversättningen och pinyintexten. Man kan markera vissa fraser med fetstil i översättningen och pinyinskriften. I originaltexten kan det vara skäl att i stället byta ut enskilda tecken till större typsnitt för att framhäva dem, för fetstilta kinesiska tecken blir lätt svårlästa.

Wikipedia[redigera]

Med Wikipedia är det lätt att gå från en språkversion till en annan. Ibland är texterna till stora delar identiska. Om man pendlar mellan den svenska och den kinesiska sidan får man läsa någonting på kinesiska som man redan bekantat sig med lite, vilket gör det lättare att förstå. Och man kan gå tillbaka och kolla. Lite utmaning blir det ändå, eftersom artiklarna sällan är direkta översättningar. Man kan också lära sig mer om ämnet, få en fördjupning man inte skulle ha fått om man skulle ha hållit sig till bara en språkversion. I synnerhet diskussionssidorna ger intressanta inblickar i hur kinesiska skribenter tänker, medan artiklarna ibland till stor del kan vara klonade på den engelska versionen.

Wikipedia är också en bra utgångspunkt om man tycker man hamnat bland webbsidor med en tematik som inte intresserar en, och känner att man inte kommer ut ur den eftersom alla länkar går till samma sorts sidor. På svenska Wikipedia kan man välja vad man vill läsa om och sen gå till motsvarande kinesiska sida och därifrån ofta hitta länkar vidare.

Allt det här kan man göra utan att ha något speciellt system för kinesisk teckeninmatning. Man klickar helt enkelt på knappar. Vill man skriva in text, till exempel i Wikipedias eller Googles sökrutor, kan man använda översättningsprogrammet från svenska till kinesiska och kopiera in resultatet i sökrutan. Märker man att översättningen blir tokig, kan man skriva in några ord eller någon fras där man vet att det tecken man söker efter ingår och sen sudda bort överflödiga tecken. När man är på Wikipedia är det ganska lätt att klicka rätt utan att översätta det som står på knapparna. Layouten, som är likartad på alla språkversionerna, ger vägledning. En sak som är speciell för kinesiska Wikipedia är att man kan klicka fram en meny uppe i kanten med vilken man kan ställa in om man vill ha texten presenterad med förenklad eller oförenklade tecken, och om man vill ha Folkrepublikens standard eller den som används i Singapore och Malaysia.

Förståelse[redigera]

Det första man gör när man möter en text är att identifiera de tecken man känner. I en otillrättalagd text kan det när som helst dyka upp ett tecken man aldrig haft en aning om att det existerar. Då börjar hjärnan arbeta med att känna igen det, och det kan gott hända att den förleds att förväxla det med något mer bekant. Det är därför det är så viktigt att hela tiden arbeta på att bli säkrare på de bekanta tecknen.

Nästa steg är att få ett syntaktiskt sammanhang i det hela. I en “pratig” text med många strukturord är det ofta lättare att avgöra vad som är vilken satsdel. En hel del av strukturorden är mycket högfrekventa, men det finns också ovanligare synonymer till dem. Det är angeläget att lära sig även dem , och att lära sig precis i vilka satsmönster de ingår, för de är nyckeln till förståelse av satssammanhang.

Ibland förstår man tecknen men får inget sammanhang i dem. Då kan man fråga sig om några tecken bildar ett egennamn. Sådana är inte markerade på något sätt. Utländska namn transkriberas oftast ljudenligt till kinesiskan, och på grund av att varje kinesisk stavelse för det mesta bara innehåller en konsonant kan det bli en mycket lång rad av tecken för att återge ett namn. Man kan inte se att det är ett namn på annat än den syntaktiska ställningen och på att där kan ingå vissa tecken som sällan används annars. Då kan man lyssna lite extra till uttalet. Även om man inte känner alla tecknen kanske man kan få en uppfattning om troligt uttal utifrån fonetikum. Geografiska namn utanför Kina och namn på internationella kändisar kan då ofta bli begripliga.

Det kan kännas onödigt att lära sig tecken som man har hittat i någon romanfigurs namn. För förståelsen räcker det ju att kunna hålla isär olika namn, och ibland är de så ovanliga att man inte hittar dem i ett mindre lexikon. Men ingår de i namnet på en huvudperson är det tråkigt att bara hoppa över dem varje gång man stöter på dem, för då blir det ofta som man inte kan ljuda i det man läser framöver. Är man bekant med texten vet man kanske att namnet är Raskolnikov utan att slå upp det, och man kan kanske uttala det så istället för på det kinesiskt förvanskade sättet.

Ett annat skäl till att inte strunta i tecken i frekventa egennamn är att de erbjuder en automatisk repetitionsmöjlighet. En del tecken används också mycket flitigt just såsom del av utländska namn. song1 松 är till exempel den vanliga transkriptionen av stavelsen -son i son-namn, så även om det inte hör till de allra vanligaste i genuint kinesisk text kan det ge en nyckel för att tolka många ljudenligt översatta son-namn.

I vissa fall har man svårt att förstå sammanhanget för att man av gammal vana tolkar något mycket frekvent tecken, kanske 的, 个, 地, 得 eller 吗 som strukturord och glömmer att de har en ovanligare funktion, ofta som del i ett ord. Tecknet 的 di4, di2 kan betyda avsikt, 个 ge4 kan betyda individuell, 地 di4 kan betyda mark,得 dei betyder måste, 了le liao…, 吗 ma3 betyder morfin. Det kan också vara så att man stött på ett fyrateckensuttryck - ett ordspråk - eller annat idiomatiskt uttryck. Man får slå i lexikon på olika kombinationer av de ingående tecknen.

Läsa snabbt eller noga?[redigera]

Slå upp lagom mycket[redigera]

Hur mycket man ska slå upp och hur mycket man ska gissa beror helt på texten och hur intressarad man är av detaljerna i innehållet. Man tar till lexikonet när man blir intresserad, när förståelsen kräver det, eller när samma tecken dyker upp gång på gång. Om man slår upp vartenda ord som man inte kan, kan det vara skäl att överväga att gå över till att läsa lärobokstext. Då får man nya ord utportionerade efter hand så att man vinner tid på att slippa slå upp. Vanligare är att slå upp precis det som behövs för att förstå allt som intresserar en. Är det en intressant passage kanske man vill veta mera exakt vad som sker - om den inte är så dramatisk att man vill komma vidare för att se vad följden blir. Kanske låter man bli att slå upp så mycket vid första genomläsningen för att se om det ger sig av sammanhanget och går sen tillbaka och slå upp det som behövs. Med vissa texter är det givande att skumma och låta det gå sidor som man inte har kontroll över, och glädas över att man i varje fall då och då förstår en liten del.

Det finns ord i en text som man inte behöver veta exakt för att förstå sammanhanget. Till exempel i en roman finns det i anföringssatserna adjektiv och verb som talar om hur utsagan framfördes. Man känner igen dem på att de har radikalen mun: sa han med en suck, bad han, vädjade han, genmälde han, skrek han, invände han, sa han menande, tillfogade han, undrade han... Särskilt mycket information bär de inte. De används för att författaren tycker det är tråkigt att upprepa shuo1 och wen4.

Om man i en text ser att två tecken i rad har samma radikal betyder det ofta att de hör ihop till ett ord och att det ordet har en betydelse som ryms inom den radikalens område. Om man till exempel av radikalen förstår att ordet troligen betecknar ett keramikföremål, och ska slå upp vilket av möjliga keramikföremål det är, då finner man kanske den frågan mindre intressant än att gå vidare i texten.

Även längre passager kan man ta lätt på. Intresserar man sig för intrigen kan man kanske undvara miljöskildringarna. Det är bra att på det sättet aktivt välja vad man ska intressera sig för i det man läser. Det går snabbare, blir mer motiverande och gör att man får mer läserfarenhet. Det som är tråkigt med att inte slå upp är att man inte kan uttala allt man läser.

Uttala det lästa[redigera]

Om man skumläser blir det knappast frågan om att uttala orden. I övrigt faller det sig väl naturligt att uttala det man läser, tyst eller högt. Det är också idealet om man ska få ut så mycket som möjligt av sitt läsande. Men man ska inte vara fanatisk med att försöka uttala på allt. Om man tvingar sig att uttalar vartenda ord, även dem som man är osäker på, är det risk att man nöter in felaktigt uttal. I så fall kan man hoppa över dem man är osäker på - vara tyst, smacka, säga shenme-shenme eller utsäga den svenska betydelsen. Är det många uttal man är osäker på kanske man föredrar att inte uttala någonting utan bara intressera sig för betydelsen.

Hastighet[redigera]

Det varierar enormt mycket hur snabbt läsningen går. Så länge man tragglar tecken för tecken och försöker känna igen dem gäller det att stirra stint på varje tecken och uttala det samtidigt. Sen går man tillbaka i texten och hittar ord och läser då kanske med ordintonation med reducerad ton och utan att direkt fokusera tecknen tillika med uttalet. Då går det snabbare. Efter det får man gå tillbaka igen och läsa med inriktning på satsanalys, och slutligen, om man varit lyckosam, för att memorera en nyförvärvad mening.

Det är ju inte i för läshastighetens skull man tränar på att läsa texter, men om man fastnat i en vana att ta mycket lång tid på sig kan det vara skäl att träna läshastighet lite. Blir man snabb kan man i framtiden få mera läserfarenhet på den tid som står till ens förfogande.

Ett stycke som man läst flera gånger läser man på tid flera gånger och ser om det går snabbare efterhand. Man kan återkomma till samma text efter några månader och se om den hastighet man drivit upp står sig. Samma antal stavelser per minut som på svenska kan man inte räkna med att komma upp i, beroende på språkens olika natur, men kanske samma läshastighet som när man läser en översättning till svenska.av texten. Man kan också helt strunta i läshastigheten och tänka att långsamheten ger utbyte i form av mer eftertanke.

Anteckningar[redigera]

Om man inte bara skumläser utan slår upp något ord eller tecken då och då är det skäl att föra anteckningar. Förutom att man gör en markering i lexikonet har man ett gloshäfte till hands, för man glömmer det man slagit upp efter ett tag och får annars slå upp samma sak gång på gång. Man lär sig visserligen genom repetitionseffeketn men om man har antecknat slipper man dubblera tidsödande lexikonsökande. I gloshäftet är det lätt att hitta ord man vet att man nyligen slagit upp om man har fört in orden i samma ordning som man läst dem, och kanske antecknat datum och sidnummer.

Gloshäftet är för ord snarare än för tecken, för nya ord man snappar upp och vill hålla i minnet. Man kan gärna skriva rubriker här och där i häftet, i synnerhet när det turvis kommer in ord från olika källor, till exempel från läsning av olika böcker eller diskussion med olika personer. Häftet får gärna vara bredare än gloshäften i andra språk, för man behöver spalter både för kinesisk skrift, pinyin och svensk översättning. Dessutom är det bra att ha en spalt för källangivelse, eftersom det allt som oftast händer att man börjar ifrågasätta något man skrivit tidigare. Man kan anger bok och sida eller en kod som talar om hur pass vederhäftig källan är. Man kan också vilja referera till ett ord på en annan sida i gloshäftet för jämförelse. En innehållsförteckning till gloshäftet kan hjälpa en att hitta var det finns banktermer, kroppsdelar, dialektord eller något annat.

I andra språk använder man i hög utsträckning listor för att plugga glosor. Det går förstås med kinesiska också, men det är flera saker att tänka på med ett kinesiskt ord, varför det behövs mera tid att försjunka i det enskilda ordet. Man riskerar att för snabbt glida från det ena ordet till det andra och inte riktigt koncenterar sig på något. Även om det är lite bökigt kan man delvis avhjäpla det genom att med en pappersschablon skärma av den kinesiska skriften både uppåt och nedåt och från transkriptionen och den svenska motsvarigheten. Ju längre man kommer i sina studier desto bättre går det att lära sig direkt från gloshäftet. Fler och fler tecken är bekanta och ansträngningen gäller allt mer hur tecknen är är fogade till ord. Man har också fått mer erfarenhet av att det lönar sig att dröja vid varje ord.

Förutom rent gloshäfte kan man ha ett kommentarhäfte där man kan analysera tecken, skriva ner sina iakttagelser och reflektioner, och de missförstånd som löses. Om man inte skriver ner dem så glömmer man att man löst dem och gör samma misstag igen.