Kolb: Weimarrepubliken

Från Wikibooks

Eberhard Kolb var professor i historia vid universitetet i Köln fram till sin emeritering. Hans verk The Weimar Republic används flitigt som kursbok vid studiet av Weimarrepubliken och har getts ut och reviderats vid flera tillfällen, anger författaren i förordet till den sjätte tyska utgåvan. Särskilt arbete säger sig Kolb ha lagt ner på att vidareutveckla bokens andra del som behandlar forskningen om Weimarrepubliken.

Bokens första del är kronologiskt disponerad, och kapitelrubrikerna hänvisar till konkreta företeelser, såsom The Paris Peace Conference and the Treaty of Versailles, eller German foreign policy within the European system, varigenom författaren i själva anslaget, som anger ett försök att hålla en objektiv, saklig ton, skiljer sig markant från Peter Gay’s psykoanalytiskt influerade, ofta värdeladdade, ton i The Weimar Culture. The Outsider as Insider.

Kolb instämmer med Gay i att Weimarkulturens rötter står att finna i kejsartiden: ”It is not in dispute that the roots of what is referred to historically as ’Weimar Culture’ are to be found in imperial Germany” skriver Kolb. Man kan dock se en liten skillnad i deras uppfattningar då man läser att Gay menar att ”dessa outsiders (som bar Weimarkulturen) redan varit aktiva under kejsartidens slutskede”, och Kolb hävdar att ”the most important artistic expression of the change, originated soon after 1900”. Måhända kan man ha en snävare uppfattning om vad som var kejsartidens slutskede, ovan anförda citat kan ses som ett tecken på att Kolb daterar Weimarkulturens ursprung ca 10 år tidigare än Gay. (Då båda författarna för långa resonemang kring Weimarkulturen och expressionismen i extensiva, ibland nästan Joyce-artade satser, är det också ibland svårt att avgöra var de diskuterar expressionism och var de diskuterar Weimarkulturen.)

Kolb och Gay beskriver expressionismen i liknande termer. Enligt Kolb var det en rörelse som präglades av ”rejection of existing aesthetic standards and conventional modes of expression”, och han menar att man kan dra paralleller mellan expressionismen i kulturen och ”the first, agitated years of the Republic”. I detta resonemang kan man se att Kolb närmar sig Gay´s sätt att använda sig av den bland folket rådande psykologiska stämningen för att beskriva den historiska utvecklingen, och dra paralleller till den kulturella utvecklingen. Gay skriver att ”Expressionisterna längtade efter ett genombrott från konventionerna..” och beskriver expressionismens år under rubriken Sonens uppror för att dra paralleller till den historiska utvecklingen.

Vidare är Kolb och Gay överens om att det faktum att expressionismen följdes av Neue Sachlichkeit var en följd av den politiska stabiliseringen under det tidiga 1920-talet. (Ett litet personligt inpass; när jag läste Kolbs beskrivning av den nya objektiva konsten och han skriver att ”still lifes and portraits were among it’s favourite genres” ringde det en klocka hos mig, och jag visste att jag läst en mycket likartad formulering hos Gay. När jag hittade den visade det sig dock att Gay använde den i samband med expressionismen; ”flera av de bästa expressionistiska målningarna var ju landskap och stilleben”)

De två författarna är även eniga i sin beskrivning av Berlin som 20-talets kulturella metropol. ”It’s cultural and intellectual life was especially indebted to the Jewish section of the population” skriver Kolb, medan Gay är angelägen om att framhäva att ”..de judar som spelade en betydande roll i det tyska kulturlivet var helt assimilerade. De var tyskar”.

Kolb och Gay förefaller vidare vara eniga om att den politiska oordningen under eran, öppnade upp för en ökad kulturell frihet. Kolb skriver att ”The instability which beset the Weimar republic as a political and social order corresponded to an element of free choice in matters of art and culture”. Detta kan jämföras med Gay’s åsikt att det nåddes ett ”informellt, huvudsakligen tyst samförstånd (mellan diktare, professorer och stat) att ..de skulle avstå från kritik, rentav från politik i allmänhet, om staten i sin tur gav dem frihet att leva något udda privatliv och omfatta tämligen oortodoxa åsikter på det filosofiska och religiösa området”. Här verkar det som om Kolb går längre än Gay i beskrivningen av konstnärernas frihet, då han åtminstone inte uttryckligen ger den några politiska begränsningar.

Vid ett par tillfällen tar Kolb uttryckligen ställning till teser Gay fört fram i The Weimar Culture, The Outsider as Insider.

Enligt Kolb finns det skäl att hävda att Neue Sachlichkeit, den objektiva skolan, snarare än expressionismen är den skola som är utmärkande för Weimarkulturen. Detta, menar Kolb, ger honom anledning att motsäga Gay när denne framför åsikten att ”The Weimar style was born before the Weimar Republic…The Republic created little; it liberated what was already there”.

Vidare håller Kolb med Gay om att avantgardisterna under 20-talet vann insteg på den offentliga arenan (the ”outsiders” blev ”insiders”) i Weimar Republiken, men Kolb framför åsikten att det kvarstod en klyfta mellan hela den moderna konsten och den folkliga smaken, det avantgardistiska hade ingen bred folklig förankring. Kolb citerar därför Gay; ”while not all Expressionists loved Weimar, the enemies of Weimar hated all Expressionists”, och menar att denna anmärkning kunde breddas till att gälla alla de modernistiska skolorna under perioden.

Som nämnts inledningsvis har Kolb i senare utgåvor av The Weimar Republic vidareutvecklat bokens andra del som behandlar forskningen och historieskrivningen kring Weimarrepubliken. När det gäller synen på inflationen så kan man se att Kolb inleder bokens andra del med att slå fast att historieskrivningen idag gått ifrån sin tidigare tendens till ”single-cause explanations” till Weimarrepublikens fall. Detta gäller då även synen på inflationens roll.

Kolb skriver att det dröjde innan forskarna började ägna sig åt Weimarrepublikens ekonomiska historia, då man fram till 1960-talet huvudsakligen fokuserade på politiska frågor. Sedan 60-talet har dock intresset för att forska kring Weimarrepublikens ekonomiska och sociala aspekter varit stort. (Kolb sammanför konsekvent sociala och ekonomiska aspekter). Sedan 1970-talet och framåt har forskningen ägnat särskild uppmärksamhet åt forskningen kring inflationens orsaker och konsekvenser, skriver Kolb.

Kolb sammanfattar den moderna historieforskningens syn på inflationen i fyra punkter. För det första hävdar han att medan man tidigare främst granskat hyperinflationen och dess nedbrytande effekter på samhället, har man idag enats om att inflationen som process startade redan vid första världskrigets utbrott och att dess första avgörande peripeti uppstod redan 1916. Fokuspunkten har alltså skiftat från inflationens kulmen, till dess orsaker och förlopp. Man kan tolka detta som att Kolb menar att de chockartade minnena av hyperinflationen påverkade historieskrivningen i dess närtid, medan att med tiden har distansen till företeelsen givit historikerna möjlighet att vidga det tidigare, kanske emotionellt styrda, tunnelseendet.

För det andra tar Kolb upp frågan huruvida inflationen var ett politiskt misstag. Författaren redovisar hur framstående nutida historiker, t.ex. Holtfrerich, kan mena att inflationspolitiken var framgångsrik jämfört med de, hypotetiska, alternativ man kan föreställa sig, och att inflationen var en politisk nödvändighet. Som exempel anges att inflationen i kombination med full sysselsättning upp till 1922 räddade Tyskland från att dras med i den världsekonomiska krisen 1920 – 21. Kolb fortsätter med att ta upp aspekten att inflationen bidrog till att tyskarna kunde skapa sina ekonomiska syndabockar utomlands, då krigsskadeståndet generellt uppfattades som den främsta orsaken till inflationen. Kolb understryker att detta rent politiskt var en tveksam strategi. Författaren menar att forskningen visat att det är en tydlig förenkling att hävda att krigsskadeståndet var orsaken till inflationen.

Kolb redovisar även hur nutida historiker hävdat att det är fel att granska inflationen enbart som en ekonomipolitisk strategi för att stimulera möjligheterna att anpassa sig till fredstiden. v. Kruedener t.ex., som Kolb citerar, menar att det viktigaste istället är att försöka besvara vilka psykologiska effekter hyperinflationen fick på det tyska folket, då detta fick så enorma konsekvenser. Kolb sammanfattar att tendenserna att lyfta fram inflationens positiva aspekter alltmer har gått över i en negativ syn på inflationen och dess effekter. Han menar dock att man utifrån det rådande forskningsläget inte enbart kan se inflationen som destruktiv.

Vidare anger Kolb att om man tidigare förde fram konspirationsteorier, där enskilda grupper t.ex. industrimagnater sågs som anstiftare eller påskyndare av inflationen i avsikt att gynna sina egna syften, så ser historiker idag snarare att vissa finansintressen var duktiga på att dra nytta av inflationen, utan att ligga bakom den.

Slutligen ställer sig historikerna idag, enligt Kolb, den klassiska frågan cui bono? Kolb menar att svaret på vem som gagnades av inflationen är av mycket stor historisk betydelse då många historiker menar att det finns en koppling mellan hyperinflationen och dess effekter, och nazisternas maktövertagande. Kolb anger att sentida studier av inflationens effekter på olika sociala grupper har reviderat tidigare antaganden. Tidigare har man t.ex. sett inflationen som tillintetgörande för medelklassen. Nu har man dock, enligt Kolb, kommit fram till att stora delar av medelklassen klarade inflationen bra, t.ex. bönder, små affärsinnehavare och hantverkare. Dock, fortsätter Kolb, menar man fortfarande att inflationen ledde till upplösandet av medelklassen som social och politisk helhet, vilket hade ”a lasting effect on the configuration of the party system”.

Även när det gäller inflationens effekter på lönerna föreligger det oenighet enligt Kolb. Sammanfattningsvis kan man dock säga att de stora inflationsförlorarna återfanns bland spararna och innehavarna av statliga obligationer, och sådana som hade privata förmögenheter och levde på räntor, medan ”the public purse was definitely on the winning side”. Kolb tar därför upp att t.ex. M. L. Hughes påpekar att inflationens offer hade intressen som stod i motsatsförhållande till statliga intressen. Detta undergrävde förtroendet för republiken, och banade väg för nazisterna.

En annan senare tes som Kolb tar upp är att man haft fel när man hävdat att åren med relativ ekonomisk stabilitet under republiken, innebar att ekonomin förbättrats. Kolb hänvisar till K. Borchardt som menar att det inte heller under åren av stabilisering förekom någon egentlig ekonomisk tillväxt. Han menar även att de ökande lönerna, som setts som en positiv social faktor för perioden, egentligen ledde till ett undergrävande av ekonomin. Denna teori har dock ifrågasatts.

Kolb lyfter fram hur teorier, och ifrågasättanden av dessa, stimulerar historieforskningen. Han avslutar med att skriva att den ekonomiska situationen i Tyskland var riskabel redan före världsdepressionen, och att den ekonomiska utvecklingen bidrog till att bryta ner partisystemet och skapa konflikter mellan arbete och kapital; ”recent research is gradually bringing to light the fact that even in the few ’good’ years of the Weimar republic, those of relative stabilization, there was no true stabilization of the political system, economic relations, or the social structure.

Viktigt i Kolbs sammanfattning är när han skriver att ”The fact that no conclusive result can be given for the debate may disappoint anyone expecting from the historian definite, unambiguous statements”, underförstått att sådana naturligtvis aldrig kan presteras.