Historiska berättelser från Baskemölla/Utskriftssida

Förord

Baskemölla är en tätort med strax över 200 invånare, ett fiskeläge idag tillhörande Simrishamns kommun på Österlen. Det tillhör Järrestads socken och är beläget omkring 5 kilometer norr om Simrishamn.

Fisket har spelat ut sin roll i fiskeläget efter att ha haft sin storhetstid från 1900-talets början och fram till slutet av 1960-talet. Turismen har sedermera blivit samhällets huvudnäring. Den pittoreska bebyggelsen har gjort orten populär bland turister, och många hus har köpts av sommarboende. Under de senaste 10 åren har det byggts många hus i Baskemölla, där nya kvarter och en ekoby har tillkommit i väster mot Gladsax.

I omlandet kring Baskemölla finns det spår av förhistoriska bosättningar från sten-, brons- och järnålder. Namnet Baskemölla finns först nedtecknat 1525 i den danska Jordeboken. År 1612 bytte den danske amiralen Jacob Beck till sig Gladsax hus i Gladsax län, med tillhörande 119 hemman och 4 fiskelägen, varav ett var Basche Mölle. Namnet Baske betyder torra kvistar eller grenar. Mölla betyder inget annat än mölla där man maler sin säd till mjöl. En del påstår att Baskemölla skulle betyda: en kvarn mot norr, står i ett buskage, kanske i skydd av de hårda vindarna från havet.

Kapitel

Befolkningsutveckling i Baskemölla
Nills Nilsson och Lorentz Andersson blev instämd till Järrestads Häradsrätt den 27 oktober 1705
Jöns Åkesson blev instämd till Järrestads Häradsrätt 1708
Ett giftomål som kom upp i Häradsrätten 1711
Ett levnadsöde från 1728
Livet på fiskeläget omkring 1850
Sjöfararna
Fartygsförlisning 1876
Drunkningsolyckan vid hamninloppet den 14 november 1887
En fiskare från byn blev rik
Soldat Åke Denker
Strandning av Elna 1944
Skyddsvärnen från 2:a världskriget

1. Befolkningsutveckling i Baskemölla

Byäldsten **Nils Persson** blåser till bystämma vid Gamla Baskevägen

I slutet av 1700-talet växte befolkningen i Sverige markant, så även på Österlen. När bönderna hade skiftat ut sina marker i början av 1800-talet kom många människor att stå utanför bondesamhället. De tvingades därför till att söka andra näringsgrenar. En näring var fisket.

Den svenska armén upprättade en förteckning år 1811 över vapenföra män på fiskeläget. Man hade då inräknat 26 män. Av dessa utgjordes 11 hemmansägare, 8 fiskare, 2 bagare, 2 hemsöner, 2 drängar och 1 komminister.

En analys har gjort på Baskemölla vad gäller befolkningsdemografi. Det visade sig att fiskarbefolkningen var mer rotfasta än gathusbefolkningen. Ett exempel kan läsas i bouppteckningen för Järrestads härad, daterat den 24 november 1788, som kan relateras till detta, nämligen; Janna Nilsdotter, fiskaränka som dog år 1788 var gift med fiskaren Hans Sonesson på Baskemölla. Hans Sonessons syskonbarn, Ingar Nilsdotter hade varit gift med en fiskare på Baskemölla. Hans Sonessons halvbrors son Sone Nilsson, fiskare, var bosatt i Simrishamn. Hans son var i sin tur fiskare på Baskemölla. En annan halvbrors son till mannen var skepparen Ola Nilsson i Simrishamn. Mannens hustru i första giftomålet hette Elna Perdotter. Hennes bror var husmannen Måns Persson i "Stjärnan", Ö Nöbbelövs socken. Den sistnämndes barn var skepparen Christer Månsson i "Stjärna", husmannen Jöns Månsson i Kvarnby, Ö Hoby socken och dottern Ingeborg, gift med fåraherden Per Jönsson på Glimminge gård, Vallby socken. Deb förra makens avldna syster Margareta Persdotter hade tysligen varit gathuskvinna i Tågarå, Ö Tommarps socken, Henns son var husmannen Jöns Hansson från Glivarp, Vallby socken. Slutligen hade Ena Persdotter haft ännu en syster, Pernilla Persdotter. Av hennes fyra barn bodde en son i Virretsad, Ö Tommarp socken, en son, Sven Hurtig var ryttare i Rörum, en dotter Bengta var gift en en fiskare i Brantevik och den en dotter var ogift.

Idag 2019 har trenden vänt från nedgång till uppgång i befolkningstillväxt, tack vare nya områden har vuxit fram vid bl a Fotbollsplans-, Kråsebo- och ekobysområdet i väster. 297 personer är registrade som boende i Baskemölla (2015).

2. Nills Nilsson och Lorentz Andersson blev instämd till Järrestads Häradsrätt den 27 oktober 1705

Den 27 oktober 1705 stod Nills Nilsson och Lorentz Andersson, båda från Baskemölla, anklagade för att de hade överfallit Pehr Erlandsson från Stiby.

De var instämda av husmannen Pehr Erlandsson i Stiby för det de hade överfallit honom på natten med hugg och slag.

Vid häradsrätten framkom det att både Nillson och Andersson ljög om att de överhuvudtaget inte kunde minnas att de hade träffat Löffberg och att de hade slagit Pehr Erlandsson och att de av honom honom skulle driva in en skatt till kronan som han var i skuld till.

Både Nills Nillson och Lorentz Andersson hade gjort en skriftlig redogörelse på hur de hade gjort förrättningen, att de varit på execution, och haft med sig en underofficer från Malmö som de inte kunde namnge, som natt och dag skulle indriva skatter och resterande.

Husmannen Pehr Erlandsson resterade skatt och ner de hade kommit dit på kvällen för att driva in skatten hade Pehr Erlandsson berusande brukat en skamlös mun mot både Nills Nillson och Loretnz Andersson som slutande med slagsmål.

3. Jöns Åkesson blev instämd till Järrestads Häradsrätt 1708

Jöns Åkesson på Baskemölla med instämd till tinget sommaren 1708, där han anklagades för att ha stulit en häst från Christopher Hansson från Tiufstorp. Åkesson hade haft hästen under ca 6 veckor tills att Anders Andersson, Anders Persson och Nills Andersson från Karlaby varit hos länsmannen och berättat att hästen hade gått en tid på deras äng utan att de hade blivit tillfrågade om lov. De berättade för häradsrätten att de hade sett Jöns Åkesson på ängen och att han hade tagit hästen och ridit hastigt därifrån.

Vid häradsrätten erkände Jöns Åkesson utan omsvep att han hade haft hästen på ängen under 6 veckor och tagit hästen därifrån och hade då mött Anders Andersson, Anders Persson och Nills Andersson på vägen därifrån.

Nämndemannen Olof Frännesson och Per Nillsson värderade hästen till 6 D:r smt. Vidare lästes det upp att Jöns Åkesson hade år 1700 pliktat för tjuveri och blivit dömd till att springa gatlopp 6 gånger.

Eftersom inte Jöns Åkesson har visat på bättring dömde häradsrätten enligt paragrafen från Kunglig Maij:z år 1698 den 30 maj till 3 par spös och 3 slag av vardera paret samt sedan stå en söndag på pliktpallen vid Gladsax kyrka och därefter stå under prästens förmaningar från skriften i sakristian.

4. Ett giftomål som kom upp i Häradsrätten 1711

Fiskaren Söne Biörnsson, Baskemölla inkom för rätten och på sin son Nills Sönessons vägnar begärde att soldaten Olof Håckansson Frisch skulle berätta under ed om hur soldaten Jöns Håckansson Möllerbeck dog. Orsaken till att få dödsförklaringen godkänd av häradsrätten var att Söne Biörnsson´s son Nills Sönesson ville gifta sig med soldaten Möllerbecks kvarlämnade hustru Boel Svensdotter.

Rätten agrererade till fiskarens begäran och förklarade soldaten Olof Håckansson Frisch, sedan han sitt avskedspass utgivit i Mitou den 7 Augusti 1709 av General Major Johan Adolph Clodt har uppvisat, samt avlagt vittnes eden och erinrat om edens riktighet att han sett och var närvarande när Jöns Håckansson Möllerbeck dog på Mitau slott och att han hade tagit dödskjortan på honom. Det skulle tills februari månad vara 2 år sedan det skedde. Fiskaren Söne Biörnsson visade upp för rätten soldaten Per Andersson Basks brev till Söne Biörnsson daterat Riga den 18 oktober 1709, var uthinnan finns vara skrivit att Jöns Håckansson Möllerbeck hade dött på Mitau slott år 1709, dvs 14 dagar efter heliga Tre konungars dag. begärandes att få edeligen konfirmera att detta brevet som han nu in för rätten uppvisa är original brevet som han ifrån Riga fått, på det att vederbörande må kunna se och förnimma att här in under ingen falskhet och flärd är förborgat.

Rätten konsenterade till hans begäran, varefter han avlade med hand på Bok sin ed över detta, och meddelades honom Tingsbevis däröver.

5. Ett levnadsöde från 1728

Marna Nilsdotter gifte sig den 2 februari 1728 med Nils Åkesson. De får tillsammans en flicka som döptes till Bengta. Marna som var känd för att ha skinn på näsan fick Nils att gå i taket vid ett flertal tillfällen. Mot slutet av 1728 fick han nog av Marnas utspel och reste då till Bornholm och sedan vidare till Köpenhamn för att ta tjänst som soldat i den danska armén.

1734 reser Marna till Köpenhamn för att besöka Nils där hon försökte övertala honom att följa med hem till Baskemölla. Nils vägrade att följa med henne till Baskemölla. Den 20 november födder Marna en flicka förtidigt, som hon påstod att Nils var fadern till. Vid dopet uppstod det diskussion hurruvida Nils var fadern eller ej. Ett antal förtoendemän hörs och intygade Marnas goda leverne. Själv sade Marna att orsaken till den förtidiga födseln berodde på att hon hade fallit ner från en stege. Misstroendet blir utagerat och flickan döptes till Inger.

Den 16 oktober 1752 vid Järrestads Häradsrätt söker Marna boskillnad från Nils. Eftersom Marna inte har hört något från Nils under 24 år vet hon inte om han är i livet eller om han är död. Under åren som gått har hon fått leva som en tiggerska i fiskeläget. Vid häradsrätten visade hon en attest för rätten som var undertecknad av Qvatersmästare Christopher Plåt samt bönderna Bengt Åstradsson och Per Mårtensson. De intygade att Marna´s berättelse var verligheten överenstämmande.

Häradsrätten begrundade ärendet och man beslutade att den försvunne Nils Åkesson skall efterlysas från predikstolarna, i vilken efterlysning han kallas till Järrestads härads höstting. Vid tinget skulle han då godta Marna´s begäran om boskillnad. Skulle han inte höra av sig till hösttinget kan Marna erhålla sin skilsmässa och Nils blir dömd till "hafva förverkad all giftorätt i bo". Äktenskapet upplöstes dock den 15 oktober 1753 eftersom Nils inte hört av sig eller inställt sig till hösttinget.

Som soldat i Danmark stred han för danskarna och det var då inte helt riskfritt att återvända till Sverige och Baskemölla. Danmark och Sverige hade figurerat i stridigheter under lång tid tillbaka. Han kom aldrig tillbaka till Baskemölla och Sverige. Senaste freden mellan länderna slöts 1719-1721.

6. Livet på fiskeläget omkring 1850

Ja, sa Ola Baskare. - De kallade honom ju för Ola Baskare, därför att han hade flyttat från Baske till stan dvs Simrishamn. - "Ja," sa han till Nils Josefs Stenkil, som hade bjudit Ola Baske och två andra gubbar på toddy, födelsedagstoddy t o m, "sådan rom har jag inte smakat på två och tjugo år - inte sedan jag for på sjön i världen. Sådan där rom", sa han, "är riktig sjömansgrädde: mjölkablandning i kaffe har jag aldrig kunnat med riktigt. Denna rommen", sa han, "hedrar did Stenkil! Den visar, att du är en kristen människa, som unnar din nästa något gott.

Ja, tack skall du ha! En liten spets till kan jag nog rö iland: Ola Baske är inte någon riktig landkrabba ännu. Han kan tåla både storm och stiltje och gå med full laddning ända upp till relingen, om så ska vara - och skall det vara för barlast, så gnyr han inte för det. Men också har han varit ute och sett lite mer än Ni andra. - Och det rår Ni inte för, begriper Ni, för skomakaren ska bli vid sin läst och bonden hos sina stuttar." "Vi får ju leva ändå, Ola!" "Måntro förr i världen, när vi låg och vrakade (fiskade) och for ända ner till Bornholm, så fick man allt se både ett och annat." "Du såg kanske dubbelt ibland?" "Vad säger du? Och när man var på gille, kunde man roa sig riktigt - ta sig en 'rhenländare' eller en 'jig,' så att tak och väggar dansade med." "Och när du kommer i London in För alla mina boy, hurra! Så kommer en köpman och bjuder dig på vin - För alla mina boy, hurra! Och in går hans dotter, patentlig och grann - För alla mina boy, hurra! Vill du ha mitt gods och bli min man? För alla mina boy, hurra! Nej, jag är en hurtig svensk sjöman - För alla mina boy, hurra! Och aldrig jag överger Sveriges land! För alla mina boy, hurra!" "Ser ni, landpaddor! Sådana visor kan inte Ni!"

Ja, men var du inte bra dum Ola, som inte tog köpmansdottern och hennes gods också: det kunde ha varit bra att ha nu, sedan du måste låta nr 8 gå ifrån dig - då kunde du sluppit att sitta inhyses." "Ah, du tror val, Eskil, att alla är lika galna efter pengar som du! Det skulle en hund sitta och bita sockerbitarna tvärtav och svälta sig varannan dag och ge folket dynt kött och självdöda kalvar och låta mal äta upp söndagskläderna, därför att man inte nåns att ta dem på sig, och äta brandgul sill.... "Ah, du, där finns varken självdöda kalvar eller dynt till vårt; akta du din mun! "Jag har väl inte sagt det! Sa jag, att du brukade så?" "Den hängdes son blir alltid arg, då man talar om rep," ser du Ola! Eskil är ömtålig, du!" "Nu ska du inte sitta och mulbandas", Eskil! Gör som jag!" "Det rör mig ej, om hela jorden ramlar, Blott jag har en pipa och ett glas." "Nej tack, Stenkil! Slå i lagom; egen hyser inte mer än hon hyser! Jaså! låt gå för en liten spets till då! Skäl, rågsäckar! " "Skål, tobisakung! "Nej, nu skall jag tala om ett äventyr jag hade på sjön en gäng!" "Ja tack!

Men de där historierna känner vi sen gammalt, du Ola: de är så sanna som någon lögn på jorden!" "Sa du lögn, sa du?! Ja talte om historien på byxölet året efter, och det var - - - "Byxölet!! Vad är det för slags öl? Julaöl har jag druckit, och på barnsöl har jag varit i mina dar." "Och själv gjort en fjorton stycken, visst!" "Femton, du! Men byxöl - - det var något nytt." "Vet Ni inte vad som menas med byxöl!! Det var då för lustigt! Ni är ju dumma som torskar!

På ett fiskeläge vet varenda själ, vad som menas med det. Nå, vet Ni inte vad som menas med att "dra töjagäng" heller? Och inte hur en "0" ser ut? Kors, vad landkrabbor är dumma!!" "Därför kommer det riktigt dugligt folk från lägena - till all lycka - ibland, så att vi kan få lite undervisning om riktigt viktiga ting! Gå på, du! Vi ska göra dig samma tjänst igen, om du skulle vilja lära dig, hur det går till att hushålla - en gång i livet!" "Åh, du behöver inte komma med några spelglosor, du! Hade jag blivit född med ett halvt mantal om halsen, så kunde - -" "Seså gubbar!! Nu ska vi klinga med Ola Baske, så ska han tala om lite fiskarebruk för oss! Skål allihopsan sa!" "Skål, Stenkil! Du talar som en karl och inte som en landkrabba! Vi talade om byxöl, ju? Jo, Fastelagsmåndag var där måntro stort gille på Baske: då dracks där öl redigt! Först betalades 50 öre för var pojke som fyllt 6 år efter sista Fastlag - och se'n fick han vara med och dricka öl på alla högtidsdagar och alla gillen. De kallade det för byxöl, därför att pojken då hade lagt av kolten och gick med byxor i vardagslag sedan." "Jaså, på det viset! sa ålen, när han blev stekt ... .. Ja, du! Och så betalades där "Ingång" av alla de, som hade flyttat in från annat läge eller från någon by: det var 30 riksdaler."

"Det var inte småsaker, det!" "Som fiskaren sa om valfisken, ja! Nej, bevares! helst på den tiden! Men så fick de lov att använda hamnen och komma in i "kamratskap". "Vad vill det säga?" "Jo, där var t ex tre stycken, som slog sig samman om en båt: så hade de sina 20 garn vardera och lika mycket redskap förresten. Och så följde de med ett par "handlare". "Ja, de är då framme i var vrå!" "Jag menar inte handelsmän, utan det var några, som hjälpte till. De hade 10-12 gran var, och vad man fick i dessa, fick handlaren själv behålla. Och så följde ett par pojkar med stundom i kamratskapet." "Vem fick den där "ingången?" Kanske prästen tog den för "Ingång" och "ämne?" "Prat! den tillföll hamnkassan - och den var inte så obetydlig ibland: där kunde vara sina 700 daler. Se, den hade andra inkomster också!

Var där någon, som gifte sig, skulle han betala en riksdaler, om det var med någon av lägets folk, annars var det 4 riksdaler och 50 öre. Och så hölls där dom över alla förbrytelser, som de hade begått sista året! Se, med alla författningar räknas året från Fastlag till Fastlag - på lägena förstås. Ah, har Ni aldrig hört det? Ja, var där t ex någon, som hade tagit på sjön en böne dag, så kostade det honom l och 50; hade någon varit i slagsmål, måste han också ut med "l banko" i plikt och blev någon upptäckt med snatteri, fick han böta en riksdaler." "Det var ett roligt samhälle! Betala lika mycket för man gifter sig som snatteri!" "Det kostar merendels mycket mer, du!" "Det har Eskil rätt i, ja min liv! Men vem dömde dem, syndabockarna!" "Det gjorde hamnfogden och de fyra bisittarna, och hamnkassan tog pliktpengarna. Var där någon, som inte ville ut med plikten, så kunde de köra honom ut ur kamratskapet!" "Den dagen var där brott!" "Ack, där var mycket mera! Vänta lite! Samma dag fick alla på fiskeläget födda, som efter sista fastlagsmändagen hade fyllt 18 år, betala tre riksdaler för att de skulle få fiska, antingen i eget namn eller gå in i ett kamratskap. Och så drogs där "tojagång."

Dvs där bestämdes, var, var och en skulle få dra not och fiska. Man tog 2 landmärken - det ena nere vid stranden och det andra långt uppe på land: när man då kom så, att man hade dessa märken mitt för varandra i linje, var man i skälet. De där landmärkena hade rätt lustiga namn: ett hette "Tulaknös", ett kallade de för "Tryntorna på näbben" ett för "Lille sten i hålet och ett annat för "Farfar". "Hur delade de på vad de fick? När de var så mänga i ett kamratskap, så tycker jag där skulle bli kif och trätor jämnt". "det delades olika, sillen i vajar; ålen efter som var och en hade del i äldratten. Ja, ibland såldes ju vad som vankats och så delades pengarna "i propetion". Så var det med laxfisket också!" "Tog Ni dem på krok också?" "Du ser ut precis som du var tagen på krok! Den togs i "0" naturligtvis. Jaså, det var sant: Ni vet inte, vad som menas med en "0". Jo, det är en stor not med två armar, som kunde vara vid pass omkring 40-50 famnar långa." "Ja, de fiskarna!! De kunde bara förtjäna! De bara far ut och tar - havet är ju stort och alldeles fullt av fisk. En stackars jordbrukare får gå och slita ett helt år, innan han får några fattiga strån." "Åh, du skulle skämmas, Eskil! Här ligger Ni i kakelugnsbänken dag ut och dag in, och äter stekt fläsk, så att ni är smorda upp till öronen! Fiskaren får ligga ute på det villande havet ständigt och frysa och fara illa. Och så sliter stormen sönder garnen för honom - och så står han där med tomma händer.

Rätt som det är, seglar han i sank, och så sitter barn och hustru hemma och svälter, så det skriker i magen på dem. Och där skall slitas bra, innan där blir något att vända i pengar: 8-10 öre för en bempel tobbis - -" "Hur mycket är det där går på en bempel nu?" "En halv kappa, du! 17 öre skålpundet för laxen, 6 skilling eller en daler = 17 öre för valen för sillen - det var priserna då för tiden - utom de åren ingen sill "vankade", då kostade den 75 öre. Jag tror det var 1846-47 eller 1848. Och för fick man endast 3 eller 4 riksdaler lispundet." "Ja, det var då inte över sig precis!" "Hm! Min far kom ihåg den tiden, när ålen kostade 37 öre för lispundet, gubbar!" "Jag minns den gamle prosten berättade en gäng, att en vinter hade de fått ålen för - 6 öre lispundet i Landskrona." "Då hade de väl stulit den!" "l sjön kanske! Nej, de hade huggit vakar på isen, och där samlade sig ålen, så att de öste opp den med bara händerna och baljor och krukor. Och där låg stora massor som höstackar, och de körde bort stora lass - till slut ville de inte ha den till skänks, utan de gödslade jorden med den." Nej, men vad betalade Ni prästen med? Det var väl flera som ingen säd hade, utan om de köpte särskilt!

Och får och gäss kunde Ni väl inte ta i sjön!" Med fisk, kan du väl begripa! Tror du inte en präst tycker lika mycket om fisk som om havre - och tack till?! Far hade tredjedelen i en åldrätt och han gav prästen - lät mig se nu! Ert skäppa torr tobbis, halvfjärde lispund ål, två vajar sill och två pund torsk. Och så brukade han gärna gå upp med 3 en lax en gång om året - men det var "till på köpet", så att då blev han trakterad. Doktor lack kunde stundom gå in och prata med dem, när de kom så där med fisk. Jag minns att de skrattade åt gamle Slamsen. "Är det sannt," sa doktorn, "att du super?" - "Ja men," sa Slamsen, "både jag och Qvinnan supa, när vi har något att supa," sa han. "Slamsen! Vem var det?" "Det var Slamsans man! begriper du det? Det var en gammal fiskare - han hade en skruv lös, påstods det. Den var det mänga lustiga historier om.

Han var alldeles galen efter brännvin, och krögarn på läget tog emot allt vad fattigt folk kom och sålde och gav dem brännvin istället. En gång drog han skjortan av och lät krögaren få henne för en halv kvarter brännvin. En gång gick han alldeles naken som han var född, genom hela fiskeläget för ett halvt stop - och alla pågarna på Baske följde bakefter honom och hurrade. När han så kom hem, klådde hans egna pågarna honom duktiga tag." "Så fick han ju lite utan och innan!" "En gång kom han till krögaren och hade med sig en höna och frågade, om han inte kunde få brännvin för den. Krögaren var ju genast med på den affären, vred nacken av kräket, för att ingen skulle komma och "kännas" det - se Slamsen var lite långfingrad också - och så slog han upp en duktig "pilleknarkare" till Slamsen. Men just som supen var "gången till de Galater," kommer krögarens hustru in och jämrar sig, att där har varit någon och tagit deras ena höna. Och, ja min liv! var det inte krögarens egen höna han hade köpt.

Och brännvinet hade han i sig! Men ett par örfilar fick han av käringen. "Du har klått mig så många gånger!" sa Slamsen, "så det var väl inte för mycket, att jag gnodde dig en gång!" "Synden straffar sig själv och blir ytterligare belönad!" "Slamsen" var inte bättre. Hon kunde trolla, sades det, och det var kanske inte så fritt heller, det skall jag säga, som kände henne." "Hon kunde kanske "trolla smöret av en smörgås," om hon hade tid på sig! "Hamsebytts! Jag vet åtminstone en gång hon kom hem till vårt och hade med sig en skäppa små potatis och ville byta sig till en skäppa stora istället. Hon tyckte, eftersom vi hade gris, så kunde det gå - -" "Var det du?" "Tyst landkrabba! Men mor ville inte ha med henne att göra - det var inte gott att veta, om potatisen var förgjord, - så att där blev inget byte av, som väl var: vi kunde äta döden på oss allihop. Men då blev Slamsen redigt arg, ska Ni tro! Och när hon gick, så knöt hon handen: "Gud give," sa hon, "att din pojke aldrig får äta potatis! " sa hon. Då var jag bara en fyra, fem månader. Men säkert är, att jag aldrig i mina dagar har kunnat smaka potatis, som Ni vet, att jag har pratat om så många gånger - -" "Du! jo, men har du så!" "Nej, aldrig i mitt liv jag har haft potatis inom mina läppar!"

"Många, många gånger - åtminstone när de har varit lagade som brännvin!" "Nu tyckte du väl, att du var kvick!" "Skål, Ola! Hahaha! Nu får du smaka vår "potatis", du! Nu klinga vi allihosansa!" "Fiskarfolk tror visst mycket på alla slags spökeri och vidskepelser?" "Ah, inte fiskarfolk mer an andra!" "Inte det!" "De kunde väl inte annat tro än vad de ser!" "Se!! inbilla sig, menar du!" "Så! hur mänga gånger tror du inte jag har sett "dödingar", som gått ute på havet om natten - jag har känt igen dem så val. Julafton innan far blev borta på sjön, säg mor ett vitt får i förstugan, och vi visste genast vad det var!" "Vad säger du? Var det fåret din far?" "Nu har du varit kvick så länge, du Eskil! Nu kan du gärna försöka hålla munnen ett ögonblick.

Och i virvelvindarna syntes där trolikvinnor så ofta: de hade långa, vita lakan på sig. "Slamsen" såg jag en när vi var neråt Bornholm till. Och varsel hörde man så rysligt ofta, när släktingarna var ute på sjön." "Jag säg varsel för ett ögonblick sedan!" "Vad säger du? Nu? Här?" "Ja men. Mor stack in huvudet och vinkade, att vi skulle komma in och ta en bit merafton! Jag såg henne så tydligt, vet Ni!" "Hahaha! Min liv! Höll du på att skrämma mig, vet du, Stenkil!" "Jag stiger in i stugan nu!" "Tackar!" "Tack Stenkil! Vet Ni vad de gjorde för mat på grillarna i Baske förr i tiden?" "Nej!" "Jo, Ni skulle bara ha sett, när de åt "tummamatar!" "Prat! inte brukades sådant så nyligen!" "Jo bevars! På var brödskiva sattes en smörklimp, och så bredde man ut den med tummen. Och för övrigt åts där mest fiskmat. Först åts där kokt sill, och där låg sillen på ett stort lerfat med stjärtarna inåt; och mitt på det stora fattet stod ett litet fat med senap, där alla doppade sina sillbitar i.

Och så lax och ål eller torsk, och sist bovetegröt med sirapsdricka eller mjölk. Så tog man sig en buss "Svarta Ankaret!" "Sådan mat kunde man äta tills man svälter ihjäl! Nej, tacka vet jag stekt fläsk och ägg! Jag tror verkligen har osar fläsk och ägg. Var så god nu, gubbar! Inte stå och krusa i dörren! Gå du före, Ola Baskare! Här ska du inte vara rädd för varsel!" "Det är kanske för "potatisen" på den fyrkantiga flaskan.

Källa: Svea Folkkalender 1885

7. Sjöfararna

Läser man i kyrkböckerna anges ofta titeln skeppare tillsammans med ett annat yrke. Jöns Svensson var fiskare och skeppare, Per Persson anges som snickare och skeppare, Maurits Johansson var både kvarnägare och skeppare.

Mot slutet av 1800-talet var det många som skaffade sig en formell utbildning, som blev ett krav för att vara befälhavare, alltså skeppar-, styrmans-, kaptensexamen. Det gäller de flesta av dem som jag nämner härunder.

Bröderna Jöns och Anders Åkesson var av fiskarsläkt från Baskemölla. Jöns förde skonerten Albion (hemmahörande på Kivik). Anders var huvudredare och tidvis befälhavare på skonerten Albano. Anders Åkesson var för övrigt fader till den kände fruktodlingspionjären [Henric Åkesson] på Kivik. Ett annat brödrapar var sönerna till fiskaren och skepparen Ola Bengtsson. Bengt Olsson ägde skonerten Signe som han också var skeppare på. Det var hans son, sjökapten Anders Viksten som skänkte det kyrkoskepp som nu finns i Baskemölla Kapell. Olas andre son Måns Olsson var skeppare på barkskeppet Carolina, som ägdes av ett Baskemöllarederi.

Fartyget gick tragiskt under med man och allt på Nordsjön 1907. Enligt David Papps skritt om Björkegrenska rederiet förde Bengt Olsson en period rederiets barkskepp Cimbrishamn och skall 1866 ha inropat skeppet på auktion som ensam ägare.

Bland andra sjökaptener från Baskemölla kan nämnas Bengt Månsson, Lars Åkesson och Otta Hultquist samt Per Lindquist som var befälhavare bl.a. på Barken Hedvig, och Nils Flink som var skeppare på Fidelio.

En av gamla Baskemöllas mest kända fiskarsläkter stod för tre sjökaptener nämligen Anders Månsson´s fem söner som alla gick till Sjöss. Tre av dem tog sjökaptensexamen nämligen August Andersson, Lars Andersson (tog efternamnet Aneshed) och Nils Andersson. Samtida med dem var fiskare Bengt Olssons son sjökapten Magnus Bengtsson. Alla dessa förde ångfartyg.

8. Fartygsförlisning 1876

En kväll i slutet av oktober 1876 vaknade Tufve Bengtsson av att hunden på gården ylade. Efter ett tag gick gårdsfolket ut för att se efter vad som stod på. Först misstänkte man att någon tjuv hade tagit sig in på gården. När de sedan kom ut på trappan, stod hunden med framtassarna på den mot havet lutande gärdesgården och med blicken vänd ut mot sjön. Liksom vädrande förde han då och då nosen framåt, och höra ett långt utdraget tjutande. Så teg han en stund, lade huvudet på sned som han lyssnade efter något medan han med blicken försökte genomtränga mörkret, och så tjöt han åter på nytt. Det hjälpte varken med goda eller hårda ordalag att hunden skulle vara tyst. Hunden stod kvar och då och då lät han höra sitt underliga ylande. Detta fortsatte natt efter natt under fjorton dagars tid.

Det var mer än gårdsfolket som kunde höra hunden. Grannarna började bli irriterade över att hunden skällde natt efter natt. Byborna som kom förbi gården under kvällar och nätter stannade och lyssnade. De undrade om inte det var något fel på hunden. Men Tufve sa nog att det inte var något fel på hunden. Några bybor hade sagt att Tufve borde skjuta hunden om inte han fick tyst honom. Men det låg något olycksbådande och hemskt i de långdragna, liksom klagande hundtjuten.

Den 6 november var en kall och blåsig dag. Vinden var i sjön, och ett stycke utanför kusten syntes två segelskepp och en ångbåt som låg och kämpade i det hårda vädret. Fram på eftermiddagen började vinden tillta i styrka och det blåste upp till storm. En rykande ostanvind med mycket täta snöbyar drog in över land.

Inga bybor på Baskemölla fäste sig vid detta, och eftersom ingen fiskare var ute på sjön satt man bekymmerslöst inne vid ljuset av sina tranlampor och lät timmarna gå. Så småningom slocknade det ena ljuset efter det andra, och snart låg hela samhället i mörker.

I husen närmast sjön vaknade man vid midnattstid plötsligt av ett våldsamt brak, och efter en kort stund hördes genomträngande nödrop genom stormen utanför. Det blev i en hast tänt i det ena huset efter det andra. Det dröjde inte länge förrän byborna med lyktor i händerna kom strömmande ner mot hamnen. De ihållande, nödropen blev vägledare, och byborna gick med raska mot stranden i södra delen av samhället. Här hade det redan samlat större delen av fiskelägets innevånare, och man lyssnade till ångestropen utifrån det mörka uppiskade mörka havet. Stormen dånade och röt och vräkte brottsjöar långt upp på land, snöbyarna virvlade in över stranden, och natten låg som ett svart, ogenomträngligt täcke över vatten och land. Av det fartyg, som låg strandat någonstans ute i detta tjocka mörker, syntes inte ett spår, och de svaga, i stormen flämtande ljusen i lyktorna förmådde inte lysa mer än en eller annan meter från sig. Men att man hade de nödställda på kort avstånd ifrån sig, märkte man på ropen.

Inne på stranden stod Baskeborna i rådlösa och helt maktlösa. Då och då kunde man höra ångestropen. Det vittnande om att det fanns människor i nöd och kämpade för livet. I bland kunde man hörda genom ovädret brak och smällande som av skott. Man förstod att det var linor och tåg, som sprang sönder, och master och rår som bräcktes.

Skeppet som gick under under den natten var en holländsk brigg med åtta mans besättning. Skeppet var på väg från Ryssland med en last av pops som skulle till Holland. I stormen har kaptenen, som heter Kuipers, förväxlat det svenska landet med Bornholm och seglat sitt skepp rakt på det utskjutande klippgrund som kustborna kallar "Flaged". Det är svart, ogenomtränglig natt då briggen med ett dånande brak ränner upp på grundet. Här bryts brottsjöarna med fruktansvärd kraft. Det brakar och larmar då den ena brottsjön efter den andra bryter fram över skrovet och bit för bit krossar rår och master.

Ett kort ögonblick kunde sjömännen skönja varandra i ljuset från skeppslanternorna tills dessa krossades och slocknade. Dödsfasa hade gripit männen ombord. De klamrade sig fast vid första bästa föremål och ropade i ångest till varandra att man måste hålla sig kvar på skeppet. Båtsmannen, och fyra av besättningen slukades av havet. De två kvarvarande ombord på det strandsatta skeppet sliter av sig kläderna och kastar sig i havet.

Inne på stranden kastas timmer, sjömanskistor, segeltrasor, kläder, linor och trossar upp på land av rasande vågor som slitit sig los från skeppet. Baskeborna går och lyser med sina lanternor vid strandkanten. Plötsligt får man syn på en naken gestalt som kämpar sig fram genom brottsjöarna med fötterna före för att skydda huvudet mot klipporna. Han når stranden och tas omedelbart omhand av fiskaren Nils Persson. Efter en stund hörs svaga kvidande inne bland några klippblock och här påträffades den andre överlevande personen från skeppet som med hjälp av en träbit drivit in mot klipporna. Han berättar senare att samtliga sex drunknade var holländare, medan de två överlevande var svenskar.

Dagen efter den fasansfulla natten påträffades tre av de drunknade holländarna i närheten av Viks fiskeläge några kilometer norrut. De tre kropparna fördes till Baskemölla och lades sida vid sida i fiskaren Anders Nilssons hus. Tre dagar senare begravdes de på Gladsax kyrkogård.

Ett par dagar efter begravningen hittades ytterligare två av besättningsmännen. Dessa begravdes också på Gladsax kyrkogård, dock är gravplatsen helt borta idag, men i fiskeläget talades det länge om "de sex holländarna".

9. Drunkningsolyckan vid hamninloppet den 14 november 1887

Under årens lopp har många fiskare från Baskemölla omkommit på havet, i regel under storm och svåra förhållanden, ganska långt från land. Ingen olycka med så svåra konsekvenser som denna, där fem fiskare från fiskeläget omkom inför ögonen på maktlösa anförvanter och vänner, har förr eller senare inträffat.

Som vanligt var fiskarna och familjemedlemmarna uppe tidigt för att göra i ordning krokarna för dagens fiske. Detta innebar att varje krok skulle förses med en sillbit, varefter "snoren" i jämna bukter lades upp på ett tråg, ett så kallat "tru".

Arbetet utfördes inomhus i skenet av en ljuskälla av något slag, varefter tråget eller trägen bars till hamnen och placerades på botten i båten.

Denna dag var en måndag och tidigt på morgonen lämnade man hamnen för att ta sig ut till fiskeplatserna, vilka var belägna ett stycke ut till sjöss från norr till söder om fiskeläget.

Lugnt väder rådde, varför man inte kunde segla utan måste ta till årorna. Det skulle dröja ända fram till 1910-talet innan den första motorn blev monterad i en båt från Baskemölla. Väl utkomna på fiskeplatserna började man lägga ut, eller som det hette, kasta krokarna. De båtar som gått ut sist, hann inte börja med utläggningen av krokarna förrän det började blåsa upp från nordost.

Samtidigt började det falla ett snöblandat regn, vilket gjorde att sikten blev starkt nedsatt. Vinden ökade i styrka och till sist blev det omöjligt att överhuvud taget att börja, eller för andra att fortsätta med utsättningen av fiskeredskapen. Man måste i stället försöka att hålla upp båten med stäven mot vinden och mot den ökade sjögången. De som fortfarande inte fått ut sina fiskeredskap, insåg att man inte kunde tänka på att få ut någon redskap, utan i stället gällde det att ta sig in mot land och till hamn snarast möjligt.

Vissa båtar höll ut i det längsta, i hopp om att det skulle lugna sig, något som det inte gjorde och som senare skulle visa sig, gav svåra och olyckliga konsekvenser.

Befolkningen i fiskeläget, strängt taget samtliga med anförvanter av något slag, hade med anledning av den starka pålandsvinden och den ökande sjögången samlats vid hamnen, oroliga och rädda för hur de skulle lyckas med att ta sig in i hamnen.

De båtar som först bestämde sig för att avbryta fisketuren kom lyckligt igenom hamninloppet och in i lä bakom den låga men ändå skyddande bryggan längs land.

Vid denna tid fanns en hamn, där det s k norra hamnkaret, liksom kajen i anslutning till själva bassängen, i princip har samma läge som i dag, men där kajernas höjd var lägre. Den ombyggda gamla hamnen blev färdig år 1928.

Djupet i hamnen och i inloppet var helt olika mot i dag. Vid lågvatten kunde man inte ta sig in eller ut ur hamnen, med enbart hjälp av åror. I inloppet var djupet troligen omkring en meter, och detta medförde att sjöarna bröt "i botten" vid många tillfällen.

När klockan var fram emot tio hade alla båtarna utom tre kommit lyckligt iland. För dessa tre återstod det värsta, den svåra och farliga passagen just vid själva inloppet till hamnen.

Så kommer det en båt med två man i. Dessa sitter på vars sin toft med var sitt årpar och försöker hålla båten i riktning mot inloppet.

Sjön är kraftig och en våg fångar båten som "sjöränner" dvs båten och vattnet i vågen får samma fart och därmed omöjlig att styra, dvs hålla på avsatt kurs.

Enligt ögonvittnen skulle de båda ombordvarande helt plötsligt lyfts av årorna ut i sjön, medan båten fortsatte mot land, där den togs om hand av några bybor, utan att vatten hade kommit i den.

Troligen är beskrivningen en synvilla. Att lyftas ut av årorna torde vara omöjligt. I stället hade de båda, när båten "sjörände" och skar snett i vattnet tenderat att kantra. För att ej riskera att hamna under båten, har de båda kastat sig utombords.

De båda i vattnet försökte ta sig i land på "hamnkaret" men lyckades inte, utan drevs norrut mot Silverroshallen. Dagen efter återfann man deras kroppar. Omedelbart efter syntes två båtar på väg in. I den ena båten satt två män och i den andra, något större båten satt fyra män. I vad mån man såg varandra är inte klarlagt, troligen hade man ändå inte kunnat förhindra vad som kom att hända. Strax utanför inloppet törnade de båda båtarna ihop, sida vid sida och båda båtarna kantrade.

Den mindre av dess med de två männen i, slungades in mot "Karet" där de båda lyckades ta sig upp och räddades av folk från land.

De fyra männen från den andra båten kom samtidigt i vattnet och sågs kämpa för att ta sig fram till denna, som låg i marvatten. Endast den ene av dessa lyckades gripa tag i relingen och hålla sig fast, tills båten kommit in mot stranden, där han kunde undsättas. De tre andra sågs försvinna i vågorna och de brytande sjöarna, även dessa norröver.

Under årens lopp har många fiskare från Baskemölla omkommit på havet, i regel under storm och svåra förhållanden, ganska långt från land. Ingen olycka med så svåra konsekvenser som denna, där fem fiskare från fiskeläget omkommit inför ögonen på anförvanter och vänner, där de står helt maktlösa, har förekommit varken för eller senare.

De som omkom i den första båten var Ola Olsson, 24 år och ogift. Sven Mårtensson, gift och med 8 barn, där 5 var under 12 år. I den andra olycksbåten befann sig den som räddades, Tuls Jacobsson, 65 år. När Truls endast var 4 år, närmare bestämt den 12 juli 1826 drunknade hans far Jacob Truisson, 33 år utefter Blekingekusten tillsammans med den 21-årige Pehr Mårtensson, även han kom från Baske.

Vidare var det Tufve Jönsson, 50 år, ogift. Kroppen efter Tufve återfanns tre år senare, den 27 november 1890. Några bybor upptäckte den vid Tjörnedala ålbod. Kroppen identifierades av en syster till den omkomne, som igenkände ett strumpeband som han hade kring benet.

Den tredje var Jöns Sifversson, 68 år, ogift. Även han återfanns vid Tjörnedala ålbod en vecka efter olyckan.

Den fjärde och den äldste som omkom var Åke Denker, 76 år. Kroppen återfanns aldrig och anledningen därtill var enligt vad som berättades från mun till mun: Han skulle aldrig få vila i vigd jord, för han hade en gäng "forsorred sig" dvs försvurit sig, vilket skulle betyda att han svurit falskt.

10. En fiskare från byn blev rik

Förr i världen hörde man ofta talas om "fattiga fiskare", bakom detta uttryck låg oftast en bister verklighet. Att fiskare förr i tiden "drogs med sjön", blev förmögna på sitt fiskande, var bara sägner som man berättade för varandra under mörka kvällar i fiskarstugorna på Österlen. Här nedan finns en gammal berättelse från slutet av 1800-talet som fiskaren Nils Persson på Baskemölla har berättat. Vad som gällde, var att kunna hålla nöden från dörren och föra en något sånär dräglig tillvaro. Längre upp på välståndets trappa kom en fiskarfamilj aldrig. Emellertid, en fiskare har jag hört talas om och som blev förmögen. En som hade "orimelet me pengja ette si".

"- Jo, det lär en gång här på Baske ha levat en fiskare som man kallade för Kjäusen och som skulle vara rik. Är det sant egentligen?

- Ja, di ed.

- Det var konstigt, en förmögen fiskare?

- Ah, di va kanske inte så konstet.

- Hur så? Var har han fått alla sina pengar ifrån?

- Jo, di ska ja tala om - han va en stor tjyfstrygj. A di va hans far forre hanom, å hans bror må, forristen. Faren kalla forr Lars Kjäus - ja, Lars va ju inte nåd vedernamn, forr så hidde han - å han va inte så noga podd, han heller.

En gång gickj han bort ti Linggrens, han som hade kru, å to en hunna i - blann di annre hunsen, å så kom han ingj ti Linggren å sa:

- Du får kjeva den här hunnan au m!, så ja kan få ett halt stoå brännevin.

- Jo forr all del sa Linggren å to hunnan å gickj ette brännevined ti Kjäusen. Men hont di va, så ble Linggren ette en stung klog på, ad han hade kjifft sin en hunna. Men då var Kjäusen gån.

- Hur många börn, Lars Kjäusen hade? Jo, han hade tre stycken, Hans, Per och Karna.

- Ti å borrja må så bodde Hans, där vi nu sidda, forr di här hused hade han bojt. A därude i trägåren, där lå et hus som Per å Karna bode i. Men så ve illsvådan 1889 brände de ner, bäggje husen. Di där ude i trägåren ble allri oppbojt forr di hade lerväggja, men här va di au tegelsten, så murarna begicki si å bled oppbojt igin.

- Pengjana? Jo, ja ska nock komma t! dom osse.

- Hans va sjömann i unge da. Hans sejia me et farty frå Stockholm. Di hade kommet bortelfrå, å nu skulle di läggja opp. På kvällen va skepparen i lann å fickj forr sin frakt 8.000 kronor. Hans va vaktman ombor. Po nötten samma kväll kom pengjarna bort. De ble en farli oppståndelse po marenen. Polisen sökte ginom hela skudan. Hans ble genomsökt han må, men pengjane kom allri tirätta. Nu ska ja tala om hont di hade gåd me dom. På storluckan lå et par tjäreda å klibbeda bojsor mitt forr näsan po bodde poliser å fler. I dom hade han stoppad pengjana. Så kiffte Hans en skuda, men den stranna ingje ve Cimbrishamn. Sien blev han humma å ble fischare.

- Per va inte en bid bätter. Han tjänte hos en skippare i Brantevigj å vraga ette sill. En da kom skepparen ifrå Karlskrona å hade pengja for hela sin last, 5.000 kronor. Di la si Per opp må. Et par pågastackala som dröe omkringj, å hade varred t! skipparena, ble skyltade forr ed, men inte hade de nonna pengja inte.

- Sien kiffte Hans å Per en båd ihovv, å som ung påg va ja tit må dom. Di brukte allti fråga, om ja ville ha au deras mad - de hade bodde kyd å äggj me si - men ja hade mad nock, så ja to aldri imod nåd. - Di va inte snåla precis, men nya kle skaffa di si visst allri.

Bojsorna va så lappeda, så iblann sadd där en tre fira lappa udanpo hårannra. Men di va nonna egna människor. Fickj di tre kronor forr sin fångst, så sa di.

- Nu ska en krona gå ti maden å en ti reskaven, men den ena kronan ska sättas på bank.

- A juta ble di inte nonn au dom. Varken pågana eller Karna. Hans dö forst å sien Karna. Per bode här sitt sista, i de här hused. A norr han va dö, hittade di 27.000 kronor etter en. Di ni tusen lä han på. Han hade dom unge hogären. 4.000 kronor hade han stoppad i en cigarrlåda som sto po kaklonslered, där hade di städ i åravis. Men där va ju ingjen som kunne luta te, ad där va pengja i lådan. Di annre pengjarna hitta di nerstoppade lid här å lid där, i skav å i vanta å hossesocka. Många au papperspengjarna va bodde muleda å fitteda. Kommunalen motte ner å samla ihovv va där va å di räknad pengja i flera da ette Pers död.

- Ja, så gickj ed te å ble rigj forr i tien - å så går ed vell te i da må, avslutar fiskaren Nils Persson sin berättelse.

Källa. Folklivsarkivet, Lund. Luf. M:4820

11. Soldat Åke Denker

Vem var då denne Denker? Ett namn som helt avviker från de vanliga. Efterforskningar i kyrkoböcker ger ett svar på frågan. Åke Håkansson Denker, var son till Håkan Persson, född i Järrestad och som gifter sig med en flicka från Baskemölla och blir fiskare. Paret får flera barn och den yngste av dessa är Åke. Genom en slump finner jag ett intyg, skrivet av Ryttmästare Schönström, på Delperöd, som intygar att Soldat Åke Denker, med nr 97 vid Cimbrishamns Esqadron av Kongl. Skånska Dragon-regementet är son till fiskaren Håkan Persson i Baskemölla och fri från akta börd därstädes.

Åke Denker gifter sig med en flicka från Kivik och bosätter sig på Baskemölla, där de får 3 flickor och en pojke. Troligen blir Denker soldat i ett antal år för att senare bli fiskare i Baskemölla.

Åke Denker har ett hus på Baskemölla som ärvs av hans äldsta dotter när fadern drunknar. Efter denna dotters död ärvs huset av den yngsta dottern Christina, som är född den 25 januari 1849. Hon är gift med fiskaren Per Nilsson på Vitemölla.

År 1901 säljer paret huset på Baskemölla och därmed försvinner knytningen av namnet Denker till Baskemölla. Åke Denkers ende son dog i 20-års åldern. Den enda möjligheten att det skall finnas anförvanter till Denker är genom dottern Christina på Vitemölla.

Sanningshalten i påståendet att Åke Denker skulle ha svurit falskt, finns inga funna belägg för. Möjligen kan det vara så att Åke Denker, präglad av ett från det vanliga på samhället använda språket, använde ord och meningar från sin tid som soldat, ett s k mustigt språk, blandat med svordomar och Guds namn.

Att Åke Denker varit något utöver det vanliga är ganska klart. Att bedriva fiske, speciellt på den tiden, i en så hög ålder som 76 år, torde vara unikt.

Ser man på åldern hos de 4 fiskarna i olycksbåten, så är dessa 50, 65, 68 och 76 år gamla. Detta ger en medelålder av nära 65 år, vilket måste vara mycket sällsynt, men samtidigt talar det om vilka "Krutgubbar" som det fanns bland fiskarna i kustsamhällena på Österlen.

12. Strandning av Elna 1944

Den 7 juni 1944 var fyrmastskonaren "Elna" från Brantevik, på resa söderut från Norrland lastad med trä. I Hanöbukten var sikten mycket nedsatt genom tidvis dimma och regndis. "Elna" kunde utnyttja en god vind, men hade kommit något ur kurs. När man för sent upptäckte att man var på väg mot land, strax norr om Baskemölla. Man försökte hålla ut från land. Detta lyckades man inte med, utan stötte på klippgrundet "Flaged" strax norr om hamnen i Baskemölla. Hade man haft motorn igång eller vinden varit något nordligare hade man troligen "skurit" fritt från de mot ytan uppstickande klipporna ca 100 meter från land. Det var för övrigt på samma plats som i november månad år 1876 den holländska briggen "Tosca Helena" grundstötte och förliste. Av de åtta ombordvarande drunknade sex man, medan två man, båda svenskar, lyckades rädda sig på vrakdelar och simmande ta sig i land.

De omkomna var holländare med en kapten Kulper som befälhavare. Med på resan hade han en son jämte redarens son, en broder samt två bröder Bull. Det är denna händelse som givit namnet på den väg som passerar hamnen i Baskemölla och som heter "Holländarevägen".

Vid "Elnas" grundstötning rådde en frisk sjögång, dock inte så kraftig att det fanns risk för att "Elna" skulle brytas sönder, men risk fanns att vind och sjö skulle tillta. Vid grundstötningen råde kaftig sjögång, men räddningsmanskapet lyckades få över en raket med lina och besättningen kunde skickas iväg i livräddningsstolen.

Försök gjordes att med en mindre båt, bogserad av en vrakbåt låta denna falla in och ta ombord "Elnas" besättning, men detta lyckades inte. Under tiden hade livräddningsstationen på Brantevik larmats och ganska så snart ankom apparatur och personal. "Raketrampen" riggades upp, inriktades och så brakade raketen med sin lina iväg. Det blev en fullträff direkt och linan hamnade tvärs över riggen på "Elna".

Snart var trossen uthalad, fastgjord i masten och i alar på stranden och livräddningsstolen kunde halas ut. Genom att "Elna" inte låg helt stilla kunde inte trossen styvhalas, utan det blev en färd i land ibland i luften och ibland med fötterna i vattnet för besättningen.

Allt förlöpte dock tillfredsställande och när siste man skulle lämna "Elna" lossnade han livbåten som tidigare sjösatts. Denna drev omgående i land utan några skador eller vattenfyllning. Efter grundstötningen avtog vinden och sjön la sig. "Elna" kunde efter en period av ovanligt fint väder, utan några störande ostliga vindar bärgas och åter sättas i stånd.

13. Skyddsvärnen från 2:a världskriget

Under andra världskriget byggdes en skyddslinje, kallad Per Albin-linjen, för att skydda Skånes och Blekinges kuster mot angrepp från sjön. Under kriget störtade i Sverige sju raketer från de tyska raketanläggningarna i Peenemünde. Dessa raketer omhändertogs av den svenska armén. En av dessa raketer, av typ V1, störtade vid Baskemölla den 1 november 1944.

Värnen 48, 49a och 49b är av typ Ksp I och Ksp II med en typisk kustnära placering inom en relativt kort sträcka på sidorna av hamnen på Baskemölla. Det södra värnet Ksp II byggdes om omkring 1960 för att utrustas med ett kanontorn från stridsvagn m/42. Tyvärr plomberades värnet 1999. I anslutning till värnen finns skyddsrum och de är idag i dåligt skick.

Ksp I var det första kulsprutevärnet som endast hade skjutmöjlighet åt ett håll, Värnet bygdes därför spegelvänt när försvarsområdet var vänt höger respektive vänster längs strandlinjen. Skjutvinkeln för det område som skulle beskjutas var ca 40 grader. Värnet var avsett för två kulsprutor placerade vid sida vid sida.

Ett förrum ledde in till det egentliga värnutrymmet. Detta utrymme kunde försvaras inifrån värnet genom en embrassyr. Entrén till förrummet stängdes med en gallergrind som var klädd med bräder. Värnet hade på tidigt byggda värn också en ellertvå skottgluggar för eldvapen. Dessa värn byggdes omkring 1939 främst från Simrishamn till Falsterbo i väster.