Användare:Kaj/Historia A (Universitet)/Introduktion

Vad är Historia?

Objektiv: Saklig och opartisk sanning. Information utan värderingar. Subjektiv: En personligt färgad, partisk och kanske till och med osaklig bild.

Om man vill vara strikt kan man säga att historia är en forskningsdisiplin som tolkar förfluten tid genom skriftliga källor, vill man vara mindre strikt kan man säga att undersöka historien är ett av många sätt att försöka förstå vår samtid. Det är lockande att göra en definitiv åtskillnad mellan att berätta en histora och att berätta historien, där då det senare innebär en garanterad sanning till skillnad från det första som lika väl kan vara ren fiktion, men dessa saker ligger närmare varandra än man kan tro. Det är sant att det finns en objektiv Historia, nått som faktiskt har hänt, men alla försök att återberätta eller undersöka den innebär en strikt subjektiv tolkning och ligger därmed mycket närmare att berätta en historia än många känner sig bekväma att erkänna.

För det första innebär all återberättning av historien ett urval av information, vilka händelser lyfts fram och ur vems perspektiv ska de berättas.

För det andra så har historiker tillgång till i bästa fall ett begränsat källmaterial. Inte ens i dagens informationssamhälle så finns mer än ett par procent av all som skrivs ner sparat, och det som skrivs ner är en försvinnande del av all information som cirkulerar i samhället. Så om man går bakåt i tiden så minskar mängden texter möjliga att analysera i väldigt snabb takt och historiker blir tvungna att fylla i hålen med egna subjektiva tolkningar.

För det tredje så är det material som existerar i sin tur alltid en sammanfattning, en subjektiv tolkning av någon som vill beskriva något. Om man då följer informationens väg är alltså all historiebeskrivning i bästa fall en subjektiv tolkning av ofullständig information bestående av subjektiva tolkningar.

Hur kan man då lita på historiker och historieböcker? Precis som i Wikimedias olika projekt så behandlas och bedöms historiska forskningsresultat av en mängd intresserade och insatta personer. Det gör att all information stöts och blöts, diskuteras och ifrågasätts, revideras och utvecklas tills man arbetat fram en eller ett par förklaringar som majoriteten kan ställa sig bakom. Det innebär inte att det är "sant" eller ens stämmer bättre än något annan, bara att det har granskats hårt och klarat sig hittills. Man kan alltså säga att man oftast kan lita det som räknas som historiskt allmängods, det man i stort sett är överens om, i alla fall till den grad att det inte är direkt felaktigt, men man ska aldrig sluta ifrågasätta den historiska informationen, dess källor och hur den berättas.

Historia och Arkeologi

Eftersom den här boken kommer att hantera äldre historia kan det vara värt att förklara distinktionen mellan historia och arkeologi, dessa disipliner går djupt in i varandra under dessa epoker. Till skillnad från historia, som har skrifliga källor som sitt forskningsmaterial, hanterar arkeologin det man kallar artefakter. Artefakter är föremål med en kulturell laddning, det vill säga att sättet föremålet används ger den en större betydelse. Ett bra exempel kan vara en sten, en sten som ligger på marken är bara en sten, men om samma sten använts för att skrapa en hud så är det plötlig ett verktyg. Ett verktyg kräver vissa kunskaper för att använda och kan därför säga en del om personen som använde det, och därmed i förlägningen något som samhället som personen lever i. Nu kan man kanske inte säga så mycket om ett samhälle utifrån en enda sten, men tillsammans med andra fynd och kompletterande forskningar kan man göra kvalificerade gissningar.

Historiker har en tendens att bunta ihop stor del av arkeologins forskning under begreppet förhistorien, det vill säga tiden innan det finns textmaterial, men i praktiken är det väldigt svårt att helt separera de olika forskningsdiciplinerna. För även i de fall där det faktiskt finns nedskrivet material och historikena lyckas tyda skriften så kommer de ändå alltid behöva arkeoligin för att skapa kontexter, fylla i luckor och belysa materialet från ett annat perspektiv, och vise versa. I den typ av övergripande text som denna bok representerar finns det ingen anledning, eller ens möjlighet, att göra distinktion mellan historiska och arkeologiska källor, information från båda typerna behövs för att få en övergripande bild. En djupare genomgång av olika typer av källmaterial och analyser finns i metodikkapitlet.

Syfte

Snuttifiering : Information presenteras så kortfattat och urtaget ur sitt sammanhang att det är svårt att förstå helheten.

Syftet med boken är att utifrån ett europeiskt perspektiv ge en allmän orientering av världshistorien. Boken består av en kronologisk genomgång av grundläggande historiska sammanhang, strukturer och förändringsprocesser, den innehäller ävens en kortfattad genomgång av historieämnets forskningsmetodik där källmaterial, analysmetod och källkritik berörs.

Varför inte bara använda Wikipedia?

Av samma anledning som man inte använder uppslagsböcker som läroböcker i skolan, det är helt enkelt olika sätt att samla och presentera information. Nu lider inte Wikipedia av samma extrema snuttifiering som vanliga uppslagsböcker, det skulle till exempel förmodligen gå alldeles utmärkt att slå upp renässansen och få en utförlig och insiktsfull redovisning av den tiden, men det saknas ändå en pedagogisk tanke. När man skriver ett läromedel har man en specifik mottagargrupp och fastslagna läromål, det är till exempel onödigt att presentera studenter på en A-kurs för material som mer passar på en C-kurs, och vise vera.

Självkritik

Som det framgår av syftet lider boken av grav eurocentrism, det vill säga en tendens att placera Europa i centrum för allt, även om andra världsdelars historia också berörs. Detta kan försvaras med att man alltid bör börja med det som är nära och gå utåt, ex. Sverige -> Norden -> Europa -> Världen, eller att historieämnet är så stort att man måste välja att avgränsa någonstans och då är det Europeiska perspektivet lika gott som något annat. Men sanningen att säga så har eurocentrismen varit närvarande inom historieforskningen under lång tid och det har satt sina spår på såväl kursupplägg som läroböcker, grundkurser tar oftast det Europeiska perspektivet och på fördjupande kurser kan man ta upp alternativa perspektiv. Så när nu denna bok ska spegla en grundkurs på universitetsnivå får vi helt enkelt leva med det Europeiska perspektivet och sedan ta tag i arbetet med att skriva fördjupningslitteratur, om nu ingen vill kasta handsken och erbjuda alternativ genom att skriva kursböcker utifrån andra perspektiv.

En annan sak värd att poängtera är att all historieskrivning innebär ett väldigt selektivt urval av information och ett värdeladdat sätt att kategorisera och presentera den. Det vill säga att vad man väljer att berätta och hur man gör det beror på en rad filosofiska och ideologiska ställningstaganden, något som färgar hela texten och den historia som berättas. Detta är inget som går att komma ifrån och det behöver inte vara ett problem, men som läsare måste man alltid vara medveten om detta och ständigt ifrågasätta det man läser. Till exempel använder den här boken Eric Hobsbawms uppdelning och begrepp när det gäller det långa 1800-talet, men det kan vara värt tiden att undersöka hur andra forskare har valt att paketerar och beskriver samma epok eftersom det kan belysa den på ett helt annat sätt.

Bokens upplägg

Eftersom det europesiska perspektivet är bokens syfte är röda tråden Europas utveckling, dess förutsättningar, konsekvenser och processer. Men eftersom det som ska beskrivar är världshistorien så finns det även insprängt kapitel om parallella utvecklingar i Afrika, Asien och Amerika. Varje kapitel försöker gå från det generella till det specifika genom en övergripande inledning som åtföljs av flera sidor som mer på djupet hanterar viktiga ämnen.