Vågornas brus

HELA NATTEN gick den stora galeasens skeppare fram och tillbaka på det höga skansdäcket. Det var mörkt, och stormen ven omkring honom. Den kom drivande än med snö och än med regn. Fortfarande låg isen fast och säker runtom galeasen, så att skepparen lika gärna hade kunnat sova lugnt i sin koj.
   Men han höll sig uppe hela natten. Gång efter annan satte han upp handen till örat och lyssnade.
   Det var inte lätt att veta vad han lyssnade efter. Han hade allt sitt folk ombord liksom alla de resenärer som han skulle frakta över till Skottland. De låg nu allesammans och sov i skeppsrummen. Ingen av dem förde något samtal till vilket skepparen kunde lyssna.
   Då stormen kom flygande fram över den fastfrusna galeasen, kastade den sig över fartyget, som om av gammal vana för att driva det framför sig över havet. Och då galeasen fortfarande låg stilla, tog stormen tag på tag i den. Det rasslade i alla de små istappar som hängde i tackel och tåg. Det knakade och knarrade i skeppssidorna. Hårda smällar hördes från masterna, som pressades så att de höll på att brista.
   Det var ingen tyst natt. Det hördes som ett lätt gnissel i luften, då snön kom vinande. Det hördes smatter och plask då regnet piskade ned.
   Men i isen uppkom den ena springan efter den andra. Och då hördes ett dunder, som om det hade legat krigsskepp på havet och de hade avlossat hårda skott mot varandra.
   Men skepparen lyssnade inte efter något av allt detta.
   Han gick uppe hela natten, ända tills ett grått gryningsljus spred sig över himlen, men han hörde ändå inte det som han ville höra.
   Till sist hördes ett sjungande entonigt brus genom natten, ett vaggande, smekande ljud som av en fjärran sång.
   Då skyndade skepparen tvärsöver roddarbänkarna i mitten av galeasen och bort till den höga uppbyggnaden i fören, där hans folk sov. "Stå upp," ropade han till dem, "och grip tag i båtshakar och åror! Nu är snart den stund kommen, då vi blir fria. Jag hör det öppna vattnets brus. Jag hör de fria vågornas sång."
   Männen reste sig genast ur sin sömn. De stod på post längs med skeppssidorna medan morgonen långsamt klarnade.
   Då det äntligen blev så ljust att de kunde se vad som hade skett under natten, fann de att vikar och sund gick öppna långt ut till havs. Men i den vik där de själva låg infrusna fanns inte en ränna i isen, utan den låg fast och obruten.
   Och i sundet, som ledde ut ur viken, hade det tornat upp sig en hög mur av is. Vågorna, som lekte fria därutanför, kastade isflak efter isflak dit upp.
   Ute i sunden vimlade det av segel. Det var alla de fiskare som hade legat infrusna i Marstrand och som nu strömmade därifrån. Sjön vräkte hög och isstycken dansade ännu på vågorna, men fiskarna tyckte sig väl inte ha tid till att vänta på ett lugnt och ofarligt hav utan de hade börjat sin resa. De stod i fören på sina båtar och höll skarp utkik. De små isstyckena motade de undan med en åra, men då de stora kom, lade de om rodret och vek åt sidan. På galeasen stod skepparen i den högt uppbyggda skansen och såg efter dem. Han förstod att de hade en besvärlig resa, men han såg också att den ena efter den andra krånglade sig fram och nådde ut till havet.
   Och då skepparen såg seglen glida fram över det blå havet, grep hans längtan honom så starkt, att hans ögon ville tåras.
   Men hans skepp låg stilla, och framför honom tornade isen upp sig till en allt väldigare mur. Därute i havet flöt inte bara fartyg och båtar, utan då och då kom också små vita berg av is seglande. Det var väldiga isflak som hade kastats på varandra och seglade söderut. De blänkte vita som silver i morgonsolen, och ibland lyste de upp så röda som om de hade blivit täckta med rosor.
   Men mitt uppe i den fräsande stormen hördes höga rop. Än lät det som sjungande röster och än lät det som dånande basuner. Det fanns en stor glädje runt dessa ljud. Det var så att hjärtat vidgades när de hördes. De utgick från ett långt tåg av svanar som kom farande söderifrån.
   Men då skepparen såg isbergen dra mot söder och svanarna flyga mot norr, kom en sådan längtan över honom att han vred sina händer.
   "Ve, att jag skall ligga här!" sa han. "När blir det islossning härinne i viken? Här får jag ligga i många dagar ännu och vänta."
   Just då han tänkte detta såg han en man kommande körande på isen. Han kom fram ur ett trångt sund åt Marstrandshållet, och han färdades så trygg på isen som om han inte visste om att vågorna åter hade börjat bära båtar och skepp.
   Då han körde fram under galeasen ropade han upp till skepparen:
   "Käre, har du något att äta där du ligger fastfrusen i isen? Vill du köpa salt sill eller torkad långa eller rökt ål av mig?"
   Skepparen brydde sig inte om att svara honom. Han knöt näven åt honom och svor.
   Då steg fiskhandlaren av lasset. Han tog en tuss hö ur släden och lade framför hästen. Därpå klättrade han upp på galeasens däck.
   Då han stod framför skepparen, sa han till honom med stort allvar:
   "I dag har jag inte kommit för att sälja fisk. Jag vet att du är en from man. Därför har jag kommit hit för att be dig att du hjälper mig att hitta en jungfru, som de skotska knektarna förde med sig hit ut till skeppet i går."
   "Jag vet inte om, att de har fört någon jungfru hit ut," sa skepparen. "Jag har inte hört någon kvinnoröst ombord på skeppet i natt."
   "Jag är Torarin fiskhandlare," sa den andre, "du har väl hört talas om mig? Det var jag som åt kvällsmat med herr Arne i Solberga prästgård, samma natt han blev dödad. Sedan dess har jag haft herr Arnes fosterdotter i mitt hus, men i går natt blev hon bortrövad av hans mördare, och de har nog fört henne med sig hit ut till fartyget."
   "Finns herr Arnes mördare ombord på mitt fartyg?" sa skepparen förfärad.
   "Du ser, att jag är en enkel och svag man," sa Torarin. "Min ena arm är lam och därför är jag rädd för att kasta mig ut i något farligt företag. Jag har vetat vilka herr Arnes mördare var i ett par veckor , men jag har inte vågat försöka ta hämnd på dem. Men eftersom jag har tigit, har de kommit undan nu och har dessutom fått tillfälle att föra med sig jungfrun. Och nu har jag sagt att jag inte vill ha något mer att ångra i denna sak. Jag vill åtminstone försöka rädda den unga jungfrun."
   "Om herr Arnes mördare är här på skeppet, varför kommer då inte stadsvakten hit ut och griper dem?"
   "Jag har bett och talat med dem hela natten och morgonen," sa Torarin, "men vakten vågar sig inte hit ut. Den säger att här finns hundra legoknektar ombord, och vakterna vågar inte ta upp striden med dem. Då tänkte jag att jag fick väl i Guds namn fara ensam hit ut och be dig att du hjälper mig att skaffa fram jungfrun, eftersom jag vet att du är en from man."
   Men skepparen brydde sig inte om att svara honom om jungfrun. Han tänkte bara på det andra. "Hur kan du veta att mördarna är här ombord?" sa han.
   Torarin pekade på en stor kista av ek, som stod mellan roddarbänkarna.
   "Jag har sett den kistan för ofta i herr Arnes hem för att ta miste på den," sa han. "I den ligger herr Arnes penningar, och där hans penningar finns, där finns väl också hans mördare."
   "Den där kistan tillhör sir Archie och hans båda vänner sir Reginald och sir Filip," sa skepparen.
   "Ja," sa Torarin och såg fast på skepparen, "det är så. Den tillhör sir Archie och sir Filip och sir Reginald."
   Skepparn stod tyst en stund och såg sig om åt alla sidor.
   "När tror du att det blir islossning här i viken?" sa han till Torarin.
   "Det är underligt här i år," sa Torarin. "I den här viken brukar isen gå upp tidigt eftersom det går en stark ström här. Men som det nu är får du akta dig så att du inte blir skruvad upp på land då isen kommer i rörelse."
   "Jag tänker inte på annat," sa skepparen.
   Han stod åter tyst en stund. Han vände ansiktet ut mot havet. Morgonsolen blänkte högt på himlen, och vågorna återkastade dess glans. Fram och åter färdades de fria skeppen, och sjöfåglarna kom flygande söderifrån med glädjeskrik. Fiskarna höll sig i vattenbrynet, de gjorde höga språng och kastade sig glittrande upp ur vattnet, som om de var yra efter fångenskapen under isen. Måsarna, som hade hållit sin jakt ute vid iskanten, kom i stora flockar in mot land för att jaga på de kända platserna.
   Skepparen kunde inte uthärda denna syn. "Är jag någon vän till mördare och missdådare?" sa han. "Skall jag blunda och inte se varför Gud håller havets portar stängda för mitt fartyg? Skall jag dö för de brottslingar som har tagit sin tillflykt hit?"
   Och skepparen gick bort och sa till sitt folk: "Nu vet jag varför vi måste ligga innestängda, då alla andra fartyg går ut till havs. Det är för att vi har mördare och brottslingar ombord."
   Sedan gick skepparen till de skotska legoknektarna, som ännu låg och sov i skeppsrummet. "Käre," sa han till dem, "håll er stilla ännu en stund, oavsett vad ni kan få höra för rop eller oväsen ombord! Vi måste följa Guds bud och inte tåla brottslingar bland oss. Om ni lyder mig så lovar jag att jag skall sätta in kistan där herr Arnes penningar finns till er och ni skall få dela upp dem mellan er."
   Men till Torarin sa skepparen: "Gå ner till släden och kasta ut din fisk på isen! Nu skall du få annan last att frakta."
   Därpå bröt sig skepparen och hans folk in i den kajuta, där sir Archie och hans vänner sov. Och de kastade sig över dem, medan de ännu låg i sin sömn, för att binda dem.
   Och då de tre skottarna försökte att försvara sig, slog de dem hårt med sina yxor och handspakar, och skepparen sa till dem: "Ni är mördare och brottslingar. Hur trodde ni, att ni skulle komma undan ert straff? Vet ni inte att det är för er skull som Gud håller havets portar stängda?"
   Då ropade de tre männen högt på sina kamrater, att de skulle komma och hjälpa dem.
   "Ni skall inte kalla på dem," sa skepparen. "De kommer inte. De har fått herr Arnes penningar att dela, och de håller på att mäta upp silvermynt i sina hattar. För dessa penningars skull har allt det onda skett, och för dessa penningars skull kommer nu straffet över er."
   Innan Torarin hade hunnit att lasta fisken ur släden, kom skepparen och hans folk ner till honom på isen. Mellan sig förde de tre män, som var väl fängslade. De var svårt misshandlade och hjälplösa av sina skador.
   "Gud har inte behövt kalla på mig förgäves," sa skepparen. "Så snart som jag har förstått hans vilja, har jag åtlytt den."
   De lade fångarna på Torarins släde, och Torarin körde med dem genom trånga vikar och sund, där isen ännu låg fast, in till Marstrand.
   Men frampå eftermiddagen stod skepparen på den höga skansen av sitt fartyg och skådade mot havet. Allting var sig ännu likt runtomkring fartyget, och ismuren framför fartyget fortsatte att torna upp sig allt högre.
   Då såg skepparen, hur en lång rad av människor kom tågande ut till hans skepp. Det var alla kvinnor från Marstrand, unga och gamla. De bar alla sorgdräkt och med sig hade de unga gossar som bar en bår.
   Då de kom fram till galeasen, sa de till skepparen:
   "Vi har kommit hit för att hämta en ung jungfru, som är död. Dessa mördare har bekänt att hon gav sitt liv för att de inte skulle undkomma, och nu har vi, alla kvinnor i Marstrand, gått ut för att hämta henne till vår stad med all den heder, som hon är värdig."
   Då blev Elsalill funnen och förd ner på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden grät över den unga jungfrun, som hade älskat en brottsling och gett sitt liv för att förråda den hon älskade.
   Men allt eftersom kvinnorna gick fram så bröt storm och vågor in bakom dem och vräkte upp isen där de nyss hade vandrat, så att, när de var framme vid Marstrand med Elsalill, stod alla havets portar öppna.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/18.html