Sir Archies flykt

ELSALILL KOM IN I KÄLLARSALEN, insvept i sin långa kappa, och gick fram till ett bord där sir Archie satt och drack med sina vänner. En mängd gäster satt bänkade utmed borden i källarsalen, men Elsalill brydde sig inte om alla de undrande blickar som kastades efter henne då hon gick och satte sig vid sidan av den som hon höll kär. Hon tänkte bara att under de sista ögonblick, som sir Archie ännu hade sin frihet ville hon vara tillsammans med honom.
   Då sir Archie såg Elsalill komma för att ta plats bredvid honom steg han upp och satte sig med henne vid ett bord som stod långt nere i salen, undangömt bakom en pelare. Hon kunde se att han inte tyckte om att hon hade kommit till honom ute på en källare som det inte var vanligt att unga jungfrur besökte.
   "Jag har inget långt ärende att säga er, sir Archie," sa Elsalill, "men däremot måste ni få veta att jag inte tänker följa er över havet till ert land."
   Då sir Archie hörde Elsalill säga detta, blev han förfärad eftersom han var rädd att om han förlorade Elsalill, så skulle de onda tankarna åter ta honom i sitt våld.
   "Varför vill du inte följa mig, Elsalill?" sa sir Archie.
   Elsalill satt blek som en död. Hennes tankar var så förvirrade att hon knappt visste vad hon svarade honom.
   "Det är ingen bra idé att följa en landsknekt," sa hon. "Ingen vet om en sådan håller löften om att vara trogen."
   Innan sir Archie hann svara kom en sjöman in i källarsalen.
   Han gick fram till sir Archie och sa till honom att han var utsänd av skepparen på den stora galeasen som låg infrusen bakom Klöverön. Nu bad skepparen att sir Archie och alla hans män skulle göra i ordning sin packning denna kväll och komma ombord. Stormen hade tagit vid på nytt, och havet började synas långt borta i väster. Det var möjligt att de skulle ha öppen väg över till Skottland före gryningen.
   "Du hör vad han säger," sa sir Archie till Elsalill. "Vill du följa med mig?"
   "Nej," sa Elsalill, "jag vill inte följa er."
   Men inom sig blev hon mycket glad eftersom hon tänkte: "Nu kan det faktiskt hända att han reser härifrån, innan vakterna hinner komma och gripa honom."
   Sir Archie reste sig och gick bort till sir Filip och sir Reginald och talade om budskapet. "Gå ni före mig hem till härbärget," sa han, "och ordna med allt! Jag måste tala ännu ett par ord med Elsalill."
   Då Elsalill såg att sir Archie kom tillbaka till henne slog hon ut med händerna som för att visa bort honom. "Varför kommer ni tillbaka, sir Archie?" sa hon. "Varför skyndar ni inte ner till havet så snabbt som era fötter kan bära er?"
   Hon hade en så stor kärlek till sir Archie. Visst hade hon förrått honom för sin kära fostersysters skull, men hon önskade inget hellre än att han skulle komma undan.
   "Nej, jag vill först be dig än en gång att du måste komma med mig," sa sir Archie.
   "Det vet ni väl ändå, sir Archie, att jag inte kan följa er," sa Elsalill.
   "Varför kan du inte det?" sa sir Archie. "Du är en så ensam och fattig tös att ingen frågar efter vad som blir av dig. Men om du kommer med mig, skall jag göra dig till en mäktig fru. Jag är en förnäm man i mitt eget land. Du skall få gå klädd i silke och guld, och du skall få bli den som börjar dansen i kungens hov."
   Elsalill darrade av ängslan över att han dröjde hos henne, fastän han ännu hade chansen att fly. Hon hade knappt ro att svara honom: "Ge dig av, sir Archie! Ni skall inte dröja längre för att be mig."
   "Jag vill säga dig något, Elsalill," sa sir Archie och talade till henne med allt svagare röst. "När jag först såg dig då tänkte jag bara på att lura och locka dig. Till en början lovade jag dig slott och guld, men det var bara på skämt. Men ända sedan i förrgår kväll har jag menat det ärligt med dig. Och nu är det min vilja och önskan att göra dig till min hustru. Du kan lita på mig, så sant som jag är en ädling och en krigare."
   Just då hörde Elsalill, att vapenklädda män tågade fram på torget utanför källaren. "Om jag följer honom nu," tänkte hon, "så kan han fortfarande komma undan. Jag drar honom i fördärvet om jag nekar. Det är för min skull han blivit sittande här så länge att vakten hinner gripa honom. Men däremot kan jag inte följa den, som har mördat min familj."
   "Sir Archie," sa Elsalill, och hon hoppades, att hon skulle kunna skrämma honom. "Hör ni inte, att det kommer vapenklädda män tågande över torget?"
   "Jo, jag hör," sa sir Archie, "det har väl varit något slagsmål på en krog. Bli inte orolig du, Elsalill! Det är bara några fiskare som ha kommit i gräl om väder och vind."
   "Sir Archie," sa Elsalill, "hör ni inte att de stanna utanför rådhuset?"
   Elsalill skalv från topp till tå, men sir Archie märkte det inte utan var alldeles lugn.
   "Var skulle de annars stanna?" sa sir Archie. "De måste ju föra hit bråkstakaran för att sätta in dem i häktet i rådhuset. Lyssna inte efter dem, Elsalill, utan lyssna på mig som ber dig följa mig över havet!"
   Men Elsalill försökte än en gång att skrämma sir Archie.
   "Sir Archie," sa hon, "hör ni inte hur knektarna komma nerför trappan till rådhuskällaren?"
   "Jo, jag hör," sa sir Archie, "de kommer väl hit för att tömma en kanna öl, sedan de ha satt sina fångar i säkert förvar. Tänk inte på dem, Elsalill, utan tänk på att i morgon far du och jag på det fria havet till mitt kära fädernesland!"
   Men Elsalill var blek som ett lik, och hon darrade så att hon knappt kunde tala.
   "Sir Archie," sa hon, "ser ni inte hur de talar med värdinnan däruppe vid disken? De frågar nog henne om någon av dem som de söker finns härinne."
   "De kommer väl överens med henne om att hon skall blanda till en stark och varm dryck åt dem i denna stormiga natt," sa sir Archie. "Du skall inte darra och skälva så smycket, Elsalill. Du behöver inte vara rädd för att följa med mig. Jag säger dig, att om min fader tänkte gifta bort mig med den ädlaste fröken i vårt land, skulle jag säga nej till henne. Res du med mig över havet i full trygghet, Elsalill! Du skall färdas mot den största lycka och glädje."
   Det samlades allt flera knektar nere vid dörren, och Elsalill kunde inte hålla sig längre för ängslans skull. "Jag kan inte se detta, att de kommer och griper honom," tänkte hon. Hon lutade sig mot sir Archie och viskade till honom:
   "Hör ni inte, sir Archie, att knektarna frågar värdinnan om herr Arnes mördare finns här i salen ?"
   Då kastade sir Archie en blick framåt rummet och såg på landsknektarna, som talade med värdinnan. Men han stod inte upp för att fly, som Elsalill hade väntat, utan han böjde sig ner och såg Elsalill djupt in i ögonen. "Är det du, Elsalill, som har känt igen mig och förrått mig?" frågade han.
   "Jag har gjort det för min kära fostersysters skull, för att hon skulle få ro i sin grav," sa Elsalill. "Gud vet vad det kostade mig att göra det. Men fly nu, sir Archie! Det finns ännu tid. De har inte spärrat alla dörrar och förstugor ännu."
   "Du vargunge!" sa sir Archie. "Då jag första gången såg dig på bryggorna, tänkte jag, att jag borde dräpa dig."
   Men Elsalill lade sin hand på hans arm. "Fly, sir Archie! Jag kan inte sitta stilla och se när de kommer och griper er. Vill ni inte fly utan mig så skall jag i Guds namn följa er. Men sitt inte stilla här längre för min skull, sir Archie! Allt vad ni vill skall jag göra för er, bara ni räddar ert liv."
   Men sir Archie var nu mycket ilsken, och hans röst var hånfull när han talade till Elsalill.
   "Nu får du aldrig, jungfru, vandra i guldstickade skor genom stora slottsgemak. Nu får du stanna här i Marstrand och rensa sill i hela ditt liv. Aldrig får du en man, som har slott och län. Elsalill. Din man kommer att vara en fattig fiskare, och din bostad blir en koja på ett kalt skär."
   "Hör ni inte hur de sätter ut vakter vid alla dörrar och fäller lansar framför ingångarna?" frågade Elsalill. "Varför skyndar ni er inte härifrån? Varför flyr ni inte ner på isen och gömmer er på ett skepp?"
   "Jag flyr inte, därför att jag tycker om att sitta och tala med dig, Elsalill," sa sir Archie. "Tänker du på att det är slut nu med all glädje för dig, Elsalill? Tänker du på, att nu är det slut för mig att hoppas på att jag någonsin skulle kunna återbetala min skuld?"
   "Sir Archie," viskade Elsalill och reste sig upp i sin förskräckelse, "nu är knektarna färdiga. Nu kommer de för att gripa er. Skynda er att fly! Jag skall komma till er ute på skeppet, sir Archie, om ni bara flyr."
   "Du behöver inte vara så rädd, Elsalill," sa sir Archie. "Vi har ännu litet tid kvar att tala med varandra. Knektarna tänker inte kasta sig över mig härinne, där jag kan försvara mig. De tänker fånga mig i den trånga källartrappan. Där tänker de spetsa mig på sina långa spjut. Det är ju det här du alltid har önskat mig, Elsalill."
   Ju räddare Elsalill visade sig, desto lugnare blev sir Archie. Hon fortsatte att be om att han skulle fly, men han skrattade åt henne.
   "Du skall inte vara så säker, jungfru, att knektarna kan fånga mig. Jag har hamnat i värre faror än den här och kommit undan. Det var värre för mig för några månader sedan i Sverige. Det var några lögnhalsar, som hade sagt till kung Johan, att hans skotska garde inte var honom troget. Och kungen trodde dem. Han lät sätta de tre anförarna i tornet, och deras knektar sände han ur sitt rike och lät bevaka dem ända tills de passerat gränsen."
   "Fly, sir Archie, fly!" bad Elsalill.
   "Du skall inte vara orolig för mig, Elsalill," sa sir Archie och skrattade hårt. "I kväll är jag mig lik igen, nu är jag åter mitt gamla jag. Nu ser jag inte mer den unga jungfrun för mina ögon. Då klarar jag mig nog. Jag skall berätta för dig om de tre, som satt i kung Johans fängelse. De smög ut ur tornet en natt, då väktarna var berusade, och sprang sin väg. Sedan flydde de mot gränsen. Men så länge som de vandrade i den svenske kungens land, vågade de inte förråda vilka de var. Det enda de kunde göra, Elsalill, var att skaffa sig dräkter av ludet skinn och säga att de var garvargesäller som gick genom landet för att söka efter arbete."
   Nu började Elsalill märka hur förändrad sir Archie var mot henne. Och hon förstod att han hatade henne sedan han hade fått veta att hon hade förrått honom.
   "Tala inte så, sir Archie!" sa Elsalill.
   "Varför skulle du svika mig då jag litade på dig som mest?" sa sir Archie. "Nu är jag åter sådan, som jag var förut. Nu bryr jag mig inte om att spara någon. Och nu skall du få se att allt åter kommer att gå mig väl som det har gjort förr i världen. Var vi inte illa ute, jag och mina kamrater, då vi äntligen hade genomkorsat Sverige och kom hit ner till kusten? Vi hade inte pengar, så att vi kunde köpa oss hederliga kläder. Vi hade inte pengar, så att vi kunde betala för överfart till Skottland. Vi kunde inte göra annat, än inbrott i Solberga prästgård."
   "Tala inte mer om detta!" sa Elsalill.
   "Jo, nu skall du få höra allt, Elsalill," sa sir Archie. "Det är en sak som du inte vet, och det är att det första vi gjorde när vi var inne i prästgården var att gå fram till herr Arne. Vi väckte honom och sa till honom, att han skulle ge oss penningar. Om han gjorde det frivilligt skulle vi inte skada honom. Men herr Arne anföll oss, och då måste vi fälla honom. Och sedan vi hade dödat honom, måste vi fälla allt hans folk."
   Elsalill avbröt inte sir Archie mera, men det blev tomt och kallt i hennes hjärta. Hon ryste då hon såg och hörde sir Archie, eftersom när han talade, fick han ett grymt och blodtörstigt utseende. "Vad har jag tänkt göra?" tänkte hon. "Har jag varit galen och älskat den som har mördat alla de mina? Bör Gud förlåta mig min synd!"
   "När vi trodde att alla var döda," sa sir Archie, "släpade vi ut den tunga penningkistan ur huset. Sedan tände vi eld vid utsidan så att människor skulle tro att herr Arne hade brunnit inne."
   "Jag har älskat en varg i skogen," sa Elsalill till sig själv. "Och honom har jag velat rädda från sitt straff!"
   "Men vi for ner på isen och flydde utåt havet," fortsatte sir Archie. Vi var inte rädda så länge som vi såg elden flamma mot skyn, men då vi såg den avta, blev vi skrämda. Vi förstod att det hade kommit folk till gården som hade släckt eldsvådan och att vi skulle bli förföljda. Då körde vi tillbaka mot land där vi hade sett en åmynning med svag is. Vi lyfte av penningkistan från släden och körde framåt tills isen brast under hästen. Då lät vi den drunkna och sprang själva åt sidan. Om du var annat än en jungfru, Elsalill, skulle du förstå att det krävdes snabba beslut. Vi hade skött oss som män."
   Nu höll sig Elsalill stilla. Hon satt och kände en svidande värk i sitt hjärta. Men sir Archie hatade henne och var glad att plåga henne. "Efter det tog vi våra skärp och fäste dem vid kistan och började dra. Men då kistan gjorde märken i isen gick vi i land, kvistade av en gran och lade granris under kistan. Sedan tog vi av oss våra skor och gick bort över isen utan att lämna spår efter oss."
   Sir Archie stannade upp för att kasta en hånfull blick på Elsalill.
   "Trots att allt det här hade gått så bra, var vi ändå illa ute. Vart vi än kom i våra blodiga kläder skulle vi bli igenkända och gripna. Men hör på nu, Elsalill, så att du kan säga det till alla dem, som vill göra sig besväret att följa efter oss, så att de förstår att vi inte är av den sort som det är lätt att fånga! Lyssna nu. När vi kom gående över isen här fram mot Marstrand, mötte vi våra landsmän och kamrater på havet. Samma män som kung Johan hade sänt ut ur sitt land. De hade inte kunnat lämna Marstrand för isens skull, och de hjälpte oss i vår nöd, så att vi fick kläder. Efter det har vi kunnat gå omkring utan fara här i Marstrand. Och ingen fara skulle ha varit över oss nu, om inte du hade varit trolös och svikit mig."
   Elsalill satt stilla. Det här var en för stor sorg för henne. Hon kunde knappt känna att hennes hjärta slog.
   Men sir Archie sprang upp och utropade:
   "Och inget ont skall hända oss i denna kväll heller. Det skall du bli vittne till, Elsalill."
   I detsamma grep han Elsalill med båda sina händer och lyfte upp henne. Och med Elsalill framför sig som en sköld sprang sir Archie genom källarsalen ner mot utgången. Och knektarna, som var utsatta att vakta vid dörren sträckte sina långa spjut mot honom, men de vågade inte använda dem av fruktan att såra Elsalill.
   Då sir Archie kom in i den trånga trappan och förstugan, sträckte han Elsalill framför sig på samma sätt. Och hon skyddade honom bättre än det bästa harnesk, eftersom knektarna, som stod uppställda där, inte kunde använda sina vapen. På det här sättet fortsatte han ett långt stycke uppför trappan och Elsalill kände himlens fria väder blåsa mot dem.
   Men Elsalill hade ingen kärlek mer för sir Archie, utan fylldes av det dödligaste hat, och hon tänkte bara på att han var en ond mördare. Och då hon nu såg att hon skyddade honom med sin kropp så att han var nära att undkomma, sträckte hon ut sin hand och drog till sig ett av spjuten, som knektarna höll och riktade det mot sitt hjärta. "Nu vill jag tjäna min fostersyster så, att det här äntligen får ett slut," tänkte Elsalill. Och vid nästa steg som sir Archie tog uppåt trappan, trängde spjutet in i Elsalills hjärta.
   Men då stod sir Archie redan överst på trappan. Och krigsknektarna föll tillbaka då de såg att en av dem hade sårat jungfrun. Och sir Archie sprang förbi dem.
   Då sir Archie kom ut på torget, hörde han härskri från en gränd och rop på skotska: "Till hjälp! Till hjälp! För Skottland! För Skottland!"
   Det var sir Filip och sir Reginald, som hade samlat de skotske och nu kom för att undsätta honom.
   Och sir Archie sprang mot dem och ropade med hög röst: "Hitåt! Hitåt! För Skottland! För Skottland!"

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/16.html