På bryggorna

DEN FATTIGA JUNGFRUN, som hade blivit räddad undan blodbadet, hade Torarin tagit med sig ut till Marstrand. Han hade fattat ett så stort medlidande med henne, att han hade erbjudit henne att bo i hans trånga koja och dela mat med honom och hans mor.
   "Detta är det enda jag kan göra för herr Arne," tänkte Torarin, "som ersättning för alla de gånger han har köpt min fisk och låtit mig äta vid sitt bord."
   "Oavsett hur enkelt och fattigt jag har det," tänkte Torarin, "är det bättre för jungfrun att hon följer med mig ut till staden, än att hon stannar härinne bland bönderna. I Marstrand bor det många rika borgare och den unga jungfrun kan kanske få anställning hos en av dem och få en bra lön."
   De första dagarna sedan jungfrun hade kommit till staden satt hon och grät från morgon till kväll. Hon jämrade sig över herr Arne och hans folk och hon klagade över att hon hade mist alla dem som stod henne nära. Mest av allt jämrade hon sig över sin fostersyster och sade att hon önskade att hon inte hade smitit undan så att hon hade fått följa henne i döden.
   Torarins mor sa ingenting om detta så länge sonen var hemma. Men då han hade rest iväg på sina resor igen sa hon en morgon till jungfrun:
   "Inte är jag så rik, Elsalill, att jag kan ge dig mat och kläder för att du skall få sitta med händerna i knät och vara ledsen. Nu skall du följa med mig ned på bryggorna och lära dig att rensa fisk!"
   Då gick Elsalill med henne ned på bryggorna och stod hela dagen bland de andra fiskrenserskorna och arbetade.
   Men de flesta kvinnorna på bryggorna var unga och glada. De började tala med Elsalill och frågade henne varför hon var så ledsen och tyst.
   Då började Elsalill berätta för dem om de äventyr hon hade råkat för, bara tre nätter tidigare. Hon talade om de tre rövarna som hade trängt in i stugan genom vindhålet i taket och mördat alla som stod henne nära i livet.
   Då Elsalill berättade detta föll en svart skugga ned över bordet där hon arbetade. Och då hon såg upp stod tre förnäma herrar framför henne. De bar breda hattar med långa plymer och sammetskläder med stora puffar, som var sydda med trådar av silke och guld.
   Det var en av dem som verkade vara den förnämste. Han var mycket blek. Skägget var avrakat, och ögonen låg djupt inne. Det såg ut som om han nyss hade varit sjuk. Men annars verkade han vara en lustig och djärv kavaljer som gick omkring på de soliga bryggorna för att låta folk se på hans vackra kläder och hans vackra ansikte.
   Elsalill slutade med både arbete och berättelse. Hon stod med öppen mun och uppspärrade ögon och betraktade honom. Och han smålog mot henne.
   "Vi har inte komna hit för att skrämma dig, jungfru," sa han, "utan vi ber dig att du också låter oss lyssna på din berättelse."
   Den fattiga Elsalill! Aldrig hade hon sett en sådan man i hela sitt liv. Hon tyckte inte att hon kunde tala inför honom. Hon bara teg och såg ner på sitt arbete.
   Då började den främmande än en gång: "Låt oss inte skrämma dig, jungfru! Vi är skottar som har varit i tjänst hos kung Johan av Sverige i ungefär tio år, men nu ha vi fått avsked och tänker resa hem. Vi har kommit till Marstrand för att finna en skepp som kan ta oss till Skottland, men när vi kom hit, låg alla sund och fjordar frusna, och här måste vi nu stanna och vänta. Vi har ingenting att sysselsätta oss med, och därför driver vi fram över bryggorna för att träffa människor. Vi skulle vara glada, jungfru, om du lät oss höra din berättelse."
   Elsalill förstod, att han talade så länge, för att hon skulle hinna återfå sitt lugn. Slutligen tänkte hon för sig själv: "Du bör väl visa att du inte är för enkel för att tala med en hög herre, Elsalill! Du är ju en jungfru av fin familj och inte en fiskartös."
   "Jag talade bara om det stora blodbadet i Solberga prästgård," sa Elsalill. "Det är många som kan berätta om det."
   "Ja," sa den främmande, "men jag visste inte förrän nu att någon av herr Arnes folk hade kommit undan levande."
   Då berättade Elsalill än en gång om de vilda rövarnas framfart. Hon talade om hur de gamla drängarna hade samlat sig kring herr Arne för att försvara honom och hur herr Arne själv hade ryckt sitt svärd från väggen och trängt in på rövarna, men dessa hade besegrat dem alla. Och den gamla prästfrun hade tagit upp sin mans svärd och gått mot rövarna, men henne hade de bara skrattat åt och fällt henne till marken med ett vedträ. Och alla de andra kvinnorna hade krupit undan på ugnsmuren, men då männen var döda, kom mördarna och gav sig på dem och dödade dem. "Den sista, som de dödade," sa Elsalill, "var min kära fostersyster. Hon bad och bönade för sitt liv och två av dem ville låta henne leva, men den tredje sade att alla måste dö, och han stack sin kniv i hennes hjärta."
   Så länge som Elsalill talade om mord och blod stod de tre männen stilla framför henne. De bytte inte en blick med varandra, men deras öron blev långa av att lyssna och deras ögon gnistrade, och ibland drogs deras läppar isär, så att tandraderna lyste fram.
   Elsalill stod med ögonen fulla av gråt. Inte en enda gång såg hon upp medan hon talade. Hon såg inte att mannen framför henne hade ögon och tänder som en varg. Först då hon hade slutat att tala torkade hon sina ögon och såg upp till honom.
   Men då han mötte Elsalills blick förändrade sig hans ansikte genast.
   "Eftersom du har sett mördarna så tydligt, jungfru," sa han, "skulle du väl genast känna igen dem om du mötte dem?"
   "Inte har jag sett dem annat än i skenet av de brinnande vedträn som de ryckte ur spisen för att lysa med under mördandet," sa Elsalill, "men nog skulle jag med Guds makt känna igen dem. Och jag ber Gud alla dagar, att jag måste möta dem."
   "Vad menar du med detta, jungfru?" undrade främlingen. "Är det inte sant, att de mordiska vandrarna är döda?"
   "Jo, jag vet det väl," sa Elsalill. "Bönderna som jagade dem följde deras spår ifrån prästgården och fram till en vak i isen. Ända dit såg de spår av slädmedar på den blanka isen, spår av hästhovar, spår av människor som hade burit hårda, järnbeslagna skor. Men från vaken ledde inga spår vidare över isen, utan därför trodde bönderna, att alla var döda."
   "Tror inte du, Elsalill, att de är döda?" frågade främlingen.
   "Jo, jag tror väl att de har drunknat," sa Elsalill, "och ändå ber jag till Gud varje dag att de måste ha undkommit. Jag säger så här till Gud: 'Låt det vara så att de bara har kört ner hästen och släden i vaken, men att de själva har undkommit!'"
   "Varför vill du det, Elsalill?" frågade främlingen.
   Den späda jungfrun Elsalill kastade tillbaka huvudet och hennes ögon lyste. "Jag vill väl att de ska leva så att jag kan hitta dem och gripa dem. Jag vill att de skall leva så att jag får slita hjärtat ur bröstet på dem. Jag vill att de skall leva så att jag får se deras kroppar styckade i fyra delar och fästa på steglet."
   "Hur skall du orka med allt det där?" sa främlingen. "Du är ju bara en svag liten jungfru."
   "Om de levde," sa Elsalill, "då skulle nog jag skaffa dem deras straff över huvudet. Hellre skulle jag gå i döden än låta dem undkomma. De bör vara starka och väldiga, det vet jag, men inte skulle de kunna undkomma mig."
   Då log främlingen åt henne, men Elsalill stampade med foten.
   "Om de levde, då skulle jag väl minnas att de har tagit ifrån mig mitt hem så att jag nu bara är en fattig tös som måste stå ute i kylan på bryggan och rensa fisk. Jag skulle minnas att de har dödat alla de som stod mig nära, och mest skulle jag komma ihåg den som drog ner min fostersyster från muren och dödade henne, hon som var tillgiven mot mig."
   Men då den lilla späda jungfrun blev så arg, började de tre skotska krigarna att skratta. De var så fulla i skratt att de gick sin väg för att Elsalill inte skulle bli förargad. De gick över hamnen uppåt en trång gränd som ledde till torget. Men långt efter att de var ur sikte hörde Elsalill hur de skrattade med full hals, hånfullt och gällt.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/05.html