I rådhuskällaren. IV

Sir Archie kom ut ur källarsalen och gick fram genom den smala gången. Nu var lyktan, som hängde i taket, åter tänd, och i dess sken såg han att en ung jungfru stod och stödde sig mot väggen.
   Hon var så blek och hon stod så stilla, att sir Archie blev rädd och tänkte: "Nu äntligen står den döda, som förföljer mig hela dagarna, framför mig."
   Då sir Archie gick förbi Elsalill, lade han sin hand på hennes för att få veta om det verkligen var en död, som stod där. Och handen var så kall att han inte kunde säga om den tillhörde en död eller en levande.
   Men då sir Archie rörde vid Elsalills hand, ryckte hon tillbaks den, och då kände sir Archie igen Elsalill.
   Han trodde, att hon hade kommit dit för hans skull, och han blev mycket glad över att få se henne. I samma ögonblick for en tanke igenom honom: "Nu vet jag vad jag skall göra, för att den döda bör bli försonad och sluta upp med att förfölja mig."
   Han tog Elsalills händer mellan sina och förde dem upp till sina läppar. "Gud signe dig, därför att du har kommit till mig i kväll, Elsalill!" sa han.
   Men Elsalills hjärta var så bedrövat. Gråten gjorde att hon inte kunde säga ens så mycket som behövdes för att tala om för sir Archie att hon inte hade gått dit för att träffa honom.
   Sir Archie stod tyst en lång stund, men han höll Elsalills händer mellan sina hela tiden. Och ju längre han stod på det här sättet, desto klarare och vackrare blev hans ansikte.
   "Elsalill," sa sir Archie, och han talade med mycket högtidlighet. "Under flera dagar har jag inte kommit till dig, därför att jag har varit plågad av svåra tankar. De har aldrig gett mig ro och jag trodde att jag var på väg att mista förståndet. Men i kväll har det blivit bättre för mig, och jag ser inte längre bilden som plågade mig. Och då jag hittade dig härute, sa mig mitt hjärta vad jag skulle göra för att komma ifrån min plåga för evig tid."
   Han böjde sig ned för att han skulle kunna se Elsalill in i ögonen, men då hon stod med slutna ögonlock, fortsatte han:
   "Du är arg på mig, Elsalill, därför att jag inte har kommit till dig på flera dagar. Men jag har inte kunnat komma, därför att då jag såg dig påmindes jag mycket mer om det som plågade mig. Då jag såg dig, måste jag tänka ändå mer på en ung jungfru som jag behandlat illa. Annars har jag behandlat många människor illa, Elsalill, men mitt samvete förföljer mig inte för något annat än det som jag har begått mot den unga jungfrun."
   Då Elsalill fortfarande teg, tog han åter hennes händer och drog upp till sina läppar och kysste dem.
   "Hör nu, Elsalill, vad mitt hjärta sa till mig, då jag fick se, att du stod härute och väntade mig! 'Du har skadat en jungfru,' sa det, 'därför skall du gottgöra en annan, för det du har låtit henne lida. Du skall ta henne till din hustru, och du skall vara så snäll mot henne att hon aldrig får känna sorg. Du skall skänka henne en sådan trohet att du älskar henne mer på den sista dagen, som du lever, än på din bröllopsdag.'"
   Elsalill stod kvar på samma sätt med nedslagna ögon. Då lade sir Archie handen på hennes huvud och reste upp det. "Jag måste veta, Elsalill, om du hör vad jag säger," sa han.
   Då såg han att Elsalill grät så häftigt att stora tårar trillade utför kinderna.
   "Varför gråter du, Elsalill?" frågade sir Archie.
   "Jag gråter, sir Archie," sa Elsalill, "därför att jag älskar er alldeles för mycket."
   Då flyttade sig sir Archie än närmare Elsalill och lade sin arm om hennes midja. "Hör du hur stormen tjuter därute?" sa han. "Det betyder att havet snart går upp och att skepp och fartyg åter kommer att kunna färdas över till mitt hemland. Säg mig nu, Elsalill, om du vill följa mig över dit, så att jag kan få göra gott mot dig vad jag har gjort ont mot en annan?"
   Sir Archie ställde sig att viska vid Elsalill om det ljuvliga liv, som väntade henne, och Elsalill började tänka för sig själv: "Ack, om jag inte visste vad ont han har gjort! Då skulle jag följa med honom och leva lyckligt med honom."
   Sir Archie ställde sig allt närmare och då Elsalill tittade upp såg hon att hans ansikte var böjt över henne och att han var nära att kyssa henne på pannan. Då kom hon ihåg den döda, som nyss hade varit hos henne och kysst henne. Hon slet sig lös från sir Archie och sa: "Nej, sir Archie, jag kommer aldrig att följa er."
   "Jo," sa sir Archie, "du måste följa mig, Elsalill, annars dras jag ner till min undergång."
   Han började viska allt ömmare ord till jungfrun, och hon tänkte ännu en gång för sig själv: "Vore det inte mera behagligt för Gud och människor, om han fick gottgöra sitt onda liv och bli en hederlig man? Vem har väl nytta av att han blir straffad och dödad?"
   Då Elsalill började tänka så, kom ett par män gående, på väg in i källarsalen. Då sir Archie märkte att de kastade nyfikna blickar på honom och jungfrun sa han till henne:
   "Kom, Elsalill, så skall jag följa dig hem! Jag vill inte att någon skall se att du har kommit till mig i källarsalen."
   Då tittade Elsalill upp, som om hon plötsligt kom ihåg att hon skulle göra något viktigare än att lyssna till sir Archie. Men hennes hjärta plågade henne då hon tänkte på att förråda hans brott. "Om du utlämnar honom till bödeln, då går jag sönder," sa hennes hjärta till henne. Och sir Archie drog jungfruns kappa tätare omkring henne och förde henne ut på gatan. Sedan gick han med henne ända upp till Torarins stuga. Och hon märkte att varje gång då stormen kom brusande mycket hårt mot dem, ställde han sig framför henne och skyddade henne.
   Elsalill tänkte hela tiden, medan de gick: "Min döda fostersyster visste inte om det här, att han ville gottgöra sitt brott och bli en god människa."
   Sir Archie viskade fortfarande de ljuvaste ord i Elsalills öra. Och ju längre Elsalill lyssnade till honom, desto säkrare blev hon på sin sak.
   "Det var antagligen för att jag skulle få höra sir Archie viska sådana ord i mitt öra som min fostersyster lockade ut mig," tänkte hon. "Hon älskar mig så högt. Hon vill att jag skall vara lycklig och inte olycklig."
   Och då de stannade utanför kojan, frågade sir Archie Elsalill än en gång om hon ville följa honom över havet. Och Elsalill svarade, att med Guds hjälp skulle hon följa med honom på hans resa.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/14.html