I rådhuskällaren. I

      VÄRDINNAN PÅ RÅDHUSKÄLLAREN i Marstrand slog en morgon upp dörrarna för att sopa trappan och förstugan. Då såg hon en ung jungfru sitta på ett av trappstegen och vänta. Hon var klädd i en vid, grå klädnad, som var fästad med ett bälte om livet. Håret var ljust och det var varken uppsatt eller flätat, utan hängde rakt ner på ömse sidor om ansiktet.
   Då dörren slogs upp, reste hon sig och gick utför trappan ner i förstugan, men värdinnan tyckte, att hon gick, som hade hon vandrat i sömnen. Hela tiden höll hon ögonlocken sänkta och armarna hårt slutna intill kroppen. Ju närmare hon kom, desto mer förvånades värdinnan över att hon var så smal och finlemmad. Även hennes ansikte var vackert, men det var tunt och genomskinligt, som om det hade varit format av sprött glas.
   Då hon kom fram till värdinnan undrade hon om där fanns någon plats som hon kunde sköta, och bad att få ett arbete.
   Då tänkte värdinnan på alla de vilda karlar som brukade sitta och dricka öl och vin i krogrummet om kvällarna, och hon kunde inte hjälpa att hon log. "Nej, här hos oss finns ingen plats för en så liten jungfru som du," sa hon.
   Jungfrun varken lyfte upp ögonen eller gjorde den minsta rörelse annars, men hon bad på nytt att få ett arbete. Hon begärde varken mat eller lön, sa hon, bara att få något att göra.
   "Nej," sa värdinnan, "om min egen dotter var som du, skulle jag neka henne det här. Jag vill att du skall få något bättre än ett arbete hos mig."
   Den unga jungfrun gick sakta uppför trappan och värdinnan stod och tittade efter henne. Då verkade hon så liten och hjälplös att värdinnan hade medlidande med henne.
   Hon ropade tillbaka henne och sa till henne: "Kanske löper du större risk om du går omkring ensam på gator och i gränder, än om du kommer till mig. Du skall få stanna hos mig i dag och diska koppar och fat, så jag får se vad du duger till."
   Värdinnan visade henne till ett litet rum som hon hade gjort i ordning bakom källarsalen. Det var inte större än ett skåp, och där fanns varken glugg eller fönster utan den fick bara ljus genom en lucka i väggen till krogrummet.
   "Stå här i dag," sa värdinnan till den unga jungfrun, "och diska alla de koppar och fat som jag räcker dig genom den där luckan, så får jag se om jag kan behålla dig i min tjänst!"
   Den unga jungfrun gick in i kammaren och hon rörde sig så tyst att värdinnan tänkte att det var som om en död hade glidit in i sin grav.
   Hon stod därinne hela dagen, och talade inte med någon. Och inte lutade hon fram huvudet genom luckan för att se på folket som gick fram och tillbaka i källarsalen. Och inte rörde hon vid maten som gavs till henne.
   Ingen hörde henne slamra med diskningen, men så fort värdinnan sträckte fram handen till luckan räckte hon nydiskade koppar och fat till henne, på vilka det inte fanns en fläck.
   Men då värdinnan tog dem för att sätta dem på borden var de så kalla att hon tyckte att de skulle bränna skinnet av fingrarna. Och hon ryste och sa: "Det är som om jag skulle ta dem ur händerna på den kalla döden".

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/11.html