I månskenet

DÅ HERR ARNE hade varit död i fjorton dagar, kom ett par nätter med starkt, klart månsken. Och en kväll var Torarin ute och åkte i månskenet. Han hejdade hästen gång på gång, som om han skulle ha svårt för att hitta vägen. Han for däremot inte fram i någon skog det var lätt att köra vilse i, utan på något som såg ut att vara en vid och öppen slätt, över vilken en mängd steniga kullar höjde sig.
   Hela trakten var täckt med vit, skinande snö. Den hade fallit lika och jämnt när vädret varit bra. Den låg inte i drivor eller virvlar. Så långt öga kunde se, fanns inget annat än samma jämna slätt och samma steniga kullar.
   "Grim, min hund," sa Torarin, "om vi såg detta för första gången i kväll, då skulle vi väl tro att vi färdades över en stor hed. Men vi skulle nog undra över att marken var så jämn och vägen utan stenar eller gropar. Vad är detta för en trakt, skulle vi säga, där det varken finns diken eller gärdesgårdar, och hur kommer det sig, att det varken sticker upp strå eller buske genom snön? Och varför ser vi inga åar eller bäckar, som annars brukar dra sina svarta fåror fram över de vita fälten även i den strängaste köld?"
   Torarin roade sig mycket åt dessa tankar, och även Grim tyckte om dem. Han rörde sig inte från sin plats på lasset, utan låg stilla och blinkade.
   Men just som Torarin hade slutat sitt tal, for han förbi en hög stång som en kvast var fastbunden på.
   "Om vi var främmande här, Grim, min hund," sa Torarin, "då skulle vi väl fråga oss vad detta är för en hed, där de sätter upp likadana märken som vi använder ute på havet. 'Detta kan väl aldrig vara själva havet?' skulle vi säga till sist. Men vi skulle väl tycka att det var alldeles omöjligt. Det här, som ligger så stadigt och tryggt, skulle det kunna vara bara vatten? Och alla de där klippkullarna, som nu ligger så fast förenade, skulle de bara vara holmar och skär och vara skilda åt genom svallande vågor? Nej, inte skulle vi kunna tro att sådant var möjligt, Grim, min hund."
   Torarin skrattade, och Grim låg fortfarande stilla och orörlig. Torarin körde vidare, ända tills han vek runt en hög klippkulle. Då ropade han till, som om han hade sett något märkligt. Han låtsade bli mycket förvånad, släppte tömmarna och slog ihop händerna.
   "Grim, min hund, du, som inte ville tro på att detta var havet! Nu ser du ändå vad det är. Res på dig, så får du se att det ligger ett stort fartyg här framför oss! Du ville inte känna igen sjömärkena, men det här kan du inte ta miste på. Nu kan du väl inte neka till att det är själva havet som vi färdas över."
   Torarin var stilla än en stund och betraktade ett stort fartyg som låg infruset i isen. Det såg alldeles vilsekommet ut där det låg med den jämna, släta snömarken runtomkring sig.
   Men då Torarin såg att en liten rökslinga steg upp från fartygets skans, körde han fram och ropade till sig skepparen för att höra om han ville köpa av hans fisk. Allt han hade kvar var ett par torskar, som låg på bottnen av lasset, eftersom han under dagens lopp hade rest omkring till alla de skutor som låg infrusna i skärgården och sålt bort sitt förråd.
   Ombord på fartyget satt skepparen med sina män och hade dödstråkigt. De köpte fisk av handelsmannen, inte därför att de behövde den, utan för att få någon att tala med.
   Då de kom ner på isen till Torarin satte han på sig en oskyldig min.
   Han började tala med dem om vädret. "I mannaminne har det inte varit så vackert väder som i år," sa Torarin. "I nära nog tre veckor ha vi haft lugnt väder och sträng köld. Det är annat än vad vi är vana vid i skärgården."
   Men skepparen, som låg där med den stora galeasen fullastad av silltunnor, och som hade frusit inne i en vik nära Marstrand just då han hade varit färdig att styra ut till havs.Han såg bistert på Torarin och svarade:
   "Jaså, du kallar detta vackert väder."
   "Vad skulle jag annars kalla det?" sa Torarin. Han såg oskyldig ut som ett barn. "Himlen är klar och lugn och blå, och natten är lika grann som dagen. Jag har aldrig förr varit med om att kunna köra omkring på isen vecka efter vecka. Det är inte ofta havet lägger sig härute, och om det något år har varit isbetäckt, så har alltid en storm kommit och rivit upp det inom några få dagar."
   Skepparen stod mörk och dyster; han svarade inte Torarin något på allt hans prat. Då började Torarin undra varför han inte begav sig in till Marstrand. "Det är ju inte mer än en timmes vandring över isen," sa Torarin. På det fick han inte heller något svar. Torarin förstod att karlen inte ville lämna galeasen ett ögonblick, av fruktan att inte vara till hands då isen skulle bryta upp. "Sällan har jag sett någon med ögon så sjuka av längtan," tänkte Torarin.
   Men skepparen, som nu dag efter dag hade suttit instängd bland skären och inte hade kunnat hissa sitt segel och fara ut till havs, han hade under tiden haft så många tankar, och han sa till Torarin:
   "Du, som reser omkring överallt och hör talas om allt, som händer, vet du varför Gud stänger vägarna så länge ut till havet detta år och håller oss alla i fångenskap?"
   Då han sa detta, upphörde Torarin att le, men han ställde sig ovetande och sa: "Nu vet jag inte vad du menar."
   "Jo," sa skepparen, "jag låg en gång i hamnen i Bergen en hel månad, och det blåste motvind alla dagar, så att inget skepp kunde gå ut. Men ombord på ett av de skepp som låg instängda i hamnen fanns en man som hade stulit i kyrkor. Och han skulle ha undkommi om inte stormen hade rasat. Nu hann de spana ut var han fanns, och så snart han hade blivit tagen tillbaka till land blev det genast vackert väder och god vind. Förstår du nu vad jag menar, då jag frågar om du vet varför Gud håller havets portar stängda?"
   Torarin stod nu en stund tyst. Det såg ut som han hade haft lust att svara med allvarliga ord. Men han slog bort det och sa: "Du blir dyster av att sitta här instängd mellan skären. Varför beger du dig inte in till Marstrand? Jag skall säga dig, att där har man ett glatt liv. Där går hundratals främmande. De har inget annat att göra än att dansa och dricka."
   "Hur kan det vara så mycket glädje därinne?" sa skepparen.
   "Å," sa Torarin, "där går sjöfolk som har sina skepp infrusna såsom du. Där finns en mängd fiskare som just hade slutat att fånga sin sill då de blev hindrade av isen att fara hem. Och där går ett hundrade skotska legoknektar, som ha fått avsked ur tjänsten, och ligger här och vänta på transport hem till Skottland. Tror du att alla dessa går med hängande huvud och försummar att göra sig glada dagar?"
   "Ja, det kan vara så att dessa kan roa sig, men jag tycker bäst om att vänta härute," sa skepparen.
   Torarin gav honom en snabb blick. Skepparen var en lång, mager karl. Hans ögon var ljusa och vattenklara med en svårmodig blick. "Den där karlen kan inte jag göra glad och ingen annan heller," tänkte Torarin.
   Än en gång började skepparen självmant tala med honom. "De där skotske," sa han, "är de bra folk?"
   "Är det kanske du som skall föra dem över till Skottland?" sa Torarin.
   "Ja," sa skepparen, "jag har last till Edinburgh, och en av dem har nyss varit härute och talat med mig om att jag skulle ta dem med. Men jag tycker inte om att segla med sådana vilda sällar ombord, och jag bad honom om betänketid. Har du hört något om dem? Tror du att jag vågar ta emot dem?"
   "Jag har inte hört annat om dem än att det skall vara tappert folk. Du kan säkert ta emot dem."
   Men i samma stund, som Torarin sa detta reste sig hans hund upp från lasset, satte nosen i vädret och började tjuta.
   Torarin avbröt då genast berömmet över skottarna.
   "Vad tar det åt dig, Grim, min hund?" sa han. "Tycker du att jag står stilla alltför länge på isen och pratar bort tiden?"
   Han gjorde sig i ordning att fara. "Ja, lev då väl härute!" sa han.
   Torarin körde in till Marstrand genom det smala sundet mellan Klöverön och Koön. Då han kommit så långt att han kunde se Marstrand, märkte han, att han inte var ensam ute på isen.
   I det klara månskenet såg han en lång karl med stolt hållning gå fram över snön. Han såg att han bar en plymprydd hatt och rikt utstyrda kläder med vida puffar.
   "Se där," sa Torarin för sig själv, "där går sir Archie, de skotskes anförare, som i kväll har varit ute på galeasen för att försäkra sig om överfart till Skottland."
   Torarin var så nära mannen att han hade kört ikapp hans långa skugga, som gled fram bakom honom. Hans häst satte just sina hovar på skuggbildens hattplymer.
   "Grim," sa Torarin, "ska vi fråga honom om han vill åka med oss in till staden?"
   Hunden började genast resa på sig, men Torarin lade då handen på hans rygg. "Var du stilla, Grim, min hund! Jag ser, att du inte tycker om de skotske."
   Sir Archie hade inte märkt att någon var honom så nära. Han gick framåt utan att se sig om. Torarin tog helt sakta av åt sidan för att komma förbi honom.
   Men i detsamma såg Torarin något bakom den skotske herrn som var likt ännu en skugga. Han såg något som var långt och tunt och grått, och som svävade fram över marken utan att sätta fotspår på vägen och utan att få den vita snön att knarra.
   Skotten skred fram med stora steg. Han såg sig inte om varken till höger eller vänster. Men den gråa skuggan gled fram bakom honom så nära, att det verkade som om den ville viska något i hans öra.
   Torarin körde sakta framåt tills han kom jämsides med mannen. Han såg då skottens ansikte i det klara månskenet. Han gick med sammandragna ögonbryn och såg förargad ut, som om han var upptagen av en tanke som irriterade honom.
   Just då Torarin for förbi honom vände han sig om och tittade bakom sig, som om han hade märkt någons närvaro.
   Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i vid, grå klädnad, men sir Archie såg henne inte. Då han vände tillbaka huvudet stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig mörk och bred över henne och dolde henne.
   Sir Archie vände sig genast om och fortsatte vandringen, och åter skyndade jungfrun fram och gick som om hon viskade i hans öra.
   Men Torarin blev mer skrämd då han såg det här än han kunde stå ut med. Han ropade till högt, och han piskade på sin häst så att den kom i fullt sken så hästens kropp dröp av svett när den kom fram till dörren av hans koja.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/07.html