Den utsända

ÅTTA DAGAR efter sin död blev herr Arne gravsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det förhör kring mordet vid tingsplatsen på Branehög.
   Men herr Arne hade varit en välkänd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kom så mycket människor tillsammans, från både inlandet och skärgården, att det var som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög gick så mycket folk omkring, att vid dagens slut fanns inte en tumsbredd snö som inte hade blivit trampad av människor.
   Men sent på kvällen, då alla dessa människor hade rest sin väg, kom Torarin fiskhandlare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.
   Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen hade han berättat om herr Arnes död. Han hade också fått god mat och dryck framme vid tingsplatsen och hade varit tvungen att tömma många ölkrus med resenärer som rest långt för att komma dit.
   Torarin kände sig kraftlös och tung. Han hade lagt sig ner på lasset. Han var deprimerad över att herr Arne var borta, och då han kom i närheten av prästgården, började han plågas av ändå mer ledsamma tankar. "Grim, min hund," sa han, "om jag hade trott på det där varslet med knivarna, kunde jag ha avvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som om jag skulle ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg vad jag säger, att nästa gång jag får höra om något sådant, skall jag tro på det och rätta mig efter det!"
   Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halvslutna ögon, gick hans häst som den ville och då den kom till Solberga prästgård vek den av gammal vana in genom öppningen i gärdesgården och gick fram till stalldörren. Torarin märkte ingenting. Först då hästen stannade reste han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa då han såg att han befann sig på gårdsplanen framför det hus där så många människor hade blivit mördade för bara en vecka sedan.
   Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på vägen igen, men just då slog någon honom på skuldran och han såg sig om. Bredvid honom stod gamle Olof hästskötare som hade tjänat i prästgården så länge som Torarin kunde minnas.
   "Har du så bråttom att fara från gården i natt, Torarin?" sa drängen. "Kom hellre med in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig."
   Torarin fick tusen tankar i huvudet. Han visste inte om han drömde eller var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och levande framför sig, hade han sett ligga död för en vecka sedan, bredvid de andra, med ett stort sår i halsen.
   Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte att det bästa för honom skulle vara att komma iväg fort. Men Olof hästskötares hand låg fortfarande på hans skuldra, och gubben fortsatte att tjata på honom.
   Torarin funderade hit och dit för att komma på en ursäkt. "Det var inte min mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen," sa han. "Hästen svängde av hit in utan att jag visste det. Jag skall fara iväg nu och skaffa mig husrum över natten. Om herr Arne vill träffa mig så kan jag väl komma igen i morgon."
   Med detta sagt böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för att övertala den att sätta sig i rörelse.
   Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens huvud, fattade hästen vid betslet och tvingade den att stå stilla. "Var inte trotsig, Torarin!" sa drängen. "Herr Arne har inte gått till sängs ännu. Han sitter och väntar på dig. Och du måste väl veta att du kan få lika gott husrum för natten här som på något annat ställe i socknen."
   Då tänkte Torarin först svara att han inte ville bo i ett hus utan tak. Men innan han sa något, kastade han ögonen uppåt huvudbyggnaden. Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och imponerande som före branden. Samma morgon hade Torarin sett de nakna takstolarna skjuta upp i luften.
   Han såg och såg och gned sina ögon, men prästhuset stod där oskadat med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och gnistor fladdra upp. Och genom de illa stängda fönsterluckorna såg han ljussken sila ut på snön.
   Den som reser vida omkring på kalla vägen, vet inte en bättre syn än ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blev mer skrämd än han någonsin hade varit förut vid denna syn. Han piskade på hästen så att den både stegrade sig och slog bakut. Men han fick den inte ett steg längre från stalldörren.
   "Kom du med in, Torarin !" sa stalldrängen. "Jag trodde inte att du hade något mer att ångra i denna sak."
   Nu kom Torarin ihåg vad han hade lovat sig själv på vägen . Han, som hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blev då genast spak som ett lamm.
   "Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!" sa han och hoppade av lasset. "Det är sant att jag inte har något att ångra i denna sak. Ta nu med mig in till herr Arne!"
   Men de tyngsta steg som Torarin hade gått, var de som han gick över gårdsplanen fram till stugan.
   Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet. Men han försökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. "Han har gett dig många goda måltider. Han har köpt din fisk, till och med när hans eget visthus har varit fullt. Han har alltid varit dig snäll i livet, och han vill säkerligen inte skada dig efter döden. Kanske har han en tjänst att begära av dig. Du skall inte glömma, Torarin, att man måste visa tacksamhet också mot de döda."
   Torarin öppnade ögonen och tittade framåt rummet. Då såg han den stora stugan precis likadan, som han förr hade sett den. Han kände igen den högt uppmurade ugnen och de vävda bonaderna som klädde väggarna. Men han tittade många gånger från vägg till vägg och från golv till tak, innan han fick mod att se upp till bordet och bänken där herr Arne hade brukat sitta.
   Till slut tittade han också ditåt, och då såg han herr Arne själv sitta livslevande vid bordet med hustrun och hjälpprästen på var sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han verkade nyss ha ätit klart. Han hade skjutit tillbaka fatet, och skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och tjänarinnorna satt vid bordet, men bara den ena av de unga jungfrurna.
   Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem som satt till bords. De såg alla ängsliga och bedrövade ut, och även herr Arne satt bedrövad som de andra och stödde huvudet i handen.
   Äntligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp huvudet.
   "Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof hästskötare?"
   "Ja," svarade drängen, "det är Torarin fiskhandlare som har varit på tinget på Branehög i dag"
   Herr Arne verkade då få ett gladare utseende och Torarin hörde honom säga: "Stig då fram, Torarin, och ge oss nyheter från tinget! Nu har jag suttit här och väntat på dig halva natten."
   Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig mer och mer orädd. Han gick helt modigt över golvet fram till herr Arne. Han frågade sig om det inte hade varit en ond dröm, att herr Arne hade blivit mördad, och om inte sanningen var att han levde.
   Men medan Torarin gick över golvet, kastade han av gammal vana en blick fram till himmelssängen, bredvid vilken den stora penningkistan brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns inte på sin plats och då Torarin såg det gick det åter en rysning genom honom.
   "Nu skall Torarin säga oss hur det har gått idag på tinget," sa herr Arne.
   Torarin försökte göra som han hade blivit tillsagd och berättade om tinget och utfrågningen, men han kunde varken styra sina läppar eller sin tunga utan han talade illa och stammande.
   Herr Arne avbröt honom också genast: "Säg mig bara det viktigaste, Torarin! blev våra mördare funna och straffade?"
   "Nej, herr Arne," svarade Torarin modigt. "Era mördare ligger på bottnen av Hakefjorden. Hur tror ni att någon skall kunna hämnas på dem?"
   Då Torarin gav detta svar verkade herr Arne upptändas av sitt gamla humör, och han slog handen hårt i bordet. "Vad är det du säger, Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrivare och hållit ting, och har ingen kunnat säga honom var han skulle finna mina mördare?"
   "Nej, herr Arne," svarade Torarin, "det kan ingen bland de levande säga honom."
   Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och tittade dystert framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.
   "Jag vet, att du är lojal mot mig Torarin. Kan du säga mig hur jag skall få hämnd på mina mördare?"
   "Jag kan väl förstå, herr Arne," sa då Torarin, "att ni vill ta hämnd på dem, som så brutalt har tagit ert liv. Men det finns ingen bland oss, som vandrar på Guds gröna jord, som kan hjälpa er med det."
   Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han hade fått detta svar.
   Det blev nu en lång tystnad. Efter en stund vågade sig Torarin fram med en begäran.
   "Jag har uppfyllt er önskan nu, herr Arne, och sagt er vad som hände på tinget. Har ni något mer som ni tror jag kan hjälpa er med, eller vill ni låta mig gå nu?"
   "Du skall inte gå, Torarin," sa herr Arne, "förrän du än en gång har svarat mig om ingen av de levande kan ge oss hämnd."
   "Inte om alla män i Bohuslän och Norge kom tillsammans för att hämnas på era mördare, skulle de klara av att hitta dem," sa Torarin.
   Då sa herr Arne:
   "När inte de levande kan hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själva."
   Härmed började herr Arne att läsa ett fadervår med hög röst, men inte på norska, utan på latin, som det hade varit vanligt att läsa bönen där i landet före hans tid. Och för varje ord i bönen, som han uttalade, pekade han med fingret på en av dem, som satt med honom vid bordet. Han gjorde på detta sätt flera gånger, till dess han kom till amen. Men då han sa detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun, som var hans sondotter.
   Den unga jungfrun reste sig genast från bänken, och herr Arne sa till henne: "Du vet vad du har att göra."
   Då klagade den unga jungfrun och sa: "Sänd inte iväg mig till detta! Det är ett för svårt uppdrag för en så liten flicka som jag."
   "Jag är säker på att du skall gå," sa herr Arne. "Det är rätt att du går, eftersom du har mest att hämnas. Ingen av oss har blivit fråntagen så många av livets år som du, som är yngst ibland oss."
   "Jag vill inte ha hämnd på någon människa," sa jungfrun.
   "Du skall genast gå," sa herr Arne. "Och du skall inte stå ensam. Du vet att det bland de levande finnes två som satt med oss här vid bordet för åtta dagar sedan."
   Men då Torarin hörde herr Arne säga detta insåg han att herr Arne valde ut honom att kämpa mot brottslingar och mördare, och han utropade:
   "För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne -- -- --"
   I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvann i en dimma, och han själv sjönk djupt ned, som om han fallit från en svindlande höjd, och sedan förlorade han medvetandet.
   Då han vaknade till liv igen började det ljusna till morgon. Han såg då att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt ovanför honom.
   "Alltsammans var bara en dröm," sa Torarin, "nu inser jag det. Gården är öde och förstörd. Jag har varken sett herr Arne eller någon annan. Men jag har blivit så skrämd av drömmen, att jag har ramlat av lasset."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/06.html