Ellen Brown mot Wall Street
Detta är en lista och ett sammandrag över Ellen Browns berättelser, påståenden och förslag om banksystemet, hämtade från boken Bankerna och Skuldnätet (BS) samt hennes publicerade artiklar. Kort sagt vill hon att pengarna i samhället skall skapas av en centralbank som underställs finansdepartementet. Hon är emot dagens system där nästan alla pengar skapas av privata banker. Hon menar också att det vore bra om fler delstater i USA kunde starta egna delstatsbanker, gärna efter modellen Bank of North Dakota. Hon är emot blankning, vill förbjuda alternativt beskatta derivat, att statsskulden successivt betalas av med nyutgiven valuta med mera. Boken är kryddad med citat från Trollkarlen från Oz, som bland annat har tolkats som en allegori för penningreform. Observera dock att det inte är direkta citat, utan omskrivningar av hennes formuleringar. I den högra kolumnen ges tips på fördjupningar.
Sagt om Bankerna och Skuldnätet
[redigera]| ” | (Hon) är inte rädd för att trampa penningmakten och dess tjänande akademiska ekonomier i sina svarta patentläderskor på tårna. Hennes bok är en höjd knuten näve av trots och sanning som slår igenom deras finmaskigt spunna nät av desinformation, förvrängning, falskhet och fräcka lögner angående pengar, bankväsende och ekonomi.
Reed Simpson, bankman och utvecklare |
„ |
| ” | När du läser denna bok kan det mycket väl vara så att du känner dig som "Neo" i filmen The Matrix, som nyligen har vaknat upp från en slummer av okunskap och falskhet. Men det bästa av allt är att hon erbjuder livskraftiga lösningar på problemen som har plågat vår planet under tusentals år.
John Tiffany, American Free Press |
„ |
| ” | (Hon har) grävt fram fakta som till och med majoriteten av experterna inom bank- och finansväsendet ignorerar: fakta som sträcker sig från privatiseringen av penningskapandet, till Plunge Protection Team och Federal Reserves "helikopterpengar" Läs den och du kommer att få den information du behöver för att förstå vad som sker på våra finansiella marknader idag.
Bernard Lietaer, författare och före detta bankman i ECB |
„ |
.png)
| Ellen Brown | Vidare läsning | ||
|---|---|---|---|
| 1 | - Tog du med dig din kvast? - Nej, tyvärr gjorde jag inte det. - Då får du gå... Det är alltid bäst att börja från början... allt du behöver göra är att följa den gula tegelvägen. |
||
| 2 | Trollkarlen från Oz har kallats "den första verkligt amerikanska sagan". Det är en saga med flera undertoner, inte minst om vikten att manifestera sina drömmar och följa sin inre röst. Man har lösningen på problemen inom sig helt enkelt, Fågelskrämman som sökte en hjärna hade i själva verket en hjärna hela tiden, Plåtman på jakt efter ett hjärta hade i själva verket ett hjärta hela tiden och Det Fega Lejonet på jakt efter mod hade i själva verket mod hela tiden. Detta uppenbara drag i sagan förkroppsligade den amerikanska drömmen och nationalandan, det vill säga att du bara behöver inse din potential och manifestera den. En mörkare sida av sagan, men som tycks minst lika central, är att den också handlar om marionettspelare, att det finns någon bakom ett draperi som drar i trådar, att vi lever i en illusion. De ekonomiska anspelningarna i sagan, som kan sägas vara dess tredje stora (men dolda) tema, uppmärksammades första gången 1964 av skolläraren Henry Littlefield. Det är allt det här med häxorna som bankirer, den gula tegelvägen som guldstandarden, silverskorna som silverlösningen på penningfrågan o.s.v. |
||
| 3 | "Privata pengar, skapade av banker, har tävlat med offentliga pengar, skapade av staten, ända sedan guldsmederna tilläts prägla mynt i Europa och därmed bemäktigade sig vad som fram till dess var den suveräna rätten hos kungen eller drottningen." |
||
| 2 | Det privata centralbankssystemet har kontrollen över världens ekonomi och bakom kulisserna spelar BIS, "centralbankernas centralbank", en nyckelroll. BIS-systemet kan skapa såväl finansiella uppsving som krascher. Om ett land inte vill göra som penningutlånarna vill så är det enda de behöver göra att sälja dess valuta. BIS är helt enkelt platsen där centralbankscheferna möts för att analysera världsekonomin och klura på hur de ska fylla sina fickor med mer pengar. BS, förordet (citerar Joan Veon). |
||
| 3 | Globaliseringen av finansväsendet har medfört att nationella banksystemen tvingas underkasta sig kapitaltäckningsreglerna i Basel-avtalen (som stöds av BIS) alternativt stå ut med ockerliknande risktillägg då de ställer säkerheter för internationella lån mellan banker. Följden är att alla banksystem måste "marschera till samma melodi", en melodi som är utformad för att gynna de globala finansmarknaderna, inte utvecklingsbehovet hos de nationella ekonomierna. BS, förordet (citerar Henry C. K. Liu). |
||
| 4 | USA:s bankväsende och företagssamhet står under en kontroll av en liten grupp människor. De regler som de följer är bland annat att osynliggöra sin förmögenhet och att utöva kontroll genom sammanslagningar, övertagningar, kedjor av aktieägande, villkor kopplade till lån mm. De utövar hård personlig styrning och har bara ett minimum av insiders och bulvaner, som dessutom bara har ofullständig kunskap om spelet. BS, s. 1 (refererar till Hans Schicht) |
||
| 5 | Det nuvarande penningsystemet är ett grymt skämt. Skämtet är att det förutom mynten inte finns några "riktiga pengar" i systemet, bara skulder. Så gott som alla pengar är alltså skulder som skapats av privata banker med hjälp av bokföringsposter. / Henry C.K. Liu |
||
| 6 | Federal Reserve är, namnet till trots, ingen federal myndighet. Organisationen ägs av ett konsortium av privata megabanker varav de två största är Citibank och J.P. Morgan Chase Company. Dessa bankkoncerner är hörnstenarna i det finansimperium som byggdes upp av "rövarbaronerna" J.P. Morgan och John D. Rockefeller Sr., vilka var de som låg bakom Federal Reserve Act år 1913. Det vill säga den lag som förbereddes under ett hemligt möte på Jekyll Island, 1910, och som därefter har legat till grund för utformningen av USA:s banksystem och förbudet för regeringen att trycka egna pengar. BS, kap. 13 |
||
| 7 | De enda amerikanska pengar som skapas "av staten" är mynt. Dollarsedlarna skapas av privata Federal Reserve som lånar ut dem till staten. BS, kap. 2 |
||
| 8 | Reell valuta (mynt och sedlar) utgör mindre än tre procent av USA:s penningmängd. Övriga pengar existerar bara som siffror på datorskärmar, och de skapas enbart av banker i form av lån. BS, kap. 17-18 |
||
| 9 | De pengar som bankerna "lånar ut" är inte återanvända inlåningsmedel. Det är nya pengar som skapas i samband med låneprocessen (ur luft). Det är alltså inte sant, som påstås, att bankerna bara är finansiella mellanhänder (intermediärer). BS, kap. 17-18 |
||
| 10 | 30 procent av de nyskapade pengar som bankerna skapar "ur luft" med hjälp av bokföringsposter i samband med kreditgivningen investeras för egen räkning. BS, kap. 18 |
||
| 11 | Det amerikanska banksystemet är idag en gigantisk vadslagningsmaskin. T.ex. stod 2007 681 biljoner dollar på spel i komplexa högrisksatsningar i form av derivat, vilket var 10 ggr mer än det årets BNP för hela världen. Dessa derivatsatsningar görs i huvudsak av stora amerikanska banker och med pengar skapade ur luft på datorskärmar. Derivaten har använts till, och används till, "att manipulera marknader, plundra affärsrörelser och förstöra konkurrenters ekonomi". BS, kap. 20 och 32 |
||
| 12 | USA har inte betalat av på den federala skulden sedan Andrew Jacksons dagar, enbart räntan betalas medan skulden som helhet fortsätter att växa. Enbart räntan kommer också inom kort att vara större än vad skattebetalarna har råd att betala. När så sker kommer skuldsystemet att kollapsa. BS, kap. 2 och 29 |
wikipedia | |
| 13 | Den federala inkomstskatten i USA infördes för att bankerna skulle garanteras ränta på de "lån" de gav till staten (med pengar skapade ur luft). Om regeringen skapat pengarna istället hade inkomstskatten varit onödig. BS, kap. 13 och 43 |
||
| 15 | Den krypande inflationen är inte orsakad av regeringen som oansvarigt trycker upp pengar. Det är bankerna som expanderar penningmängden genom utlåningen. BS, kap. 10 |
||
| 16 | Hyperinflationen i "bananrepublikerna" har inte heller i huvudsak orsakats av att de fattiga ländernas regeringar tryckt för mycket pengar, utan tvärtom av globala spekulanter som attackerat de fattiga ländernas valutor och devalverat på internationella marknader. BS, kap. 25 || |
||
| 17 | Om de globala spekulanterna skulle överge dollarn som världens reservvaluta skulle dollarn drabbas av samma typ av spekulativ devalvering som många länder som haft hyperinflation råkat ut för. BS, kap. 29 och 37 |
||
| 18 | Vägen ur detta träsk är att låta staten återta makten över penningutgivningen från bankerna. BS, kap. 8 och 24 |
||
| 19 | Det är idag många som förespråkar en återgång till "guldstandarden", men för de bönder och arbetare som levde under 1890-talets finanskris var guldstandarden själva problemet. Det fanns helt enkelt inte nog mycket guld för behoven hos en växande ekonomi. De sedlar som gavs ut av bankerna, och som täcktes av guld, fordrade återbetalning i sedlar som också var täckta av guld, men bankirerna kontrollerade guldet och priset trissades upp av spekulanter. Resultatet var ett system med alltför knapp tillgång till pengar. Det blev ett slags "hela havet stormar", det vill säga ett system som bygger på att några hela tiden måste förlora. BS, kap 1 |
||
| 20 | Ett betydligt bättre system än guldstandarden hade prövades redan av Abraham Lincoln 1860, nämligen utgivningen av så kallade "greenbacks". Det var i korthet skuld- och räntefria sedlar som gavs ut direkt av staten. Innan Lincoln hade liknande system även prövats i kolonierna under 1700-talet med gott resultat, tills kung George II förbjöd kolonierna att ge ut sina egna pengar. BS, kap. 1 |
wikipedia | |
| 21 | Jacob Coxeys kritiserade guldsystemet med "knapp penningtillgång", som han menade var huvudorsaken till den utbredda fattigdomen, och förslog att Kongressen skulle öka penningmängden med ytterligare 500 miljoner dollar i form av greenbacks. Pengar som skulle gå till att lösa in den federala skulden och stimulera ekonomin genom att sätta folk i jobb i offentliga projekt. Bankirerna å sin sida menade att regeringsskapade pengar var liktydigt med massiv inflation, men de sa inget om hur deras egna banksedlar skapade inflation eller om att regeringen blev svårt skuldsatt för något den kunde ha skapat själv. Med dylik förvirrande retorik begravdes fakta i målet. BS, kap. 1 |
||
| 22 | I Trollkarlen från Oz representerade häxorna den tidens bankirer, Fågelskrämman representerade bönderna, Plåtman representerade industriarbetarna och Dorothy den "arketypiska amerikanska flickan" (eller en vanlig amerikan helt enkelt). Det Fega Lejonet var ingen mindre än William Jennings Bryan. Trollkarlen och dennes marionett har tolkats som Marcus Hanna och William McKinley. Dorothy fick veta att vägen till Smaragdstaden var belagd med "gula tegelstenar", en tydlig syftning på guldstandarden som då boken skrevs var ett hett debattämne. Väl framme i Smaragdstaden så fick sällskapet veta att alla var tvungna att använda gröna glasögon fästade med ett guldspänne, vilket troligtvis anspelar på gröna papperspengar bundna till guldstandarden. För att komma till sitt rum i Smaragdpalatset var Dorothy tvungen att gå genom "7 korridorer och uppför 3 trappor", vilket tolkats som en hänsyftning på "brottet av år 1873" då penningsystemet ändrades från bimetallism till en ren guldstandard (vilket krympte penningmängden drastiskt). Silverskorna, som skulle "slås ihop tre gånger", representerade Populistpartiets lösning på penningfrågan dvs att utöka guldmyntfoten med mynt gjorda av silver. BS, kap. 1 || |
||
| 23 | Orderna är: ingen kan se den store Oz! Inte någon, på något sätt! Han sitter i sammanträde med sig själv med anledning av det här problemet med häxan. Och även om han inte var det så skulle ni ändå inte kunna träffa honom med anledning av att ingen har det - inte ens vi i palatset! |
||
| 24 | Det finns ingen maxtid för hur länge ordföranden för Federal Reserve kan sitta, till skillnad från USA:s president som måste försöka bli omvald vart fjärde år och som maximalt kan sitta i två perioder. Alan Greenspan satt i mer än 18 år. Lagstiftarna kunde inte kontrollera honom. Allt de kunde göra var att kalla honom att vittna då och då. Men utfrågningarna ledde ingen vart. Greenspan bara förvillade tills alla var totalt uttråkade. Medierna kan inte heller tvinga ordföranden för Federal Reserve att ge några besked om någonting av vikt. BS, kap. 2 (citerar Paul Sperry) |
||
| 25 | Varför måste Federal Reserve över huvud taget agera bakom ett "draperi av hemlighetsmakeri" och bortom Kongressens möjlighet till kontroll och tillsyn? Det antas att det är nödvändigt för att de skall kunna vidta även impopulära beslut. Kongressen tar beslut varje dag som är impopulära, inklusive nedskärningar, men det görs efter öppen debatt. Trollkarlen från Oz skulle ha kunnat svara: "eftersom hela spelet med pengar är ett trolleritrick, och det är beroende av bedrägeri för att fungera". BS, kap. 2 |
||
| 26 | Federal Reserve-bankerna har högar av statspapper (papper där det står att staten är skyldig pengar till innehavaren av papperen) i sina bankvalv. Dessa papper, som är bankens så kallade reserver, är köpta med checkar som skapats "ur luft" alternativt med sedlar som tryckts praktiskt taget utan kostnad. "Kort sagt, Federal Reserve är en fullkomligt penningskapande maskin". BS, kap. 2 (citerar Wright Patman) |
||
| 27 | Penningskapandets mekanik förklarades i en broshyr utgiven av Chicago Federal Reserve på 1960-talet, Modern Money Mechanics (MMM). Den inleds med orden "Syftet med denna broshyr är att beskriva den grundläggande processen i ett banksystem baserat på fraktionella reserver". Därefter förklaras att banker inte egentligen betalar ut lån från de pengar de mottar som inlåningsmedel. Det de istället gör är att "acceptera skuldebrev i utbyte mot kredit till låntagarnas transaktionskonton." Med andra ord så skapar bankerna pengar ur luften och det är löftet om återbetalning som i bankens händer blir den tillgång som balanserar upp själva lånet. Det är alltså inte inlåningsmedel som blir lån, utan lånen som skapar inlåningsmedel. Enligt broschyren har bankerna praktiserat denna princip i flera hundra år och det började med guldsmederna. De upptäckte att de kunde låna ut papperskvitton för samma guld många gånger om, så att det snart bara var en fraktion av utlåningen som täcktes av guld, därav uttrycket "fracional reserve banking". BS, kap. 2 (citerar broschyren) |
||
| 28 | En lagerarbetare som tar varor som deponerats hos honom och idkar dem för egen vinning, genom användning eller genom lån till andra, gör en brottslig handling. Detta gäller dock inte för lagerarbetare som handlar med pengar. Bankiren är fri att använda de pengar som lämnats till honom för förvaltning för eget intresse. Han kan till och med gå ännu längre, han kan "skapa påhittade insättningar i sin bokföring som kommer att jämställas med och skattemässigt räknas som faktiska insättningar i alla uppdelningar av tillgångar i händelse av likvidation". BS, kap. 2 (citerar Elgin Groseclose) |
||
| 29 | 1969 hölls en ovanlig rättegång i Minnesota. Jerome Daly motsatte sig bankens krav på utmätning av hans bostad med hänsyn till ett inteckningslån på 14000 dollar. Han hade bara ett vittne, bankens president Mr. Morgan, som erkände att banken rutinmässigt skapade pengarna som de lånade ut "ur tomma intet". Han erkände också att det inte existerade någon lag eller förordning i USA som gav honom rätten att göra detta. Domaren svarade: "Det låter som bedrägeri för mig". Andra som anklagats för betalningsförsummelser har sedan dess försökt med samma argument, men utan framgång. En domare sa i samband med en sådan rättegång: "Om jag låter dig göra det - du och alla andra - skulle det rasera hela systemet... Jag kan inte tillåta att du går bakom skranket i banken... Vi går inte bakom det där draperiet!" BS, kap. 2 |
||
| 30 | Bankerna svarar idag endast för omkring 20 procent av kreditmarknadsskulden. Resten är utlånade av andra finansinstitutioner som ligger utanför bankväsendet såsom finansbolag, pensionsfonder, aktiefonder, försäkringsbolag och värdepappersbolag. Dessa företag gör bara det som folk tror att bankerna gör, det vill säga återanvänder fonder som redan existerar. De skapar alltså inte pengar, de är endast finansiella mellanhänder, till skillnad från bankerna. När bankerna tillhandahåller lån innebär det att penningmängden ökar, så är alltså inte fallet när de andra finansföretagen gör detsamma. Bankerna drar alltså, likt trollkarlen, pengar ur en tom hatt. |
||
| 31 | Det borde även vara möjligt att bestrida bankernas lån eftersom de kollektivt sett är omöjliga att fullfölja. Enligt de amerikanska delstaternas civilrätt så är ett avtal som är omöjligt att fullfölja ogiltigt. Att det är omöjligt beror på att bankerna endast skapar själva kapitalbeloppet, men de kräver återbetalning i form av kapitalbelopp plus ränta. BS, kap. 2 |
||
| 32 | För att hålla igång det ekonomiska ekorrhjulet måste inte bara penningmängden ständigt öka utan även den federala skulden. Skälet avslöjades av Wright Patman 1941 under en utfrågning av Marriner Eccles, styrelsemedlem i Federal Reserve. Patman frågade hur Federal Reserve fick tag i pengar för att köpa statsobligationer. "- Vi skapade dem, svarade Eccles. - Från vadå? - Från rätten att ge ut kreditpengar. - Och det finns ingenting bakom dem, förutom vår regerings kredit? - Det är så vårt penningsystem är, svarade Eccles. Om det inte fanns några skulder i vårt penningsystem skulle det inte finnas några pengar." I själva verket har den federala skulden varit grunden för penningmängden i USA ända sedan inbördeskriget, då National Banking Act gav fullmakt till privata banker att ge ut sina egna banksedlar uppbackade av statsobligationer deponerade hos finansdepartementet. Även politiker har bidragit till att förvillningen om statsskulden. Exempelvis talade president Clinton år 2000 om "det största budgetöverskottet i historien". Men samma år hade den federala skulden nått toppnoteringen fem biljoner dollar. 2005 hade den federala skulden växt till åtta biljoner dollar. Samma år var M3, det bredaste måttet på penningmängd, 9.7 biljoner. Det är således ingen överdrift att säga att "penningmängden är den federala skulden och att den inte kan existera utan den." Kommersiella lån nollställs då de betalas tillbaks så penningmängden kan inte upprätthållas enbart med dessa lån. Därför måste någon större aktör, som sätter sig i mycket stor skuld, en skuld som aldrig kommer att betalas tillbaks, spela huvudrollen för penningmängdens upprätthållande. Den rollen spelas av den federala regeringen. Dessutom finns förstås ett annat praktiskt skäl till att den federala skulden inte kan betalas av, nämligen att den är för stor. BS, kap. 2 och 9 |
||
| 33 | Benjamin Franklin skrev 1729 en pamflett med titeln "A Modest Equiry into the Nature and Necessity of a Paper-currency" som cirkulerade i kolonierna. Han skrev pamfletten efter att ha noterat de goda effekterna som pappersvalutan haft i hans hemprovins Pennsylvania. Franklin såg det som att papperspengarna kunde förvandla morgondagens välstånd till reda pengar idag. Han menade också att provinsstyrelsen inte behövde guld för att kunna ge ut pappersvalutan och de behövde inte sätta sig i skuld till bankerna. Han sa också: "Ett lands rikedomar ska värderas utifrån mängden arbete som dess invånare kan köpa och inte av mängden guld och silver de innehar." Under den här tiden experimenterade kolonierna med olika metoder för att skapa egna pengar. De framgångsrikaste modellerna utformades i Pennsylvania, Delaware, New York och New Jersey. Främst var det systemet i Pennsylvania som väckte stor uppmärksamhet. Där hade den s.k. Pennsylvania-planen visat att det var möjligt för de styrande att trycka nya pengar istället för skatter utan att driva upp priserna. Från 1723 till kriget mellan britter, indianer och fransmän på 1750-talet tog provinsstyrelsen inte in några skatter alls. Tryckningen av pengar var kolonins huvudsakliga inkomst, med visst komplement från importavgifter på sprit. BS, kap. 3 |
||
| 34 | 1751 föreskrev kung George II ett förbud mot utgivningen av nya papperspengar i New Englands kolonier. 1764, innan kungens besked hunnit bli faktisk lag, åkte Franklin till London för att be parlamentet att tänka om. Han fick då frågan varför ekonomin blomstrade i kolonierna medan det var så många fattiga i England. Han svarade: "Det är enkelt. I kolonierna ger vi ut våra egna pengar. De kallas "colonial scrip". Vi ger ut dem för att betala för provinsstyrelsens godkända utgifter och välgörenhetsinrättningar. Vi försäkrar oss om att de ges ut i lämpliga proportioner för att varorna lätt skall kunna passera från producenterna till konsumenterna... På det här sättet, genom att åt oss själva skapa våra egna pengar, kontrollerar vi dess köpkraft, och vi har ingen ränta som skall betalas till någon. Ni förstår, en legitim regering kan både genom att spendera och genom utlåning föra in pengar i omlpp, medan banker endast kan föra in betydande mängder pengar genom utlåning av sina banksedlar, för de kan varken ge bort eller spendera annat än en bråkdel av de pengar folket behöver. Sålunda, när era bankirer här i England sätter pengar i omlopp, finns det alltid ett skuldkapitalbelopp som måste återgäldas och ränta att betala. Resultatet är att ni alltid har för lite kredit i omlopp för att ge arbetarna full sysselsättning. Ni har inte för många arbetare, ni har för lite pengar i omlopp, och de som är i omlopp bär alla den ändlösa bördan av skuld och ränta som ej går att betala tillbaka." Samma år använde dock Bank of England sitt inflytande för att driva igenom Currency Act som förbjöd kolonierna att fortsätta att trycka egna pengar. Det ledde i ett slag till en halvering av penningmängden och, enligt Franklin, till att det blev lika vanligt med arbetslösa tiggare i kolonierna som i England. BS, kap. 3 |
||
| 35 | I samband med det amerikanska inbördeskriget 1775 började kolonialkongressen i USA att trycka egna pengar, som kom att kallas för "Continentals". Totalt gavs omkring 200 miljoner dollar ut i denna valuta och med dess hjälp lyckades kolonierna finansiera ett krig mot en stormakt (England), praktiskt taget utan egen "hård" valuta och utan att beskatta folket. Efter kriget var Continentals-pengarna praktiskt taget värdelösa (vilket än idag används som ett argument mot att "regeringar" skall trycka pengar). Men devalveringarna av valutan, att den förlorade kraftigt i värde, berodde inte på att kolonierna tryckt för mycket pengar, utan på den ekonomiska krigföring som britterna använde sig av mot pengarna. Med samma metod som bankirerna under 1800-talet skulle komma att använda mot greenback-valutan och på 1900-talet mot en mångfald valutor så gjorde de pengarna värdelösa genom att helt enkelt översvämma marknaden med egentillverkade Continentals-sedlar. Enligt Thomas Jeffersson skeppade britterna över 200 miljoner förfalskade continental-dollar, vilket praktiskt taget fördubblade dess mängd. Därefter kom attacken från spekulanterna, vilka köpte upp valuta till en bråkdel av dess värde efter att ha övertygat folk om att den skulle vara värdelös efter kriget. Genom dessa arrangemang sänktes valutan genom att den tvingades att "flyta" på den internationella valutamarknaden, en marknad som dominerades av brittiska anti-continentals-spekulanter. Problemet hade kunnat undvikas om continentals gjorts till den enda officiella valutan i kolonierna, men Kolonialkongressen hade inte makten att kunna genomföra en sådan förändring. BS, kap. 3 |
||
| 36 | Unionsfäderna blev så disillusionerade av det tragiska ödet för Continentals-sedlarna, att pengarna blivit nästan värdelösa, trots att det berodde på hejdlös förfalskning och spekulation, att de bestämde sig för att inte nämna begreppet i konstitutionen över huvud taget. Kongressen gavs enligt konstitutionen bara rätten att "prägla mynt och reglera värde därav" och "att låna pengar på USA:s kredit". Med dessa skrivningar lämnades dock ett väldigt kryphål kvar i lagen med eftersom det saknades en definition på vad pengar egentligen är. Kanske avsåg skrivningen "att prägla mynt" på 1700-talsprosa egentligen "att skapa pengar" och, om inte, vem hade i så fall rätt att skapa papperspengar? Formuleringen har öppnat vägen för dagens system, där så gott som alla pengar skapas av privata banker i form av skuld. En bakomliggande tanke verkar ha varit att det på något sätt skulle vara säkrare för nationen att ordna sedelpengar genom att dessa lånas av bankerna, eftersom dessa kunde "backa upp dem" med guld eller silver. Men detta var en bedräglig illusion och det är det fortfarande. BS, kap. 4 |
||
| 37 | Eftersom kriget blev finansierat med skuldpapper, istället för med skuldfria continentals, så uppstod en stor skuld. De som köpt skuldpapperna förväntade sig att få betalt i form av guld, men det var minst sagt problematiskt. Kravet på återbetalning av lånet i bristvalutan guld brist och dessutom att endast mynt blev giltiga betalningsmedel ledde självfallet till än mindre penningmängd, och därmed ökad fattigdom. Många bönder tvingades lämna sina gårdar och därför gjordes uppror. Det slogs ner men känslan av att penningmängden borde öka rejält kvarstod. Alexander Hamiltons lösning på problemet var att "monetarisera den nationella skulden" genom att "förvandla den till en penningkälla för landet". Detta skulle ske genom att en nationell centralbank skulle trycka banksedlar som kunde bytas mot skuldpapper (statsobligationer) som tryckts av regeringen. Regeringen skulle betala ränta på skulden, bland annat genom importavgifter. Hamilton ville inte att USA skulle vara beroende av utländska herrar och det var också därför han engagerade sig i iden med en nationell, amerikansk, centralbank. Hamilton fick som han ville, och landets ekonomi utvecklades ordentligt, men baksidan var att banksystemet fortfarande låg i privata händer och att staten fick ännu mer skulder, skulder som staten sluppit om den själv tryckt pengarna (vilket även vore mer i linje med konstitutionen). Åratal senare skulle Thomas Jeffersson säga att Hamilton lurat honom... BS, kap. 4 |
||
| 38 | I dagens skolböcker beskrivs medeltiden ofta som en mörk tid, en tid av fattigdom, underutveckling och ekonomiskt slaveri. Men vanliga arbetare behövde bara jobba en liten del av året, resten av tiden kunde de använda för fritt valda aktiviteter. De kunde fiska, studera, besöka heliga platser, bygga katedraler o.s.v. Folket åtnjöt frihet, utbildning, konst och ekonomisk trygghet. Det var alltså ingen "mörk tid", och det bör åtminstone enligt vissa forskare hänga ihop med att olika former av räntefria system tillämpades, som t.ex. tallysystemet. |
||
| 39 | Storbritannien blomstrade under stora delar av Medeltiden, mycket tack vare den valuta som staten tillhandahöll (tallystavar och mynt). Sen kom protestanten Cromwell, som hade handelsmännen och folk från tillverkningsindustrin på sin sida, och så blev det lite rabalder, och så erbjöd sig penningutlånarna, som fördrivits från England och andra länder till Holland, att ge lån till Cromwell och hans gäng, och så skedde liksom även utvisandet av Karl I. När Cromwell senare dog erbjöds Karl II att återvända, men parlamentet ville inte ge honom makten över landets penningkranar. Free Coinage Act från år 1666 var det slutliga slaget mot det kungliga privilegiet. Genom den lagen fick vem som helst rätt att ta med sitt guld eller sitt silver till myntverket och få det stämplat till riktiga pengar. Istället för kunglig makt över penningkranarna blev det bankirernas envälde. Beroende på om de ville framkalla inflation eller depression kunde de slösa eller hålla inne med sina guldmynt. Ingen tidigare kung skulle gått med på att en centralbank skulle skapa pengarna som sedan lånades ut till staten, men efterträdaren till Karl II var Vilhelm II, och han var en holländare som var verktyg för Amsterdamsche Wisselbank... |
||
| 40 | 1694 bildades Bank of England och de rättigheter den beviljade gick till skotten William Paterson, som tidigare bott i Holland. Papperet som cirkulerade innan banken bildades berättade skrytsamt men sant att "Banken drar nytta av ränta på alla pengar som den, banken, skapar ur tomma intet". Banken var redan under sina fyra första verksamhetsår riktigt framgångsrik, den lyckades öka Englands statsskuld från 1.2 miljoner pund till 16 miljoner pund. 1885 var skulden uppe i 885 miljoner pund, huvudsakligen beroende på ränta-på-ränta. Bankerna fick förutom stora vinster även stort politiskt inflytande på kuppen. |
||
| 41 | Bank of England hade fått den lagliga rätten att skapa papperspengar ur tomma intet och låna ut dem mot ränta till staten, alltså genom köp av statens skuldpapper, och samma trick används än idag för att skuldsätta länder världen över. Men den brittiska regeringen ville inte ge sig så lätt. Den började ge ut egna tallysedlar som under lång tid existerade parallellt med och konkurrerade med bankernas skuldsedlar. De holländska penningutlånarna gillade dock inte detta tilltag. De kom på benämningen "ofinansierad skuld" för tallypengarna, till skillnad mot papperspengarna från Bank of England som var "finansierad skuld". Även flera ekonomhistorier tycks ha gått på myten om att det låg något riktigt i detta. Dock behövde inte tallypengarna finansieras genom skatter eftersom de helt enkelt inte var skulder. De var kvitton för varor och tjänster vilka kunde användas för betalning av skatter. Det är en annan sak. ("Tallystavar användes av staten inte bara som kvitton för betalning av skatter utan för att betala soldater för deras tjänster, jordbrukare för deras vete och arbetare för deras arbete"; och de användes såväl av individer som institutioner). Till slut mötte dock tallypengarna samma öde som häxorna - död genom eld. Tallypengarna som befann sig i parlamentet brann helt enkelt upp, och det skedde 1834. |
||
| 42 | En riktigt lurig figur var han, den där John Law, son till en skotsk guldsmed. 1705 gav han ut en serie pamfletter där han argumenterade för att bankerna skulle skapa nationens pengar genom att ge ut egna banksedlar. Dessa skulle kunna bytas mot guld- eller silvermynt, men eftersom folk sällan brukade göra detta (guldsmederna hade upptäckt att det gick bra att prångla ut tio gånger så mycket kvitton på guld som de i själva verket hade) så skulle det inte vara nåt problem. Han försökte först öppna en nationalbank i Skottland efter mönster från Bank of England, men nekades av det skotska parlamentet, sen duell över en kvinna (och fällande dom för mord), sen fick han omsätta teorierna i Frankrike där han 1716 blev chef för Banque Generale, och sen pyramidspelet Mississippibubblan. Mississippibubblan var kort men intensiv och kan kallas för bubbla eftersom aktierna som utgjorde bubblan var köpta på kredit. En mer varaktig bluffpoker var dock idén att nationens penningmägd skulle skapas från statlig skuld som "monetariserats" (förvandlats till papperspengar) med hjälp av privata banker. Alltså att de privata bankerna tryckte banksedlar (utan egen kostnad) som de sen lånade ut till regeringen mot ränta genom köp av regeringens statsobligationer, dvs samma system som vi har än idag. Systemet skulle inte ha fungerat om bankerna krävt betalning på själva kapitalbeloppet på skulden, men de var smartare än så, de flyttade hela tiden fram datumet. Istället valde de att tjäna pengar enbart på räntan. Ända in på 1900-talet gjorde bankerna som guldsmederna, de tryckte upp egna pengar (ofta runt tio gånger mer än mängden gud de hade i sina valv), därifrån har vi uttrycket "fraktionella reserver". Idag är det centralbankerna som trycker sedlar, oftast privata sådana, men mängden guld som "backar upp" har minskat från tio procent till noll. "Precis som det illusoriska spöket i Disneyland, så är dollarn fraktalen av ett hologram, spegelbilden av en skuld för något som inte existerar". BS, kap. 6 |
||
| 43 | Även om tallypengarna brann upp och föll i glömska så lämnade det ett avtryck i historien. Det engelska ordet för aktie, stock, kommer från medelengelskans ord för tallystav. En stor del av aktierna i Bank of England köptes med tallystavar. Till exempel hade en av de ursprungliga aktieägarna i Bank of England köpt sina andelar med en stav värd 25.000 pund, vilket var ofantligt mycket på den tiden. Det finns också en legend om att Wall Streets placering berodde på närvaron av ett kastanjeträd som var stort nog för att kunna erbjuda tallystavar till den framväxande aktiemarknaden. Där ser man! |
||
| 44 | Brittiska bankirer har också spelat USA en hel del spratt. Exempelvis finansierade de motståndarna under det amerikanska frihetskriget, kriget år 1812 och båda sidorna under det amerikanska frihetskriget. Vid alla tre tillfällen ledde kriget till tung inflation och statsskuld samt beviljandet av rättigheterna att köpa statsskulden till en privat "Bank of the United States" vilken lämnade över makten att skapa pengarna till privata banker. Motståndet mot denna brittiska bluffpoker leddes av tre presidenter, Thomas Jeffersson, Andrew Jacksson, Abraham Lincoln. BS, kap. 7 och 8 |
||
| 45 | Dorothy till Fågelskrämman: - Med de tankar du skulle tänka, kunde du bli en ny Lincoln, om du bara hade en hjärna... |
||
| 46 | |||
| 46 | Inflationen som skedde samtidigt som greenback-eran, berodde på kriget. Krig är nämligen alltid inflationsdrivande. Det som tvingade upp priserna var helt enkelt en brist på varor. Dessutom var inte greenbacks de enda pengar som gavs ut under den här tiden. Statsobligationer gavs också ut och bankerna som köpte dem betalade inte med guld, utan med egna nyutgivna banksedlar. |
||
| 47 | Philander Knox var rövarbaronernas man, som verkade bakom kulisserna. Han var god vän med Andrew Carnegie, som han räddade från en domstolsprocess 1894, och William McKinley som han räddade från konkurs innan denne vann presidentvalet 1896. 1899 erbjöd McKinley honom tjänsten som USA:s justitieminister, men han avböjde eftersom han höll på att slå ihop bankjättarna Carnegies, J.P. Morgans och Rockefellers, eller rättare sagt att samordna bankernas affärer inom järnväg, olja, kol, järn och stål, till U.S. Steel. När denna sammanslagning var genomförd fick han jobbet och blev ansvarig för att väcka åtal mot samma rövarbaroner som han gjort karriär tillsammans med, utifrån antitrustlagarna, men det blev ju inte särskilt mycket av dessa åtal. McKinley mördades 1901, men Know fortsatte som justitieminister under Teddy Roosevelt, och fortsatte att gynna sina förmögna och mäktiga vänner. Ombud för konglomeraten fick t.o.m. sitta i regeringens nämnder och kommissioner, där de gjorde lagar som undanröjde konkurrens mm. BS, kap. 14 |
||
| 48 | Varför infördes egentligen den federala inkomstskatten? Den inrättades 1913, samma år som Federal Reserve Act antogs. Redan första året fördes all indriven inkomstskatt direkt vidare till Federal Reserve. 2005 betalade USA:s regering 352 miljarder dollar bara i ränta på statsskulden. Det var mer än en tredjedel av intäkterna från den individuella inkomstskatten det året. Det finns en del som tyder på att inte heller de återstående två tredjedelarna av inkomstskatterna går till nödvändiga statliga verksamheter. BS, kap. 14 |
||
| 49 | Farbror Henry satt på tröskeln och såg oroligt upp mot himlen, som var gråare än vanligt... Norrifrån hörde de vindens låga klagande tjut, och farbror Henry och Dorothy kunde se hur det långa gräset bugade sig för den annalkande stormen. |
||
| 50 | Börskraschen 1929 utlyste en världsomfattande depression som varade i ett decennium. Uppspelet till eländet var det glada 1920-talet då Federal Reserve höll räntan ovanligt låg och folk av den anledningen kunde låna billigt. Alltså att samarbetet mellan Federal Reserve, bankerna och folk ledde till mycket skuldpengar, vilka kunde placeras i aktier mm, som då nominellt sett ökade i värde. I slutet av 1920-talet handlades det mesta på kredit, även aktier, ivrigt påhejade av rövarbaronerna. Men varför ville Federal Reserve översvämma USA:s ekonomi med lånade pengar och på det sättet blåsa upp penningmängden. En viktig faktor i detta var ett handslag över Atlanten. |
||
| 51 | Handslaget skedde mellan Benjamin Strong, chef för Federal Reserve Bank of New York, och Montagu Norman, chef för Bank of England. De tog hand på att överlämna kontrollen av världens finansiella system till en liten grupp privata centralbanker. Historikern Caroll Quigley: "På 1920-talet var de fast beslutna att använda den finansiella makten hos Storbritannien och USA för att tvinga alla de större länderna i världen till att gå över till guldstandarden och att sköta den genom centralbanker befriade från politisk kontroll, där alla frågor om internationellt finansväsende skulle beslutas genom överenskommelser mellan sådana centralbanker utan inblandning från regeringarna." |
||
| 52 | Nästan fyra månader efter marschen till Washington, som inspirerade Frank L. Baum till Trollkarlen från Oz (där det också finns en berömd marsch), dök Jacob Coxey upp igen, denna gång som presidentkandidat representerande Farmer-Labor-partiet. Han fick också hålla ett tal på Capitoleums trappsteg 1944, samma tal som han nekats hålla där ett halvt århundrade tidigare. Coxey betonade likheterna mellan sina egna förslag och Roosevelts New Deal, dvs skapandet av offentliga projekt som kunde sysselsätta de arbetslösa, men också skillnaderna, vilket var att han själv förespråkade finansiering med skuldfria greenbacks och Roosevelt hade finansierat med statsskuld och skattehöjningar. |
||
| 53 | En annan bortblömd presidentkandidat var William Hope Harvey, rådgivare till William Jennings Bryan på 1890-talet. Han betonade att folk som tog lån i en bank inte lånade "pengar" utan skuld. De oligarker som de blev skyldiga pengar skulle till slut vara dem som styrde landet. Hans lösning var att återbörda penningmakten till folket genom att nationalisera bankerna. Dessutom ville han även nationalisra andra nödvändiga industrier, företag som producerade allmänna nyttigheter, transporter och stål mm. BS, kap. 15 |
||
| 54 | Federal Reserve rapporterar att de skickar tillbaks 95 procent av sin vinst till finansdepartementet. Men den rapporterar bara som vinst den ränta den får på sitt innehav av federala värdepapper. De rapporterar inte den skänk som ovan som ges till bankerna, vilka använder statspapperen som "reserver" som genom multiplikation blir till mångdubbelt större utlån. Fed påstår också att de blir granskade varje år, men granskarna får inte granska dess affärer med utländska centralbanker eller dess operationer på den öppna marknaden (processen att skapa pengar ur luft genom bokföringsposter). BS, kap. 17 |
||
Spänn fast säkerhetsbältet Dorothy, för nu är det adjöss med Kansas. |
|||
Början till härdsmältan var när investmentbanken Bear Stearns i juni 2007 tvingades stänga två av sina hedgefonder, vilka handlade med collaterilized debt obligations (CDO:er), alltså riskfyllda lån som buntats ihop med andra lån för att dölja risken och sedan sålts vidare. Banken hade försökt få AAA-ranking på de högst osäkra värdepapperna genom att försäkra dem mot förluster med hjälp av derivatsatsningar. Trots det var det inga köpare som var ens i närheten av det utbjudna priset. Tvärtom ville fordringsägarna ha tillbaks sina pengar. Paniken spred sig och investmentbanker runt om i världen såg sig tvungna att neka uttag för att hindra krasch av sina hedgefonder, vilka också byggts på luft. Dow Jones index sjönk med tusen punkter från juli till augusti 2007. Federal Reserve hoppade då in och trollade tillsammans med ett gäng andra centralbanker fram 315 miljarder dollar i "kredit" till de problemtyngda derivatföretagen. De räddade bland annat Countrywide Financial, som kallats "nya Enron". Räddningsoperationen tycktes för ett tag lugna marknaden, men i september 2007 utsattes den brittiska banken Northern Rock för en bankrusning. Några månader senare köpte Bank of America upp Countrywide, förmodligen av pengar som den fått av Federal Reserve och dess Plunge Protection Team. Hur mycket pengar som Bank of America fick av Federal Reserve den gången är dock svårt att veta, eftersom det inte finns någon insyn i dess räddningsoperationer. En gång i tiden fanns en sådan insyn i systemet, men det kostade röster, så numera finns ingen sån insyn. |
|||
I januari 2008 ringde larmklockorna igen då världens börser gjorde den värsta störtdykningen sen 11 september 2001. Fallet sas bero på nedgraderingen av ratingen för två försäkringsbolag och att franska megabanken Societe Generale gjort en förlust på 7.2 miljoner i derivathandel. Det internationella fallet inträffade den 21 januari och det var dålig tajming, eftersom det råkade vara Martin Luther King Day, så varken Federal Reserve, Plunge Protection Team eller CNBC Squawk Box var tillgängliga för att manipulera upp derivatpyramiden. De var helt enkelt lediga den dan. Dan därpå gjorde Hillary Clinton ett uttalande där hon manade presidenten att kalla samman Working Group on Financial Markets. Strax därefter kom Plunge Protection Team tillbaks från ledigheten och fixade problemet genom att rigga upp marknaden. Storförlusten för Societe Generale skylldes på en enda person, en så kallad skurk-trader. Fast egentligen var (är) förstås problemet derivatspelet i sig självt. Det är till stor del ett bondfångarknep sammansatt av skenbara affärer, som då boken skrevs var värderat till svindlande 681 biljoner dollar. |
|||
Toto, jag har en känsla av att vi inte är i Kansas längre. Vi måste vara ovan regnbågen! |
|||
13-punktsprogrammet (för ett nytt greenback/whig-parti e.dy.)
|
|||
|
|||
| THE QUICK FIX: A NON-INFLATIONARY SOLUTION TO THE FEDERAL DEBT CRISIS | |||
| DOLLAR DECEPTION: HOW BANKS SECRETLY CREATE MONEY | |||
| WAKING UP ON A MINNESOTA BRIDGE: HOW TO SOLVE THE INFRASTRUCTURE CRISIS WITHOUT SELLING OFF OUR NATIONAL ASSETS | |||
| The E.C.B. Fiddles While Rome Burns (28/11-2011). Euro-länderna genomgår en strukturanpassning, dvs liknande medicinering som länderna i tredje världen ordinerats av IMF. IMF:s strukturanpassning handlar rutinmässigt om hårda nedskärningar i offentlig sektor, privatisering och minskad makt för de nationella centralbankerna så att dessa inte har möjlighet att skapa de pengar som nationen behöver. Det senare är förstås formellt uppnått i eurozonen, genom att länderna har gjorts totalt beroende av ECB för penningskapandet och som "lender of last resort". | |||