Att konstruera korsord och andra tidsfördriv

Från Wikibooks
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Rebusar[redigera]

Barnrebusar och ordleksrebusar[redigera]

Barnrebusar brukar bestå av en text, till exempel en saga, där en del av orden är ersatta med bilder. De ord det blir fråga om är sådana som är lätta att åskådliggöra, mest konkreta substantiv. Någon enstaka gång överskrids det mönstret så att en bild får stå för något annat än det det avbildar. Ordet trevlig kan vara skrivet som 3-vlig till exempel. Man får vara försiktig med sådana ordlekar så att de inte blir för svåra för barnen. Den här typen av rebusar är ganska lätta att konstruera för den som är road av att rita. Ingenting hindrar att man konstruerar sådana rebusar för en vuxen publik också. Det lättar upp ett brev betydligt om det finns några bilder insprängda i texten.

Den vanliga typen av vuxenrebusar bygger nästan helt på tvetydigheter i uttal eller skrift. Det som är undantag i barnrebusar är fundamentet här. Nästan ingenting ska stå för det det först verkar betyda. Vartenda tecken ska tolkas på något oväntat sätt. Idealet för en lösbar rebus är att lösningen ska vara mycket oväntad men ändå inte svår att komma på. Då ger rebusen underhållande läsning. Om lösningen är både oväntad och svår, då fungerar rebusen mera som en gåta, där man försöker gissa men går bet, och sen får sig ett gott skratt när man hör lösningen, som framstår som så självklar fast den inte gick att komma på.

Ordleksrebusarnas byggstenar[redigera]

För att göra en rebus utgår man från en text och byter ut bokstavsföljder mot rebusbyggstenar. Det vanligaste är att man inte tar någon hänsyn till ordgränserna utan låter det bli lösarens sak att bryta av bokstavssekvensen på rätt ställen. Man kan konstruera rebusar ganska mekaniskt och i stor mängd om man skaffat sig en uppsättning byggstenar, eller ännu hellre ett antal regler för hur man bildar byggstenar. Vi ska presentera byggstenarna närmare innan vi går till nästa steg, som är att foga ihop dem.

Bokstäver och tecken[redigera]

Att man kan bygga upp en text av de stora och små bokstäverna, A, B C..., och a, b, c..., är självklart. Använder man bara dem blir det ingen rebus men i nödfall finns de att ta till. Konsonanterna kan användas på två sätt: antingen så som de brukar användas i en text för att beteckna ett konsonanttecken eller som bokstavsnamn. För att göra det lättare för lösaren brukar de flesta rebuskonstruktörer konsekvent använda små bokstäver i det förra fallet och stora bokstäver i det senare: Ett “k” i rebusen betecknar alltså bara bokstaven “K” i lösningen medan “K” i rebusen betecknar bokstavsföljden “KÅ”.

Andra tecken och symboler[redigera]

α, β, π, ,, •, #, &, 2, ½, ¼, 1, 10, 6, ↑ kan stå för respektive bokstavsföljderna ALFA, BETA, PI, KOMMA, GÅNG(ER), NUMMER, OCH/ET, TVÅ, HALV, KVARTS, EN/ETT, TIO, SEX, UPP. En del av dem har en uppenbar betydelse som skiljer sig från det tecknen egentligen står för. TIO ingår i alla ord som slutar på “-tion”, TVÅ ingår i ord som tvål, rentvå och i fraser som “det vållade”. HALV och ETT kan få stå även för de ord de betecknar, eftersom halv och ett är så vanliga ord att lösaren inte i första hand tänker på dem som räkneord. KVARTS blir en mycket användbar bokstavsföljd om man med en minusoperation (se nedan) tar bort till exempel den sista bokstaven. “¼ - s” står då för KVART, som kan användas som ord eller orddel eller byggsten i frasen “kvar till kvällen”. “¼ - k” kan användas i frasen “vart som helst”.

Teckningar[redigera]

För att ersätta en bokstavsföljd med en bild ska bilden föreställa något annat än det som rebustexten menar, men samtidigt ska den ge en ganska entydig tolkning, för flertydighet i just bildtolkning väcker ofta mer irritation än munterhet. Följande ord är mycket vanliga i rebusar för att de är lätta att rita och lätta att tolka: ek, en, vad, ök, ko, katt, hund, apa, and, sol, sko, fot, hand, eld, ros, löv, ho, får, hus, stol, vas, tak, uv, öga, öra, mun, arm, te, ö, sund. De ger vanligt förekommande bokstavsföljder, och därtill så korta följder att de är direkt användbara utan att man behöver subtrahera några bokstäver. Öva dig gärna att rita dem effektivt. Bilder på långa ord kan också användas men då får man ibland med ett minustecken markera att någon bit av teckenföljden inte ska räknas med.

Medan en vanlig bild sällan ger annat än ett konkret substantiv finns det vissa sätt att teckna adjektiv och verb. Det som är lättast är att personifiera bokstäver, tecken eller bilder och låta dem vara bärare av en egenskap eller subjekt för en verksamhet. En glad mun på ett A ger bokstavsföljden GLATTA eller ALER. Den förra bokstavsföljden är ett ord i sig men ingår också till exempel i frasen “glatt arrangemang”. ALER ingår till exempel i “sandaler”. Glada munnar på två stycken versala H ger följden HÅNLER.

Lite mera tecknartalang krävs för att få fram bokstavsföljden LER genom att rita en leende mun som hänger fritt i luften, eller ÄTER genom att rita bara en ätande mun. Det är risk att lösaren vilseleds och tror att bilden ska tolkas som MUN i stället. Försöker man förtydliga ÄTER genom att rita dit maten och en hand med gaffel öppnar det för ännu fler förväxlingar: MÅLTID, MAT... Ritar man dit en person som bär munnen öppnar det för tolkningen MATVRAK. Det är viktigt att personen är så neutralt ritad att inte lösaren börjar fundera på personen i stället för verksamheten.

Som rebuskonstruktör är det klokt att i första hand spana bakåt på den teckenföljden som var innan och se om där finns någon bokstav eller något ord som skulle kunna bära munnen. Bokstäver och dubblerade bokstäver har nämnts ovan, men man kan också förese en enbuske eller en sol med mun och få fram bokstavsföljderna ENLER, GLADEN, ENÄTER, SOLLER, GLADSOL, SOLÄTER. Förser man enbusken eller solen med lämpliga händer kan det ge ENTAR, ENGER, SOLTAR, SOLGER.

Generellt gäller att den tidsform man får fram på verb är presens. Den ordföljd som ges är subjekt före predikat. Adjektiv får genus beroende på vem som bär egenskapen: Är det en ek som ler blir det GLADEK, är det en bokstav som ler blir det till exempel GLATTE. Ordföljden blir alltid med adjektivet först. Att försöka få fram AGLATT eller AÄRGLATT upplevs som förvirrande.

Genom att skriva bokstäver eller tecken deformerade eller vridna kan få fram SNETTA, TUNTA, LÅNGTA, BRETTA, VÄNTA, ALUTAR, ÅLIGGER. En riktigt svårknäckt gåt-rebus är följande: nuuuuuuuuuun. Lösningen är NAVIGATION. Det är inte så lätt att lista ut att alla u:na ska ses som “aviga tio n”.

Kombinerad bild[redigera]

I stället för att teckna två byggstenar i rad efter varandra kan man ibland kombinera dem. I stället för att rita en enbuske följd av en sko kan man rita en en med en sko på sig. Det kräver tecknartalang för att tolkningen inte ska framstå som så oöverskådlig att lösaren blir missnöjd och menar att det borde ha varit SKOEN eller ENISKO eller SKOPÅEN. Att sätta in bokstäver i en teckning ger stora möjligheter. Vi har ovan behandlat fallet där bokstäverna var subjekt för en handling eller bärare av en egenskap. Låter man i stället en bokstav vara objekt för en handling kan de komma efter handlingsverbet: Medan en bild på ett A som äter ger följden AÄTER kan man få fram följden ÄTERA med en teckning på ett A som spetsat på en gaffel förs in i en mun.

Sätter man A efter korta transitiva verb blir det till exempel TARA, GERA, SLÅRA, DRARA, KÖRA, BÄRA, som alla är möjliga att rita. Man förser något med händer som tar, ger, slår, drar eller bär på bokstaven A, eller kör ett A på en skottkärra. De två sista exemplen är ord i sig, men eftersom det helt enkelt är infinitivformerna av det som avbildas ska man kanske undvika att använda dem som sådana eftersom rebusen då framstår som fantasilös. Samma sak med bokstaven S: KÖRS kan användas i “körsbär” och BÄRS om öl hellre än som passivformer. Men om bilden visar ett körande med en skottkärra och rebuslösningen är ett abstrakt bärande, då kan det bli roligt i alla fall.

I tecknade serier, i synnerhet pantomimserier, används ett flertal symboler som vidgar gränserna för vad som kan framställas i bild. ZZZ eller en sågbock står för sover, ljus eller lampa för idé, frågetecken för förvåning, svettdroppar för ansträngning, fartlinjer eller dubblerade armar och ben för snabba rörelser. Pratbubblor ritas streckade för att uttrycka viskning, med bubbligt skaft för att visa en tanke. Allt det här kan man använda i en rebus, så mycket man får plats med. Då kan man få fram sekvenser som ASOVER, AVISKARB, BERUSAR, BEUNDRAR

Prepositioner[redigera]

Bokstavsföljderna i de vanligaste prepositionerna är lätta att få fram på ett roligt sätt: PÅ, UNDER, AV, I, OM, KRING, RUNT, FÖRE, EFTER osv. Följderna är också vanligt förekommande i ord, både med bibehållen betydelse och med helt annan betydelse. Just i fråga om prepositionerna kan man tillåta sig att de får behålla sin betydelse, för själva sättet att åskådliggöra dem är tillräckligt klurigt.

Det man gör är att arrangera rebusbyggstenar så att de åskådliggör prepositionens rumsbetydelse. Ett A inne i ett B ger AIBE eller IBEA, med lilla b blir det AIB eller IBA. Ett A ovanför b ger AÖVERB, ÖVERBA, AOVANB, OVANBA, APÅB, PÅBA, BUNDERA, UNDERAB. Med versal variant av B tillkommer tolkningarna AÖVERBE etc. Här är det en mycket stor mångtydighet, men det brukar tillåtas. Det anses att det är själva finessen i rebuslösande, att utreda alla dessa möjligheter.

Vi har här använt A och b som exempel, men det kan förstås vara vilka två bokstäver som helst, och dessutom tecken, bilder, bokstavsföljder och bokstavsgrupper. Skriver man nA ovanför k kan det tolkas som KUNDERNA.

Med en pil som pekar ut ur mitten av bokstaven b mot ett A får man AURB eller URBA om A är så pass mycket mindre än b att det är lätt att tänka sig att det varit inne i b. Om bokstäverna är mera jämnstora finns också tolkningarna BTILLA, AFRÅNB. Följderna AFÖREB och BEFTERA kan åskådliggöras om man personifierar bokstäverna lite, antingen med ben eller ansikte som visar vad som är framsida och baksida på dem. TAV eller AVT får man fram genom att rita ett t som är avbrutet. Riktigt naturligt är det inte att förklara att bilden föreställer “T av” eller “av T”. Egentligen skulle man vilja ha det till TÄRAV eller AVBRUTET T, med verb eller adjektiv, men de korta följderna är så vanligt förekommande i rebusar, att vana lösare läser dem rutinmässigt. BAB kan läsas AMELLANBEN eller MELLANBENA. Med flera B kring A kan man få fram bokstavsföljderna BENKRINGA, BENRUNTA, BENOMA, ABLANDBEN, AIBERING

Vi har nu behandlat de egentliga byggstenarna - tecken och bilder använda på olika sätt. De ger bokstavsföljder. Några få av de bokstavsföljder vi har behandlat är vettiga i sig och skulle gå att bara lägga efter varandra och få fram meningsfulla fraser med, men de flesta är det inte. Dels är det för att vi i exemplen bara har velat visa principen och då mest använt bokstäverna A och B. Byter man ut dem mot andra bokstäver eller bokstavsgrupper, hittar man givetvis fler vettiga bokstavsföljder. Men dessutom finns det några möjligheter att modifiera följderna. De vanligaste är upprepning och subtraktion.

Upprepning av byggstenar[redigera]

Upprepning kan ge olika betydelser och också här är det fråga om en flertydighet som är eftersträvansvärd. För det första kan den stå för dubblering av en bokstav eller en bokstavsföljd. Rebusens “bb” kan betyda bokstavsföljden BB, rebusens “BB” kan betyda “BEBE”. Men BB kan också betyda BEN eller TVÅBEN eller BEPAR. BnBn kan betyda BENPAR. lAlA kan stå för TVÅLA. vAvAvA kan stå för treva. AAAAAAA kan tolkas som ARAD. Två sådana rader med A:n, föregångna av p blir PARADER. UUUUUULl blir SEXUELL, nAnnnnnnnnnn blir NATION. Framför allt är det pluralis som indiceras av upprepning, och de bokstäver som då introduceras i bokstavsföljden är de vanliga pluraländelserna, som för bokstäver är -n, för siffror -or. N är mycket välkommet eftersom det är en mycket vanlig bokstav, även i andra funktioner än som pluraländelse.

Subtraktion[redigera]

Man subtraherar icke-önskvärda bokstäver ur en bokstavssekvens. Det enklaste och mest entydiga är att man tar bort sista bokstaven. En bild på en katt följt av ett minustecken och t ger KAT. Subtraherar man en bokstav tidigare i sekvensen får man tänka på att inte samma bokstav uppträder flera gånger så att det blir oklart var denna bokstav ska tas bort. Man kan också subtrahera en bokstavssekvens, antingen utskriven eller betecknad med en bild. Då är det inte så stor risk att det blir oklart var borttagningen ska ske. Däremot får konstruktören fundera på hur långt tillbaka i bokstavssekvensen man kan låta subtraktionen ske utan att den av lösaren upplevs som illegitim. Ska det vara vara från den sista bilden eller också från slutat av den nästsista?

Andra matematiska symboler[redigera]

Plustecken behöver i allmänhet inte sättas ut mellan byggstenar. Det är underförstått att det som kommer efter ska läggas efter det som var före. Undantag är efter en subtraktion då ett plustecken brukar skrivas ut för att visa att minuset inte längre gäller. Medan man med minustecknet kan ta bort en eller flera bokstäver på olika ställen i bokstavsföljden, bara det inte blir alltför oklart eller alltför långt ifrån, kan man med plustecknet bara tillfoga bokstäver till slutet.

Parenteser skulle kunna användas för algebrakunniga när det gäller komplicerade relationer. Man kanske vill ha subtraktion inne i subtrahenden. Ett exempel: MANDOM skulle kunna betecknas med MANDOLIN - LIN + m. En mandolin är lätt att rita, men lin är svårare. Då betecknar man LIN som LIE - E + n, för en lie är enklare att rita. Då skulle man vilja rita: mandolin - (lie - E + n) + m. För att göra det klarare för fler kan man rita en ring i stället för parentes kring subtrahenden. Oftast betecknas sådana här relationer genom att byggstenarna grupperas. Ett Ig med ett f under och allra underst s kan ge SUNDERFUNDERIG. Skriver man efter det - s - Er kan det bli UNDERFUNDIG, men riktigt lätt är det inte att komma fram till det. Det finns många villovägar. Lite kan man med gruppering visa vilket som är den överordnade delen av utsagan. Man kan också genom att rita s:et med personliga drag så att det framstår som subjekt.

I tyska och nederländska rebusar används likamedtecknet för att deklarera att i efterföljande bild en stavelse ska bytas ut mot en annan. I svensk rebustradition passar det inte in. Det känns som en trivialisering. Det är inte så svårt att göra rebusar att man skulle behöva tillgripa ett sådant hjälpmedel och det erbjuder inte oväntade lösningar.

Ett exempel på rebuskonstruktion steg för steg[redigera]

Följande exempel visar principen för rebusskapande. Man undersöker alla möjliga delsekvenser av bokstäver, för att se om man hittar några som är lätta att beteckna rebusaktigt. Det visar också hur man kan systematisera rebusskapandet. Det är absolut inte nödvändigt att använda den här metoden, men den är bra att ta till om man tycker att man drabbas av idétorka.

Vi utgår ifrån det gamla tänkespråket BÄTTRE BÖRDA BÄR MAN EJ PÅ VÄGEN ÄN MYCKET MANNAVETT, och skriver det på dator utan ordmellanrum: BÄTTREBÖRDABÄRMANEJPÅVÄGENÄNMYCKETMANNAVETT.

Med datorns kopieringsfunktion skriver vi samma bokstavsföljd minst ett dussintal gånger under varandra. Det går på några sekunder. Vi ska nu arbeta vidare med dessa rader i tur och ordning. I de första två raderna sätter vi in mellanslag så att vi grupperar bokstäverna två och två utan att ändra på deras ordningsföljd. Man får två möjligheter beroende på om vi låter de två första bilda ett par eller hoppar över den första:

BÄ TT RE BÖ RD AB ÄR MA NE JP ÅV ÄG EN ÄN MY CK ET MA NN AV ET T

B ÄT TR EB ÖR DA BÄ RM AN EJ GE NÄ NM YC KE TM AN NA VE TT

I de följande raderna grupperar vi bokstäverna tre och tre. Då får man tre möjligheter, beroende på var vi startar:

BÄT TRE BÖR DAB ÄRM ANE JPÅ VÄG ENÄ NMY CKE TMA NNA VET T

BÄ TTR EBÖ RDA BÄR MAN EJP ÅVÄ GEN ÄNM YCK ETM ANN AVE TT

B ÄTT REB ÖRD ABÄ RMA NEJ PÅV ÄGE NÄN MYC KET MAN NAV ETT

Sen på samma sätt de fyra möjligheterna med fyra i varje grupp:

BÄTT REBÖ RDAB ÄRMA NEJP ÅVÄG ENÄN MYCK ETMA NNAV ETT

BÄT TREB ÖRDA BÄRM ANEJ PÅVÄ GENÄ NMYC KETM ANNA VETT

BÄ TTRE BÖRD ABÄR MANE JPÅV ÄGEN ÄNMY CKET MANN AVET T

B ÄTTR EBÖR DABÄ RMAN EJPÅ VÄGE NÄNM YCKE TMAN NAVE TT

Om man vill kan man gå vidare och dela in i fem-grupper och så vidare, men lämna kvar minst en rad ogrupperad för en sammanfattning.

Sen har vi gått tillbaka till de rader vi grupperat och strukit under sådana grupper som vi tycker att vi kan åskådliggöra på något rebusaktigt sätt. I första raden är det ÄR, EN, ÄN, MY och ET som kan betecknas med respektive =, EE, ÄÄ, µ och &. Vi kan notera att vi fått ganska många understrykningar på tvåbokstavingar och trebokstavingar, medan det inte funnits någon fyrbokstavig bokstavsföljd som omedelbart inbjudit till gestaltande.

Sen använder vi en ogrupperad rad för att sammanfatta alla understrykningarna. När vi flyttar ner alla understrukna bokstäver på en och samma rad får vi:

BÄTTREBÖRDABÄRMANEJPÅVÄGENÄNMYCKETMANNAVETT.

Då ser vi att det mesta är understruket, mer än vad som behövs för att det ska gå att göra en intressant rebus. Vi har i själva verket flera val.

Vi börjar skriva ner ett första synopsis:

1. En bild på lilla b som äter tre stycken B, allihop på samma gaffel minus Er. Det ger BÄTTREB. Om man tycker att det blev en för svår passage, eftersom det som subtraheras är så pass långt borta i det förflutna, kan man starta på nytt:

2. En lättare variant: En bild på b som äter på någonting, oklart vad. Minus Er. bbb. (Eventuellt minus en.) En bild på ett öra - A. En bild på bokstavsgruppen dA som kånkar på m. A. En bild på ett Nej ritat på en väg, alternativt gående på en väg. En enbuske eller ett antal E. Det ger hela början av ordsråket: BÄTTREBÖRDABÄRMANEJPÅVÄGEN. Om man tycker att det blir för trivialt att rita både bärande och väg med precis samma betydelse som i ordspråket kan man börja på nytt där man är missnöjd:

3. Vi börja lika som i variant 2. Därefter en bild på blåbär och smultron. Sen en bild på manen på en häst. E. Ett j placerat ovanför vÄ. Ett antal G. Ett antal Ä. Grekiska bokstaven my eller en bild på lilla My. ck. &. Bild på en hästnacke. Bild på navet på ett hjul. En etta. Det ger följden BÄRMANEJPÅVÄGENÄNMYCKETMANNAVETT, och därtill på ett totalt annat sätt än i alternativ 2. Störs man av att manen användes två gånger på precis samma sätt, eller har man svårt att rita bär kan man bygga början av denna sekvens på annat sätt:

4. Bokstaven B. En bild på en ärm. Ett antal A. Det ger sekvensen BÄRMAN.

Sen är det klart att börja rita. Exemplet visar att det finns många möjligheter för en rebuskonstruktör. Har man svårt att teckna bra är det inget hinder, då stöder man på bokstäver grupperade på olika sätt. Och man kan välja hur svår man vill göra en rebus. Det finns ingenting som hindrar att man gör en riktigt lång rebus, liksom en rebussaga för barn - kanske en rebusroman...

Korsord[redigera]

Att tillverka ett korsord är en konst. Korsord är litteratur, en interaktiv litteraturform, ehuru starkt försummad av litteraturvetarna. Tekniskt är det egentligen enklare att göra ett korsord än att lösa ett, eftersom man har friheten att välja vilka ord som är rätt, men att skapa ett korsord som engagerar lösaren kräver mer än att orden passar ihop.

För några år sen slog Sudokun igenom, och framstod lite som en uppföljare till korsordet. Skillnaderna är emellertid mycket stora. Sudokun produceras maskinellt – därför blir de billiga och attraktiva för tidningar och bokförlag, som vill minimera sina kostnader. Goda korsord kräver däremot mänsklig eftertanke att göra.

Korsordskonstruktören ska inte bara få alla ord att knyta, så att lösaren blir hjälpt ett litet steg framåt på olika håll för varje ny bokstav hen får till. Även i fråga om innehållet måste konstruktören ha sin publiks intressen och smak för ögonen. Korsordet ska bli lagom svårt. Det ska innehålla ordlekar och annan humor, tematiken ska vara aktuell och bekant, men inte uttjatad.

Denna skrift är en introduktion i hur man kan konstruera korsord. Ett personligt gjort korsord kan vara en lämplig julklapp eller födelsedagsgåva till en bekant som är intresserad av korsord. När man fått viss vana kan man bjuda ut sina korsord till tidningar och tidskrifter, eller publicera dem på nätet.

Korsordens utveckling[redigera]

Korsordets historia[redigera]

Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Korsord

Korsord i framtiden[redigera]

Korsordslexikon har det funnits nästan ända sedan korsorden kom till, och numera finns det datoriserade korsordslexikon som ger ännu snabbare lösningshjälp. Man knappar in de bokstäver man kan och får förslag på resten. Det finns flera sådana på nätet, till exempel Korsordslexikon.se Korsordshjälpen - Korsordslexikonoch Ordnyckel - Korsordslexikon.

Sökmotorer som Google ger lösningshjälp på ungefär samma sätt. Det är visserligen svårt att söka på ord med okända bokstäver i, så man får ofta utgå från någon gissning. Fördelen med en sökmotor är att man kan hitta allt möjligt som inte finns i ett lexikon: utländska, dialektala och informella ord, namn och begrepp som tillkommit den senaste tiden, förkortningar och annat.

Allt detta har ändrat förutsättningarna lite, så det är svårt att sia om vilken framtiden blir för korsorden. Blir det så att korsordslösandet blir som vilket datorarbete som helst - en förlängning av arbetsdagen snarare än en mysig stund med bara tidningen och pennan i soffhörnet? Eller blir det så att många människor avstår från datorn och litar till sin allmänbildning. Kommer den kategorin av lösare fortfarande att känna sig stolta över sin färdighet, när de vet att de i vissa avseenden ligger efter Google? Kommer de datoranvändande lösarna att tvinga fram svårare korsord, som i sin tur driver på utvecklingen av mer avancerade lösningshjälpmedel, som efterhand blir ett måste för alla?

Idag finns det datorprogram som konstruerar korsord, men kvaliteten på sådana korsord är låg i många avseenden. Seriösa konstruktörer använder bara program för att automatiskt generera ifyllnadsord under arbetets gång, på samma sätt som lösaren gör. Datorn är också bra för att snabbt ge korsordet en prydlig grafisk form. Innan datorerna kom krävdes av konstruktören skicklighet med både ord och bild, eller också ett samarbete mellan två personer. Fortfarande har tecknaren en roll att spela i korsordskonstruktionen, men då mera för att rita bilderna än för att texta och dra snygga streck.

Mycket har hänt och kommer att hända med det tekniska. Men korsorden är mer än en teknikalitet. De är kultur i det avseendet att skaparen och lösaren delar gemensamma erfarenheter. Den aspekten kanske blir viktigare i framtiden. Man kanske kommer att ställa större krav på innehållet, det som inte kan datoriseras. Jämfört med dikter och romaner är alla korsord ”interaktiva” i den meningen att lösaren med pennan i handen bidrar till det fulländade verket. Kanske borde man snarare säga participatoriska i stället, för nu har ”interaktivt korsord” kommit att betyda att lösningen överförs elektroniskt till publiceraren. Men denna traditionella interaktivitet hos korsorden kan kanske i kombination med den nya teknik som har utvecklats med dataspelen leda fram till nya spelformer, som behåller korsordets litterära former och kombinerar den med en ny snabbhet.

Terminologi, varianter, definitioner[redigera]

Det verkar saknas en vedertagen korsordsterminologi. Det kanske avspeglar det bristande akademiska intresset för korsord. Korsord är inte något man talar så mycket om – man löser dem. De termer som står i nedanstående lista är att betrakta som förslag och inte som en fastställd nomenklatur. De flesta hänför sig till så kallade svenska korsord, som vi börjar med att förklara vad det är för något.

Svenskt korsord. På tyska, engelska och nederländska menar man med ”svenskt korsord” ett som har förklaringarna inne bland rutorna och inte i ett särskilt område bredvid. På spanska kallas de ”autodefinidos”. Uppfinningen torde vara dansk. Sådana korsord är de förhärskande i Norden och Polen men lite ovanliga i engelskspråkiga länder. De kräver stor plats i tidningen eftersom alla rutorna måste vara stora för att förklaringarna ska få rum i det som i de traditionella pusslen är svarta rutor. Denna korsordstyp har, sedan den slog igenom på 60-talet, bidragit till att utveckla en speciellt korthugget sätt att ställa frågorna.

'Ifyllningsord = lösningsord = ”svaret” är det ord som korsordslösaren fyller i.

Ifyllningsruta = lösningsruta'. Korsordet består typiskt av två slags rutor, sådana som lösaren ska fylla i och sådana som redan är ifyllda. Vi kallar de första för ifyllningsrutor. I vissa korsord kan någon eller några av ifyllningsrutorna vara förifyllda, som en starthjälp eller för att skapa variation, men det är undantag.

Ledtråd = nyckel betecknar innehållet i de rutor som är ifyllda av konstruktören, om de är till för att hjälpa lösaren. Ibland kallas ledtrådarna för definitioner, men det är endast sällan de är så entydiga som en definitionen egentligen ska vara.

Ledtext. En ledtråd kan antingen vara en text, som vi då kan kalla ledtext, eller en bild.

Ledord och frågor (förklaringar). En ledtext kan vara ett enstaka ord (ledord) eller bestå av flera ord. De som består av flera ord kan vi kalla frågor (ledfrågor), även om de sällan är formulerade som frågor utan oftast som ofullständiga meningar eller fraser. Ibland kallas de förklaringar.

Ledtrådsruta. En ledtråd kan fylla upp precis en ruta, lika stor som en ifyllnadsruta. Det kan också också vara så att två ledtrådar delar en ruta. I bägge fallen talar vi om en ledtrådsruta, i det senare fallet om en delad ledtrådsruta.

En delad ledtrådsruta kan vara delad horisontellt, vertikalt eller diagonalt nordväst-sydost. Det är ofta underförstått att den ena ledtexten ger lodrät ifyllningstext och den andra vågrät, bägge utgående från denna ledruta. Ibland anges det med pilar. Pilar är ett måste om rutorna har en mer ovanlig placering, till exempel att bägge ger lodrät ifyllningstext, i var sin av två intilliggande spalter.

Ledtrådsfält. När en ledtråd fyller ut mer än en ruta talar vi om ett ledtrådsfält. Det kan antingen vara ett ledtextfält eller ett bildfält. Bildfält kan vara mycket stora, medan det är ovanligt att ledtexter fyller ut mer än två-tre rutor.

Expanderad ledtrådsruta är en ruta vars ledtext fyller upp delar av närliggande rutor. De närliggande rutorna kan vara ifyllnadsrutor eller andra ledtrådsrutor. Man expanderar rutor för att man har svårt att få plats med ledtråden annars. En viss grad av sådana avsteg från rutnätets regelbundenhet ger korsordet ett vänligt intryck men allt för många expanderingar kan se slarvigt ut.

Inskränkt ifyllnadsruta är en ifyllnadsruta där utrymmet för ifyllnad är mindre än en hel ruta på grund av att en närliggande ledtrådsruta är expanderad.

Delad ifyllnadsruta innebär att ett vertikalt, horisontellt eller diagonalt streck delar en ruta i två delar som var och en ska fyllas i med var sin bokstav. Ett sådant arrangemang brukar man försöka undvika eftersom avsteg från rutgittret ger ett otryggt utseende.

Ruta delad mellan ledtråd och ifyllnadsutrymme är inte något riktigt lyckat arrangemang. Konstruktören borde försöka maka på sig så att mer än halva rutan blir kvar för lösaren, antingen genom att korta ner ledtexten eller annektera utrymme från någon annan av de närliggande rutorna.

Blindrutor är rutor som varken är ifyllnadsrutor eller utnyttjas för ledtrådar. Deras enda funktion är att skilja åt ord. I ett vanligt svenskt korsord finns det mycket få sådana rutor. Orsaken är att man vill ha en tät knytning mellan ifyllningsorden och då får så ont om plats för ledtrådarna att det är slöseri att inte använda allt utrymme. När de förekommer har det blivit vanligare att fylla dem med en blomma eller annan rent dekorativ figur än att använda de traditionella svartrutorna. Hörnrutan nere till höger brukar en del konstruktörer använda för sin signatur.

Mellanruta eller ledordsstrimla med mellanledtext är en mycket kort vågrät eller lodrät ledtext som är placerad mellan två därmed inskränkta ifyllningsrutor.

Avskiljare = orddelare = ordbrytare = brytstreck används för att visa att ett ifyllnadsord tar slut och ett annat börjar. Vissa korsordskonstruktörer undviker att låta orden komma så tätt, eftersom det försvårar läsandet av det halvifyllda korsordet, medan andra använder dem rikligt. De måste vara tydliga. Ofta är de svarta och så grova att de inskränker rutorna intill. Även en strimla tjänar som avskiljare.

'Knytning. Orden i ett korsord knyter till varandra, det vill säga de har gemensamma bokstäver. Man eftersträvar en tät knytning, att många bokstäver ges av mer än en ledtråd.

Lösningsfras. Om flera lösningsord ska läsas ihop kallar vi det en lösningsfras, vare sig den består av en hel sats eller en del av en sats. Frasen brukar illustreras i bilden, som också ger en direkt ledtråd till frasens första ord, medan de övriga orden i frasen ges av andra ledtrådar.

Konstruktion av ett ”svenskt korsord”[redigera]

Nedan beskrivs steg för steg hur man skapare ett korsord av den typ som har förklaringarna inne i rutmönstret, ett så kallat ”svenskt korsord”

Skriv ner uppslag ständigt[redigera]

Det mest effektiva är inte att sätta sig ner och skriva ett korsord från början till slut. Det går lättare om man har förberett sig mera passivt innan. Man kan ha korsord i tankarna när man läser eller lyssnar och hela tiden samla ord när sådana dyker upp - både ifyllnadsord och för dem lämpliga ledtrådar. Tänk speciellt på mångtydigheter av olika slag. Vad har detta ord för bibetydelse? Hur kan man ställa en gåtfull fråga för att få fram just det ordet som svar? Vad kommer de flesta att tänka på i första hand om jag ställer den frågan, och varför framstår det rätta svaret som bättre när man väl kommit att tänka på det?

Skriv upp sådana idéer som kan dyka upp lite när som helst på lappar och spara dem. Blir det många kan man sortera dem tematiskt. Håller man sig med ett standardformat på lapparna underlättar det sorterandet. På varje lapp skriver man tydligt ledtexten och ifyllnadsordet, och kanske vilket tema de passar under. Ledtexten behöver inte vara perfekt – det justerar man när man tar itu med att konstruera ett korsord där det ska vara med. Det gäller att fånga idéer, klurigheter som går att utveckla. Lapparna behöver inte ens ha fullständiga par med ledtext – ifyllnadord. Det kan vara meningsfullt att samla en hel hop med ord som förekommer i ett visst sammanhang för att fundera ut ledtexter i efterhand. Det kan komma till användning den dag då man vill göra ett korsord på just det temat.

Tycker man att idéerna inte rinner till automatiskt kan man sätta sig och läsa något om ett område som det skulle passa att göra korsord om och skriva ner alla möjliga uttryck som finns där. Läs gärna också lexikon och annan text, gärna som fan läser bibeln. I svenskan har många enkla ord dubbel betydelser. Därmed får också sammansatta ord dubbel betydelse, även om man inte ofta tänker på det. Om det intill ord som ”vindrutetorkare” och ”Saab” dyker upp ordet ”bildel” krävs det en speciell sorts eftertanke för att komma på att yxklack är en bildel. Bildel som ledord ger alltså yxklack som ifyllnadsord. Man kan gå längre i sitt ordvrängande och göra det förbluffande konstaterandet att videobatterier producerar ”bildel”. Kan man ofta skapa sådan förvåning med efterföljande aha-upplevelse, då blir det ett underhållande korsord.

Man kan också återanvända idéer från tidigare korsord. Det torde inte vara förbjudet att ta enstaka fiffiga ledord från andras korsord. Det är i själva verket gängse inom korsordsvärlden. Alla ivriga korsordslösare är bekanta med ofta återkommande ledord och vad de syftar på. Det är så som kultur utvecklas, genom lån och allusion.

Det som krävs av ledtexter är att de är korta och effektiva. Utrymmet är högst begränsat i svenska korsord. I en del andra länder tillåts det att en del längre förklaringar placeras utanför korsordet även när den allmänna regeln är att förklaringarna ska vara inne i rutnätet. I Sverige har man inte just tillåtit sådana avsteg. Där det finns stort utrymme föredrar man att sätta en större bild och inte en lång text. En bild ställer sina frågor på ett mer mångtydigt sätt och utan angivande av hur många frågorna är och på vilka rader eller spalter varje fråga ska besvaras.

Humor[redigera]

Korsordshumorn bygger i mycket på tvetydighet av olika slag. Det kan vara frågan om:

- Syntaxtvetydighet. Ledtråden ”Har träd” kan syfta på ”GREN” eller på ”SKOG”. Det framgår alltså inte av ledtexten om det är subjektet eller objektet som efterfrågas.

- Formtvetydighet. ”Sköts i krig” kan vara presens av skjuta eller preteritum av sköta, vilket kan ge lösningsassociationer såsom ”desertörerna” respektive ”sårade”.

- Övriga homonymier. "Krona" kan bli både valuta och huvudbonad.

- Oklarhet om ledtexten är en utsaga om ordet eller om begrepper. ”Före trädet ger dasset” kan vara ledtext för AV. Det är en slags rebus. Gåtor och rebusar är eftersträvansvärda.

Man söker tvetydighet, men man kan inte bara mystifiera. Det måste erbjudas en lösning, och även en väg till denna lösning, om ock svårfunnen. Och det ska vara så att när man hittat den riktiga lösningen, då känner man på sig att man har hamnat rätt. Denna lättnadskänsla får man när vågräta och lodräta ord passar ihop, men det är fint om korsordet kan erbjuda en del sådan känsla även inom frågorna. Man kan säga att man söker entydighet genom dubblerad mångtydighet. Det är som när man löser ett ekvationssystem; varje enskild ekvation ger en mångfald lösningar, men tillsammans kräver de en specifik lösning.

Denna princip om entydighet genom dubblerad mångtydighet illustreras av en notis i Södermanlands nyheter den 9 januari 2006 om den kände korsordskonstruktören Hans-Christian Nygårdhs. En dam bad honom göra ett korsord till hennes man Otto som fyllde år. – Har han kraftigt hår på huvudet? undrade Nygårdhs. – Ja, svarade damen. En av nycklarna i korsordet blev ”Turk och älskad makes hårväxt”. Rätt svar: OTTOMAN.

Ifyllningsorden kan vara vilken böjningsform som helst av vilken ordklass som helst. Ledtexten kan ge specifikt besked om böjningsform eller vara vag: Står det: ”Dess är vissa kupor”, och det ska vara fyra bokstäver: B, tomt, N, S, då gissar man på kanske först på BINS, men slås genast av att man inte kan syfta på pluralformen ”bins” med ”dess”. Däremot är BHns ett möjligt svar, för i korsord görs ingen skillnad mellan versaler och gemena, och förkortningar är helt tillåtna.

Planera ett specifikt korsord[redigera]

Målgrupp.

Har man fått en beställning på ett korsord avgör ofta det vilken målgruppen ska vara. Ska korsordet vara en födelsedagspresent, då är det födelsedagsbarnet och hennes närmaste släktingar och bekanta som ska lösa det. Då finns det en massa personer, förhållanden, episoder och internskämt, som de alla har kunskap om. Sådant kan man ta in i korsordet. Det stärker gemenskapskänslan. Samma sak om man gör ett korsord för en föreningstidning. Om man inte har någon beställning har man kanske någon idé om vem man ska bjuda ut det till – är det en dagstidning får man ha allmänna frågor, är det en facktidskrift kan man anpassa korsordet till dess publik.

Svårighetsgrad.

Ska det vara ett mycket lätt korsord får man ställa enkla och entydiga frågor kring lätta ord. Ett sådant korsord tendera emellertid att bli tråkigt, varför man i vuxenkorsord brukar ha många gåtfulla och förvillande frågor som kräver oväntade svar. Det skulle emellertid göra korsordet orimligt svårt, om det inte var så att flera ledtrådar samverkade fram mot det rätta svaret. Det kan ske på två sätt. Det ena ligger i korsordets själva princip – att orden man fyller i har gemensamma bokstäver – de knyter till varandra. Knytningen är också ett spänningselement. Det andra handlar om att åstadkomma ett slags intern knytning i själva frågan. Se ovan i avsnittet Humor.

Sammanfattningsvis kan sägas att mångtydiga frågor gör korsordet svårt och intressant, medan mycket knytning gör det lätt och intressant. För att få ett intressant korsord bör man alltså eftersträva både mycket knytning och mångtydiga frågor. Proportionen dem emellan avgör hur svårt korsordet blir. Knytningsgraden kan uttryckas i hur tätt det är med ifyllningsrutor. Enligt en uppgift på tyska Wikipedia har goda korsord ett förhållande mellan totalantalet rutor och icke-ifyllningsrutor som är högre än 4:1. Det är inte klart om denna uppgift håller för typiska svenska korsord, med de ger en antydan om vartåt man bör sträva när man vill göra ett intressant korsord. Storkryssen i Hufvudstadsbladet brukar ha värden strax över 4 på detta förhållande.

Tematik.

Ibland anges temat i rubriken: ”Julkryss”, ”Skärgårdskryss”, ”Afrikakorsord”, ibland är temat underförstått, som när det någon gång uppträder ett korsord i en i övrigt mycket seriös facktidskrift. I ett bildkorsord brukar bilden ange temat. Ibland utgår det fraser från den bilden, flera ord med pil emellan som är speciellt utmärkta, och som kanske definierar temat klarare än bilden, så att lösaren får mer tematisk vägledning allteftersom lösandet framskrider.

Det är inte nödvändigt att ett korsord har ett bestämt tema, men det blir en liten extra knorr för lösaren att då och då rikta sina tankar mor ett speciellt område. Tänkandet på flera plan samtidigt är utmärkande för korsordslösande. Det är inte säkert att man blir hjälpt av att tänka på temaområdet. Det kan leda rätt eller leda fel, för det är aldrig så att vartenda ord är inom det givna temat. De långa orden brukar vara det men i fråga om småord är det sällan så.

Ibland har beställaren angett ett tema, ibland vet du precis vad du vill göra korsord om. I annat fall kan du inventera din lappsamling, där du skrivit ner ledtråd-ord-par, för att få en idé om ett lämpligt tema. Har du samlat många lappar om trädgårdsredskap kanske det är dags för ett trädgårdskorsord. Fundera då genast över om det finns några tvetydigheter kring trädgård. Det kan man i så fall spinna på och hitta på ord som skenbart är utanför temat men principiellt innanför, eller tvärtom. Komplettera dina ledord-ord-par. Vad finns det mer kring trädgård än redskap. Lista växter, verb och adjektiv. Hitta frågor som ger dem som svar, eller svar som de kan vara fråga till.

Format och teknik.

I fråga om format är man ofta bunden av den publikation där det ska vara placerad. Hur stort utrymme har man? Hur tydligt tryck är det? En annan begränsning kan ligga i den teknik du vill använda för den grafiska utformningen. Vill du använda dator istället för papper och penna kanske datorprogrammet vill bestämma hur stora rutorna ska vara, hur tjocka strecken ska vara, hur stor texten i rutorna ska vara och hur mycket avsteg från rutgittret som tillåts.

Finns det inga sådana begränsningar, då har du mycket stor frihet och kan använda din kreativitet. Det förekommer stor variation bland korsord, och det finns möjligheter att vidga gränserna ytterligare - rombiska rutor, snedställda rutor, rundade eller hjärtformiga rutor, icke-rektangulärt korsord.

Vill du hålla dig till det mer vedertagna och inte är bunden av begränsningar i grafikprogrammet, då kan du kolla något korsord du tycker är snyggt och passar dina intensioner. Spara det till senare då konstruktionen är klar och det gäller att ge korsordet en bra grafisk utformning. Initialt räcker det med att du räknar rutorna på längden och bredden. Hur många rutor långt och hur många rutor brett ska ditt korsord vara för att bli som det du har som modell. Typiska värden för dagstidningsstorkryss som sträcker sig över hela sidbredden: 25x23 rutor med ett urtag i hörnet där förra veckans lösning publiceras och vinnarnas namn. Rutorna brukar vara kring en centimeter både på längden och bredden.

Titta också efter hur stora ledtextfälten är. Är alla en ruta stora eller kan de vara två eller tre. Ligger det textstrimlor mellan rutorna, förekommer det expanderade rutor, hur mycket expanderade är de. Räkna hur många bokstäver det ryms i varje ledtextruta. Då kan du avgöra om några av dina ledtexter är för långa och fundera över om du kan korta ner dem. Typiska maximivärden är fyra rader med sex bokstäver i varje rad.

Inventera dina uppslag.

Gå igenom de ledtext-ord-par du har på dina lappar. Om du har ett halvt dussin ordpar inom det givna temat och kanske några mer allmänna kan du vara nöjd. Annars försöker du fundera ut några till. Välj sedan de klurigaste. Se till att ledorden inte blir för långa, för då ryms de inte inom rutorna. Svarsorden får däremot gärna vara långa - det knyter bra.

Har du många ord kan du skriva en tydlig lista med de bästa ledtext-ord-paren inom temat. Det blir förstahandslistan när du börjar fylla i ord i korsordet.

Bilder.

Koncept.

Man kan göra sin första skiss ljust med blyerts på ett papper med centimetersrutor. Man börjar med att mitt på pappret skriva in några långa lösningsord med en bokstav i varje ruta. Korsordet gränser kan man skissa men de kan ändras ännu, om det visar sig att det ena ordet ger det andra så att textmassan drar utanför de först avsedda gränserna. Alternativa sätt är att i initialskedet arbeta med bokstavskort eller Alfapet-brickor, eller att klippa ut ord skrivna med en bokstav i varje ruta så att man får remsor som man kan lägga ut i kors. Arbeta till en början enbart med lösningsorden, inte med ledtrådarna.

Det du ska göra är att lägga in två av de långa orden invid varandra med en rutas mellanrum, antingen vågrätt eller lodrätt. Kolla övriga par om de kan läggas tvärs över och knyta till bägge. Förskjut de ursprungliga något steg upp eller ner eller till vänster eller höger och försök igen. Går det fortfarande inte att få dubbel knytning byter man ut något av orden och försöker igen. Det är bra om man lyckas med temaorden, för de ord man lägger in senare blir mera av nödlösningskaraktär, och det är ofta temat som får stryka på foten när det föreligger målkonflikt på slutet.

Man börjar alltså med de långa orden och försöker få några knytningar, inte för tätt, inte för glest. Är något ord så långt att det hotar att hamnar utanför korsordet, då kan man kanske kröka det. Se sedan om några av de lite kortare orden passar in – gärna med två knytningar, men inte nödvändigtvis. Det här är det mest krävande steget i det tekniska konstruerandet. Man vill gärna ha ett nät av ett par-tre på både längden och bredden. Har man i detta skedet fått ett halvdussin ord som knyter på två ställen får man vara mycket nöjd.

Sen får man ägna uppmärksamhet åt rader eller spalter som ligger alldeles intill varandra utan mellanrum emellan. Det kan bli lite problematiskt om man bara öser in flera ord som kommer tätt inpå. Då kan det uppstå omöjliga bokstavsföljder. Här gäller det att ge meningsfullt sammanhang åt alla bokstavskombinationerna. Se först om något av de tematiska ord du har på lager kan passa in på dessa bokstavskombinationer, sedan andra du har på lager. Ovanliga bokstavskombinationer som det börjar bli trångt kring får man greja till innan det blir för sent.

Nu får man också definiera kanterna. Det var bra att hålla dem öppna så länge man flyttade omkring på de långa orden för att få dem att knyta mångfaldeligen, men nu slår man fast att hit men inte längre får korsordet sträcka sig, oaktat att det skulle passa så bra att sätta in något kärt ord som går ut långt. Om man absolut inte vill avstå från ordet går det ju oftast bra att kröka det.

Fyll sen upp med ord så att det blir lagom tätt. Nu får man hela tiden tänka på att ledtexterna får rum. Där allt är hopknutet och korsordet blivit tätt börjar man nu skriva man in ledtexter. Gör det tunt med blyerts liksom det övriga, för man kan få flytta på det efterhand. Det man är mer säker på skriver man lite mindre tunt. Har man suddat och skrivit om många gånger, och kanske behöver göra om en del, kanske man vill skriva över alltihop på ett nytt och rent ark. Det kan vara bra att göra det någon gång innan man är helt klar i vilket fall som helst, eftersom man lätt förlorar blicken för proportionerna om man hela tiden arbetar med samma kladd. Man kanske är överoptimistisk om hur mycket text det ryms på ett begränsat utrymme eller får ett ordslut som inte knyter alls så att lösaren blir lämnad i sticket om hen inte på en gång vet vilket ordet ska vara.

Mot slutet ska man absolut skriva om korsordet, och då bara skriva ledtexterna och inte lösningarna. Sen löser man det, så som en inte insatt skulle lösa det. Då ser man om allt verkligen går att få fram, och helst på flera vägar, av vilka ingen är för lätt. Man får tänka på att alla delarna av korsordet är lagom svåra.

Underliga bokstavsföljder blir det mot slutet. De brukar ordna sig. Är de korta sätter man någon bokstav på slutet eller i början och får ofta någon mening i det. I det här sena skedet behöver man inte alls tänka på att hålla sig inom temat. Om det ändå är svårt får man göra som lösaren – slå i förkortningslexikon eller på Google. Alltid hittar man någon nyckel. Den osannolika sammanställningen MB på ett trångt utrymme är beteckning för Molybden. OG på trångt utrymme kan få ledtexten ”OCH I KÖPENHAMN”, om man inte kommer på något ännu fyndigare. I värsta fall drar man ett grovt brytstreck mellan rutorna, som visar att detta är ett undantag från regeln att det ska läsas ihop. Man kan också sätta in en blomslinga emellan eller en bild som passar till temat. Har man klyvt den omöjliga kombinationen är det knappast längre omöjligt att hitta ledtrådar för bitarna, men det kan det bli svårt att få plats för dem, eftersom de ju då blir dubbelt så många. Även enbokstavingar som H kräver ju någon text, till exempel ”väte”.

Problem på slutet och hur man kan lösa dem[redigera]

För lite utrymme för ledtext.

Det visar sig kanske att ifyllningstexten i någon del av korsordet blev så tät att det inte finns rum för ledtexten. Om det handlar om en mycket kort ledtext kan man använda en mellanruta, det vill säga en ”skylt” mellan rutorna. Är det en längre ledtext är det i princip möjligt att placera just den förklaringen nedanför korsordet med hänvisning dit, men det är inte brukligt i svenska korsord och förvirrar nog lösaren. I andra språkområden förekommer det.

Omöjliga ord.

För korta ord brukar det alltid gå att hitta någon betydelse med lite googlande och slående i förkortningsordböcker. Långa meningslösa ord kanske inte är totalt meningslösa. De kanske kan få någon krystad mening genom ett lämpligt ledord: ÅRFOT kan få ledtexten Skulle ”årsko” passa på. Annars sätter man in ett brytstreck.

För svårt eller tvetydigt.

Redan innan korsordet är helt klart ska man ta och skriva om korsordet med ifyllningsorden blanka och lösa det själv. Fyll i det som borde vara möjligt att komma på för lösaren och se om det finns några fickor som inte låter sig lösas lätt. Bedöm om det ska få vara så svårt eller om du ska utöka förklaringarna med vinkar.

Korsord

Grafisk utformning[redigera]

Du har antagligen tidigare tagit ställning till om du ska använda papper och penna eller dator för att renskriva korsordet. Pennan ger flexibla lösningar och handgjorda korsord gör ofta ett vänligt intryck, men datorn kan underlättar slutarbetet betydligt och snabbt göra om saker som inte ser ut som man tänkt sig. Nu får du gå tillbaka till det korsord du valt som modell och mäta rutornas storlek och linjernas tjocklek. Lägg märke till hur pilar och rutgränser är utformade – är de helt rätlinjiga eller svagt rundade? Det vanligaste är att ledtexten är skriven med versaler – det ger en möjlighet till tvetydighet, men försvårar begripligheten i andra fall. Finns det någon av dina ledtexter som kräver annat än versaler? Ska texten vara kursiv eller rak?

Slutskisser, korrekturläsning, bilder

Det kan fortfarande i detta skede vara befogat med blyertsskisser för att bestämma precis hur ledtexterna ska disponeras. Ska det vara två eller tre rader i rutan, eller rentav fyra? Avstavas orden? Räcker rutan till eller ska man låna lite utrymme från närliggande rutor. Rita in de pilar eller pilspetsar som förklarar åt vilket håll lösningen ska skrivas - vågrätt eller lodrätt, på raden under eller ovanför, eller i spalten bredvid. Om några rutor ska vara rundade får man tänka på det nu.

När allt är färdigskrivet med blyerts ska man läsa igenom det ordentligt. Det är tråkigt att snoka efter fel senare när allt är nästan färdig och vill få det ur händerna, och om man hittar fel efter att man börjat tuscha kan det vara rejält svårt att rätta till det. Man kan gräma sig ordentligt efteråt över att man inte hade tog sig tid att kolla bättre innan.

Man får ha en checklista för att få allt kollat, och ändå kan det fallera. Kan man stava rätt eller kräver man att lösaren ska prestera samma stavfel som man själv har gjort? Finns det ledtråd till alla ord? Pekar pilarna rätt? Är ledtexterna rätt skrivna, utan överhoppade ord, glömda ö-prickar, skiljetecken? Har man kollat faktauppgifterna, årtal, namn …? Finns alla brytstreck på plats? Är blindrutorna markerade? Signatur?

Bilderna kan man rita i skisstadiet, åtminstone som skiss så att man kan jämka ihop dem med utrymmet. Man kan senare sätta in dem en och en på rätta platser eller - om man är säker på handen - renrita allihop i ett svep med tusch på slutet.