Råd för småsparare

De flesta nordbor är nog lyckligt lottade att ha möjlighet att lägga undan en del av sin inkomst med tanke på kommande bostadsköp, sämre tider, ålderdomen, eller helt enkelt för att pengarna inte nödvändigtvis behövs för tillfället. Att spara åtminstone något är i allmänhet klokt, men ett vanligt sparkonto ger tyvärr sällan någon egentlig avkastning på besparingarna. Genom att ägna litet tid åt att överväga olika alternativ kan man ofta få pengarna att växa till sig väsentligt tills de behövs.

En gammal sanning är att pengar kommer till pengar. Är man fattig kan man sällan få stor avkastning på sina besparingar. Man måste också komma ihåg att alla investeringar innebär risker. Trots viss lagstiftning mot att utnyttja mindre insatta investerare förekommer många typer av bondfångeri och också väletablerade institutioner, såsom banker, kan ge råd som i efterhand visar sig vara dåliga.

Om invecklade investeringsinstrument erbjuds åt småsparare är det skäl att ana ugglor i mossen. Det är möjligt att de kan ge god vinst, men de är sannolikt antingen kopplade till stor risk eller försäkrade på ett sätt som äter upp det mesta av den förväntade vinsten. Låt yrkesplacerare sköta investeringar som kräver komplicerade arrangemang – eller räkna det som en hobby lik att satsa på trav – och håll åtminstone det mesta av dina besparingar i traditionella sparformer.

Råden nedan går inte att tillämpa direkt av den som vill satsa på ett visst bolag, t.ex. som en av några få delägare. Då har man en helt annan utgångspunkt för att analysera riskerna. Framförallt gäller resonemangen om riskspridning och rätt pris inte i den form de presenteras här.

Riskhantering

Pengar på ett sparkonto garanteras ofta av staten och kan ses som en trygg investering, men genast då man vill ha bättre avkastning måste man vara beredd på vissa risker. Om man är medveten om dem och om vissa enkla sätt att minimera dem kan man få betydligt högre avkastning på pengarna utan att riskerna blir ohållbart stora.

Vilket som helst enskilt bolag kan gå i konkurs. Om du har dina besparingar som ett lån till bolaget, som aktier i bolaget eller på annat sätt knutet till det går de antagligen förlorade. Om du delar pengarna på två bolag är sannolikheten att båda går i konkurs mycket mindre, i synnerhet om de verkar i olika branscher.

En grundprincip då man placerar sina pengar är att man skall sprida placeringarna. Förutom på olika bolag och branscher är ett vanligt råd att sprida sprida dem mellan aktier, räntepapper (obligationer, högräntekonton etc.) och fastigheter (hit kan man också räkna aktiebostäder). Till exempel kan man ha egen bostad, aktier i några bolag i olika branscher och ett högräntekonto eller en statsobligation.

För den vanliga spararen lönar det sig inte att sprida placeringarna alltför mycket. Det ger lätt högre förvaltningskostnader och åtminstone mer arbete. Om man har en större förmögenhet är detta mindre viktigt och man kan unna sig större riskspridning.

Riskspridningen är särskilt viktig om man vill göra stora vinster. Chansen att något av flera oberoende investeringsobjekt skall bära vinst är större än att ett visst av dem skall göra det, och risken att de alla misslyckas är mindre. Men korthus rasar snabbt i dåliga tider och om man har måttligt med pengar blir tillräcklig riskspridning dyr. I praktiken skall man satsa bara begränsade summor på sådant där man räknar med stora vinster (se nedan om varför sådana investeringar är riskabla).

Investeringar utomlands

Då marknaden i Europa länge varit i kris har bankerna börjat rekommendera investeringar på utländska marknader. Att investera där det går bra för företagen är förstås i princip en bra idé och att investera på flera marknader innebär riskspridning. Man skall ändå vara försiktig. Att investera utomlands betyder ofta extra kostnader och framförallt nya risker. Eftersom man inte känner de utländska företagen, eller hur marknaden t.ex. i Sydostasien fungerar, investerar man ofta genom en fond, och då tillkommer fondens förvaltningsavgifter. Också då fonden känner till marknaden ifråga finns den risk det innebär att man inte själv kan avgöra hur riskabel investeringen är, och sannolikt först sent förstår hur någon internationell kris, oljepriset eller en miljökatastrof påverkar just den marknaden.

Vid investeringar på främmande marknader tillkommer valutarisken: också om det går bra för ett företag och dess värde ökar ur lokal synvinkel kan dess värde för en själv minska om valutan ifråga minskar i värde. Det går att försäkra sig, men försäkringen innebär en tilläggskostnad som kan äta upp åtminstone en del av fördelarna med den utländska investeringen.

Inhemska investeringar har också fördelen att aktiekursen i viss mån går hand i hand med kostnadsnivån: om man sparar för en bostad är det bra att man får god avkastning om bostaden kommer att vara dyr då man skall köpa den, medan en sämre avkastning inte är lika farligt om också bostadsprisen hållits måttliga.

Likviditet – att ha pengar då man behöver dem

Det är en sak att ha sina besparingar skyddade för konkurser och andra oväntade händelser, men det finns alltid risk att man behöver pengarna på grund av händelser i det egna livet. Därför måste en del av besparingarna vara lätta att förvandla till reda pengar, gärna utan större förluster. Det enklaste är att ha tillräckligt pengar på sitt sparkonto, åtminstone för mindre utgifter (semesterresor, restskatt, reparation av bilen).

Från en del högräntekonton kan man lyfta pengar mot en måttlig uttagsprovision. Villkoren är ofta sådana att detta är ett bra alternativ för större överraskande utgifter.

Det går ofta att ta lån med sina placeringar som säkerhet, men det finns situationer då detta är svårt, och att ta lån kan vara dyrt. Det alternativet är bra att tänka på då man de facto behöver pengar, men det lönar sig inte att förlita sig på möjligheten då man planerar hur besparingarna skall placeras.

Priset på aktier, fastigheter och räntepapper varierar och om man är tvungen att sälja vid en dålig tidpunkt kan man göra en rejäl förlust. Det lönar sig alltså inte att binda upp sådana pengar som man faktiskt kan behöva. Däremot är sådana investeringar bra för långsiktigt sparande, eller sparande av pengar man inte egentligen behöver.

Skatteplanering

Som placerare har man mycket större möjligheter att anpassa sig så att man kan dra nytta av skatteavdrag eller helt undvika vissa skatter. Banker och andra placeringsrådgivare känner ofta ganska väl dessa möjligheter, också då det gäller att utnyttja luckor i lagen eller t.o.m. direkt skattesmiteri. Att utnyttja avdrag på det sätt de är avsedda för kan knappast betraktas som omoraliskt, men gränsen mot skattesmiteri, också mot kriminellt sådant, är otydlig.

Det lönar sig utan vidare att ta reda på vilka avgifter man kan dra av, t.ex. kostnader för förvaltning, och att beakta skatteeffekterna (t.ex. sälja förlustaktier för att få dra av förlusten). Om man tycker avdragen är för stora kan man ju skänka vinsten till välgörenhet. Ibland kan man minska skatterna med dyra eller tveksamma arrangemang, och då kan det vara bättre att trygga sitt goda samvete med att istället betala litet onödigt mycket skatt.

Ett sammanhang där man kan råka ut för tunga skatter är då man vill ge bort av sin egendom, t.ex. till sina barn. Om du säljer aktier och ger pengarna du får till barnen betalar du skatt på eventuell vinst och sedan betalar barnen gåvoskatt. Om du däremot ger aktierna och barnen säljer dem kommer ni antagligen undan med bara gåvoskatten (ingen gjorde ju någon vinst). Lita inte på att en placeringsrådgivare på eget initiativ tar hänsyn till skatteeffekterna, det förekommer att råden är schablonmässiga. Däremot kan de antagligen svara på hur man skall bära sig åt för att inte beskattas dubbelt.

Många fonder förvaltas utomlands av skatteskäl. Så länge det är lagligt kan man väl inte klandra den som utnyttjar möjligheten, men om du är motståndare till skatteparadis skall du antagligen vara mycket tydlig om detta gentemot din placeringsrådgivare och om möjligt se till att avstå från tveksamma fonder.

Att vinna index – att lyckas bättre än börsen i allmänhet

Många småsparare som investerar i aktier följer ivrigt med börskurserna för att kunna köpa och sälja i rätt ögonblick. Man bör dock vara försiktig med att bli för ivrig. Om man spelar med summor motsvarande dem man skulle satsa på trav kan man se det som en hobby. Om man spekulerar med alla sina besparingar är det farligt, och liksom vid spelberoende finns det en risk att man luras att satsa mer än vad man har råd med. Dessutom kommer man att betala courtage på varje transaktion; det är lätt att använda mer pengar på provision till börs och bank än vad man vinner.

Eftersom börskurserna varierar är det förstås en bra sak att köpa när aktien är billig och sälja när den är dyr. Om man satt sig in i hur börsen fungerar kan man – ibland – göra en nätt vinst. Småsparare tenderar att tvärtom sälja när kurserna rasat och köpa då de gått upp, och åtminstone det misstaget borde man försöka undvika.

Man skall komma ihåg att det på börsen finns tusentals och åter tusentals professionella placerare som hela tiden följer med vad som händer och har tillgång till avancerade datorprogram för att snabbt fatta rätta beslut. Om man tror sig kunna gissa aktiekursens utveckling bättre eller snabbare än dessa har man nog storhetsvansinne.

I allmänhet skall man alltså räkna med att de större bolagens pris på börsen i någon mening är rätt. Det finns ändå vissa lagbundenheter man kan utnyttja. En sådan är att börskurserna tenderar att överreagera på nyheter. Om du behöver sälja eller köpa, gör det före kvartalsrapporterna. Om du skulle vilja köpa eller sälja, men inte till det nuvarande priset, vänta till efter en nyhet och se hur kurserna reagerar på den (eller lägg in ett bud genast och hoppas att priset är rätt någon gång under dagen).

Att priset är "rätt" betyder inte att det skulle avspegla bolagets verkliga värde. För en del bolag har börskursen väldigt lite att göra med något sådant (tänk på IT-bubblorna). Kursen kan drivas upp av förväntningar om att kursen skall fortsätta stiga och en del av köparna räknar kallt med att kursen kommer att rasa – men först efter att de hunnit sälja. Priset är alltså snarare en gissning om hur bolagets aktiekurs (och dividender etc.) kommer att utvecklas på kort eller medellång sikt.

För småsparare lönar det sig antagligen att investera långsiktigt i stabila bolag och bara då och då se över portföljen, så att fördelningen mellan bolag och branscher hålls ändamålsenlig. Då behöver man ödsla mindre tid, samtidigt som provisionerna till bank och börs hålls små. Om man vill kan man lägga mindre summor på (morgon)dagens trendföretag i hopp om högre kortsiktiga vinster – medveten om att de pengarna kan gå upp i rök.

Vissa typer av investeringsstrategier kan under en tid ge betydligt högre avkastning än börsen i medeltal. Vissa fonder marknadsför sig med sådana argument, ofta utan att varna för riskerna. I allmänhet handlar den högre avkastningen just på att man tagit större risker, och förr eller senare rasar korthuset. Den som då hunnit kamma hem vinsten (d.v.s. sålt en tillräcklig del av dessa investeringar) har vunnit, den som inte hunnit göra det får istället en rejäl förlust. På 1990-talet hade vi t.ex. aktieinvesteringar finansierade med valutalån och senare IT-bubblan. Det förrädiska är att den som rekommenderar en sådan "alternativ" investeringsstrategi ofta kan visa på många år av god avkastning – vilket ändå säger väldigt litet om framtiden. En del fonder som strävar efter hög vinst försäkrar sig mot kursfall, men har då ibland sämre avkastning än börsen i medeltal.

I teorin räknar man med att en del av avkastningen på kapital kommer av att man är villig att avstå från pengarna för en tid och en del som riskpremie, för att man är beredd att satsa dem på riskabla projekt. Om ett företag är lovande kommer dess kurs att stiga till en nivå där aktien inte längre är särskilt intressant. Däremot kommer färre att vara beredda att satsa på ett bolag för vilket det kan gå bra, men också dåligt. Aktiernas pris kommer då att vara lägre för samma förväntade avkastning. Motsvarande gäller räntepapper. Om man har råd med risker skall man alltså genomsnittligt kunna få bättre vinst.

Omvänt säger teorin att en placering med god avkastning nästan säkert också innebär en högre risk. Om din rådgivare säger annat förklarar han eller hon antagligen sitt förslag på ett sätt du inte förstår, men som låter påskina att investeringen i praktiken är trygg. Frågan är varför inte någon miljardör redan utnyttjat möjligheten och därmed mättat marknaden. Är din rådgivare så mycket fiffigare än miljardörens?

Det enda relevanta undantaget från regeln är då någon har större kunskap än marknaden i allmänhet. Men om också du som småsparare kan ha god information om något visst litet bolag så har du ändå inte någon särskild bra uppfattning om hur marknaderna och världsekonomin kommer att utvecklas. Räkna inte med att kunna göra snabba vinster utan risk. Placera istället pengarna konservativt: du gör litet mindre vinst än de som behärskar marknaden, men den lilla skillnaden är inte värd förlorad nattsömn eller risken för dramatiska förluster.

Det lönar sig ofta att låta bli placeringar man inte förstår sig på. Banker och andra rådgivare vill ofta saluföra geniala paket som skall ge högre avkastning än vad man normalt förväntar sig, eller som handlar om någon ovanlig marknad. Ibland har paketen strategier som inte regleras i lagstiftningen och kan alltså ha risker som småsparare inte kan förväntas förstå. Och om paketet inte innebär större risk innehåller det antagligen försäkringar som äter upp en god del av förtjänsten. Att rådgivaren rekommenderar placeringen beror antagligen antingen på en modefluga eller på att en del av kostnaderna går till banken som rådgivaren representerar.

Du skall alltså inte räkna med att göra stora vinster genom att vara smart. Däremot kan du ofta undvika stora förluster, framförallt genom att sprida riskerna och genom att ha is i magen vid plötsliga krascher. I dåliga tider är det fullt möjligt att kurserna rasar, en del av dina investeringar försvinner genom konkurser och andra genom att någon med större resurser till ett löjligt pris köper upp företaget du satsat på. Om du spridit riskerna och inte satsat mer än du har råd med bör du ändå klara smällen, och när tiderna blir bättre kan värdet på det du har kvar stiga så att du sist och slutligen inte sammantaget förlorade alltför mycket. Om du vill sälja ifall av en krasch, fundera i förväg ut till vilket pris det är värt att göra det, och se till att du inte är den sista som märker kraschen (att ha en del av pengarna i madrassen, eller investerat i ett potatisland, kan hur som helst vara ett bättre alternativ än att behöva läsa börsnyheterna varje morgon).

Olika sparformer

Bankkonton

Man kan dela upp bankkonton i tre typer: brukskonton, sparkonton och placeringskonton. Brukskonton kan användas till att betala räkningar utan alltför höga serviceavgifter men ger sällan någon ränta att räkna med. Sparkonton borde ge en måttlig ränta och pengarna finns ändå tillgängliga. De kan användas t.ex. för att månatligen lägga undan en del av lönen. Placeringskonton (högräntekonton) borde ge en hygglig eller god ränta, men pengarna är mer eller mindre bundna och de omfattas inte nödvändigtvis av den statliga depositionsgarantin.

I praktiken har skillnaden mellan bruks- och sparkonton mer eller mindre försvunnit. Många banker gör ingen skillnad mellan kontotyperna och också sparkontona har mycket låg ränta.

Det finns andra aktörer som erbjuder konton som liknar bankkonton, till exempel kan man lägga in pengar hos en del butikskedjor. Räntan är – smått överraskande – ofta bättre än bankernas, men kontona omfattas i allmänhet inte av depositionsskyddet, och deras ställning kan också annars vara en annan än bankkontons.

Högräntekonton motsvarar räntepapper (obligationer, masskuldbrev etc.) men villkoren är formade så att de skall vara lätta att ta till sig för småsparare. Ofta skall man lägga in en viss summa för en viss tid (några månader till några år) till en fast ränta. Ibland är räntan rörlig, t.ex. bunden till den allmänna ränteutvecklingen. Villkoren för att ta ut pengarna tidigare varierar, ofta betalas ingen ränta för pengarna som tas ut och man är istället tvungen att själv betala en uttagsprovision på kanske en eller två procent av summan.

Räntepapper

Räntepapper är i sin grundform lån som kan säljas vidare. Urtypen är statsobligationerna. När man tecknar en statsobligation ger man obligationens pris som ett lån till staten. När lånetiden gått ut får den som då har obligationen lånesumman tillbaka, tillsammans med räntan. Räntepappren kan säljas vidare och kursen varierar: om räntorna stigit eller statens ekonomi är extremt skraltig vill andra inte köpa obligationen till det ursprungliga priset, eftersom de kan få en högre eller säkrare ränta annanstans. Om räntorna sjunkit stiger obligationen i värde på motsvarande sätt. Det är alltså skillnad mellan obligationens nominella värde (värdet som står på pappret), dess pris vid ett visst ögonblick och vad man får när lånetiden löper ut. Många räntepapper kan köpas och säljas på börsen.

Olika räntepapper är olika säkra. Statsobligationer räknas som säkra utom i extrema situationer (tänk Grekland 2015 – men också de som tecknade obligationen 2007 drabbades om de hade den kvar). Andra räntepapper beror på det företag det gäller. Om företaget går i konkurs kan lånet, beroende på det finstilta, höra till de första eller sista skulderna som betalas ur konkursboet (ofta blir man alltså då utan sina pengar).

Om räntepappret är skrivet på en utländsk valuta tillkommer en valutarisk. Om den utländska valutan blir mer värd blir det vinst, om den blir mindre värd blir det förlust, jämfört med värdepapper i den egna valutan. En förväntad kurssänkning (t.ex. p.g.a. hög inflation) syns vanligen som högre ränta.

Räntepapper ger i allmänhet en sämre vinst än direkta placeringar, men har fördelen att deras värde inte varierar lika mycket. Om företaget inte går i konkurs får man exakt den summa man blivit lovad då lånetiden löper ut. Om man vet att man behöver pengarna om tre år kan en obligation som löper ut om tre år alltså räknas som en trygg placering, oftast med bättre ränta än åtminstone sparkontot.

Pensionsförsäkringar m.m.

Lagstiftaren kan vilja uppmuntra till att ta privata pensionsförsäkringar, livförsäkringar eller liknande, och beviljar därför skatteavdrag för dessa sparformer. Ibland är villkoren för avdragen utformade så att man kan utnyttja dem fast man egentligen sparar för något annat. Bankerna brukar gärna rekommendera dessa sparformer, då pengarna kommer att ges åt dem att förvalta.

Förutom den speciella behandlingen i beskattningen, förvaltningen, och de villkor som gäller för att lyfta pengarna, motsvarar dessa sparformer vanligen de underliggande placeringarna, ofta en blandfond (se nedan).

Aktier

Aktier är andelar i företag. I motsats till de flesta mindre bolag är de börsnoterade aktiebolagen anpassade till att ha många ägare, som ofta köper och säljer av sina andelar. Denna handel gör att aktierna har ett någorlunda väldefinierat pris, som gör det lätt för företaget att få in pengar för investeringar genom att sälja nya aktier (i en emission). Småsparares andelar i storföretag kan i allmänhet ses som en ren investeringsform, men de facto blir också småspararen en av ägarna, med rätt att delta i bolagsstämmor etc. I allmänhet finns ett antal storägare, som kan ha mer långsiktiga strategiska intressen och som i praktiken avgör vad som besluts.

Vinsten vid aktiesparande kommer på två sätt: dels brukar företagen betala ut årlig dividend (utdelning), dels ökar företagen i värde (om det går bra) och aktierna kan därmed säljas till ett högre pris än de köptes. Dividenden är i allmänhet den del av företagets vinst som företaget inte behöver för investeringar, men dividendens storlek påverkas också av andra avväganden.

Börsaktier tenderar att på lång sikt ge den bästa avkastningen av de lätta sparformerna. Kurserna varierar ändå väldigt mycket och kan hålla sig höga eller låga under långa perioder. Om du har aktier i flera branscher och säljer efter tjugo år har du nästan säkert gjort vinst, ofta väldigt bra vinst, men om du är tvungen att sälja efter fem år kan du med lite otur göra en brakförlust. För pengar du kan komma att nödvändigt behöva skall du alltså inte köpa aktier – vilket också betyder att man inte skall låna pengar till aktieinköp, hur lockande börskursernas utveckling än ser ut.

Börsföretagen brukar delas upp på olika branscher, som reagerar olika på världshändelser och situationen på hemmamarknaden. Om man köper aktier lönar det sig nästan säkert att rikta in sig på åtminstone tre till fem företag i olika branscher. Om besparingarna inte räcker till det bör man överväga att istället satsa på en aktiefond eller en blandfond (ingenting hindrar dock att man köper aktier i ett företag nu och kompletterar under åren som kommer).

Vissa företag är cykliska. Det innebär att de reagerar starkt på konjunkturerna. När det börjar gå dåligt minskar industrin på sina investeringar och då går det riktigt dåligt för företag som tillverkar maskiner för andra företag. Företag inom t.ex. livsmedelsbranschen känner i mindre grad av lågkonjunkturer. Också företag som räknas till samma bransch kan ha olika grad av konjunkturkänslighet. Om man räknar med att sälja inom kort är cykliska företag inte idealiska satsningar. Däremot kan det löna sig att köpa sådana under dåliga tider (förutsatt att de kan antas klara sig över dem och att man inte behöver en jämn dividend).

Vissa företag tenderar att varje år betala ut rätt stora dividender. Det är en fördel för den som vill dryga ut sin förvärvsinkomst med kapitalinkomster också de år det inte går så bra – vilket gäller för många av ägarna till dessa företag. Det är i allmänhet behändigt också för en småsparare som vill ha litet extra pengar att placera just då kurserna är låga, eller extra pengar då det är klent med arbetstillfällen.

Det finns också en skillnad mellan gamla stabila företag, som ofta uppfattas som "tråkiga", och företag inom tillväxtbranscher. De förra ger i allmänhet en någorlunda trygg avkastning. Kurserna kan gå upp och ner, men i längden blir det sällan större förluster, och åtminstone goda år betalar de en god dividend. De senare kan ge stora vinster i form av ökade börskurser, men risken för att de är övervärderade och att kursen plötsligt rasar för att aldrig återhämta sig är också stor. Man kan få fingervisningar om hur trygg placering ett visst bolag är genom att se på hur mycket kursen varierat (rapporterat som "volatilitet"), börsvärde i förhållande till vinst ("P/E"-talet; högt P/E-tal betyder stora förväntningar men liten förverkligad vinst, vilket ofta innebär en risk) och vissa nyckeltal i bokslutet. Placeringsrådgivare kan bidra med närmare analyser.

Mindre företag är i allmänhet något undervärderade. De är inte lika välkända och lockar därför inte investerare på samma sätt som storföretag. För småsparare är det största problemet att omsättningen på aktier är låg: det är ibland svårt att få sina aktier sålda, åtminstone till rätt pris. Man bör också akta sig medan spekulationer om att någon vill köpa företaget pågår (se nedan), och vara medveten om riskerna om företaget är nytt eller verkar inom vissa branscher. Små nya företag inom t.ex. medicin och högteknologi är ofta högriskföretag, som bygger på en eller några få produkter som kan bli mycket värdefulla – om de inte blir det är företaget mer eller mindre värdelöst. Dessa företag köps ofta upp av jättar i branschen, om det går bra.

I dåliga tider tenderar alla aktier att vara ganska billiga. Det är inte alla som har råd att hålla sina pengar bundna och det är färre som har råd att köpa. Det är alltså nu man skall passa på, om man själv har extra pengar. Man skall förstås vara litet försiktig så man inte i misstag väljer företag på konkursens brant, men eftersom risken beaktats i priset är de inte nödvändigtvis en dålig investering (för pengar man inte nödvändigt behöver). Om du köper tidigt i en lågkonjunktur kan det hända att kurserna rasar ytterligare och att du måste vänta rätt länge innan det blir vinst, men i något skede stiger kurserna antagligen kraftigt. Se till att du har tillräckliga buffertar om du själv mister ditt jobb – du vill inte sälja aktier nu. Utom att företag kan gå i konkurs finns det en risk att de blir uppköpta då kursen är låg, inte så mycket att göra åt, men bra att ta hänsyn till risken.

I goda tider tenderar aktiekurserna att stiga alltför mycket. Köp inte, åtminstone inte för en alltför stor del av dina besparingar (också om det är nu som folk brukar bli intresserade av aktiesparande). Räntorna torde också vara höga, så det kan vara idé att flytta en del av sina besparingar från aktier till räntepapper. Däremot är det oklart när det lönar sig att sälja aktier för att köpa bostad, också fastighetspriserna skjuter i höjden under goda tider (men har i och för sig inte brukat rasa efteråt på samma sätt som aktiekurserna ofta gör).

Också om det inte lönar sig att sälja aktier i en lågkonjunktur då priserna är låga, kan priset på ett enskilt bolag vara lågt helt enkelt för att det i tiderna var övervärderat, eller för att det det klarat sig dåligt och knappast har förutsättningar att återta sin forna glans. Det är ingen idé att hänga sig fast vid någon aktie bara för att man i tiderna betalade mycket för den.

Då ett företags aktier stigit betydligt i pris kan det vara på sin plats att "ta hem" en del av vinsten genom att sälja en del av aktierna, också om man väntar sig att kursen skall fortsätta stiga. Dels är det osannolikt att ett företag i all framtid klarar sig bra, dels kommer företag vars kurs stigit lätt att dominera aktieportföljen: om hälften av dina besparingar ligger i den aktien är besparingarna onödigt känsliga för vad som händer med just det företaget, kom ihåg riskspridningen.

För den som vill följa aktiekurserna aktivt eller själv avgöra när priset är bra bör känna till några anomalier. Dividenden tillfaller den som ägde aktien vid en viss tidpunkt, alltså sjunker kursen då med exakt dividendens storlek, utöver normal variation. Ibland delas aktier upp, så att man för en gammal aktie får t.ex. två nya ("split"), varvid kursen halveras. I aktieemissioner skapas nya aktier, beroende på hur de fördelas kan de gamla aktiernas värde påverkas. Vissa aktieemissioner riktas i första hand till de gamla ägarna, som får teckningsrätter i förhållande till aktieinnehavet. Om man inte vill utnyttja rätten kan man i allmänhet sälja den.

Ibland måste en aktieägare ta ställning till att någon vill köpa bolaget. Normalt avgörs börskursen av vilket pris de som helst vill sälja kräver. Vid ett företagsköp måste köparen få aktier också av dem som egentligen velat behålla sina aktier, och måste då bjuda ett väsentligt högre pris, som alltså är en naturlig följd av konstellationen. Om köpet inte blir av faller kursen till den "normala" nivån. Om du inte har intresse att sälja brukar det hela ordna sig automatiskt (antingen tvångsinlöses aktierna eller så får du behålla dem), men om det gäller ett företag du bryr dig om eller satsat mycket i behöver du kanske råd.

För att undvika onödiga transaktioner lönar det sig att utnyttja det som ändå händer. Om du behöver pengar och därför vill sälja något, sälj av ett bolag som fått onödigt stor vikt i din portfölj (t.ex. för att kursen stigit). Om du vill köpa aktier i något visst bolag, använd pengarna du lagt undan för nya investeringar (du skall alltså inte ha lagt dem i din aktiefond) eller som du får som dividend eller då en obligation löpt ut. För långsiktig placering räcker det ofta att du ser över din portfölj en eller ett par gånger årligen.

Fondandelar

Det är möjligt att köpa en andel i en fond som handlar med olika slag av värdepapper. Då slipper man att själv fundera på det tekniska. Dessutom kommer fonden att sprida sin egendom på många aktier och räntepapper, eventuellt också i olika länder.

Det finns ett otal fonder med olika strategier. Det finns räntefonder, aktiefonder och blandfonder, samt fonder som satsar på vissa branscher, vissa regioner eller viss riskprofil. Det finns också "etiska" fonder, som endast investerar i företag som uppfyller högre krav på redovisning och etiska riktlinjer; teoretiskt borde etiska krav medföra lägre avkastning, men de etiska fonderna har klarat sig bra, antagligen för att bolag som lyckas dokumentera att verksamheten är etisk också annars är välskötta.

En viktig distinktion är huruvida fonden strävar efter en vinst motsvarande den på börsen i allmänhet (indexfond) eller en högre vinst (aktivt förvaltad). I det förra fallet behöver fonden inte en stor stab av börsanalytiker och förvaltningskostnaderna hålls nere. Det är oklart om nyttan av staben är större än vad som äts upp av de högre kostnaderna. Överhuvudtaget är fondernas förvaltningskostnader ett problem: de är stora i förhållande till avkastningen. Ofta har fonder andra än bankernas egna något måttligare förvaltningskostnader.

Det finns också en skillnad mellan fonder som betalar ut en del av vinsten, jämförbart med dividend, och fonder som behåller vinsten och istället ökar i värde i motsvarande grad.

Aktiefonder äger och handlar med aktier. Genom att fonden sprider sin risk på flera aktier behöver man inte själv göra det (risken att fonden blir bankrutt är mycket mindre än att enskilda börsföretags kurs rasar). Om fonden äger utländska aktier kommer man i viss mån också att få del av ekonomisk tillväxt utomlands och gardera sig mot dåliga tider hemma. Priset för utländskt ägande är åtminstone en valutarisk: om den egna valutans värde stiger kan fondandelen minska i värde fastän det går bra för företagen.

Räntefonder äger, köper och säljer räntepapper och fondandelens vinst och värde kommer att variera beroende på räntorna. Om räntorna stiger kommer fondandelens värde att sjunka (eftersom de tidigare pappren ger en lägre ränta och därför är mindre attraktiva). I princip borde detta kompenseras av högre avkastning genom de högre räntorna, men fondandelens värdeutveckling är inte helt lätt att greppa för en lekman.

Många fonder handlar med både aktier och räntepapper och ger därmed en tryggare värdeutveckling än rena aktiefonder, då risken är spridd på båda egendomsslagen. Dessa blandfonder borde också på lång sikt ge en högre avkastning än rena räntefonder.

Det finns också specialfonder som handlar t.ex. med avancerade finansinstrument. Här gäller att man knappast skall investera i sådant man inte förstår sig på. Också vanliga fonder kan i viss mån handla med t.ex. optioner, då förhoppningsvis för att gardera sig mot oväntade kursras och liknande.

Optioner, warranter etc.

Optioner är rättigheter att köpa eller sälja någonting (ofta aktier, men också t.ex. valuta eller råvaror) till ett visst pris vid en viss tidpunkt. Om börspriset då är högre än priset man får köpa till är en köpoption värdefull, i annat fall är den värdelös (och vice versa med säljoptioner). Optioner kan användas som ett sätt att försäkra sig mot ändrade priser, men man kan också använda dem för att spekulera i förväntningar på kommande priser. För småsparare är de problematiska p.g.a. den höga risken om de används för spekulation och annars för att det är svårt att förstå hur de bäst skall användas.

Det finns också ett antal andra liknande avancerade finansinstrument (warrant, futur, termin m.fl.).

Det är knappast vettigt att som småsparare investera i optioner, om man inte har investeringarna som hobby, men de kan ingå i investeringspaket som en placeringsrådgivare erbjuder.

Fastigheter

Fastigheter har traditionellt uppfattats som det tredje benet i en balanserad placeringsportfölj. Det är litet oklart hur man skall se på detta ur småspararens perspektiv. Å ena sidan håller fastigheter (och bostäder) med gott läge sitt värde rätt väl, å andra sidan kräver fastighetsinnehav fastighetsförvaltning, som lätt kan misslyckas. En egen lägenhet eller villa i en växande ort är ofta en god investering: också om man inte har pengarna tillgängliga så länge man vill bo kvar, växer värdet, förutsatt att man sköter den och inte råkar ut för eldsvåda, vattenskador eller liknande.

Om man har en god hyresgäst ger också en andra lägenhet ofta god avkastning. Om man betraktar lägenheten som en placering måste man räkna in värdeökning, underhållskostnader, slitage, skatteeffekter med mera, vilket gör jämförelse med andra placeringar svår.

Då man köper en bostad med tanke på att senare sälja den är det bra om man känner området och har möjlighet att besöka bostaden vid behov (för att visa den för hyresgäster, arrangera reparationer etc.). Det är också bra om bostaden är i en tillväxtregion, där det inte kommer att finnas ett överutbud av bostäder ingen längre behöver. En bostad i gott skick är lättare att hyra ut, men man skall inte betala för mycket för ytlig glans som man lätt själv kunde åstadkomma med en pensel. Däremot är det viktigt att bolaget är välskött och inte i behov av kostsamma investeringar. Konjunkturerna, ränteläget och möjligheterna att få lån påverkar priset; om det är goda tider men ändå lätt att få lån till måttlig ränta kommer priserna att vara höga och det finns en risk för en bubbla som kan komma att spricka. I dåliga tider kan det vara svårt att sälja en bostad till hyggligt pris.

Bankerna har på senare år börjat bjuda ut fonder som investerar i hyresbostäder. Liksom ifråga om aktiefonder sprider fonden riskerna och befriar en från det mesta arbetet, mot en förvaltningsavgift. Fonderna kan leda till ökat utbud av hyresbostäder, vilket vore bra så länge det inte blir överutbud, men om det tvingar upp fastighetspriserna kan det i värsta fall bidra till en "bubbla" på fastighetsmarknaden, med kraftig värdeminskning på fastigheterna och fondandelarna (och bostäder man äger själv) när bubblan spricker.

Guld

Guld har traditionellt ansetts vara en säker investering i osäkra tider. Värdepapper och pengar kan bli värdelösa vid tillräckligt allvarliga omvälvningar i ekonomin, medan guldet finns kvar. Men man kan inte äta guld. Guldet i världen räcker med råge till alla verkliga behov och dess pris har länge bestämts av att stora aktörer på världsmarknaden sett till att hålla efterfråga och utbud i en balans som gett en någorlunda jämn värdeökning. I en global kris eller på lång sikt finns det ingen garanti för den mekanismen, och också vid en lokal kris är det osäkert att hitta någon som vill köpa guld till ett acceptabelt pris.

I praktiken är guld alltså sällan en säkrare investering än värdepapper, och avkastningen är i de flesta situationer obetydlig. Guld i form av smycken är en ännu sämre affär, i synnerhet om du inte hittar någon som är intresserad av just det smycke du vill sälja. Ofta köps smycken till priset av guldet, utan hänsyn till handarbetet och eventuella ädelstenar (och det finns gott om skrupelfria handelsmän i branschen).

Antikviteter och andra varor

Antikviteter, konst, frimärkssamlingar och liknande stiger ofta i värde med åldern, om de är av hög kvalitet och hålls i gott skick. Prisökningen är ändå i allmänhet mycket långsammare än vad man får som ränta på ränta vid andra placeringar. Priset varierar också mycket kraftigt enligt vad som är på modet och skillnaden mellan inköpspris och försäljningspris är stor. Det kan vara trevligt att tänka att ens samling eller möblemang är värdefullt, men räkna dem inte som egentliga placeringar.

Sparstrategier

Många har svårt att låta bli att använda pengar som finns tillgängliga. Därför kan det löna sig att varje månad lägga undan en viss summa och låtsas som om detta var en nödvändig utgift. Banker ger ofta rådet att investera summan i en fond av något slag, men man kan lika gärna använda dem till andra investeringar – i synnerhet om man då man planerar sitt sparande inte tycker att fondandelar är det man vill satsa på. En möjlighet är att lägga pengarna på ett spar- eller högräntekonto tills man har tillräckligt och tiden är mogen för den egentliga investeringen.

Om man köper eller säljer för en stor summa (i förhållande till den egna ekonomin och bankkostnaderna) kan det löna sig att dela upp affären i flera delar, så att en hög eller låg kurs vid det specifika tillfället inte har för stor inverkan. Om man lägger undan en betydande summa varje månad kan det alltså vara bättre att göra köpet genast eller varannan månad än att använda årets besparingar på en gång.

[...]

Placeringsrådgivare

[banker och andra; kostnader; intressekonflikter]

Olika former av avgifter

[för småsparare kan courtage, förvaltningsavgifter etc. äta upp mycket av förtjänsten – ibland är provisionen dold, ibland är den svåröverskådlig]

Lån

Litet kort också om lån. För småsparare är det mycket sällan det lönar sig att ta lån för att få pengar för investeringar, men många har studielån, bostadslån och olika typer av konsumtionskrediter, som man bör förstå sig på – i synnerhet som man ofta kan välja mellan att betala bort lån eller att investera motsvarande summa på något annat sätt.

Ett viktigt faktum är att det alltid kostar att ta lån. Konsumtionskrediter och snabblån är speciellt problematiska. Räkna ut vad du betalar för dem, jämfört med att du bara skulle använda dina egna pengar, och avgör om du kunde använda de pengarna på bättre sätt.

Man skall absolut undvika att hamna i en situation där man är tvungen att ta lån för att ha råd med sina dagliga utgifter: då ökar ens dagliga utgifter med vad man betalar för lånen. Om man upptäcker att man hamnat i en sådan situation gäller det att utan dröjsmål söka upp en skuldrådgivare (kommunens socialtjänst, studentkårer, församlingar, kristelefoner etc. kan ofta visa på lämplig instans), som ofta är väldigt bra på att hjälpa en få ordning på ekonomin.

[här bör skrivas något om bl.a.]

• säkerhet, lånetid, risker
• vilka lån har man råd med?
• bostadslån, studielån och andra specialreglerade lån
• konsumtionskrediter (jfr också likviditet)
• lån för investeringar
• valutalån etc.

Räntor

Räntan på ett lån bestäms i allmänhet av en referensränta och en marginal. Förenklat kan man se referensräntan som en allmän medelränta och marginalen det banken tar för att täcka sina kostnader och göra vinst. Vissa referensräntor slås fast mer eller mindre opartiskt, andra bestäms av banken själv (men bör i allmänhet också de följa det allmänna ränteläget).

Referensräntorna går upp och ner enligt utbudet på pengar och hur ivriga folk och företag är att ta lån. I dåliga tider brukar räntorna vara låga och i goda tider höga, i vissa situationer absurt höga. Långa lån (t.ex. bostadslån) brukar knytas till "långa" referensräntor, medan korta lån (t.ex. konsumtionskredit) brukar knytas till "korta" referensräntor.

Att de korta räntorna kan variera kraftigt är sällan betydelsefullt för låntagaren: att betala mycket hög ränta en viss månad är inte nödvändigtvis värre än att betala något högre ränta ett år. Viktigare är hur höga räntorna i värsta fall kan tänkas bli. På 1990-talet fick man uppleva räntor på över 16 % – det gäller att klara sin ekonomi också i sådana situationer.

Det går ibland att få lån till en fast ränta, åtminstone för kortare lån. Ofta är den fasta räntan högre än vad en rörlig ränta skulle vara, men om lånekostnaderna ligger nära vad man klarar av kan det vara värt att betala den högre fasta räntan. Om perioden för en lång ränta täcker hela låneperioden motsvarar den en fast ränta (om inte annat bestäms i det finstilta).

Ibland erbjuder bankerna en försäkring mot arbetslöshet och liknande. Vid alla specialarrangemang kan det vara viktigt att läsa det finstilta och förstå vad man betalar för och vilka risker som ändå finns kvar.

I tider då bankerna har extra pengar att låna ut kan det vara möjligt att förhandla fram en mycket låg marginal, i synnerhet om man är en värdefull kund. Man skall inte göra misstaget att acceptera en hög marginal för att referensräntan för tillfället är låg (eller för att lånetiden är lång och kostnaderna per månad därför acceptabla).

Expeditionsavgifter och liknande kan stå för en stor del av kostnaderna för vissa typer av lån. Därför är långivare skyldiga att ange en effektiv årsränta, där avgifterna räknats om att vara en del av räntan och räntan för korta lån räknats om enligt att man skulle ta nya motsvarande lån tills ett fullt år gått. Om den effektiva årsräntan ges för ett exempellån annat än det du skall ta, se till att räkna ut den också för din situation innan du gör något beslut. Jämför också den effektiva räntan med de vanliga marknadsräntorna; marginalen på ett vanligt lån torde vara 0,5–1,5 %, om den effektiva räntan är mer än ett par procent högre än marknadsräntorna borde du antagligen betala direkt eller avstå från affären.

För kreditkonton betalas ibland en månadsavgift som är oberoende av hur mycket av krediten man använder. Om man sällan är nära kreditgränsen kan månadsavgiften motsvara en mycket hög effektiv årsränta (om man utnyttjar hela krediten blir räntan lägre i procent, men inte i kronor eller euro). Om man har kreditkontot för att man ofta har brist på pengar är det bättre att ta ett långfristigt lån, så att man slipper hålla sig med kreditkontot (i praktiken gäller det hellre att minska sina utgifter så att man får pengar över, se ovan, eller att avtala om att skjuta upp amorteringarna på ett lån man redan har). Man kan förstås hålla sig med kreditkontot av andra anledningar, och då väga nyttan mot kostnaderna.