Betrakta två punkter i planet, och . Vi kan beteckna sträckan mellan och med . Vi kallar detta för en riktad sträcka och skiljer på sträckorna och . Speciellt kallar vi origo för .
En riktad sträcka har en startpunkt och en slutpunkt. Vi kan utifrån detta även tilldela den riktade sträckan en storlek (hur lång är sträckan?) och en riktning (åt vilket håll går sträckan?). Man kan tänka sig den riktade sträckan som en pil som sitter fast i en punkt () och pekar på en annan punkt ().
Vi definiererar nu en vektor som mängden av alla riktade sträckor som har samma storlek och riktning, dvs, vi bryr oss inte var en vektor börjar eller slutar, sålänge den har en viss längd och riktning. Vi definiererar nollvektorn som vektorn med storlek noll.
Vektorer är vanliga inom fysiken, exempelvis brukar krafter beskrivas som vektorer. De har en viss riktning (in mot jorden för gravitationskraften, framåt i vägens riktning för en bil, osv) och en viss storlek (antalet Newton som kraften verkar med).
Man brukar beteckna en vektor med en gemen bokstav i fetstil eller med ett streck eller en pil över: . Ibland betecknar man också en vektor med den tidigare beteckningen för en riktad sträcka: , men med detta menas inte egentligen en vektor utan en representant för vektorn (en riktad sträcka med angiven storlek och riktning).
Längden eller absolutbeloppet (ibland bara beloppet) av en vektor brukar skrivas . Oftast skrivs dock beloppet utan fetstil för att förenkla, till exempel
Beroende på användningsområde så kan en vektor vara tvådimensionell, tredimensionell eller ha i princip hur många dimensioner som helst. Från fyra dimensioner och uppåt blir det dock svårt att föreställa sig en geometrisk tolkning, men räknereglerna fungerar precis som för andra vektorer. En endimensionell vektor skiljer sig i princip inte från vanliga tal.
Vi säger att två vektorer är parallella om det finns en skalär så att , dvs om har samma riktning, eller precis motsatt riktning. Om två vektorer är parallella, men har motsatt riktning, kallas de ibland antiparallella.
Vektoraddition för geometriska vektorer kan beskrivas som att två vektorer läggs efter varandra, som i bilden till höger. Alternativt ritar man upp ett parallellogram och beskriver summan som diagonalen i parallellogrammet.
Den grafiska tolkningen av subtraktion mellan vektorer illustreras av bilden till höger. Genom att låta vektor och vektor utgå från samma punkt bildas differensen genom att rita en vektor mellan spetsarna i riktning från den sista till den första.
Denna räkneregel ska tolkas som att man låter den andra vektorn ersättas av sin invers , som är lika lång men riktad åt motsatt håll. Sedan genomför man addition mellan dessa termer.
För att det ska vara lättare att räkna med geometriska vektorer, presentera man dem som par eller tripplar av reella tal. För att möjliggöra detta konstruerar man en bas för rummet.
Definition:Två vektorer och som inte är paralella bildar en bas i planet
Det finns alltså inget krav på att baserna skall vara av en viss längd eller ha en viss vinkel mot varandra, bara att de inte är parallella. De skall samtidigt inte vara lika med nollvektorn: Detta faller sig naturligt när man betraktar nollvektorn som parallell med alla vektorer.
Låt vara en godtycklig vektor. Placera och så att de börjar i samma punkt. Drag linjer genom v:s ändpunkter parallella med och och låt och vara sidorna i den parallellogram som bildas.
Då är . Eftersom och är parallella med respektive finns det tal och så att och . Alltså är .
Omoch' är en bas i planet så kan varje vektorentydigt skrivas:
För att visa entydigheten antar man att: .
Vi måste visa att och .
Men om så är , dvs och är parallella.
Men detta är en motsägelse då utgör en bas. Varför och .
Om basvektorerna och är vinkelräta (ortogonala) och har längden ett (normerad) kallas basen för ortonormerad. Detta är den vanligaste och mest lättarbetade basen.
Om det är uppenbart vilken basen är, skriver man ofta istället för .