Datorn i grundskolan, en IT-teknikers betraktelser/Appendix, Originaltexten från 2003

Mycket har hänt under nästan tio år. Därför har jag bestämt att jag skall skriva om texten i den här wiki-boken. Istället för att ha samtliga kapitel i ett enda stort dokument tänker jag dessutom följa Wiki-standarden och ge varje kapitel ett eget dokument. Originaltexten från 2000-talets början lägger jag som en Appendix i slutet. Det kan vara intressant att se hur kraven ändrats över åren och mellan två olika läroplaner (Lgr 94 och Lgr 11)

ingwik

Hoppas jag inte förstör något nu men jag kände (2023) för att ta över kunskapens fackla och jag lade därför till lite text i kapitel 7. Kapitlet ifråga behandlar farorna på internet och hur lärare kan välja att närma sig problemet. Jag ska erkänna att jag inte har någon erfarenhet av att undervisa eller arbeta i skolor på det viset lärare gör men kände fortfarande för att bidra med lite insamlad kunskap.

Domus123

Datorn I grundskolan – en introduktion

Datorerna har kommit till skolan och i dagsläget finns nog åtminstone några datorer utspridda på olika sätt i varenda skola i Sverige. Problemet är att alltför många lärare inte har en tanke på vad man skall ha dem till. De har köpts in utan tanke på hur de skall kunna användas i den vanliga undervisningen och detta innebär att de vanligtvis står i ett hörn och används när eleverna skall skriva något eller "forska" genom att hämta information på Internet. Det som saknas är en plan.

Den stora planen

Om du som lärare läser detta och känner igen dig – fråga då ledningen om skolans IT-plan. Om det inte finns någon existerar bara två alternativ: frakta bort datorerna eller skriv en plan för hur de skall användas. Datorerna är alltför dyra i underhåll för att stå och samla damm.

Det första man bör fundera över är vad man kan kräva av eleverna. Här nedanför följer en råmall baserad på de tankar jag haft i min egen skola, som är en 6–9 skola. Använd den gärna och ändra den så att den passar din egen skola.

Numera används datorer ofta redan på de lägsta klasserna i lågstadiet. Om detta verkar vettigt (eller är den verklighet man som lärare måste anpassa sig till) måste förstås målsättningarna se annorlunda ut.

Åk 6

• Kunna starta och stänga av datorn på ett korrekt sätt.
• Kunna använda ett tangentbord (inkl. tecken som @) och mus.
• Kunna logga in och ut på nätverket (om det finns ett sådant).
• Kunna spara och hämta filer från egen mapp och diskett.
• Kunna använda ett enkelt ordbehandlingsprogram (t.ex. notepad) och skapa egna enkla bilder.
• Kunna söka enkel information på Internet (om anslutning finns).
• Kunna skriva ut dokument.

Åk 7

• Kunna använda urklippshanteraren för att kopiera/klippa och klistra, mellan program.
• Kunna göra urval vid sökning på Internet (om det finns).
• Kunna söka efter bilder på Internet och infoga dem i textdokument.
• Kunna skapa mappar och radera filer och mappar.
• Kunna skicka och ta emot e-post (om Internet finns).
• Kunna fylla i formulär på Internet.
• Kunna skriva i ett mer avancerat ordbehandlingsprogram (t.ex. Word).
• Kunna göra enkla presentationer med text och bild (i t.ex. Powerpoint).
• Kunna göra selektiv utskrift så enbart det som skall skrivas ut skrivs ut.

Åk 8

• Kunna skapa diagram i räknebladsprogram (t.ex. Excel).
• Kunna använda rättstavningsfunktionen för olika språk i ordbehandlingsprogrammet.
• Kunna använda sig av en chat- eller diskussionsgrupp.
• Kunna förstå skillnad mellan olika vanliga filformat.
• Kunna skicka med en fil tillsammans med ett e-brev.
• Kunna värdera en källa på Internet.
• Kunna använda datorn i de praktisk-estetiska ämnena (idrott, slöjd osv.)

Åk 9

• Kunna skapa en snygg layout i ett ordbehandlingsprogram.
• Kunna infoga fotnoter, sidhuvud, innehållsförteckning och sidnumrering i textdokument.
• Kunna välja korrekta källor på Internet.
• Kunna skapa en enkel hemsida på Internet.

Vad skall eleverna använda datorkunskapen till?

Detta kan ses som de grundläggande kunskaper eleverna skall ha för att kunna använda sig av datorer på ett pedagogiskt korrekt sätt. När lärarna vet vad eleverna förväntas kunna är det lättare att planera lektioner där datorerna ingår. Till detta följer naturligtvis att lärarna använder sig av olika pedagogiska program i sin undervisning, men eftersom dessa är olika från fall till fall kan man inte räkna in dem i en övergripande plan. En sak att hålla i minnet är att långtifrån alla elever har tillgång till datorer hemma. Det kan t.ex. finnas både ekonomiska och religiösa anledningar till detta, men dessa elever bör få andra uppgifter om resten av klassen får datorläxor.

Skolans datorpark

När vi gått igenom elevernas minimikrav kan man se på skolans datorkrav. Det är sällan en bra idé att ta emot begagnade datorer från olika håll, även om det ofta är en nödvändighet när skolan har dålig ekonomi. Nackdelarna är många och den främsta är datorunderhållet – många olika datorer gör att man måste ha en uppsjö olika reservdelar och olika jämbördiga program på datorerna. Kostnaden för att underhålla dem kan ofta överstiga den kostnad som man från början skulle haft om man i mesta möjliga mån försökte ha datorerna så lika varandra som möjligt.

Det är med moderna operativsystem möjligt att köra programmen på en värddator och låta de enskilda datorerna fungera som terminaler, det vill säga som tangentbord och skärmar till en kraftigare dator. Detta alternativ är värt att tänka på i synnerhet om skolans datorer inte klarar av att köra moderna tillämpningsprogram, men också annars med tanke på att förenkla underhållet.

Operativsystem

Vad skall man ha för system i datorerna? Egentligen finns det bara tre olika att välja mellan:

Om man har Macintosh så finns Mac OS, men varför skall man ha Macintosh? Troligen är skolan den enda plats i elevernas liv som de kommer att stöta på dessa datorer om de inte skaffar jobb på en reklambyrå eller en tidning i vuxen ålder. Då återstår PC, och då står valet i praktiken mellan Windows eller en Linux-distribution. De senare är gratis, liksom all programvara man behöver, vilket är en väldigt stark anledning till att välja en sådan.

En annan orsak att välja Linux är att systemet tack vare öppen källkod och Unix-tradition går att analysera och förstå på alla plan. De fundamentala principerna är välkända sedan länge, beskrivs i många böcker och ändrar inte från en operativsystemversion till en annan. Det är också lätt att demonstrera sambandet mellan tecken i en konfigurationsfil – eller programs källkod – och datorns funktion. En oerhört stor samling professionella verktyg kommer gratis med systemet, vilket betyder att man inte behöver fundera på huruvida några demonstrationer rättfärdigar priset på specialprogramvara. Det är också enkelt att hålla sig med ett par olika program för samma ändamål för att visa på skillnaden mellan koncept och implementering.

Nackdelen med Linux är att helheten är mindre genomarbetad än på Windows. Den som skall installera, konfigurera och underhålla systemet kan behöva något mer specialkunskaper än ifråga om Windows. Å andra sidan har Linux utvecklats väldigt mycket på den här punkten under de senaste åren. Linux-system brukar också ofta fungera utan bekymmer då de väl är installerade (större uppdateringar kräver visserligen arbete). För eleverna är en dator med Linux inte svårare att använda än en dator med Windows och vad gäller många tillämpningsprogram är skillnaden mellan de båda systemen obetydlig (vilket t.ex. betyder att den som lärt sig använda en ordbehandlare under Linux inte har några problem att använda en under Windows).

Windows finns i många versioner och varianter. Windows XP börjar bli gammalt och kommer snart att måsta bytas ut. Å andra sidan kräver Windows Vista väldigt mycket av hårdvaran och är alltså inte lämpligt på äldre datorer. Det gäller också att noga se vad som ingår i olika varianter (Basic, Professional etc.). Mycket fri programvara finns tillgänglig också för Windows; det är till exempel möjligt att klara sig utan Microsofts kontorspaket och istället installera Open Office.

Nätverk

Om skolan har mer än tio datorer bör man skaffa ett nätverk. Det ger en betydande investeringskostnad (kabel, nätverkskort, hubbar, serverdator osv.) men den pedagogiska vinsten är stor när eleverna kan samarbeta med varandra över nätverket. Om skolan sedan skaffar Internet är det inga större problem att se till så att samtliga datorer får tillgång till detta när nätverket redan finns. Om skolan har Linux eller Windows 2000/XP kan man dessutom lätt göra så att datorerna inte har egna program utan blir rena arbetsstationer (terminaler). Alla program läggs på en separat programserver och om något skall ändras görs alla ändringar i servern istället för på varenda dator i skolan. På det viset hålls underhållskostnaden nere betydligt även om det innebär att man måste investera i en filserver också.

Diskettstationer, CD-läsare och minnesstickor

Detta är den främsta ingången för virus på nätverket. Om skolan har bredband är det bättre att eleverna får skicka filer med e-post mellan skolan och hemmet än att spara dem på diskett. Elevernas handhavande av disketter lämnar oftast mycket att önska. Ofta har de disketterna i byxfickorna och de skadas mycket lätt – vilket eleverna snabbt lär sig och man får höra om och om igen att "jag hade gjort hela läxan men det fanns på disketten och den är trasig nu". CD-läsarna måste finnas om skolan köper in program på CD som kräver att CD:n finns i CD-läsaren för att fungera. Det enklaste sättet att komma runt detta är att alltid fråga när man köper programmen om detta är fallet, och sedan undvika att köpa program där CD-läsare är ett krav. Med fri programvara är detta aldrig ett problem. CD-spelare kan ändå behövas dels för installation av operativsystem och annan programvara (se till att program på en eventuell CD inte automatiskt körs vid uppstart), dels för speciella ändamål, såsom demonstration av CD-användning.

Numera har persondatorerna USB-portar. USB-minnena har samma problem ifråga om virus och trojanska hästar och kanske i viss mån ifråga om ömtålighet. Det lönar sig att ställa in datorerna så att program på USB-minnen inte körs, åtminstone inte automatiskt. Arbeten som skickas med e-post eller lagras på en filserver är lättare att administrera och kan till exempel säkerhetskopieras automatiskt.

Möss

Slutligen en musfråga. Det vanligaste problemet är att eleverna skruvar upp mössen och stjäl kulorna. jag vet inte riktigt varför det är så kul men jag limmar alltid ihop bottenluckan och ser till att de möss som finns på skolan är sådana man kan ta isär med skruvmejsel vid behov. Detta har minimerat musförstörelsen.

Vem står för underhållet

Vem skall då se till att alltihop fungerar? Vanligtvis finns en datatekniker anställd i kommunen som kommer någon dag då och då och åtgärdar felen. Tyvärr innebär detta samtidigt att om fel uppstår alldeles efter det att teknikern varit där så fungerar datorerna dåligt eller inte alls tills nästa gång teknikern dyker upp. Oftast är dock detta gratis för skolorna.

Ett bättre, men dyrare, alternativ är att anställa en lärare med någorlunda kunskap om datorer där datorunderhåll ingår som en del av tjänsten. På det viset kan enklare fel åtgärdas inom rimlig tid. Dessutom får man fördelen av att ha en pedagog, istället för en tekniker, som bestämmer hur datorerna skall användas och det är enligt egna erfarenheter en väldigt stor fördel. Nackdelen blir istället kostnaden men om skolan på allvar tänker satsa på att ha datorer i undervisningen så finns det inget bättre alternativ.

Styrdokumenten

(Samtlig information hämtad 2001-08-04) En viktig fråga är om datorerna egentligen har en plats i grundskolan. Om man ser på styrdokumenten och bara håller sig till olika uppnåendemål (dvs. mål att sträva mot i ämnet och mål som skall ha uppnåtts av samtliga elever före utgången av Åk 5 respektive Åk 9), finns det egentligen väldigt litet som motiverar att grundskolor skall investera i datorer. Om man surfar till [1] finns samtliga dokument som ämnesvis förklarar vad eleverna egentligen skall kunna, (detta kan vara intressant läsning för alla som har barn i grundskolan). Läser man sedan igenom kraven för olika ämnen finner man att lärarna kan infoga datorerna i sin undervisning för att uppnå en uppsjö olika mål, men det finns bara några mål som specifikt är inriktade mot datoranvändning i skolan (och då har jag varit snäll i min bedömning):

Bild

Mål att sträva mot

• utvecklar sitt kunnande för att främja lust och vilja att på ett personligt sätt framställa bilder med hjälp av hantverksbaserade metoder och tekniker samt metoder inom dator- och videoteknik,

Åk9

• ha förmåga att se och framställa bilder och former med hjälp av traditionella och moderna metoder och tekniker,

Engelska

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att använda hjälpmedel och att kritiskt granska informationskällor,

Åk 9

• kunna välja och använda hjälpmedel vid textläsning, skrivning och andra språkliga aktiviteter,

Fysik

Åk 9

• ha inblick i några tillämpningar av fysik inom exempelvis medicin, kommunikation och informationsteknik,

Historia

Mål att sträva mot

• förvärvar förmåga att bedöma olika texter, medier och andra källor som tolkar och belyser historiska förlopp.

Matematik

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att utnyttja miniräknarens och datorns möjligheter.

Åk 9

• ha goda färdigheter i och kunna använda överslagsräkning och räkning med naturliga tal och tal i decimalform samt procent och proportionalitet i huvudet, med hjälp av skriftliga räknemetoder och med tekniska hjälpmedel,

Moderna språk

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att använda hjälpmedel och att kritiskt granska informationskällor,

Musik

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att använda IT som ett stöd både för lärande och musicerande samt som redskap för skapande i olika former.

Samhällskunskap

Åk 9

• kunna använda olika kunskapskällor samt kunna sammanställa, bearbeta, granska och värdera uppgifter och åsikter från olika källor och opinionsbildare samt redovisa resultatet.

Svenska

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att skriva läsligt för hand och att använda datorn som hjälpmedel,
• utvecklar förmåga att utnyttja olika möjligheter för att hämta information, tillägnar sig kunskap om mediers språk och funktion samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap,

Åk 9

• kunna skriva olika sorters texter så att innehållet framgår tydligt samt tillämpa skriftspråkets normer, både vid skrivande för hand och med dator,

Svenska som andra språk

Mål att sträva mot

• utvecklar sin förmåga att skriva läsligt för hand och att använda ordbehandlingsprogram,
• utvecklar förmåga att utnyttja olika möjligheter för att hämta information samt att tolka, kritiskt granska och värdera budskap i olika källor,

Åk 9

• kunna skriva olika sorters texter så att innehållet framgår tydligt och med en sådan språkriktighet som syftet med skrivandet kräver, både vid skrivande för hand och med dator,

Följande ämnen saknar mål med datorinriktning: Biologi, Hem- och konsumentkunskap, Idrott och hälsa, Kemi, Religion, Slöjd, Teckenspråk för hörande och Teknik

Om man lusläser målen, och tar i beaktande att "Mål att sträva mot" inte är bindande för en skola, ser man snart att de enda ämnen där datorerna krävs för att man skall uppnå målen är fysik (informationsteknologi) och svenska/svenska som andra språk (ordbehandling).

Med detta vill jag inte bevisa att datorerna inte har någon plats i grundskolan utan snarare poängtera att det från skolverkets sida inte finns några direkta krav på grundskolan att datorer skall användas. Generellt sett räcker det med att visa en film i fysiken om informationsteknologi och låta eleverna använda sig av riktigt gamla (och billiga) datorer i svenskan med något enkelt, DOS-baserat ordbehandlingsprogram, för att täcka in de krav som finns. Sedan kan man alltid fråga sig om det är tillräckligt för att eleverna skall få en god start i sina gymnasiestudier.

Det fysiska klassrummet

Fördelar och nackdelar med olika möbleringar

Datorer i klassrummen

Hur skall datorerna placeras i skolan? Det första man måste ta ställning till är om man skall ha en separat datasal eller om man skall sprida ut datorerna i olika klassrum och grupprum. En kombination vore bäst, men det är sällan det går att genomföra av ekonomiska skäl.

Många lärare jag varit i kontakt med hävdar att det bästa är att sprida ut datorerna i olika klassrum så att det finns 2–4 stycken i varje lektionssal. Motiveringen till detta brukar vara att tillgängligheten ökar och man slipper allt besvär med att ha en separat sal som måste bokas långt i förväg om man planerar att använda datorer i undervisningen. Om eleverna behöver lära sig hur ett program fungerar räcker det med att någon enstaka elev i gruppen lär sig hur programmet fungerar, sedan kan den eleven lära andra elever vid behov.

Jag själv är starkt emot detta av flera anledningar. Den främsta är att eftersom bara några få elever kan sitta vid datorn vid varje givet tillfälle så finns ingen möjlighet att använda sig av datorn på ett pedagogiskt sätt. Möjligen kan elever som är klara med sina arbetsuppgifter sitta och spela pedagogiska spel på datorerna, men det är mer tidsfördriv än inlärning. När det gäller att hämta information från t.ex. Internet innebär detta sätt att några elever blir de som styr vilken information som inhämtas och de som inte har någon möjlighet att sitta vid datorerna får sitta och skriva av det klasskamraterna hittat. Kontentan blir att datorerna används som enkla ordbehandlare, speldatorer och för surfning – och ingenting mer. Om datorerna enbart skall användas till detta är det bättre för skolan att köpa in några skrivmaskiner, ett lexikon och några sällskapsspel.

Det andra argumentet, att elever lär elever, är lika korttänkt. Min erfarenhet är att elever som kan mer än klasskamraterna om ett program inte brukar lära ut vad de lärt sig till andra än sina kompisar. Detta innebär att det vanligen blir en liten klick av elever som visar framfötterna och som psykologiskt tilltvingar sig tid vid datorerna eftersom de andra "ändå inte vet vad man skall göra". Denna klick består dessutom nästan undantagslöst av pojkar, vilket gör att flickorna segregeras än mer från datorernas användning i skolan. Även om denna klick kan mer om ett program, kanske de inte kan använda programmet på det sätt som läraren anser nödvändigt. Ett bra exempel är selektiv utskrift där läraren vet hur man skriver ut en enstaka sida i ett långt dokument men eleverna vanligtvis skriver ut hela dokumentet varje gång de gjort en liten ändring. Enda rättvisa sättet att verkligen veta att eleverna lär sig hur datorer och program fungerar är att låta samtliga elever lära sig gemensamt, och det är en omöjlighet om man bara har tillgång till några enstaka datorer. Av dessa anledningar kommer vi in på den enda pedagogiskt riktiga möbleringen – datasalen.

Datasalen

Om man har möjlighet bör man ordna en datasal där det åtminstone finns hälften så många datorer som elevantalet i skolans största klass, dvs. eleverna sitter två och två vid datorerna. Tre elever vid en dator är ingen bra lösning eftersom det oftast blir så att två elever som sitter bredvid varandra skymmer skärmen för den tredje. När man sedan placerar ut datorerna finns det tre saker att ta hänsyn till:

1. Strålningen från skärmarnas baksidor (om de inte är platta)
2. Det utrymme man har till förfogande
3. Kabelanslutningar till nätverk och ström.

Utöver detta finns det i princip fyra olika sätt att möblera en datasal:

1. Där eleverna sitter i långa rader med ansiktena vända åt samma håll
2. Där eleverna sitter i långa rader med ansiktena vända mot varandra
3. Där eleverna sitter i solformade öar i salen
4. Där eleverna sitter längs väggarna med ryggen mot salen

Alla alternativen har sina fördelar och nackdelar och oftast får man ha någon typ av kombination för att få en användbar sal.

Skärmstrålning

Så länge inte skolorna har råd med TFT-skärmar (platta skärmar) kommer de att vara tvungna att ta hänsyn till den strålning skärmen utstrålar, och den är högre än man kan tro. Framsidan är vanligtvis skyddad så den som sitter rakt framför skärmen inte drabbas. Problemet uppstår om man placerar datorerna i långa rader där alla elever ser åt samma håll. Då kommer strålningen från en skärm att träffa framförvarande elev i bakdelen av kroppen.Om man sätter eleverna i långa rader där skärmarna sätts baksida mot baksida försvinner problemet – tillsammans med allt ofog som uppstår när elever lätt kan vända sig om och dra ur kontakterna från bakomliggande dator. Det man tappar blir istället möjligheten att enkelt visa alla elever hur man gör vissa kommandon, eftersom hälften av eleverna då måste vända sig om för att se åt samma håll som den andra halvan redan gör (se nedan om "Redovisningen och genomgången"). Står datorerna i någon annan formation uppstår inte problemet med skärmstrålning.

Utrymmet

Om man sätter eleverna i rader på långa bänkar får man plats med fler elever och datorer än om man möblerar med solformade öar. Problemet blir samtidigt att det blir trängre mellan bänkarna och bökigare att ta sig fram till sin plats. Då blir eleverna lätt okoncentrerade och det tar längre tid att både starta och avsluta lektionerna. Om man vill göra prov på datorerna uppstår automatiskt problemet att det är lätt att kika på kamrater som sitter bredvid och ändå lättare att kika på kamrater som sitter framför om alla sitter vända åt samma håll. Detta kan delvis avhjälpas genom att man placerar enkla skärmar mellan datorerna när det är dags för prov men dessa skärmar måste samtidigt förvaras någonstans under de lektioner som man inte har prov vilket blir ännu ett problem. En fördel om alla är vända åt samma håll är dock att läraren kan stå längst bak i datasalen och enkelt se vad alla elever egentligen håller på med på sina skärmar.

Kabelanslutningarna

Ett annat stort problem är att ansluta alla kablar på ett enkelt sätt. Alla som någon gång hållit på med datorer vet att det väldigt lätt blir fågelbon av kablar och än värre blir det om man har 20–40 datorer i samma rum. Om datorerna placeras i rader eller längs väggarna är det enklast att använda enkla trummor som man monterar på borden och drar kablarna i. Det finns färdiga trummor att köpa eller så kan de lätt tillverkas i PVC-plast. Vid varje dator får kablarna gå ut och där monteras ett eluttag (glöm inte att använda korrekta säkringar) och en nätverksanslutning. Problemet blir naturligtvis att felsöka kablaget om någonting händer eftersom det i värsta fall går 20 kablar i samma trumma. Det är också relativt lätt att sabotera kablaget om någon illvillig elev sitter i början av trumman.

Om man sitter i solformade öar är det enklast att dra kablaget längs taket och låta nätverkskablar och strömanslutningar hänga ner i mitten av solen så att samtliga datorer får kontakt. Denna grupperingsform gör det också lätt för eleverna att diskutera och samarbeta samtidigt som det är väldigt svårt att kika på varandra vid ett prov på datorerna. Detta är i mitt tycke den bästa möbleringslösningen, men samtidigt den mest utrymmeskrävande.

Kringutrustning

Har man en datasal i en 6–9 skola får man också ta med i beräkningen att det kommer att sitta elever från små tolvåringar till nästan vuxna sextonåringar på stolarna. Dessa bör alltså vara anpassningsbara för varje elevs behov. Likaså kan man tänka på att köpa in musmattor med handledsstöd så att eleverna inte utvecklar musarmbåge i unga år. En nätverksskrivare i salen är ett måste, så eleverna inte försvinner ut någonstans för att hämta utskrifterna (för att i värsta fall inte komma tillbaka förrän i slutet av lektionen) och även för att se vad, och hur mycket, eleverna skriver ut. Om skolan har råd med en scanner och/eller en CD-brännare bör även dessa finnas i datasalen eftersom denna, av egen erfarenhet, sällan är tom vilket minskar chansen för missbruk, stöld eller skadegörelse.

Redovisningen och genomgången

Som tidigare nämnts är det bäst om man kan gå igenom inför alla elever samtidigt hur man utför olika moment med datorn för att alla skall ha en chans att lära sig de väsentliga funktionerna – vare sig det gäller ett ordbehandlingsprogram eller ett inlärningsprogram. För att detta skall fungera måste eleverna ha en möjlighet att se vad läraren gör på sin skärm och då finns det ett dyrt och bra sätt genom att skolan investerar i en strålkanon som kopplas till datorn. Den visas på en likadan duk som används när man visar Over Head bilder. På det viset kan alla elever (som är vända mot läraren) se vad läraren gör och följa med i musklick och knapptryckningar samtidigt som läraren har sin genomgång. Nu är det tyvärr så att få skolor har råd med den investeringen. Istället kan man förse lärarens dator med ett grafikkort för analog visning och dra en kabel mellan lärarens dator och en TV. Då kan eleverna följa med lärarens instruktioner på TV-skärmen. Detta är långtifrån lika bra som att använda strålkanon men det fungerar i alla fall hjälpligt.

Systemet är också lämpligt om eleverna gjort någon form av multimedial redovisning. Då kan de använda lärarens dator för att på ett enkelt och överskådligt sätt visa det de åstadkommit för resten av klassen. Alternativet vore annars att klumpa ihop hela klassen framför en datorskärm där eleverna visar vad de skapat – ett arbetssätt som aldrig är särskilt bra.

Datorsalen i kombination med andra ämnen

Ett argument mot datorsal är att en datorsal innebär att man tar bort yta i skolan för annan undervisning. Detta är en helt felaktig tanke. Däremot kan datorsalen användas som komplement till andra ämnen precis som en laborationssal är ett komplement i NO-undervisningen.

Om datorerna försetts med ljudkort (en dyr men bra investering enligt mig) kan datorsalen med fördel användas som språkstudio för engelska och moderna språk (spanska, tyska etc.). Eleverna kan ha hörlurar och det finns ett flertal både pedagogiska och lättanvända språkinlärningsprogram på marknaden. Om skolan har råd kan man investera i ett keyboard med MIDI utgång och låta eleverna skapa egen musik på datorerna. Musikerna var bland de första att upptäcka datorernas förträfflighet och det finns otaliga gratisprogram på Internet för musikbearbetning.

Om skolan har råd med en färgskrivare till eleverna kan man använda datasalen för bildämnet där eleverna skall skapa egna digitala bilder som de sedan kan skriva ut och spara. Detta kan ses som ett gott komplement samtidigt som bildläraren kan gå igenom fördelar och nackdelar med olika digitala bildformat.

Äldre elever kan läras upp i enkla 3D-modelleringsprogram och där skapa det de gör ritningar av i trä- och metallslöjd. På det viset kan de redan i förväg se hur det färdiga resultatet kommer att bli och vad olika ändringar i ritningen får för effekt på det färdiga resultatet. Detta är ett bra sätt att skapa förståelse mellan två och tredimensionella objekt.

Jag skulle kunna fortsätta (jag har inte ens nämnt skoltidningen), men längre fram i denna artikelserie kommer mer utförliga beskrivningar av hur datorn kan integreras i olika ämnen. Slutsatsen är dock att alla lärare och elever kan ha mer eller mindre nytta av en datasal, men inga elever eller lärare har någon större nytta av att få skolans datorpark utspridd på olika platser i skolan. Den pedagogiska tanken försvinner eller blir helt omöjlig att genomföra om man inte kan samla eleverna kring datorerna och kan man inte ha en pedagogisk tanke kan man lika gärna göra sig av med dem för då kostar datorerna mer än de smakar.

Programuppsättningen

Vilka program skall man ha i datorerna och i vilka syften

Varje lärare ställs alltid inför "Vad, Varför, Hur" frågeställningen inför alla moment i skolarbetet. Vare sig det rör sig om planeringen av ett prov eller ett stort tema-arbete. Detta är en precis lika relevant frågeställning när man väljer de program man placerar i skolans datorpark. Om man fick drömma skulle datorerna var av senaste modell med de bästa programmen. Nu är verkligheten vanligen sådan att skolorna sällan har råd att underhålla datorerna på ett bra sätt, och än mindre bekosta inköp av dyra program. Vanligen är man hänvisad till olika former av shareware eller freeware som kan användas på ett genomtänkt sätt i undervisningen, trots sina fel och brister.

Om man har operativsystemet Linux i datorerna har man vunnit mycket ekonomiskt, eftersom all programvara är mer eller mindre gratis, men eftersom vi utbildar eleverna att förstå datorerna på ett så enkelt sätt som möjligt måste vi titta på de program man har i en Windowsmiljö. De flesta har motsvarigheter i fri programvara för Linux, ibland portad också till Windows. Jag tar upp exempel baserade på funktionalitet vilket innebär att du som läser denna artikel igen om fem år skall kunna känna igen dig i exemplen – även om verkligheten förändrats.

Det finns en del Linux-distributioner avsedda för användning i skolor, till exempel Edubuntu (en variant av Ubuntu) och DebianEdu (ursprungligen SkoleLinux, numera ett projekt inom Debian). Om man använder en sådan kan det vara lättare att hitta lämplig programvara och den, liksom installationssivorna, kan i viss mån vara anpassad enligt sannolika behov. Webbplatserna kan också erbjuda värdefulla tips. Samma programvara hittas dock i de flesta distributioner.

Program till eleverna

Ordbehandling

Det enda som verkligen måste finnas i datorerna för att uppnå målen i svenska (se första artikeln) är ett ordbehandlingsprogram. Med detta menar jag inte ett program där man kan skriva bokstäver utan ett riktigt program där man kan placera bilder, skriva fotnoter, infoga innehållsförteckningar och sidbrytningar, använda rättstavningsfunktion osv. Det traditionella valet är Microsofts slagskepp Word. Det är samtidigt ett av de de dyraste ordbehandlingsprogrammen på marknaden. Troligtvis är det Word som eleverna vanligtvis kommer i kontakt med i sin verklighet utanför skolan och av den anledningen borde detta program finnas i skolans datorer. Nu är de ekonomiska ramarna vanligen sådana att det inte går att köpa in ett så pass dyrt program. I stället får man titta på alternativ.

Open Office (ursprungligen utvecklat ur Star Office) är numera ett vanligt alternativ till Microsoft Office. Programpaketet är fri programvara och gratis och finns att få både för Windows och Linux, men rätt tungt med tanke på äldre datorer. I paketet ingår Open Office Writer som är ett fullgott alternativ till Word.

Kword och Abiword är ytterligare fria och gratis alternativ. De är något mindre resurskrävande, men saknar en del funktioner.

Lyx är ett annorlunda ordbehandlingsprogram, som försöker göra det lättare för användaren att koncentrera sig på dokumentets struktur och strunta i formateringsdetaljer tills texten är färdig. Detta gör det mindre intuitivt för dem som är vana vid traditionella ordbehandlare, men kan eventuellt vara bra för att lära ut koncept. Lyx använder LaTeX för den slutgiltiga sättningen och kan därmed utnyttja till exempel stilmallar för många vetenskapliga tidskrifter.

Textredigerare och märkspråk kan vara bra för att åskådliggöra begreppet filformat och hur elektroniska dokument överhuvudtaget fungerar. Det lönar sig att välja en textredigerare som är lätt att använda men som ändå klarar syntaxfärgning och andra egenskaper som utgör textredigerarnas starka sidor.

Räkneblad

Räkneblad eller tabellräkningsprogram (en. spreadsheet) är ett samlingsnamn för en familj av program där man fyller i uppgifter (främst siffror och formler) i olika celler för att lätt räkna ut statistik, kostnader o.dyl. samt för att skapa diagram som överskådligt visar resultaten. Om man som NO- eller mattelärare funderar på vad man skall ha datorer till är det troligen dessa program man har mest nytta av i sitt dagliga skolarbete. Microsofts Excel är troligen det spreadsheetprogram som flest datoranvändare känner till och det är som alltid också det dyraste alternativet.

Räknebladsprogrammet i Open Office, Open Office Calc, är fullt dugligt, liksom Gnumeric, båda fria alternativ.

Presentationsprogram

Eftersom datorer är multimediamaskiner skall eleverna ha en möjlighet att skapa multimediapresentationer där bilder, animationer, text och ljud kompletterar varandra. Detta är en vital del i datoranvändningen eftersom eleverna lär sig att hantera avancerade funktioner i datorn samtidigt som de vanligtvis tycker att det är ett roligt sätt att arbeta på. För mycket och för litet skämmer allt: många tycker att multimediapresentationer gjorda med hjälp av presentationsprogram i för hög utsträckning trängt ut traditionella presentationsmetoder.

Presentationsprogrammen kan delas upp i enkla och avancerade. Bland de enkla kan bl.a. nämnas Microsofts Powerpoint, men det följer med ett liknande (mer avancerat) i Open Office. Dessa är lämpliga för yngre elever eftersom det inte går att göra mycket mer än att placera bilder med text som ändras om man trycker på olika knappar med musen.

Bland de avancerade kan nämnas Hyperstudio och Multimedialab. Det senare är på svenska. Båda kostar pengar – men det finns olika freeware som är nästan likvärdiga. Det som är gemensamt för dessa är att det går att skapa väldigt proffsiga multimediapresentationer som nästan är egna små program. I dessa mer avancerade applikationer finns i princip ingen begränsning för fantasin, men som vanligt är det svårare att lära sig ett program som innehåller många finesser.

Bildprogram

Bland fri programvara är Gimp flaggskeppet. Det är ett mångsidigt bildbehandlingsprogram av professionell kvalitet, i första hand avsett för webbgrafik. Wikibooks har en användarmanual och en "skola" för bildbearbetning med Gimp.

Vilka funktioner behöver man egentligen som lärare? Den främsta funktionen är, enligt mig, möjligheten att konvertera bilder mellan olika filformat. Om man t.ex. kopierat en JPEG-bild från Internet och vill lägga in den i ett Wordpad-dokument så går inte det utan att den först konverterats till t.ex. BMP-format. Om eleven gjort en bild i Paint och vill lägga ut den på Internet måste den konverteras till JPEG-format, eller kanske GIF om den skall ha genomskinlig bakgrund. Om bilden skall skickas över Internet måste det gå att ändra från BMP till JPEG för överföringstidens skull osv. Sådana funktioner kan automatiseras genom kommandoradsfunktionerna i ImageMagick, ett annat fritt programpaket.

Nästa funktion som är viktig är att kunna beskära bilderna och ändra storlek på dem på ett enkelt sätt. Alla som någon gång försökt ändra storlek på en bild i Paint förstår vad jag menar. Många gånger hittar eleverna bilder på Internet som är för stora/små för det de skall användas till och då måste det gå att ändra bildstorleken på ett smärtfritt sätt.

Färgreduktion och maskning är andra viktiga funktioner som ett bildbehandlingsprogram bör ha. Bilder blir många gånger onödigt stora om man inte kan ändra färgdjupet. Likaså är det bättre att förvandla en bild till gråskala/svart-vit i datorn och sedan skriva ut den (på en svart-vit skrivare) än att försöka skriva ut en färgbild direkt till skrivaren. Maskningsfunktionen används om man vill låta eleverna experimentera med fotomontage, sätta sig själv bredvid en känd skådespelare osv. Det kanske inte är den viktigaste funktionen, men den väcker elevernas nyfikenhet för hur datorerna kan användas på ett roligt sätt.

Att kunna skriva på en bild är också en viktig funktion. Ibland måste källa eller ägande kunna visas i t.ex. uppsatser och då är det lättast att skriva i det direkt på bilden nederkant.

Slutligen är det roligt, om än inte viktigt, att kunna använda olika filter för att förändra bilden, så ett flertal filter till programmet är mer eller mindre ett krav.

Det finns program där man inte kan skapa en ny bild, bara ändra existerande bilder och dessa program är ett otyg som skolan inte ens bör bry sig om att lägga in på datorerna. Eleverna skall trots allt skapa – inte kopiera. Om man har tillgång till andra program för att skapa bilderna är detta inte ett problem, förutsatt att man ser till att utgå från egna bilder. Här kan man dels utnyttja digikamera och scanner, dels program för vektorgrafik och andra ritprogram.

Animationsprogram

Animationsprogram är inget måste men om eleverna vill skapa egna animationer så bör de få möjlighet. Det man kan begära av ett animationsprogram är att det kan skapa och redigera GIF-animationer (för Internet) och AVI-animationer (För Windows). De enda ställen animationer används är i multimediapresentationer och på elevernas egna hemsidor så detta är ett lyx skolan egentligen kan avvara. Ett exempel är Ulead GIF-animator, men det finns många andra.

Musikprogram

Om man har ljudkort i datorerna kan det vara roligt att skapa och redigera egna små ljudsnuttar. Det viktigaste är då att programmet i fråga klara Wav och MIDI format. Ett shareware som heter Goldwave klarar detta och har som enda begränsning att man bara kan utföra ett visst antal kommandon innan det avslutar sig själv.

För Linux finns bland annat programmet Rosegarden för skapande och redigerande av musik. Programmet behöver ett antal externa programpaket för full funktionalitet.

Spel

Spelen tas upp i en kommande artikel, men om de inte har något pedagogiskt värde, inte går att koppla till något ämne i skolan eller om de förhärligar våld, sexism, rasism eller droger – då har de ingenting på skolans datorer att göra.

Internetprogram

HTML-redigerare

Om lärarna tycker att eleverna skall få göra egna hemsidor för Internet/intranet bör datorerna ha någon form av enkelt WYSIWYG program där eleverna gör hemsidor. Jag själv använder gärna Netscape Composer som följer med gratis när man installerar Netscape/Mozilla, men det finns andra på marknaden.

nvu är den nuvarande versionen av Netscape Composer. Den är ännu inte lika utvecklad som en del kommersiella alternativ, men fullt duglig för många ändamål.

Pedagogiskt är det mycket bra om det verktyg man använder för att skapa HTML-sidor kan producera enkel och klar kod, så att verktyget inte är en "svart låda", utan sambandet mellan vad man gör, vilken kod som skapas och hur sidan visas enkelt framgår. Det kan också vara bra att i ett tidigt skede skapa sidor med en textredigerare, där sambandet är helt tydligt.

Numera finns en mängd redskap för att hantera webbplatser och skapa innehåll utan någon HTML-redigerare, på engelska ofta kallade "content management system" (CMS). Till dessa hör mediawiki, som har fördelen att samma märkspråk används i Wikipedia och relaterade projekt, som kan vara intressanta att delta i för de äldre leverna (både för att publicera resultaten av projekt och därmed göra dem mera meningsfulla och som utgångspunkt för diskussioner om källkritik).

Webbläsare

Med Windows följer Internet Explorer som webbläsare. Det är ett mångsidigt program, men har också problem med säkerhet och är mindre flexibelt än en del konkurrenter.

Det vanligaste alternativet är Netscape/Mozilla/Firefox/Iceweasel (med flera varianter), som är fri programvara. Fördelen med dessa är framförallt en mängd tilläggsverktyg. Att kopplingen till Windows inte är lika kraftig gör det lättare att hantera säkerhetsaspekterna.

Ett icke-fritt gratisalternativ är Opera, som strävar efter att vara resurssnålt och har kraftfulla evrktyg för att analysera webbsidor, med tanke på webbutvecklare.

Om man har Linux på datorerna finns ett otal alternativ, som dels kan falla sig naturliga (t.ex. är konqueror samtidigt filhanterare i skrivbordsmiljön KDE), dels kan ge perspektiv på hur samma webbsida uppför sig i olika webbläsare.

Textbaserade webbläsare, såsom lynx (tillgänglig också för Windows), kan vara användbara för att visa webbsidor på ett helt annat sätt. En demonstration kan användas för att visa hur blinda kan komma åt informationen på nätet och hur man effektivt kan gömma informationen för dem. Se till att hitta lämpliga webbplatser i förväg (en van användare bläddrar lätt förbi mycket av "skräpet", men för eleverna kan det vara alltför förvillande). En textbaserad webbläsare har också många andra användningsområden, men dessa är inte nödvändigtvis intressanta för eleverna.

Vid användning av WWW är det lätt hänt att man kommer åt oönskade webbsidor, både med trojanska hästar och maskar och med olämpliga bilder. Det finns olika verktyg, dels för själva webbläsarna, dels för installation som mellanservrar, för att minska på problemet. Helt undviker man det ändå inte, åtminstone inte utan att en hel del av det legitima innehållet filtreras bort. En diskussion om hur situationen kan hanteras finns nedan.

E-postprogram En e-postadress och en e-postklient är i allmänhet nödvändiga för fullödigt utnyttjande av Internet eller ens WWW. Något e-postprogram kommer i allmänhet med operativsystemet, för Windows' del Outlook Express. Det lönar sig att kontrollera inställningarna så att programmet som utgångspunkt beter sig väl: använder en vettig teckenkodning och anger den korrekt, inkluderar det brev man svarar på före markören, inte i onödan HTML-kodar brevet o.s.v. På Linux är det i allmänhet möjligt att använda samma lokala postlådor från flera olika program, bara man ser till att inställningarna för de olika programmen är samstämmiga (om man använder en IMAP-server slipper man problemet med att hantera lokala postlådor).

Många e-postservrar kan göra postlådorna tillgängliga via WWW. På så sätt är man inte tvungen att använda en egentlig e-postklient, men att kunna använda en sådan hör ändå till de grundläggande Internet-färdigheterna. Se till att e-postprogrammet sparar breven på en server (skolans filserver eller e-postservern), inte på den dator en elev råkar använda.

Normalt får lärare och elever e-postadresser via skolverket. I grundskolor är det viktigt att ha riktlinjer för hur dessa adresser skall användas. De skall normalt inte delas ut till höger och vänster på Internet eller finnas offentligt på skolans webbplats. Ofta är det ändamålsenligt att ha en mer eller mindre hemlig adress som används för kommunikation inom skolsamfundet, med föräldrar och pålitliga sammarbetskumpaner och en eller flera andra adresser som man lättare kan ge upp om de attraherar för mycket skräppost.

Det finns filtreringsprogram som kan städa bort det mesta av uppenbar skräppost, men man måste räkna med att få en del skräppost också på adresser man trodde man hållit hemliga. Om e-post förmedlas till elevernas adresser utifrån så måste man räkna med att eleven kan få Viagra-reklam, Nigeria-brev och allsköns annat skräp i sin postlåda.

Arkivprogram

Arkivprogram är ett måste om eleverna skall skicka filer mellan sig själv och skolan över Internet. Inte bara för att filerna komprimeras utan lika mycket för att man kan samla ett flertal filer i en enda fil.

Det mest kända arkivprogrammet för Windows i dagsläget är Winzip, men det finns andra. Nya versioner av Windows innehåller även inbygda alternativ. Se till att arkiven kan läsas med tredjepartsprogram.

På Linux är tar det vanligaste programmet för ändamålet, i allmänhet kombinerat med komprimeringsprogrammet gzip eller bzip2. Komprimerade filer är känsliga för bitröta, så säkerhetskopior bör gärna vara okomprimerade.

Övrigt på Internet

Många webbplaster på Internet förutsätter att webbläsaren kan hantera javascript/ecmascript, PDF och Shockwave Flash.

Webbläsarna stöder i allmänhet javascript; problemet är framförallt att många säkerhetshål enklare kan utnyttjas då stödet är aktiverat, medan många webbplatser fungerar klart sämre utan stödet.

PDF hanteras på Windows oftast med Adobes Acrobat Reader. På Linux finns fria alternativ såsom Xpdf och skrivbordsmiljöernas egna PDF-program.

Shockwave Flash är i de flesta fall onödigt, men många webbplatser ger varnigar om man inte har det installerat. Här kan man välja om man vill installera för att undvika varningarna eller ta diskussionen om vilka varningar som kommer från webbplatsen och vilka från webbläsaren och huruvida man skall installera ny programvara från platser okända webbsidor rekommenderar. Numera fungerar de fria alternativen på Linux någorlunda bra.

Program för att skydda datorerna

Virus

Det allvarligaste hotet mot datorerna är virus och andra sabotageprogram. Dessa kommer in på flera olika vägar. Rent fysiskt är en vanlig källa till smitta diskettstationer och CD-läsare, vilket innebär att dessa enheter helst skall vara urmonterade ur datorerna (se första artikeln i serien). Nästa viruskälla är Internet, och den är svårare att komma runt. En första åtgärd är att stänga av VisualBasic tolken i både Internet Explorer och Outlook express, men det förhindrar bara direkta angrepp som sker när man öppnar e-post. För ett mer täckande skydd krävs ett antivirusprogram som ligger aktivt i bakgrunden hela tiden. Det skall kunna övervaka när en fil öppnas, när en diskett sätts in i diskettstationen och när något program skriver till Boot-sektorn på hårddisken. Vi på vår skola registrerade Inoculate-IT och använder det programmet (som kostar pengar numera) i alla våra datorer, men annars är enda rådet att hålla ögonen öppna i datatidningar när programtillverkare som gör virusprogram lanserar en gratisversion. Finns pengar är det naturligtvis bättre att köpa ett virusprogram, men det brukar vara en alltför betungande kostnad för en skola.

Om man gått in för Linux är virusproblematiken mer eller mindre avklarad med det – men inte vissa andra hot. För närvarande (2009) finns inga Linux-virus värda att ta på allvar. Det är ändå vanligt att kontrollera e-post och filservrar för att hindra att Windows-virus sprids vidare. Fri antivirusprogramvara finns tillgänglig.

För Linux, liksom för Windows, är det viktigt att programvaran hålls uppdaterad. Säkerhetslappar publiceras kontinuerligt och äldre hål kan vara föremål för attacker. Det gäller också att se till att den service som är tillgänglig från Internet är rätt konfigurerad. Se till att stänga av tjänster som inte behövs och att skärma av tjänster som inte behöver vara åtkomliga från hela världen. Se till att lösenorden är tillräckligt säkra och ta en titt på utbudet av programvara för att upptäcka märkligheter.

Elevsabotage

De enskilda datorerna bör säkras genom att uppstarten alltid görs från hårdskivan eller en nätserver, inte i första hand från CD eller USB-minne. Denna inställning kan skyddas genom ett BIOS-lösenord. Flera BIOS-varianter har (möjligen allmänt kända) reservlösenord och lösenordet kan nollställas om man öppnar datorns hölje, men i de flesta fall räcker denna åtgärd, förutsatt att operativsystemet inte ger möjlighet för användarna att ändra systeminställningar.

Det är viktigt att man utnyttjar att moderna operativsystem är avsedda för flera användare. Ge eleverna och lärarna egna lösenord, se till att åtminstone operatörskontot och lärarkontona har bra lösenord och använd inte operatörskontot till annat än datorunderhåll. På så sätt borde eleverna inte kunna förstöra annat än sina egna inställningar. Om datorerna inte är kopplade till ett nätverk måste man antagligen låta eleverna använda ett gemensamt konto, men inställningarna för detta kan nollställas automatiskt av operativsystemet.

Första veckorna på terminen brukar vara kaotiska för datorerna. Då kommer det upp en ny skock elever som vill visa hur duktiga de är och gör i princip allt för att sabotera datorerna. Vanligtvis är det enkla saker som att byta namn och symboler på ikonerna, men mycket värre saker kan hända. Hur kan man skydda sig mot detta? Om skolan har en programserver är det inget större problem, eftersom eleverna inte lätt kommer åt att ändra programmen på den.

Om varje dator är en egen arbetsstation blir det värre. En väg att gå är att köpa in programmet Ghost, som tar en exakt kopia av hårddisken och sparar kopian. Varje natt återställs sedan hårddisken till den uppsättning den hade kvällen innan. Ett annat, billigare alternativ är programmet Deep Freeze som gör att inställningarna i datorn inte går att ändra utan varje gång datorn startas om återgår hårddisken till sin normala uppsättning. Deep Freeze fungerar dock bara i 60 dagar, därefter måste man köpa det och det är inte billigt. Ett sista alternativ har jag bara läst om, och det är att skruva i separata kretskort som styr säkerheten i datorn. Det verkar vara ett bra, men dyrt, alternativ.

Se till att ta säkerhetskopior av allt väsentligt. Också om eleverna i princip bara kan sabotera sina egna inställningar kommer någon ändå att i misstag stöka till sina inställningar. Dessa bör kunna återställas utan att elevens filer försvinner. Sabotageprogram utifrån kan också ställa till svårupptäckta förändringar. Det är då bra att kunna jämföra olika versioner av filerna för att se vilka ändringar som gjots medvetet. Återställandet bör testas och övas förrän det behövs: det kan vara mer klurigt än det i teorin verkar.

Övervakning

Om man vill se vad eleverna egentligen håller på med på datorerna kan det vara idé att installera ett program där man som lärare kan se vad telningarna egentligen håller på med när ingen vuxen är i närheten. Det mest kända (gratis) programmet är Net Bus. Nackdelen är att även virusprogrammen reagerar på det. Annars finns det många andra att välja på, men de flesta är shareware och blir inte helt osynliga om man inte betalar in avgiften för dem. Därtill kommer också frågor om elevernas integritet, är det vettigt att vi lärare skall kunna se vad de har på sina skärmar i alla lägen?

Vill man inte det finns ett freeware som heter HackerWacker och som enbart skapar en logg över startade program och namnen på besökta platser på Internet. Naturligtvis kopplade till elevernas användarnamn, för ni har väl ställt in datorerna så att man måste logga in på dem med eget användarnamn?

Datorns roll i olika ämnen

På vilka sätt kan datorstöd användas i olika ämnen

Datorn lär inte barn någonting, det är mycket viktigt att ta hänsyn till det vid lektionsplanering. Datorn är ingenting annat än ett hjälpmedel precis som alla andra hjälpmedel man hittar i skolan (overhead, video, kartor, läroböcker osv.) och om det finns någonting man kan lära ut bättre på annat sätt skall man undvika att använda sig av datorerna. Det som däremot gör datorerna unika är att de har stöd för ljud och bilder som dessutom reagerar interaktivt på användarens kommandon. Det är i detta sammanhang man skall se på datorernas användning i skolan.

Hjärndumpning eller kunskap

Vad är kunskap? Frågan har lika många svar som antalet förståsigpåare i världen. Enligt mig är kunskap inte att kunna telefonkatalogen utantill, men ofta är det något liknande vi utsätter eleverna för. De får faktakunskaper de skall lära sig utantill, men om man inte kan sätta in dessa kunskaper i ett sammanhang är de helt värdelösa.

Det är i det ljuset som man skall betrakta många av de "pedagogiska" program som finns på marknaden. Många gånger är det frågesportsprogram där man på tid skall pricka in Sveriges landskapsblommor, det periodiska systemet, vilken kung som passar till vilket land, vilken valuta som används i vilket land osv. Detta kallas också för "hjärndumpning", en mängd kunskaper som nöts in utan förklaring till vad kunskapen skall användas till. Den enda gång jag själv anser det befogat är när man lär sig glosor i främmande språk, för då vet man vanligtvis meningen med det svenska ord man skall kunna motsvarigheten till i det andra språket. Riktig kunskap däremot är alltid kopplad till någon form av förståelse och eftersom datorer sällan kan användas till att skapa förståelse måste man se datoranvändningen som ett komplement.

De olika ämnena

Språkämnena

I detta räknar jag in samtliga ämnen som skall skapa förståelse för ett språk, vare sig det är svenska, engelska eller något främmande språk. Som nämnts i tidigare artiklar finns krav från skolverket att eleverna skall kunna använda sig av en ordbehandlare före utgången av Åk 9, vilket innebär att de skall lära sig hur man skriver och redigerar text på en dator. Förutom detta finns mycket mer man kan göra med datorns hjälp. Engelskan är tacksam för datoranvändning, eftersom så mycket av den information man finner på Internet är skriven på engelska. Nackdelen är naturligtvis att engelskan sällan är anpassad till elevernas språknivå. Ett tips är att surfa till www.askeric.com där amerikanska lärare lagt ut lektionsplaneringar för engelska språket i sina hemländer. Med några små ändringar går många av dessa idéer att använda på svenska elever, även om åldersgruppen måste justeras.

Just främmande språk lämpar sig så väl för dataprogramtillverkning och det syns också om man tittar på de program som finns att köpa. Många gånger rör det sig om enklare program som är utformade för att eleverna skall lära sig glosor och grammatik, men ett flertal (av de dyrare) programmen är mer heltäckande där det även ingår frasövningar, talövningar och där landets kultur och traditioner beskrivs. Dessa program kan med fördel användas till lärarledda självstudier. Om skolan har en datasal blir den lika användbar som språkstudio om eleverna använder hörlurar.

Svenskan är litet sämre för datorstödd undervisning eftersom mycket av undervisningen i svenska bygger på att eleverna skall läsa texter och det är enklare att läsa en bok än att sitta och läsa på en dataskärm. Den enda praktiska roll olika pedagogiska program kan ha är att förbättra elevernas ordförråd och deras grammatikkunskaper på samma sätt som program för främmande språk gör. I sammanhanget kan nämnas att många lärare klagar på att eleverna använder sig av rättstavningsfunktionen i mer avancerade ordbehandlingsprogram. Tanken är fel – istället skall man se det som en möjlighet att visa eleverna hur de skall lära sig att stava orden rätt. Ställ kravet att om ett felstavat ord inte finns i den inbyggda ordlistan måste eleverna slå upp det i en vanlig ordbok, så lär de sig samtidigt hur en ordlista fungerar och används. Om de dessutom lär sig hur synonymordlistan fungerar i programmet kan de ganska snabbt själva utöka sitt ordförråd.

Hur ser man att eleverna använt sig av rättstavningsfunktionen utan tanke bakom? I svenskan är det lätt. Om alla sammansatta ord är isärskrivna (jul klapp, elektronik ingenjör osv.) har eleven inte funderat över stavningen utan bara dragit isär orden för att få bort markeringen. En annan fördel med att skriva på datorn är att elever som själva anser sig ha dålig handstil uppmuntras till att skriva mer egna texter när de ser att resultatet blir snyggt (samtidigt som det är lättare för läraren att läsa texten).

SO-ämnena (geografi, historia, religion, samhällskunskap)

I SO-ämnena, som är väldigt teoretiska, är det mycket svårare att finna en vettig pedagogisk tillämpning av datorerna. Vanligtvis är programmen som skapats till SO-ämnena uppbyggda som faktadatabaser som inte ger eleverna någon förståelse. Ofta skall eleverna dessutom "forska" själva om något ämne, vilket vanligtvis resulterar i att de kopierar text från Internet och sätter sitt eget namn längst ner. För att komma runt det problemet brukar jag själv ge eleverna uppgifter där de skall jämföra en sak med en annan (t.ex. varför finns det vulkaner på Island men inte i Sverige) vilket tar bort mycket av kopieringstendenserna. Det som bäst lämpar sig för ökad förståelse, tycker jag, är olika simuleringar (vissa kallar det spel). Om en simulering baserar sig på korrekta fakta kan eleverna själva se vad som kan hända om man agerar på olika sätt. Det gamla spelet Sim city kan t.ex. användas i samhällskunskapen för att visa vad som krävs för att en stad skall fungera.

I övrigt finns det olika utgångspunkter för varje SO ämne:

Geografi

Geografi är ett svårt ämne och det finns inte mycket hjälp i datavärlden. Jorden och universum finns som 3D-animationer som man kan flyga runt i, och det är tacksamt eftersom det är svårt att föreställa sig hur allt hänger samman. Likaså finns det animationer som visar hur kontinenterna drivit till sina nuvarande platser. Om man håller på med meteorologi finns utmärkta satellitbilder litet varstans på nätet som eleverna kan ha som grund för att försöka ställa egna väderleksprognoser. Vill man ha kartor eller fakta om olika länder är CIA:s databas bland det bättre man kan hitta. I övrigt är det främst bilder från Internet jag använder i olika tillämpningar i klassrummet.

Historia

Om man undervisar i historia måste man helt enkelt surfa runt till olika museers hemsidor. Framförallt i engelsktalande länder är de rent otroligt bra, ofta med färdiga lektionsplaneringar med utgångspunkt från det material museet lagt ut på Internet. Utöver det kan man hitta kopior av originaldokument utlagda, autentiska bilder, dagboksanteckningar osv. Som vanligt är det mesta på en relativt svår engelska vilket innebär att jag brukar översätta informationen och ändra den så den passar mina egna syften. Detta lägger jag sedan ut på Internet eller ger det som kopior till eleverna men med hänvisning till det material som ursprungstexten var kopplad till.

Religion

Detta är det SO-ämne man har minst nytta av datorer i. Jag har försökt ibland, bl.a. har eleverna fått läsa olika texter som tar upp om Jesus funnits och när han egentligen föddes, men det är också allt. Visserligen kan man använda sig av information från Internet för att beskriva olika religioner, men ännu så länge är videofilmer kombinerat med läroböcker överlägset datorerna.

Samhällskunskap

Den största nackdelen med samhällskunskapen är att läroböckerna blir föråldrade i samma ögonblick de kommer ut på marknaden. I det avseendet är Internet ett rent gudomligt hjälpmedel. Jag använder mig kontinuerligt av Internet som ett komplement till läroböckerna där eleverna endera får kopior med information om vad som hänt sedan läroboken skrevs, eller med färdiga uppgifter de skall lösa med hjälp av källor på Internet. Bara det att det finns artikeldatabaser och dagstidningar på Internet gör att jag kan ösa ur en outsinlig källa för mina lektionsplaneringar.

NO-ämnena (biologi, fysik, kemi) samt matematik

Jag undervisar inte själv i dessa ämnen och har aldrig gjort det över Åk 6, vilket innebär att jag teoretiserar mer än vad jag gjorde med SO-ämnena och språken. Program till dessa ämnen är ofta behäftade med samma fel som program för SO-ämnena, de är ofta bara stora databaser med information utan kunskap. Det finns dock undantag, t.ex. "3D-äventyret människan" ett program där man vandrar runt inuti människokroppen, liksom 3D-animeringar av molekyler och magnetfält. Faktadatabaser finns det också en hel del av på nätet, t.ex. "Den virtuella floran", men de är inte bättre än vanliga läroböcker.

Vad det gäller djupare information på Internet finns mycket att hämta – från USA (på bl.a. NASA:s hemsida finns färdiga lektionsförslag om rymden). Detta är dock vanligtvis skrivet på en så svår engelska att grundskoleelever inte förstår den.

Det man främst kan göra i dessa ämnen är att utnyttja tabellräkningsprogram (se föregående artikel) och samla mätvärden i de olika ämnena. Dessa kan sedan lätt omvandlas till olika diagram. Det brukar vara en aha-upplevelse för eleverna när de ser hur diagrammet ändras när samtidigt som de ändrar siffrorna som diagrammet grundar sig på. Dessutom är det oftast lättare att förstå grafiska beskrivningar än siffror som står uppställda i rader. Många fenomen kan illustreras med olika simuleringar, till exempel kan man studera enkla populationsmodeller och se hur de påverkas av externa chocker eller ändrade parametrar.

I fysik kan CAD-program användas för att demonstrera fenomen inom t.ex. elektronik och mekanik. Kommersiella CAD-program av vettig kvalitet är ofta alltför dyra, men användbar fri programvara finns åtminstone för en del specialområden.

Allmänt gäller att det ofta finns fri programvara skriven av forskare i första hand för eget bruk. Programmen kan vara skrivna för ett smalt specialområde, men kan också utgöra moduler för mer allmän programvara. I de flesta fall krävs rätt stort arbete för att skapa tillräckligt enkla modeller och exempel, medan programmen tillåter godtyckligt avancerad användning.

Estetiska ämnen (musik och bild)

Dessa ämnen har mycket att hämta i datavärlden. Musikerna var bland de första som hittade ut i datavärlden och det finns oerhört mycket roliga saker man kan göra med datorerna i musikämnet – förutsatt att datorerna försetts med ljudkort. Det är bara fantasin som sätter gränser. Om skolan har råd med MIDI instrument kan man lätt sätta ihop ett eget band i en elevgrupp som själva får komponera en låt, skriva text och sedan bränna den på CD så man kan spela den hemma. Om det inte finns pengar till instrument kan man sampla egna låtar från existerande musikstycken i datorerna, eller spela in det eleverna spelar på vanliga instrument direkt i datorn för korrigering – på upp till 128 kanaler... Beatles använde fyra.

Bildämnet kan utnyttja datorns hela kapacitet vad det gäller grafikbearbetning. Det är lätt att visa hur färger kontrasterar till varandra, hur kända konstnärer lagt upp sitt arbete, hur perspektiv kan förvrängas, hur man gör collage och fotomontage osv. Varje bildlärare borde kräva en färgskrivare i sitt klassrum för att ge eleverna fullt utlopp för sin kreativitet.

Praktiska ämnen (hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa, teknik, slöjd)

Det är svårt att integrera datorn fullt ut i dessa ämnen eftersom de är just praktiska. Jag kan naturligtvis ta upp alla de receptdatabaser, förslag på stickbeskrivningar och ritningar på allt från kanoter till kryddhyllor man hittar på Internet, men egentligen finns det inte mycket till programvara att använda sig av. I dessa ämnen får man nog se datorn som ett komplement snarare än som det som styr undervisningen. Eventuellt kan olika rit-, CAD- och simuleringsprogram användas. I konsumentkunskap erbjuder Internet en uppsjö data, reklamer och reklamkampanjer att analysera, prisjämförelser med mera.

Den sociale datoranvändaren

Vad innebär kontakterna över Internet för elever och lärare

Chatt

Lektionen är slut, rasten börjar. Eleverna skyndar till datorerna och pojkarna börjar direkt spela online-spel på Internet samtidigt som flickorna sätter sig i grupper kring datorerna och börjar chatta. Känns situationen igen? Om man ser på pojkars och flickors användande av datorerna syns en markant skillnad – flickorna är väsentligt mycket mer inriktade på kommunikation. Ofta utger de sig för att vara litet äldre än de är och nästan alltid försöker de få kontakt med killar. Detta beteende har jag sett både i skolor i Stockholm och i glesbygdsskolor, vilket visar att det är något man gör oavsett det omkringliggande samhällets storlek.

Ett problem?

Är detta ett problem? Många skolor har förbjudet chattande av olika anledningar men som jag ser det finns endast ett problem om skolan inte har en fast uppkoppling utan måste betala telefonkostnad för elevernas verksamhet. Då blir chattandet en för dyr utgift för skolan. Annars finns i princip bara fördelar: eleverna tar kontakt och lär sig någonting om andra människor i andra städer, de blir snabba på att skriva, det svenska (ibland engelska) språket tränas och de blir uppmärksamma på nyanser i det skrivna språket. Speciellt invandrarflickor från främst muslimska hem, som har svårt att träffa personer som familjen inte godkänt, främjas socialt av att anonymt kunna föra en konversation med främmande människor över Internet. Helt ofarligt är det dock inte (se nedan).

Som lärare kan man många gånger irriteras över att lektionen börjar men de chattande eleverna måste bara "få ett svar" innan datorerna stängs. Enklaste sättet, som jag inte rekommenderar, är att helt sonika bryta strömmen till datorn (alternativt – dra ur nätverkskabeln). Jag har hört att man inte ska göra så för att grafikkortet skadas, men jag har gjort så åtskilliga gånger och ännu har ingen skada uppstått. Om eleverna påpekar att man gör fel kan man alltid hävda att lektionen faktiskt börjat och om datorn skadas är det faktiskt eleverna som drabbas, inte lärarna. Det brukar räcka med att göra så två, tre gånger för att eleverna skall förstå att de ska stänga av datorn när lektionen börjar.

En möjlighet?

Om man då kan konstatera att många elever har ett brinnande behov av att chatta med andra människor – kan man inte på något sätt dra nytta av deras engagemang istället för att irriteras över det? Det sätt jag beskriver är bara ett sätt, men det kan fungera som utgångspunkt:

• Börja med att ta kontakt med någon annan lärare som undervisar i samma ämnen på en annan skola där du arbetat (de flesta yngre lärare har jobbat på flera olika skolor eftersom byte av arbetsplats är det enda sättet att komma upp i lön). Diskutera om det finns intresse av att klasserna i de olika skolorna tar kontakt med varandra över Internet.
• Nästa steg är att skicka över en bild av klassen till den andra skolan och visa upp motsvarande bild för den egna klassen. På det viset får namnen "ansikten" och det är lättare att skapa kontakt mellan klasserna. Det här momentet är viktigare än man kan tro och det gäller att vara noga när eleverna chattar i framtiden så att de använder rätt identitet. Det är dock inget fel om eleverna får sätta öknamn på sig själva som representerar dem om chatten man använder är allmän och eleverna vill vara anonyma för andra.

Lärarna skall ha kommit överens i förväg om ett lämpligt temaområde som kan intressera och engagera båda klasserna. När man sedan låtit det gå två lektionstillfällen när klasserna chattat fritt med varandra på en i förväg överenskommen tid och plats borde ett visst förtroende mellan elevgrupperna uppstått. Då gäller det att fånga in dem och bilda elevgrupper på fyra elever där två elever i varje skola bildar ena halvan av gruppen.

Under fyra lektionstillfällen till skall grupperna samarbeta över chatten och sammanställa det de tagit fram. Mellan chattarna skall eleverna få chans att arbeta lokalt i sin egen skola så att de varje gång har någonting nytt att redovisa för den andra delen av gruppen. Tanken är att allt material som används i arbetet skall vara digitaliserat så att eleverna kontinuerligt kan skicka det mellan varandra via e-post. Efter det fjärde chattillfället sker redovisning i varje klass av det framtagna materialet och därefter får varje grupp en bedömning som de kan skicka över till den andra halvan av gruppen vid det sista chattillfället.

Lärarna bör också skicka över sina bedömningar av redovisningarna mellan varandra så att man kan stämma av de tankar man har om redovisningen. En lärare kan upptäcka något som den andra missat. Engagemanget hos eleverna brukar också vara större om de skall prestera någonting inför andra människor än sina klasskamrater eller sin lärare, så glöm inte att slösa med berömmet så fort de gjort något bra. Annars kan lätt prestationsångest infinna sig hos eleverna och det slutar med att de inte vill skicka över det de gjort innan den andra halvan av gruppen skickat över sin del. Tänker den andra gruppen likadant kommer arbetet att avstanna helt.

Fördelarna med detta arbetssätt är att eleverna lär sig att använda chattandet på ett socialt och produktivt sätt, de får kontakt med andra elever i andra städer (helst), de kan känna sig trygga i chattandet eftersom de vet vem de chattar med och även lärarna kan se hur den egna klassen bedöms med andras ögon.

Om man undervisar i engelska eller främmande språk kan man försöka ta kontakt över Internet med lärare som bedriver en likvärdig undervisning i andra länder och genomföra ett projektarbete enligt samma arbetsmodell med den klassen. När det gäller arbeten i engelskspråkiga länder är det lätt att stirra sig blind på England och USA, det finns många fler engelsktalande länder som kanske är ändå mer spännande att samarbeta med.

Slutligen, om kommunen har en vänort i ett annat land kan man alltid försöka äska pengar för ett sådant här samarbetsprojekt – dessutom kan det vara en spännande träning för eleverna att läsa norsk eller dansk text om samarbetsskolan ligger i ett av våra närmaste nordiska länder. Kunskap om nordiska språk ingår inom ramen för svenskämnet och ger ännu en dimension till projektet.

E-post

På liknande sätt som beskrivits här ovan kan man skaffa brevvänner över Internet. Fördelen är att man inte måste schemalägga kontakterna utan eleverna kan i lugn och ro, när de får tid, besvara de brev de får. En annan fördel är att e-post är mer privat och man lättare kan uttrycka funderingar och känslor i den kontaktformen. Om man undervisar i engelska finns ett flertal platser på Internet där man söker e-pals (epost-brevvänner) och det svåraste är nog att se till att eleverna väljer lämpliga människor att brevväxla med.

Riskerna

Att kontakta människor över Internet, vare sig det sker genom en chatt, med e-post, genom ICQ eller på något annat sätt är inte helt ofarligt. Brottstatistiken i USA talar sitt tydliga språk där barn förletts tro att de skall träffa en kompis i hemlighet på ett (ödsligt) ställe och istället träffat någon helt annan. Av den anledningen måste man pränta in några regler i eleverna för deras eget skydd. Här följer de fem mest självklara reglerna i stigande viktighetsordning:

1. Lämna aldrig ut ditt fullständigt namn och adress till främmande människor över Internet. Om någon får för sig att den vill träffa dig blir du alltför lätt att spåra upp.

1. Lämna aldrig ut bilder av dig själv till främmande människor över Internet. Dessa kan hamna hos fel sorts människor och väcka fantasier hos olika människor som därmed kan lockas att ta en närmare kontakt med dig – en kontakt som du säkert inte vill ha.

1. Lämna aldrig ut telefonnumret till främmande människor över Internet. Det är lätt att ta kontakt med dig och se om du är ensam hemma.

1. Besvara aldrig ett e-brev med "snuskigt" innehåll, men radera inte heller ut det. Lämna bara datorn och se till att ingen rör den under tiden du tar kontakt med någon lärare som kan spara det på rätt sätt så att det går att spåra IP-numret till avsändaradressen. Ingen dator är anonym på Internet, och kan man spåra datorn kan man oftast spåra användaren. (Ifråga om e-post finns informationen kvar fast man loggar ut eller stänger datorn, ifråga om andra fora kan det vara viktigt att förbindelsen upprätthålls.)

1. Gå inte med på att träffa främmande människor som kontaktat dig över Internet. Speciellt inte om personen i fråga vill träffas på något undangömt ställe utan att någon annan vuxen får reda på det. Om du vill träffa någon ny kamrat som du fått kontakt med över Internet skall alltid en vuxen följa med vid första kontakttillfället för att verkligen se att det är en ny kamrat som vill träffa dig och inte någon helt annan person. (Också för vuxna rekommenderas en träff på offentligt ställe med andra mänskor i närheten.)

Riskerna skall inte överdrivas, men det är viktigt att eleverna förstår att det inte är enbart fördelar med Internet. Vad gör du då om du som lärare får en elev som kommer springande till dig och påstår sig ha fått ett e-brev med suspekt innehåll. Gå fram till datorn och kopiera brevets text. Öppna sedan ett ordbehandlingsprogram och klistra in meddelandetexten. Om du har Outlook express högerklickar du på brevet och väljer "Egenskaper" och välj "Information" fliken. Markera all text och tryck ner Ctrl + c tangenterna så texten kopieras. Återgå till ordbehandlingsprogrammet och klistra även in meddelandetexten. Ta slutligen och tryck på "Meddelandekälla" knappen, markera texten, tryck Ctrl + c tangenterna. Gå tillbaka till textdokumentet och klistra in texten. Spara dokumentet och skriv ut det. Spara sedan e-brevet på ett säkert sätt. Det får inte raderas utan kan i värsta fall vara bevismaterial i en kommande rättegång.

Det viktigaste är att (förutom det suspekta innehållet) få med raderna som börjar med texten "Received:" Dessa anger vilken väg e-posten kommit och kan inte helt förfalskas. Beroende på e-postprogram får man fram dem med "all headers", "raw" eller liknande. Vilken som helst metod med vilket du kan spara hela brevet i oförändrad form är bra. Om du känner e-postlådans format kan du kopiera brevet direkt. Se till att testa metoden innan du behöver den och kontrollera också att du får med eventuella bilagor. Texten kan vara kodad så att den är oläslig, men som bevismaterial är det bättre med en råversion än en som e-postprogrammet skrivit om.

Är det ett grovt meddelande är nästa steg att ringa polisen och anmäla händelsen. Är det däremot bara allmänt suspekt kan det vara enklare att använda sig av "Whois" och se var e-brevet kom från (det syns på IP-numret) och skriva ett e-brev till den ansvarige på servern där du även skickar med kopian på texten där all information om e-brevet finns med, berättar att det riktades till ett barn på skolan och meddela att du inom 24 timmar tänker polisanmäla händelsen om de inte gör en egen utredning av det skedda. Det är dock bäst att konsultera någon tekniskt kunnig, då det kan vara svårt att utläsa varifrån e-posten på riktigt kommit och vilken instans som är den rätta att kontakta (en del av uppgifterna i e-brevet kan vara förfalskade).

Om e-brevet skickades från utlandet blir det genast svårare, men försök översätt texten ordagrant och gör samma procedur, men utelämna hot om polisanmälan eftersom det inte kommer att leda till någonting i vart fall. Det är bara att hoppas att de stänger av den som skickade brevet och själva tar kontakt med myndigheterna i landet. Brott mot barn, oavsett vilket land det gäller, brukar alltid anses extra graverande och därigenom är det lättare att komma åt denna typ av brottslig verksamhet än t.ex. förfalskning av kontokortsbetalningar.

PICS är en dålig idé

Hur skyddar man barn och elever från negativt innehåll på Internet

När man fått Internet till skolan jublar de flesta eleverna, men Internet är inte bara fördelar. Alla avarter man kan tänka sig frodas på hemsidorna därute i cyberrymden och ingen elev går riktigt säker för att, av misstag eller med vilje, ramla in på sidor med tvivelaktigt innehåll. Detta är något eleverna mest tycker är roligt samtidigt som både föräldrar och lärare har sina betänkligheter över att släppa ut dem fritt som kalvar på grönbete. Uppenbarligen behövs någon form av kontrollsystem eller filter för att skydda eleverna från sin egen nyfikenhet. Detta har skapat en hel del debatter och delat upp vuxenvärlden i två läger; det ena som förordar kontrollsystem i datorerna och det andra som förordar att eleverna skall ha ett inbyggt kontrollsystem i sina egna huvuden.

Filter i hjärnan

Speciellt herr Rask på skolverket är en stark förespråkare för detta tankesätt. Han anser att eftersom elever och barn alltid, förr eller senare, kommer att hamna på sidor av tvivelaktig karaktär är det omöjligt att förhindra att de hamnar där. Sker det inte hemma, eller i skolan, så händer det hemma hos någon kamrat. Av den anledningen är det bättre att i förväg gå igenom vad de kan tänkas se i en klassrumsdiskussion där man går igenom vad det egentligen innebär. Flickor (och pojkar) som t.ex. är med på porrbilder – är de verkligen helt frivilliga? Vill flickor fotograferas nakna, eller kan det finnas tvång eller ekonomiska motiv bakom? Har inte dessa flickor en mamma, syster eller bror någonstans? Skulle någon av eleverna vilja att deras mamma eller syster fotograferades på dessa sätt? osv. Genom detta anser han att man kan vaccinera eleverna i förväg så eleverna själva kan ta ställning mot information av förnedrande, sexistisk, rasistisk, våldsam, pornografisk eller drogförhärligande karaktär när de stöter på den på Internet.

Filter i datorerna

Precis som Rask anser jag själv att eleverna säkerligen kommer att hitta tvivelaktigt material på Internet, men lika litet som de bryr sig om alla förmaningar om att inte se på barnförbjudna våldsfilmer, lika litet kommer de att bry sig om försöken till vaccinering. Diskussionerna om vad man kan hitta snarare väcker deras nyfikenhet mer än deras avsky för företeelserna. Det är barn vi talar om och barn skall inte själva ta ansvar för sina handlingar – det skall vi i vuxenvärlden göra.

I princip tycker jag att det inte skulle behövas filter i datorerna utan varje gång något anmärkningsvärt dyker upp från Internet skulle man ta en diskussion om det i klassen för att tillsammans bearbeta det vi hittat. Problemet är att det är omöjligt att ha vuxna i närheten av eleverna hela tiden och lika omöjligt att ta diskussionen varje gång eleverna kommer till tvivelaktiga sidor. Av den anledningen är jag själv för att man spärrar datorerna mot oönskat innehåll – men det är lättare sagt än gjort.

Var går gränsen?

Vad är våld? Vad är pornografi? Vad är drogförhärligande? Vad är rasistiskt? osv. Detta är också frågor man måste ställa sig. Jag har inga bra svar på frågorna men några enkla tumregler. Våld är det som i text eller bild visar när människor skadas på ett sätt som inte visar någon hänsyn eller medkänsla. Pornografi är textbeskrivning av sexuella aktiviteter eller när kön, bröst eller stjärt visas på fotografi eller teckning i avsikt att vara upphetsande samtidigt som det som visas blir ett objekt. Visserligen innebär denna drastiska begränsning att även bilder gjorda av renässansmålare kan betraktas som porr, men det är enklare att ta tag i diskussioner med eleverna vid den nivån än att diskutera råare avarter av sexualiteten. Drogförhärligande är text eller bild där droganvändning visas upp på ett positivt sätt utan att någonting om nackdelarna nämns och rasitiskt är när man i text eller bild (vit makt musik är gudskelov ovanligt på Internet) visar att en ras är bättre än en annan. Visserligen godkänner jag därigenom att människorna är uppdelade i olika raser, men det är en förenkling av verkligheten som barnen förstår.

Spärra Internet Explorer

Det första jag, och de flesta tänker på, är att det enklaste faktiskt vore att sätta in ett spärrfilter av något slag i själva surf-programmet. Tittar man i Internet Explorer så visst, det verkar finnas ett där. Det är bara att gå till [Verktyg] menyn, därefter [internet-alternativ], välja fliken där det står Innehåll och klicka på [Inställningar] knappen. Voilà, där kan man uppenbarligen ställa in lämplig nivå för nakenhet, sex, språk och våldsskildringar. Går man från Klassificeringsfliken till fliken märkt Allmänt kan man välja om den som surfar skall kunna besöka sidor som inte är klassificerade, hm, det verkar ta bort hela idén. Bäst att inte kryssa i den rutan. Allting är dessutom lösenordsskyddat för att inte elaka barn skall kunna ändra inställningarna.

Allt verkar frid och fröjd, men när man börjar surfa går i princip ingen hemsida att se. Det kommer hela tiden upp en grå ruta som nekar att man ser på innehållet. Om man går tillbaka till inställningarna och istället kryssar i rutan så att surfaren också kan gå till sidor som saknar klassificering, kan man surfa till den ena vidrigheten till den andra utan att programmet verkar reagera. Vad är det för fel?

Det filtreringssystem som Internet Explorer använder sig av kallas PICS, och det är i dagsläget inte bra – för att inte säga totalt värdelöst. Principen bakom det hela är att var och en som tillverkar hemsidor skall anmäla sig till en klassificeringsbyrå som sedan utfärdar ett certifikat – en kod som placers i sidhuvudet på alla sidor i just den katalogen. Tanken är god. Om alla som gör hemsidor självmant skulle anmäla sig (det är gratis), eller om de servrar som privatpersoner och företag lägger upp sina hemsidor till skulle neka att visa hemsidor som saknar klassificering, skulle Internet bli en mycket mer barnvänlig plats. I nuläget finns det dock ingen anledning att hålla på och mixtra med klassificeringar om man inte måste. Inte ens Microsoft har klassificeringar på sina egna hemsidor. Detta innebär i sin tur att en försvinnande liten del sidor på Internet över huvud taget är klassificerade. Har man då kryssat i rutan att man inte kan se sidor som saknar klassificering, är det ytterst få sidor man i realiteten kan se. Om man istället kryssar i rutan om att man kan besöka oklassificerade platser, gäller det omvända. Man kan surfa i princip överallt.

Om du som läser detta är en hemsidesnickare och vill klassificera dina alster, kan du surfa till: http://www.safesurf.com/ Där fyller du i ett formulär där du uppger alla de olika kategorierna (bl.a. våld, sex, nakenhet och fult språk) som endera din hemsida, alternativt ditt hemsidebibliotek innehåller. Ganska omgående kommer det ett e-brev tillbaka från safesurf med en PICS rating, dvs. en kod som skall kopieras in i samtliga hemsidors sidhuvud. (Efter detta får du även rättigheten att ha en liten etikett som visar att sidan är säker att surfa till för barn :-).

Partiell spärrning

En omväg, i alla fall om man har små barn vid datorerna, är att registrera vilka sidor man får surfa till. Det sker genom att klicka på fliken [Godkända platser] istället för [Allmänt] i Internet Explorers inställningar för innehåll. Om man utnyttjar den här möjligheten och samtidigt ser till att rutan för att man skall kunna besöka oklassificerade platser inte är ikryssad – då är man säker på att barnen absolut inte kan se någonting av felaktig karaktär. Nackdelarna är dock att man rent fysiskt måste sitta och skriva i vilka sidor man får besöka (varför finns inte möjligheten att importera en lista, Microsoft?), samt den nackdelen att alla dessa popup-fönster med reklam som Internet kryllar av aldrig är klassificerade vilket innebär att den grå rutan om att platsen inte får besökas ständigt dyker upp. Det går naturligtvis att klicka på avbryt-knappen, men litet störande är det.

Spärra Internet med andra program

Under en hel termin har jag gjort vad jag kunnat för att förhindra att eleverna kommer åt fel information och det har inte varit lätt med tanke på den nollbudget jag hade att rätta mig efter. Åtskilliga program har testats och sedan förkastats. Ett av de bästa sharewaren var Cybercop. Det programmet, liksom de flesta, kontrollerar vart man surfar och jämför adressen med ett dataregister med svartlistade platser. Om den plats man vill till är med på listan, är det omöjligt att surfa dit. Cybercop fungerade utmärkt på amerikanska sidor, medan det var si och så med de svenska. Tyvärr slutade programmet att fungera efter 30 dagar. Det näst bästa alternativet heter We-Blocker och är ett freeware. Det fungerar också riktigt bra bland de amerikanska sidorna, men eftersom det är många som använder det händer det titt som tätt att datorerna inte får kontakt med databasen i USA och då går det inte att surfa alls tills kontakten återupprättas igen. Inte heller We-Blocker fungerar som det är tänkt bland de svenska sidorna, men det finns möjlighet att skicka in hemsideadresser för svartlistning och om fler svenskar använde programmet skulle antagligen antalet svenska sidor som slinker igenom minimeras.

Det finns också alternativ som är fri programvara. Dessa beskrivs inte ovan.

Disciplinsvårigheter

Vad gör man då om man, trots alla föresatser, ändå har elever som medvetet går in på förbjudna platser på Internet? Det vanligaste straffet, som jag hört i olika skolor där jag har arbetat, har varit att eleven avstängs en bestämd tid från datorerna. Detta rimmar, enligt mig, illa med föresatsen om att datorerna skall vara en del av undervisningen. Om eleven avstängs blir det dessutom automatiskt så att läraren får mer att göra när lektioner skall planeras för klassen i övrigt samt extra planering för eleven som inte kan sitta vid en dator. Det är bättre att se på det skedda som vilket disciplinproblem som helst. Om en elev t.ex. klottrar på väggarna i toaletten, kan man inte avstänga eleven från toaletterna resten av terminen. I dessa fall är det bättre att kontakta hemmet och ha en diskussion med eleven i fråga tillsammans med målsman där man går igenom vad eleven gjort, vart den surfat, diskutera varför den surfade dit och hur man skall få eleven att avstå från beteendet i framtiden.

Spelens existens på skolans datorer

Vad berättigar ett spel att användas i skolan?

Vad är ett dataspel? Frågan kan inte besvaras med mindre än att man räknar upp de spel som spelats under mänsklighetens långa historia, eftersom merparten av alla kända spel konverterats till dataspel på det ena eller andra sättet. Vad är då egentligen ett spel? Kort sagt är ett spel någonting en eller flera människor sysselsätter sig med tillsammans istället för att göra någonting annat som är tråkigare, oavsett vad det är. Detta inbegriper naturligtvis även saker som hemläxor, städning, rasta hunden osv. Det är helt enkelt roligt att spela spel. Det i sig är en insikt som alla lärare borde bära med sig, eftersom det alltid är mycket lättare att lära sig någonting samtidigt som man har roligt, istället för när man har tråkigt. Eftersom vi inte kan klassificera ett speciellt spel som just ett dataspel, är det lättare att titta på de olika kategorierna av spel som finns och samtidigt diskutera det pedagogiska värdet med dem.

Shoot´em up spel

Detta kan enklast förklaras som spel där spelaren vandrar runt i en tredimensionell värld där den skjuter, dödar och lemlästar motståndare som endera styrs av datorn (programmet) eller av andra motspelare. Kategorin har funnits länge, men man brukar räkna spelet Doom som det första fullt utvecklade i denna kategori. Numera finns en uppsjö av olika spel inom denna kategori och de spelas företrädesvis av pojkar.

Eftersom de är så populära har jag många gånger funderat över om de kan användas till någonting annat än att ge utlopp för inre agressioner – men jag har misslyckats varje gång. Det enda man kan säga till dessa spels fördel är att spelarna blir fantastiskt duktiga på att koordinera användandet av tangentbord och mus samtidigt, utan att en enda gång ta blicken från skärmen. Detta är kunskaper de kanske kan ha nytta av när de blir äldre och använder sig av avancerade grafikprogram och CAD/CAM applikationer.

Själva konceptet skulle dock kunna användas för att skapa avancerade pedagogiska program där spelarna skall försöka ta sig runt och lösa olika problem, kopplade till de ämnen som används. Andra möjligheter vore att kunna skapa miljöer eleverna kan vandra omkring i, men som försvunnit från jordytan för länge sedan. Dock, 3D programmering ingår inte i lärarutbildningen och jag tror tyvärr att det kommer att dröja länge innan pedagogiska program i denna kategori blir lika avancerade och populära som spel vars grund är att döda eller dö.

För närvarande, 2010, finns det ett bra Shootém up spel som lär ut matematik, och det är gratisspelet Timez attack från företaget Big Brainz, som tränar upp mulitplikationstabellen genom att döda monster.

Plattforms spel

Detta var en kategori som var populär i datorspelens barndom. Vem har inte spelat t.ex. Donkey kong, Spaceinvaders eller Frogger? Även dessa spel går bara ut på att döda eller dö, vilket gör dem lika värdelösa rent pedagogiskt som shoot´em up spelen.

Simulatorspel

Tänk att vråla fram över terrängen i din egen Apache attackhelikopter, dåna fram på Monza i en egen Formula I bil, eller jaga Mig 21´or i Mach I över Nordkorea... Detta är en litet snällare kategori av spel där man för fram någon form av fordon i en spännande situation. Det behöver inte gå ut på att döda motståndarna, även om det alltför ofta är en del av spelet. Vilket pedagogiskt värde har spelen? En del kan visa delar av ett historiskt skeende, t.ex. när man flyger dubbeldäckare under första världskriget. Andra kan användas om man har någon form av trafikkunskap på schemat – men då krävs det att spelet är utvecklat i Sverige efter svenska trafikregler. Kort sagt, det låga pedagogiska värdet med simulatorspelen motiverar inte att de tar plats på skolans datorer.

Hjärngympa

Vid installationen av Windows brukar det följa med tre enkla spel, patiens, Bridge och MS röj – där man röjer upp minfält enligt givna, logiska regler. Till denna kategori kan man även räkna spel som Tetris och Schack. Spelen går vanligtvis inte att koppla till något specifikt ämne, men jag själv anser att de tränar upp barnens logiska tankeförmåga och det är en anledning så god som någon att låta eleverna spela denna typ av spel under raster och ledig tid. Det må vara ett tidsfördriv, men inget dåligt sådant med tanke på att eleverna annars ofta spelar liknande, vanliga, spel under rasterna – även om det då även inbegriper social träning när det sker i verkliga livet istället för i en datavärld.

Deckarnöten

Detta är den kategori av spel som fångat upp flest av det täcka könet. Spelen går i korthet ut på att man skall lösa en gåta, undersöka ett mysterium eller bara klara sig runt i datorns värld. Även denna kategori av spel har en lång historia, eftersom "vad gör du om..." frågeställningar lämpade sig ypperligt för att göra textbaserade dataspel. Det finns ett flertal spel av den här typen på marknaden som på ena eller andra sättet lämpar sig för integrering i skolverkligheten. Backpacker är ett exempel, men även t.ex. serien "Äventyrarna" från Bonniers kan räknas in. Det som genomsyrar spelen är att de inte är på tidspress och att det är spelarnas klurighet och intelligens som gör dem till vinnare. Detta är den kategori av spel jag tror kommer att växa snabbast på den pedagogiska marknaden – och jag ser inget negativt i det. Det enda jag skulle önska var att skolorna kunde få rabatt på dem, vilket skulle främja både lärarnas möjlighet att använda dem i sina lektioner samtidigt som eleverna kunde roa sig samtidigt som de lärde sig någonting. Spelen är dock sällan utformade för att ge någon djupare förståelse för skolämnena vilket innebär att de aldrig kan bli något annat än komplement till den övriga undervisningen. För en djupare kunskap krävs någon form av simulering av verkligheten.

Simuleringar

Redan 1958 konstruerades ett av de första pedagogiska simuleringsspelen för datorer på Northwestern-universitetet i USA där varje spelare hade ett tvättmedelsföretag, Carnegie Tech´s. Spelet gick ut på att försöka få företaget att ta marknadsandelar i tvättmedelsbranschen på motspelarnas bekostnad och användes för att öva framtida företagare. Enligt den dåtida forskningen ansågs det bra att använda simuleringsspel, främst "för att möta utbildningsbehovet hos den elev som klassificeras som icke-motiverad, lågpresterande eller svagt utrustad".(1) Man kan säga att redan då började debatten om simuleringsspelens värde i undervisningen. Var, och är, simuleringsspel liktydiga med stimuleringsspel? Debatten har inte dött i skolvärlden trots att det gått över 40 år.

När jag talat med olika datorinsatta lärare i olika skolor har jag funnit att de flesta säger "spel är av ondo och skall inte finnas i datorerna", och den åsikten sprids sedan runt till övriga lärare. Jag själv är dock av en annan åsikt. Bara för att ett spel är till för att roa användarna behöver det inte vara dåligt eller något som inte har berättigande i skolvärlden. Är då alla simuleringsspel bra i skolan? Svaret är tveklöst nej, och som lärare måste man se om spelet uppfyller vissa kriterier:

1. Spelet skall vara kopplat till ett undervisningsämne
2. Eleverna skall kunna spela spelet utifrån en frågeställning de får av lärarna för att vidga sin egen kunskap
3. Spelet skall vara kopplat till ett skéende som inte är fritt taget ur fantasin eller utan verklighetsförankring.
4. Det kan finnas inslag av strid, men det skall inte vara enbart det som är grunden för spelet
5. Skicklighet, och inte slumpen, skall vara det som styr spelet

Bra och dåliga simuleringar

(Jag vet att exemplen är av äldre modell, men jag har en P120...) Utifrån dessa antaganden kan man ganska enkelt sålla ut simuleringsspel som inte har någonting i skolans datorer att göra. Exempel på detta kan vara spel som Red alert (enbart strid), Starcraft (utspelar sig i rymden med bara strider), Age of the Empires (mest strid även om det kan ha ett visst värde i historieämnet).

Å andra sidan finns det andra simuleringar som mycket väl passar i skolan. Dock kan man säga att de flesta har koppling till SO-ämnena, främst historia och samhällskunskap. Exempel på spel kan vara;

• Sim City – där man utifrån skattetryck och andra ekonomiska förutsättningar skapar en stad. Det är realistiskt att se vad som händer när man bygger ett kärnkraftverk vid torget.
• Europa Universalis – ett spel som bygger på de förutsättningar som fanns för de Europeiska monarkierna och kejsardömena under åren 1492–1792.
• Svea rike – utvecklingen av vårt land under stormaktstiden.

Det finns fler, många många fler. Det viktiga är att man inte förkastar dem utan faktiskt provspelar dem och ser på vilket vis de skulle kunna gå att använda i undervisningssyften, åtminstone för de elever som hellre spelar dataspel än läser läroböcker.

1 Neil Postman; Charles Wingartner: Lära för att överleva, Bonniers 1973

Den digitala redovisningen

Hur använder sig man av digitala presentationer?

Jag har nämnt innehållet i denna text ett flertal gånger tidigare, men det är eftersom jag tycker att detta är ett av de mest pedagogiskt korrekta sätten att använda datorerna i skolan. Då är frågan varför man skall fördjupa sig i digitala multimediapresentationer...

Alla lärare kräver att eleverna skall redovisa olika arbeten för klassen eller för läraren. Vanligast är någon typ av skriftlig inlämningsuppgift, muntlig redovisning inför klass eller en plansch alternativt en väggtidning med information. När detta är gjort brukar någon elev få planscherna, eller arbetet, inget annat sparas och skolarbetet går vidare. Detta är inget felaktigt sätt att arbeta på, men i och med datorernas intåg i skolorna har en ny redovisningsform kommit – multimediaredovisningen.

Kort och gott går denna ut på att man integrerar text, bild, animationer, ljud och musik till en helhet inom ramarna för arbetet. Det gör detsamma om man talar om skottet i Sarajevo eller atomstrukturen i sockermolekyler, allting går att visa multimedialt. Varför? kan man fråga. Vad finns det för fördelar?

• Eleverna tycker att det är roligt att arbeta med ljud och bilder
• lär sig mer när de tycker att inlärningen är rolig
• Eleverna lär sig svåra begrepp genom enkla animationer eller simuleringar
• Alla elever i klassen kan lätt få en kopia av allas arbeten inbrända på en CD när momentet är över

De enda nackdelarna är att eleverna måste känna till hur man hanterar olika program för multimediavisningar och ovana elever blir, enligt egen erfarenhet, alltför ofta sittande för länge med den grafiska utformningen av arbetet och lägger därmed ner för lite tid på innehållet – men det är en vanesak.

Programvaran

Vad är det som styr vilka program som används? Främst elevernas ålder och skolans ekonomi i koppling till datorparkens utformning. Har man många datorer tillgängliga kan eleverna sitta i små grupper vid varje dator, men situationen blir mer tillspetsad om det bara finns tillgång till 4–5 datorer för en klass. Då kan man låta multimediaredovisningen vara något som en enda grupp i klassen arbetar med. Inköp av program är en annan svår fråga. Det finns enkla program som t.ex. Hyper Studio som jag själv lärt 10-åringar att hantera hjälpligt. Ett svenskt alternativ är Multi Media Lab från GPC i Gävle, men det är litet för avancerat för tioåringar. Arbetar man med äldre elever kan man med fördel lära upp dem i att skriva HTML-kod i en textredigerare som Notepad (mer avancerade textredigerare kan i många sammanhang ersätta ordbehandlarna) och sedan utnyttja Internet Explorer eller Netscape Navigator för visningarna. Det är det i särklass billigaste alternativet. Jag vet att man kan spara textsidor i HTML-format i både MS Office och Star Office, men jag har dåliga erfarenheter av detta, främst om man kopierar sidorna till en annan dator med en annan katalogstruktur. Då brukar inte länkarna fungera längre (dessutom är HTML-koden oftast av usel kvalitet). Det enklaste alternativet är att använda sig av MS Power Point eller Star/OpenOffice Impress, och i jämförelse mellan dessa är Power Point väldigt lättanvänt medan man kan göra väsentligt mycket mer avancerade applikationer i den senare.

Utformningen

Det finns i princip två olika sätt att visa upp en multimediapresentation. I det ena fallet är den en förstärkning till en muntlig redovisning och görs då enklast med t.ex. Power Point. Bilderna i programmet (och animationerna, ljuden och texten) används då för att förstärka och förklara budskapet i redovisningen på samma sätt som föredragshållare brukar använda sig av OH-bilder som de byter vid varje ny del i föreläsningen. Detta är ett enkelt sätt som det är lämpligt att använda om man vill introducera multimediaredovisningar för ovana elever. Oftast behöver de bara fem olika bilder och när man talar om för dem att bilderna är viktigare än texten och det helst inte skall vara mer än maximalt sex textrader till varje bild brukar de pusta ut av lycka. Presentationen är också lätt att planera eftersom varje bild automatiskt går till nästa i ett linjärt system tills man kommer till avslutningsbilden och presentationen är klar.

I det andra fallet skapar man multimediapresentationen som egen applikation som andra elever skall kunna utforska i lugn och ro när de är hemma eller klara med andra uppgifter. En sådan uppläggning är mer som en hemsideplats där olika länkar går till olika fakta om ett gemensamt tema och det beror på användarens intresse vilka sidor denne tittar på. Ofta kan barn under högstadieålder inte klara detta, men jag vet lärare som prövat med mellanstadieelever med gott resultat. Enklast är att bygga upp det som en "tankekarta" där eleverna ritar en stor rund ring i mitten med "startsidans" information. Från den drar man streck längs olika "idévägar" där varje gruppmedlem eller mindre grupp planerar sina presentationer. Slutligen sätter sig hela gruppen och kopplar ihop alla sidorna med gemensamma länkar. Detta är det svåraste sättet, men samtidigt det roligaste, när man arbetar med multimediapresentationer.

Digital portfolio

I sammanhanget kan jag nämna fördelarna med digital portfolio. Portfoliomodellen går i korthet ut på att eleverna sparar sina bäst arbeten i en pappmapp som de tar med sig under skoltiden. I slutändan blir det mer än otympligt att hantera den mängd alster en elev skapar och då kommer den digitala portfolion in i bilden. Varje elev får en egen CD-skiva och varje gång eleven skapat någonting den är stolt över på datorerna bränner man in detta på elevens CD-skiva. På det sättet sparas det på ett både utrymmessnålt och billigt sätt. Att elever lätt kan visa upp sina alster för föräldrarna, kan byta filer med varandra och även spara skivorna för att kunna titta på dem i lugn och ro i vuxen ålder gör inte saken sämre.

Tekniken

Här har vi den stora stötestenen vad det gäller grundskolan. Projektorer för multimediavisningar från dator, s.k. strålkanoner, är orimligt dyra. Om man bor i en kommun som har dessa för utlåning från mulimediacentraler kan man skatta sig lycklig, annars är det bara att bita i det sura äpplet och fundera ut alternativa lösningar.

Den billigaste lösningen är att skaffa sig en ställning på hjul. likadan som TV apparater brukar stå på, och placera en dator på denna. Endera ställer man upp en 19-tums skärm istället för TV och visar upp arbetet på denna, eller så förser man datorn med ett grafikkort som klarar av att visa video-ut-signaler. Därefter ansluter man kortet till TV-apparaten och visar upp presentationen på denna. Båda alternativen är sämre än en strålkanon, men betydligt billigare. Dessutom kan man eventuellt investera i ett grafikkort med både Video-ut och -in på en gång så eleverna kan använda den datorn för att redigera egna videofilmer.

Förutom den teknik som används vid visning förordar jag själv en scanner, så eleverna kan få med egna bilder i visningen, en digitalkamera, så eleverna kan ta egna bilder till sina arbeten, en videokamera, så de kan lägga in egna videosnuttar i arbetet och en CD-brännare, så att man lätt kan bränna in elevernas arbeten på CD-skivor och sedan radera ut projekten från datorerna. Multimedia tar extremt mycket plats och det är inte svårt att fylla 20 GB på några lektionstimmar om eleverna samlar, spelar av och scannar in precis vad de vill i vilka filformat som helst. Det är slutprodukten som är viktig och man kan med gott samvete radera ut alla andra filer som sparats under arbetets gång – bara eleverna vet om att man kommer att göra det.

Hur datorerna kan underlätta lärarens vardag

Ända sedan den tid jag utbildade mig till lärare på Lärarhögskolan i Stockholm har jag funderat över hur man som lärare kan använda datorerna i sin undervisning. Om och om igen kom jag tillbaka till en grundtanke: datorerna finns i skolan, inte för att undervisa eleverna på nya och mer spännande sätt, utan för att underlätta en lärares vardag genom att minska alla de administrativa uppgifterna man har som lärare i dagens grundskola. Eftersom jag själv är SO-lärare i en Åk6–9 skola har jag det perspektivet i denna artikel, men andra lärare kan säkert ta till sig mina tankar.

Kontaktboken

Kontakten utåt är viktig för en lärare och för en klassföreståndare. Främst då kontakten med elevernas föräldrar. Ett sätt att uppräthålla denna är att ha en liten anteckningsbok där eleverna och deras föräldrar skriver ner funderingar som sedan besvaras av läraren. Detta är ett personligt sätt att ha en kontinuerlig föräldrakontakt, men den tar väldigt mycket tid i anspråk. Dessutom bygger det på tanken att eleverna verkligen tar med sig kontaktboken, men enligt egen erfarenhet är det de elever med mest behov av kontakt med hemmet som har minst intresse av att ta med sig kontaktboken och se till att föräldrarna och klassföreståndaren har en kontinuerlig kontakt.

Ett enklare system är utväxling av e-post. Om man som lärare har en e-postadress till föräldern som eleven inte har tillgång till, kan man sköta föräldrakontakterna på ett lugnt sätt där man hela tiden har möjlighet att kommentera elevens framgångar och motgångar direkt med föräldern. Ofta är det samma typ av kommentarer som ges till merparten av elever i en klass och då går det bra att klippa och klistra in information i breven, så man slipper skriva samma meningar om och om igen. Så länge alla föräldrar har tillgång till Internet fungerar detta system förträffligt, övriga föräldrar får man fortsättningsvis kontakta med hjälp av kontaktbok.

Frånvaro

Alla skolor har något system för att föra in elevernas frånvaro, och hittills har jag inte stött på något system som fungerat perfekt. Ofta är det någon form av lappar som skall fyllas i av eleven eller läraren, eller båda. Efter det skall uppgifterna återigen skrivas in i någon form av klassbok för att därefter utvärderas med jämna mellanrum för att se om en elev ofta är frånvarande från olika lärares lektioner.

Ett enklare system är att skapa en enkel databas med hjälp av t.ex. MS Access där man har alla elever, lärare och olika ämnen registrerade. Så fort en elev är frånvarande är det bara att fylla i tidslängd och orsak. Med en enkel makrokod kan man få programmet att själv varna om det börjar bli alltför stor frånvaro i något ämne. I och med att skolorna har nätverk kan man dessutom lätt nå databasen från vilken dator som helst. Är man riktigt klurig lägger man in ett makro som automatiskt skickar ett e-brev till elevens föräldrar så fort ändringarna i databasen sparats.

Naturligtvis måste databasen vara lösenordsskyddad för att inte eleverna skall kunna redigera sin egen och andras frånvaro, men det är ett problem som skolans dataansvariga skall lösa, liksom det att informationen inte får bli otillgänglig om en blixt slår ner nära skolan eller man besluter att byta programvara.

Lektionsplanering

En lärare har drygt 40% av lektionslängden avsatt till planering. En 60 minuters. lektion skall således planeras på 24 minuter och i detta ingår även framtagning av material, papper, kopior, kritor, kartor eller vad som nu skall användas. Tiden räcker sällan eller aldrig till.

Om man konsekvent alltid försöker skapa så mycket som möjligt av materialet med hjälp av dator, har man det kvar till framtida liknande lektioner. I förlängningen innebär detta att man som lärare på några år skapar ett förråd av lektionsunderlag som lätt kan skrivas ut i förväg. Ibland kan man göra klart lejonparten av ett längre moment, t.ex. en halv termin, på någon timme. Detta ger extra tid till att planera några speciellt utvalda lektioner på ett roligare och mycket mer genomtänkt sätt än vad som annars är fallet. Om man är riktigt snäll som lärare kan man dela med sig av sina filer till andra nyutexaminerade lärare så att de har tillgång till mängder av material redan vid sitt första undervisningsår så att de, till skillnad från hur det ser ut i dagens läge, slipper spendera kväll efter kväll att återuppfinna hjulet och skapa lektionsövningar som redan skapats. Detta spar i förlängningen mängder av tid som man istället kan lägga ner på det pedagogiska arbetet i klassen.

Man skall inte heller bortse från alla färdiga lektionsplaneringar som bara ligger på Internet och väntar på att användas eller översättas. NASA och National Geographic Society är två fantastiska platser men det kryllar av dem på nätet. Likaså brukar de flesta museer ha mängder med material utlagt som man kan ha stor nytta vid planering av lektioner och arbetsområden.

Lektionsutvärdering

Samma sak gäller här. Normalt har man 40%, eller 24 minuter av en 60 minuters lektion att utvärdera den. Har någon av er läsare försökt rätta 36 uppsatser om tre sidor var som behandlar "Inflationens betydelse för nazismens utbredning i mellankrigstidens Tyskland" på 24 minuter? Inte? Tror någon vettigt funtad politiker att det går? Jag tror det inte. Tanken är egentligen att man skall "spara in" tid på andra lektioner som inte utvärderas alls för att tiden skall räcka till. Normalt tar en uppgift som den jag beskrev 4,5–5,5 timmar för mig om det även ingår betygssättning för Åk 8 eller 9. Det är all tid jag har för utvärdering av ett moment på drygt 20 lektionstillfällen och så många lektioner har man inte till något moment i grundskolan.

Slutsatsen blir att tiden inte räcker till så vad kan man göra åt det? Enkelt – utelämna eller minimera antalet uppgifter som bygger på att eleverna skriver egen text. Datorer kan lätt skilja på sant/falskt men klarar sällan att se vad som är rätt i meningar som överstiger tre ord. Utforma dina skriftliga prov så att det bara finns ett rätt alternativ till en frågeställning och ge eleverna olika valmöjligheter till varje fråga. Det går att ordna genom att: de skall fylla i ord som fattas i en text, de skall kryssa i rätt ruta om det finns flera alternativ (flera kan vara rätt för att göra det svårare), de kan dra streck mellan ord som har koppling till varandra osv. Det står faktiskt ingenstans att prov skall utformas som skrivningar, även om så skett sedan Aristoteles och Sokrates. Denna typ av prov kan man dessutom skapa med hjälp av olika datorprogram och rätta automatiskt med t.ex.VBA kod genom MS Office paketet. Och – säger vän av ordning eller orolig lärare utan datorkunskaper, hur bedömer man VG och MVG kriterier utifrån sant/falskt svar? Svar: det kan man inte. Ett sätt att komma runt detta är att låta en eller två frågor på en skrivning vara av mer avancerad sort och säga till eleverna att de som vill ha VG eller MVG även besvara detta. På det viset slipper man en mängd inlämnade uppgifter som man alldeles i onödan tvingas läsa igenom, rätta och betygsbedöma. Ett annat sätt är att fundera ut sant/falskt frågor som visar att elever även förstår uppgifter enligt VG och MVG kraven. Jag säger inte att det här systemet är rättvist. Svaga elever får lättare att nå G-nivån samtidigt som riktigt duktiga elever har svårare att visa det. Jag säger bara att det är ett sätt att spara tid med datorns hjälp. Det är skäl att också tänka över hur ändringen i prov ändrar på tyngdpunkten i det eleven övar och bedöms för och hur man eventuellt kan kompensera för detta.

Utvecklingssamtal

Inför utvecklingssamtalen skall klassföreståndaren samla in omdömen om en elev från samtliga lärare som har den eleven – vilket ofta ställer till problem. Särskilt eftersom man inte bör ta med omdömen som är av betygskaraktär.

Ett enkelt sätt är att administrera detta är att man helt enkelt för in alla resultat som eleven gjort på sina test och skrivningar i en databas. Detta är ändå enklare om man låter eleverna göra alla olika test direkt på datorerna så en kopia automatiskt sparas hos läraren. Det materialet skrivs ut i en rapport som elevens föräldrar får ut samtidigt som utvecklingssamtalet sker. Då har föräldern och klassföreståndaren möjlighet att diskutera elevens generella utveckling i lugn och ro samtidigt som föräldern får en kopia på det skriftliga material som ligger till grund för framtida betygssättning. Om lärarna fört in uppgifter från lektionsarbetet (diskussioner, teater osv.) i rapporten följer även detta med. På det viset blir inte framtida betygssättningar någon obehaglig överraskning. Resultaten från utvecklingssamtalet och eventuella överenskommelser som görs mellan klassföreståndare, förälder och elev sparas också i samma databas så att detta kan tas upp och utvärderas vid kommande utvecklingssamtal. Likaså kan detta samlade material skickas över till andra skolor i de fall eleven flyttar till annan ort.

EVK – elevvårdskonferensen

Detta är den mer avancerade formen av utvecklingssamtal där även rektor, skolsköterska, kurator, specialpedagog osv. medverkar. I princip gäller samma sak här. Om alla lärare kontinuerligt fyller i sina resultat och omdömen i en gemensam databas kommer man att få en mycket bättre överblick av en enskild elev än vad som vanligtvis är fallet. Efter konferensen skall en handlingsplan utformas för den enskilde eleven och det är bra om även denna datoriseras för att enkelt kunna följas upp och eventuellt återanvändas för framtida elever med liknande problem.

PUL

Allt prat om databaser kanske väcker några läsares nyfikenhet om detta är överensstämmande med Person Uppgifts Lagen. Den finns för att skydda individen och varje målsman har rätt att få ett utdrag ur databasen en gång per år. När elev lämnat skolan skall alla uppgifter i databasen raderas. Svårare än så är det inte – och det är definitivt inte så mycket problem att man skall avstå från att lägga upp en databas som räddar lärarna från så mycket onödig administration som annars är fallet. (Man måste förstås se till att de dokument man tänkt återanvända i liknande fall anonymiseras och att kopior av databasen inte blir liggande till exempel på datorer som avskrivs eller tas i annan användning.)

Slutsats

Om bara lärarna lär sig att nyttja datorerna på ett effektivt sätt i sitt dagliga arbetet kan speciellt den tid som läggs ner på administration, planering och utvärdering väsentlig minskas vilket i sin tur leder till lägre arbetsbelastning och mindre risk för utbrändhet. De som har mest nytta av datorerna i skolan är alltså inte eleverna, som de flesta politiker tycks tro, utan lärarna.