I Solberga prästgård. IV

Långt efter midnatt gick ett par karlar ut ur stugan på Branehög för att lägga seldon på sin häst och fara hem.
   Då de kom ned på gårdsplanen såg de en eldsvåda fladdra upp mot himlen i norr. De skyndade då genast tillbaka in i stugan och ropade: "Stå upp! Stå upp! Solberga prästgård brinner!"
   Det var mycket folk på gästabudet och den som hade en häst, kastade sig upp på dess rygg och skyndade till prästgården, men de som måste rusa dit på egna snabba fötter var framme nästan lika snabbt.
   Då folket kom till prästgården kunde man inte se en enda människa uppe eller i rörelse, utan alla verkade sova, trots att eldsvådan stod högt mot skyn.
   Men det var inget av husen, som brann, utan en stor hög av ris och halm och ved som var uppkastad intill det gamla prästhusets vägg. Den hade inte brunnit länge. Lågorna hade inte hunnit mer än att svärta det stabila timret i väggen och smälta snön på halmtaket. Nu höll de däremot på att bita sig fast i takhalmen.
   Alla förstod genast, att detta var mordbrand. De började undra om herr Arne och hans husfolk verkligen sov eller om en olycka drabbat dem.
   Men innan räddarna trängde in i huset, vräkte de undan det brinnande bålet från husväggen med långa stänger, samt klättrade upp på taket och rev av halmen som hade börjat ryka och var nära att fatta eld.
   Sedan gick några karlar fram mot stugdörren för att gå in och väcka herr Arne, men då den som gick först kom fram till tröskeln, vek han åt sidan och lämnade plats åt den, som kom efter honom.
   Denne tog ett steg framåt, men då han skulle sträcka ut handen efter dörrhandtaget gick även han undan och lämnade plats åt dem som stod bakom.
   Det verkade vara en hemsk dörr att öppna, eftersom det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod.
   Då gick dörren upp framför dem, och herr Arnes hjälppräst kom ut. Han raglade fram mot männen. Han hade ett djupt sår i huvudet och han var översköljd med blod. Han stod upprätt ett ögonblick och sträckte upp sin hand för att skapa tystnad. Sedan sa han med rosslande röst:
   "I natt har herr Arne och allt hans husfolk blivit mördade av tre karlar som kom nedklättrande genom vindhålet i taket och var klädda i lurvigt skinn. De kastade sig över oss som vilddjur och dödade oss."
   Mer orkade han inte. Han föll ned död framför männens fötter.
   Nu gick folk in i stugan och fann att allt var som hjälpprästen hade sagt.
   Den stora ekkistan, där herr Arne förvarade sina penningar, var borta, och herr Arnes häst var tagen ur stallet och hans släde ur skjulet.
   Det ledde slädspår från gården över prästgårdsängarna ned till havet och tjugo män skyndade iväg för att gripa mördarna. Men kvinnorna tog hand om de döda och bar ut dem ur den blodiga stugan, ut på den rena snön.
   Alla av herr Arnes folk fanns inte där, utan en fattades. Det var den fattiga jungfrun, som herr Arne hade upptagit i sitt hus. Man undrade om hon kanske hade lyckats fly eller om rövarna hade tagit henne med sig.
   Men då de genomsökte hela stugan noga, fann de henne, där hon hade smitit undan mellan den stora ugnen och väggen. Hon hade hållit sig gömd där under striden och var alldeles oskadad, men hon var så förbi av skräck, att hon varken kunde tala eller svara.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/04.html