Herr Arnes pengar/I Solberga prästgård. III

Från Wikibooks

I Solberga prästgård. III


Så snart som Torarin kom ut på vägen igen kom hans hund Grim mot honom och hoppade upp på lasset. Då Torarin såg att hunden hade väntat utanför prästgården blev han orolig på nytt. "Men vännen min, varför står du här i porten hela kvällen? Varför går du inte in i stugan och får dig litet kvällsmat?" sa han till hunden. "Kan något ont vara på gång att drabba herr Arne? Det är kanske sista gången jag har sett honom. Men även en sådan kämpe som han måste väl en gång dö. Han är ju nära nittio år gammal."
   Han styrde in hästen på en väg som via gården Branehög fortsatte ned till Ödsmålskil.
   Då han kom fram till Branehög såg han, att det stod slädar på gårdsplanen, och att ljussken spred sig ut genom de igenbommade gluggarna i väggen.
   Då sa Torarin till Grim: "Här är folk ännu uppe. Jag vill köra in och fråga om de har slipat knivar här på gården i kväll."
   Han körde in på gårdsplanen. Men då han öppnade dörren till stugan såg han att det hölls gästabud därinne. På bänkarna längs med väggarna satt gamla karlar och drack öl, och på golvet gick de unga och lekte och sjöng.
   Torarin såg genast att det inte var någon här som tänkte på att göra i ordning sina vapen till att utföra blodsdåd. Han slog igen dörren och tänkte gå sin väg, men värden kom efter honom. Han bad Torarin att han skulle stanna, då han ändå hade kommit, och drog in honom i stugan.
   Torarin trivdes stort när han satt en lång stund och pratade med bönderna. De var på gott humör och Torarin var glad över att få slå alla mörka tankar ur hågen.
   Men Torarin var inte den ende som kom sent till gästabudet den kvällen. Efter en lång stund steg en man och en kvinna in genom dörren. De var fattigt klädda, och de dröjde osäkert i hörnet mellan dörren och spisen.
   Värden gick genast ned till de båda gästerna. Han tog dem i händerna och förde dem upp i stugan. Därpå sa han till de andra: "Är det inte sant, som det sägs, att de som ha kortaste vägen kommer fram senast? Detta är mina närmaste grannar. Det finns inte flera bönder här på Branehög än de och jag."
   "Du kan lika gärna säga att det inte finns någon mer än du!" sa mannen. "Du kan inte kalla mig för en bonde. Jag är bara en fattig kolare, som du har låtit bygga hus på din mark."
   Mannen satte sig bredvid Torarin, och de började samtala. Han, som var nyanländ, talade om för Torarin varför han kom så sent till gästabudet. Det var därför att de hade haft främmande hemma i kojan som de inte hade vågat lämna obevakade. Det var tre garvargesäller, som hade varit hos dem hela dagen. På morgonen, då de hade kommit, hade de varit utmattade och sjuka. De sa att de hade gått vilse i skogen en hel vecka. Men sedan de hade ätit och sovit, hade de snart fått tillbaka sina krafter och på kvällen hade de frågat vilken gård som var traktens största och rikaste. Dit ville de gå för att söka arbete. Hustrun hade svarat dem, att prästgården, där herr Arne bodde, var det förnämligaste stället. Då hade de genast dragit fram långa knivar ur sina ränslar och börjat slipa dem. De hade hållit på med detta en lång stund, och under tiden hade de sett så vilda ut, att kolaren och hans hustru inte hade vågat gå från hemmet. "Jag ser dem ännu framför mig, där de satt och gnisslade med sina knivar," sa mannen. "De såg förfärliga ut. De hade stora skägg som de inte hade klippt eller ansat på mången god dag, och de var klädda i ludna skinnrockar, som var sönderfläkta och smutsiga. Jag trodde, att det var tre varulvar, som hade kommit in i stugan. Jag blev glad, då de äntligen gav sig av."
   Då Torarin hörde detta, talade han om för kolaren vad han själv hade varit med om i prästgården.
   "Så var det trots allt sant, att de slipade knivar på Branehög i kväll," sa Torarin och skrattade. Han hade druckit mycket, eftersom han varit så sorgsen och bedrövad när han kom till gården. Där hade han sedan försökt trösta sig så gott det gick. "Nu är jag glad igen," sa han, "då jag har fått veta, att det inte var något värre varsel som prästfrun hörde än några garvare som gjorde i ordning sina verktyg."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/03.html