I Solberga prästgård. II

I Solberga prästgård satt prästen, herr Arne, och åt kvällsmat tillsammans med allt sitt husfolk. Det var ingen främmande närvarande utom Torarin.
   Prästen var en gammal, vithårig man, men han var fortfarande både kraftig och lång. Han hade sin hustru sittande bredvid sig. Henne hade åren behandlat sämre. Hennes huvud och händer skakade och hon var nästan döv. På andra sidan om herr Arne satt hjälpprästen. Han var ung och blek och hade ett bekymrat utseende, som om han inte hade kunnat bära all den kunskap han hade insamlat under studieåret i Wittenberg.
   Dessa tre satt överst vid bordet, litet för sig själva. Nedanför dem satt Torarin, och sedan tjänarna. Dessa var också gammalt folk. Det fanns tre drängar. De var flintskalliga, ryggarna var böjda, och ögonen blinkade och rann. Pigorna var inte flera än två. De var något yngre och kvickare än drängarna, men de verkade mer bräckliga och fulla av ålderdomskrämpor.
   Allra längst nere vid bordet satt två barn. Det ena var herr Arnes sondotter. Hon var inte mer än fjorton år. Hon var ljushårig, med smala armar och ben. Ansiktet var inte färdigt än, men hon såg ut att kunna bli vacker. Hon hade en annan liten jungfru bredvid sig. Det var en fattig flicka som var både fader- och moderlös och alltid levde i prästgården. De båda satt tätt intill varandra på bänken och det såg ut som om de var bästa vänner.
   Samtliga satt och åt under djupaste tystnad. Torarin såg från den ene till den andre, men ingen hade lust att tala under måltiden. Alla de gamla tänkte för sig själva: "Det är en stor sak att få mat och inte behöva lida nöd eller svälta, som vi har gjort många gånger under vår levnad. Medan vi äter bör vi inte tänka på annat än att tacka Gud för hans godhet."
   Då Torarin inte hade någon att tala med, vandrade hans blickar uppåt och nedåt rummet. Han tittade på allt från den stora ugnen, som var uppmurad i många avsatser nere vid ingångsdörren, till den höga himmelssängen, som stod i bortersta hörnet av rummet. Han tittade på de väggfasta bänkarna, som var uppställda längs rummets väggar och sedan upp till vindhålet i taket, genom vilket röken drog ut och vinterkölden strömmade in.
   Då Torarin fiskhandlare, som bodde i den minsta och fattigaste stugan i skärgården, såg på allt detta, tänkte han: "Om jag var en storman som herr Arne, skulle jag inte nöja mig med att bo i en urgammal stuga med bara ett rum. Jag skulle bygga mig hus med höga gavlar och många rum, som borgmästarna och rådmännen gör inne i Marstrand."
   Men oftast kastade Torarin sina blickar på en stor kista av ek, som stod vid foten av himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han visste, att herr Arne förvarade alla sina silverpenningar i den, och han hade hört, att de var så många att de fyllde kistan ända upp till kanten.
   Och Torarin, som var så fattig att han nästan aldrig hade en silverslant i sin ficka, sa till sig själv: "Jag vill ändå inte ha de där pengarna. Det sägs, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren, som fanns här i landet förr i tiden, och att de gamla munkarna har spått att dessa pengar skall föra med sig olycka till honom."
   Just som Torarin satt med dessa tankar såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Sedan vände hon sig till herr Arne och frågade honom: "Varför slipar de knivar på Branehög?"
   Det var så tyst i rummet, att då den gamla kvinnan frågade detta, ryckte alla till och tittade skrämda upp. Då de såg att hon satt och lyssnade efter något, höll de sina skedar stilla och ansträngde sig för att höra.
   Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men under tiden blev den gamla allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och frågade honom: "Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög?"
   Torarin såg, att herr Arne strök henne över handen för att lugna henne. Men han brydde sig inte om att svara, utan han åt lugnt som förut.
   Den gamla kvinnan fortsatte att sitta och lyssna. Hon fick tårar i ögonen av förfäran, och hennes händer och huvud skakade allt häftigare.
   Då började de båda små jungfrurna, som satt vid bordsändan, att gråta av ängslan. "Kan ni inte höra hur det skrapar och filar?" frågade den gamla. "Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?"
   Herr Arne satt stilla och strök sin hustru över handen. Så länge som han var tyst vågade ingen annan säga ett ord.
   Men alla trodde att den gamla husmodern hörde något som var förfärligt och olycksbringande. Alla kände att blodet stelnade i deras ådror. Det var ingen vid bordet som förde en bit mat till munnen, utom den gamle herr Arne själv.
   De tänkte på att den gamla husmodern var den, som i många år hade skött om hemmet. Hon hade alltid stannat hemma vid gården och med klokhet och ömhet vakat över barn och tjänare, över gods och boskap, så att allt hade blomstrat. Nu var hon utnött och urgammal, men det var däremot troligt att hon skulle märka om en fara hotade gården före någon annan.
   Den gamla kvinnan blev allt mer och mer rädd. Hon knäppte sina händer, och i sin hjälplöshet började hon gråta så mycket att stora tårar föll ned för de skrumpna kinderna.
   "Varför frågar du inte, Arne Arneson, varför jag är så rädd?" klagade hon.
   Herr Arne lutade sig nu ned mot henne och sa: "Jag vet inte vad det är som skrämmer dig."
   "Jag är rädd för de långa knivarna, som de slipar på Branehög," sa hon.
   "Hur kan du höra att de slipar knivar på Branehög?" sa herr Arne och log. "Den gården ligger ju en fjärdingsväg härifrån. Ta du åter skeden i hand och låt oss avsluta vår kvällsmat!"
   Den gamla försökte att undertrycka sin förfäran. Hon tog sin sked och förde den till mjölkskålen men då darrade handen så att alla hörde hur skeden slamrade mot kanten. Hon lade genast tillbaka den. "Hur kan jag äta?" sa hon. "Hör jag inte hur det gnisslar? Hör jag inte hur det filar?"
   I det ögonblicket sköt herr Arne från sig mjölkskålen och knäppte sina händer. Alla de andra gjorde samma sak, och hjälpprästen började läsa bordsbönen.
   Då denna var avslutad såg herr Arne ned på dem som satt utmed bordet, och då han märkte att de var bleka och rädda blev han arg.
   Han började tala med dem om de tider då han nyss hade kommit till Bohuslän för att predika den lutherska läran. Då hade han och hans tjänare varit tvungna att fly för de påviske (katolikerna) som om de var jagade vilddjur. "Har vi inte sett fiender ligga i bakhåll för oss då vi gav oss av till Guds hus? Har vi inte varit bortdrivna ur prästgården, och har vi inte tvingats dra till skogs som fredlösa? Skall vi verkligen känna oss skrämda och tappa modet bara för ett ont varsel?"
   Då herr Arne talade såg han ut som en kämpe och de andra fick nytt mod när de hörde honom.
   "Det är ju sant," tänkte de. "Gud har skyddat herr Arne i de värsta farorna. Gud håller sin hand över honom. Gud låter inte sin tjänare dö."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/01.html