Herr Arnes pengar/I Solberga prästgård. I

Från Wikibooks

I Solberga prästgård. I


PÅ DEN TIDEN, då kung Fredrik den andre av Danmark regerade över Bohuslän, bodde det i Marstrand en fattig fiskhandlare som hette Torarin. Han var en svag och fattig man. Hans ena arm var lam, så han kunde inte arbeta med vare sig fiske eller rodd. Därför kunde han inte försörja sig på sjön som alla andra skärgårdskarlar. Han reste istället omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var inte hemma många dagar på året utan reste jämt från by till by med sitt fisklass.
   En februaridag, då det led mot skymningen, kom Torarin åkande på vägen, som ledde upp till Solberga socken från Kungshäll. Det var alldeles ödsligt och folktomt på vägen, men det var ingen orsak för Torarin att vara tyst. Bredvid sig på lasset hade han en riktig vän, som han kunde prata med. Det var en liten svart hund med yvig päls, som Torarin kallade Grim. Han låg oftast stilla med huvudet nedtryckt mellan benen och bara blinkade åt allt, vad husse sa. Men om han fick höra något som han inte gillade, så reste han sig upp på lasset, satte nosen i vädret och tjöt värre än en varg.
   "Nu skall jag berätta för dig, Grim, min hund," sa Torarin, "att i dag har jag fått höra stora nyheter. Både i Kunghäll och i Kareby talade de om för mig, att havet har frusit. Det har varit vackert och lugnt väder nu en tid, det vet du bäst, som har varit ute alla dagar, och havsisen sägs ha lagt sig inte bara i vikar och sund, utan långt utåt Kattegatt. Det finns ingen väg för båtar och skepp nu mellan holmarna. Det är bara stark, hård is överallt, så att man kan köra med häst och släde ända ut till Marstrand och Paternosterskären."
   Hunden hörde allt det här, och det verkade inte irritera honom. Han låg stilla och blinkade åt Torarin.
   "Vi har inte särskilt mycket fisk kvar här på lasset," sa Torarin som om han övertalade hunden. "Vad skulle du säga om att vika av vid nästa vägskäl och fara västerut mot havet? Vi far förbi Solberga kyrka och ner på Ödsmålskil, och sedan tror jag inte att det är mycket mer än fem fjärdingars väg till Marstrand. Det skulle väl vara fantastiskt att kunna komma hem utan att behöva använda båt eller färja för en gångs skull."
   De åkte fram över den långa Kareby hed, och trots att det hade varit lugnt väder hela dagen, kom en kall vind strykande fram över heden och gjorde färden obehaglig.
   "Det kan verka litet fegt att resa hem så här mitt i bästa arbetstiden," sa Torarin och slog ut med armarna för köldens skull. "Men vi har ju legat ute på vägen flera veckor, du och jag, Och kan väl behöva få sitta hemma ett par dagar och smälta kylan ur kroppen."
   Då hunden fortfarande låg stilla verkade Torarin bli mer säker på sin sak, och han fortsatte i lättsammare ton:
   "Nu har mor suttit ensam hemma i stugan i flera dagar. Hon längtar nog efter att få träffa oss. Och i Marstrand går det präktigt till nu på vintern. Gator och gränder, Grim, är fulla av främmande fiskare och köpmän. I sjöbodarna är det dans varje kväll. Och du kan inte begripa hur mycket öl, som flödar på krogen!"
   När Torarin sa detta, böjde han sig ned över hunden för att se efter om den hörde på vad han sa till honom.
   Men eftersom hunden låg där alldeles vaken och inte gjorde något tecken till missnöje, vek Torarin av på första väg som ledde västerut mot havet. Han klatschade till hästen med tömlyckan och lät det gå raskt undan.
   "Eftersom vi passerar Solberga prästgård," sa Torarin, "skall jag ändå stanna upp där och fråga om det är säkert, att isen bär ända ut till Marstrand. Där måste de väl ha reda på den saken."
   Torarin sa detta med låg röst utan att tänka på om hunden hörde honom eller inte. Men knappt var orden uttalade, förrän hunden reste sig på lasset och upphävde ett förfärligt tjut.
   Hästen gjorde ett språng åt sidan, och även Torarin blev skrämd och såg sig om för att se om det kom vargar jagande efter honom. Men då han insåg att det var Grim, som tjöt försökte han lugna honom.
   "Men snälla," sa han till honom, "hur många gånger har inte du och jag åkt in på Solberga prästgård! Inte vet jag om herr Arne vet hur det är med isen, men det jag vet är att han bjuder på en god kvällsmåltid, innan vi skall påbörja vår sjöresa."
   Orden kunde inte lugna hunden. Den satte upp nosen och tjöt allt hemskare.
   Då var det inte långt ifrån, att Torarin kände sig hemsk till mods. Det hade blivit nästan mörkt nu, men trots det kunde Torarin se Solberga kyrka och den vida slätten däromkring, som låg skyddad av breda skogshöjder åt landsidan och av runda, skoglösa klippkullar åt havet till. Där han åkte fram alldeles ensam på den vida, vita slätten, tyckte han sig vara ett obetydligt litet kryp. Från de mörka skogarna och de ödsliga bergkullarna ryckte det snart fram stora odjur och troll av alla slag, som vågade sig ned på öppen mark, sedan det hade blivit mörkt. Och på hela slätten fanns ingen annan de kunde kasta sig över än den fattige Torarin.
   På samma gång försökte han att tysta hunden.
   "Snälla du, vad har du mot herr Arne? Han är den rikaste mannen i landet. Han är av fin familj och om han inte hade varit präst, skulle han ha blivit en stor hövding."
   Men inte kunde han få hunden att tiga med det. Då brast Torarins tålamod. Han greppade hunden i nackskinnet och kastade ned den från lasset.
   Hunden följde inte efter honom, då han for vidare, utan stod stilla på vägen och tjöt, ända tills Torarin körde in genom ett mörkt portvalv och kom in på prästboställets gård, som var omgiven av fyra långa längor av låga trähus.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/01.html