Västgötska

Det här tycks vara ett utkast till en bok om ett ganska radikalt hållet förslag till ny stavningsnorm eller ortografi för de väsgötska målen. Därmed kan den vara lite vilseledande, då förslagen kan misstolkas som förklaringar av ordformer. Exempelvis är artiklarna för bestämd form femininum, maskulinum och neutrum normalt sett e eller ena, en och ett på västgötska, och bokstäverna ð, æ och ø används normalt inte i texter om målen.

Sidans innehåll ska därför inte tas rakt av som information om västgötskans språkliga drag.

De västgötska stavningsnormer som står här är bland de mer avancerade som kan finnas bland dialekterna. Det finns även simplare versioner av västgötska, än den som står här.

Alfabetet

Det västgötska alfabetet har rensats ut från alla konsonanter som lika gärna kan bytas ut mot andra konsonanter, utom x. Dessa är följande:

• c -> s, k
• q -> k
• w -> v
• z -> z

Däremot finns konsonanten ð, som liksom i färöiskan är tonlös, och alltså inte uttalas. Till exempel uttalas ordet "bloð" bara "blo'", och varken "blod" eller "bloð".

För att få en mer skandinavisk känsla över dialekten, eller språket, används vokalerna æ och ø i stället för ä och ö. Alfabetet ser således ut så här:

Aa Bb Dd Ðð Ee Ff Gg Hh Ii Jj Kk Ll Mm Nn Oo Pp Rr Ss Tt Uu Vv Xx Yy Åå Ææ Øø

Stavningsregler

Både för att det skall bli lättare att stava, uttala och helt enkelt för att det skall se bättre ut, finns ett antal strikta stavningsregler inom västgötskan.

För mjuka g- och k-ljud används alltid stavningen gj och kj. Detta gäller dock inte om det står i slutet av ordet. Det heter till exempel "gjera" (göra) och "kjøra" (köra). Det heter "dvergjer" (dvärg, nominativ), men det heter "dverg" (dvärg, ackusativ och dativ). Det heter "segja" (säga), men det heter "seg!" (säg!).

I lånord där uttalet inte följer ett germanskt mönster (betoning på första stavelsen), sätts ett accenttecken ut på den vokal där betongen sitter. Är vokalen lång, är accenttecknet akutt, annars gravt. Det heter till exempel "funksjón" (funktion) och "dialèkt".

Stavningsregler som skiljer sig från svenskan

• I stället för ck används kk (c finns ju inte ens) (snacka heter snakka).
• Stavningarna hv, hr, hl och hn ligger kvar på ord som vad, ring, löpa och näve (hvað, hringer, hlaupa, hneve).
• Lånord som slutar på -tion eller -sion (funktion, session) stavas i stället med -sjón (funksjón, sessjón). Aktie stavas aktje.
• j används inte i slutet på ord, utan i stället används i (och i vissa fall y). Det stavas alltså "hei", "nei", och "høya" i stället för "hej", "nej", och "höja". Det stavas däremot "tjuðer", "stjerna", "fjeðer", "ja" (tjuder, stjärna, fjäder, ja) och så vidare.

Grammatik

Västgötskans grammatik skiljer sig en hel del från svenskans. Faktiskt mer än norskans och danskans. Denna skall förklaras nedan.

Personliga pronomen

Nedan visas en tabell över västgötskans personliga pronomen.

	Singular					Plural
	1:a person	2:a person	3:e person m.	3:e person f.	3:e person n.	1:a person	2:a person	3:e person
nominativ	jag/eg (varierar)	du	hann	hon	denn, deð	við	I	dei
ackusativ	mig	dig	hann	hana	denn, deð	oss	er	deim
dativ	mer	der	honum	henne	denn, dy	oss	er	deim
genitiv	minn, min, mitt	dinn, din, ditt	hanns	hennes	dess	vor, vort	er, ert	deiras

Substantiv

Till skillnad från svenskan (men i likhet med nynorsk, isländska, färöiska och många andra svenska och norska dialekter) har västgötskan tre genus i stället för två:

• Maskulina: einn
• Feminina: ein
• Neutrala: eitt

Maskulina

På många av de maskulina substantiven sitter i nominativ den gamla fornsvenska ändelsen -er kvar (jmfr. vg. oster, sv. ost). I isländska och färöiska är samma ändelse -ur (ostur). Ser du ett ord som ser ut som ett vanligt svenskt ord, plus -er, är det antagligen maskulint.

Ord som slutar på -are, såsom "anvendare", "leikare", "stedare", "målare" (användare, läkare, städare, målare), o. s. v. är maskulina. Många ord som slutar på gl, gn, ll, nn eller e (fugl, vagn, steinn, drake) är maskulina. Maskulina stubstantiv får nästan alltid pluraländelsen -ar.

Här följer en tabell som visar hur maskulina substantiv böjs:

		singular						plural
		obestämd form			bestämd form			obestämd form			bestämd form
	Ändelse	-er	-l, -n	-e	-er	-l, -n	-e	-er	-l, -n	-e	-er	-l, -n	-e
nominativ		hringer	fugl	drake	hringerenn	fuglenn	drakenn	hringar	fuglar	drakar	hringarne	jarlarne	drakarne
ackusativ		hring	fugl	draka	hringenn	fuglenn	drakann	hringa	jarla	draka	hringana	fuglana	drakana
dativ		hring	fugl	draka	hringenn	jarlenn	drakann	hringum	jarlum	drakum	hringanum	fuglanum	drakanum
genitiv		hringers	fugls	drakas	hringerens	fuglens	drakens	hringas	fuglas	drakas	hringannas	fuglannas	drakannas

Feminina

Feminina verb har arikeln "ein". I princip alla lånord som inte är neutrala (t. ex. posisjón, nasjón och dialèkt) hör hit.

De ord som i svenskan slutar på -a, och har artikeln "en" (t. ex. gata, penna och apa) är också feminina. I övrigt är det i princip alla ord som inte är neutrala (har artikeln "eitt") och inte slutar med maskilinumändelsen -er, -are, -l, -n eller -e som platsar in i det feminina genuset.

Feminina substantiv som slutar på -a får alltid pluraländelsen -ur (liksom svenska -or) (jmfr. isländska -ur). Andra ord får antingen -ar eller -er.

Nedan följer en ny tabell, med feminina substantiv:

		singular						plural
		obestämd form			bestämd form			obestämd form			bestämd form
	Ändelse	-a	(ingen)	(lånord)	-a	(ingen)	(lånord)	-a	(ingen)	(lånord)	-a	(ingen)	(lånord)
nominativ		gata	elf	funksjón	gatan	elfa	funksjóna	gatur	elfar	funksjóner	gaturna	elfarna	funksjónerna
ackusativ		gatu	elf	funksjón	gatun	elfa	funksjóna	gatur	elfar	funksjóner	gaturna	elfarna	funksjónerna
dativ		gatu	elf	funksjón	gatun	elfa	funksjóna	gatum	elfum	funksjónum	gatunum	elfanum	funksjónenum
genitiv		gatas	elfs	funksjóns	gatuns	elfas	funksjónas	gaturs	elfars	funksjóners	gaturnas	elfarnas	funksjónernas

Neutrala

De neutrala substantiven har artikeln "eitt", och hit hör i princip alla svenska ord med artikeln ett.

		singular				plural
		obestämd form		bestämd form		obestämd form		bestämd form
	Ändelse	(vokal)	(konsonant)	(vokal)	(konsonant)	(vokal)	(konsonant)	(vokal)	(konsonant)
nominativ		fløte	barn	fløteð	barneð	fløte	børn	fløten	børnen
ackusativ		fløte	barn	fløteð	barneð	fløte	børn	fløten	børnen
dativ		fløte	barn	fløteð	barneð	fløtum	børnum	fløtenum	børnenum
genitiv		fløtes	barns	fløteðs	barneðs	fløtes	børns	fløtens	børnens