Superbilligt, men vansinnigt! En sammanfattning av MATENS PRIS, "boken som matindustrin inte vill att du skall läsa".

Från Wikibooks



Pangasius på en marknad i Vietnam.

Vi hittar ett bord och kollar in menyn. Sjötunga 80 kr! Låter för bra för att vara sant. Och, som det visar sig, är inte heller sant. Det smakar inte alls toppen. Snarare är konsistensen sladdrig och det påminner mer om fiskbulle än en delikatess. Vi frågar, är det verkligen sjötunga? Äh, hum, svarar de. Fisken är ju från Vietnam. En sån där... Pangasius. Ok, det är klart. Äkta sjötungafile kostar ju 4-500 kr, så det är klart de fuskar. Men vänta nu, vad fan är Pangasius? Jo, det ...är en vietnamesisk hajmal som på kort tid blivit en av de mest sålda fiskarna i Sverige. På sju år har importen ökat från noll till 4000 ton. Fisken odlas sen början av 2000-talet storskaligt, industriellt, i Mekongfloden. 1.2 miljoner ton fisk om året, mer än norska laxodlingarna. Fisken håller på att ta slut i haven, 2050 beräknas all vild fisk vara borta, och det är en av de faktorer som bidragit till pangasius-haussen liksom uppgången för odlad fisk generellt. Folk tror att de gör en god gärning när de köper odlat helt enkelt.



Vi är dock lite djurvänliga av oss, så vi bestämmer oss därför för att åka till fiskens hemland för att kolla hur den hade det innan den hamnade på vår tallrik. Den sladdriga fisken som marknadsfördes som "sjötunga" alltså. Första anhalt: En fiskefabrik, där vi får ett kort snack med en arbetare. - Jag får ut två miljoner dong i månaden, säger han. Vi räknar: två miljoner dong, alltså ca 600 kronor, vilket är klart över landets minimilön. Försöket till intervju avbryts därefter. Vill vi se hur de filear fisken får vi göra det nån annanstans får vi veta. Ok, säger vi och drar till nästa företag som vi varit i kontakt med innan resan, International Development & Investment Corporation, IDI. Hos dem får vi faktiskt se både hur fisken fileas och en av fiskeodlingarna. Det tar sju sekunder att filea varje fisk, och företagets 1600 anställda filear 300 ton fisk om dagen. That´s a lot! Men planen är att produktionen skall öka till det dubbla för att möta den ökande efterfrågan, som även kommer från Sverige. Då vi besöker en av deras fiskeodlingsanläggningar, där de som andra företag i branchen förgiftar vattnet, försöker vi även ta ett vattenprov. Men tji fick vi för det. Aja baja. Vietnams regering har uppmanat fiskeföretagen att investera i bättre reningsanläggningar, men trots det saknar hälften av företagen helt sådant. Hur ser då själva fiskeodlingen ut. Ja, kort sagt ser det ut som att vattnet kokar, så mycket fisk är det. 2004 var det 20 fiskar per kvadratmeter ytvatten får vi veta. Idag är det 53 i snitt. Och att de trängs vid ytan beror på att vattnet blir syrefattigt när det är så mycket fisk, de kippar efter andan helt enkelt. Vi kippar också efter andan.




Fisksåsen Nouc Mam.

Fiskarna får olika sjukdomar, får vi veta, vilket botas med antibiotika. Då och då blir bakterierna resistenta och då kommer myndigheterna med nytt antibiotika som de fiskodlarna byter till. Antibiotikaresistensen är dock fullkomligt livsfarlig, inte minst eftersom den kan spridas såväl till människor som djur. Agifish, som säljer till ICA, erkänner utan omsvep omsvep att företaget använder "medicin", dvs antibiotika, men säger att de bara använder laglig sådan. Ett annat argument hör vi från Johan från Fiskano, som levererar pangasius till bland annat Coop. Han försvarar pangasiusen eftersom den "enbart äter vegetabiliskt foder". Hmm. Kan det verkligen stämma? När vi är nere i Vietnam och kollar på pangasiusodlingarna så passar vi på att läsa på fodersäckarna. Det står inget, så vi frågar. Mycket riktigt, allt är förstås inte fiskmjöl i fodersäckarna, bara omkring sexton procent. Det låter inte så farligt kanske, men då får man ju tänka på att ett kilo pangasius kräver 2 kilo foder, dvs 3 hekto fiskmjöl. Och att det går åt fyra kilo fisk för att producera ett kilo fiskmjöl. Med andra ord går det åt 1.2 kilo fisk för att producera ett kilo pangasius. Ett argument mot detta är att det ändå är bara skräpfisk som används, det vill säga fisk som människan inte brukar äta, men inte heller det stämmer. Fisken som används för att göra fiskmjöl till pangasiusen är helt klart matfisk. Det är bland annat fisken ca com som används, fisken som ingår i de flesta vietnamesiska familjers basföda, främst genom fisksåsen Nuoc Mam. De lokala fiskarna gillar inte att matfisken går till fiskmjöl för exportfisken, och alla som använder Nuoc Mam skulle inte heller gilla det, om de förstod sambandet mellan detta och det höjda priset på såsen.




Värlsnaturfonden (WWF) är väl medvetna om problemen med pangasiusodlingarna i Vietnam. Den 29 oktober 2010 förde de upp fisken på sin "röda lista" och uppmanade alla att sluta köpa och äta fisken. Bara några veckor senare, den 15 december, gick de dock ut med budskapet att fisken inte längre var på röda listan. Dessutom uppmanade de folk att fortsätta köpa och äta pangasius. What the fuck? Vi ringer upp den respektabla miljöorganisationen och frågar vad som hänt. För att göra en lång historia kort var det följande som hänt. Vietnams regering fick spader då WWF lagt fisken på sin röda lista. Mark Powell från WWF åkte därför till Hanoi för att förklara, och för att förmå Vietnam att ansluta sig till WWF:s kriterier för en hållbar fiskeproduktion. Han möttes av regeringsfolk och ett gigantiskt pressuppbåd. Varje tidning hade en bild av honom på förstasidan och det nationella nyhetsinslaget var sju minuter långt. Därefter blev det en tuff förhandling, där inte bara fiskeindustrins folk var med, utan även företrädare för kommunistregeringen. Mark fick hård press mot sig, och till slut kände han att han måste byta strategi. Så han föreslog en ny klassificering av fisk: "på väg mot certifiering". En specialkategori för den vietnamesiska pangasius-fisken alltså. Så var det med det.




Hemma i Sverige är Coop en av de livsmedelskedjor som satsar stort på just pangadius. De beskriver den som en riktig läckerbit. De säger att de importerar från Binh Nan Seafood, en producent med mkt gott rykte. Ja, som bland annat den välrenommerade matdebattören Louise Ungerth på Konsumentföreningen i Stockholm går i god för. Men, vid närmare koll visar det sig inte stämma. Coop säljer inte bara pangasius från Binh Nan Seafood. Åtminstone så är detta inte fallet med den pangasius som de säljer när de har lågprisrabatt. Då kommer fisken från mindre bra företag. Om man säger så...




Eskil Erlandsson

Det är kanske inte helt svartvitt det här med fiskodling. Vi träffar Ulla och Göran, som 1982 startade företaget Börtnans fjällvattenfisk AB. De är numera pensionärer och dottern driver företaget vidare tillsammans med sin make. Ulla: - Vi borde odla här, inte importera. -Men det är så mkt byråkrati. Jo... säger vi, lite fundersamt. Hon har ju rätt på sätt och vis. Idag importerar vi det mesta, och det hade ju ur den synpunkten varit bättre om vi odlat själva. Dessutom har vildfisken stärkts av fiskeodlingen i Börtnan, pga odlade fisken tillför näring genom sina fekalier. Det blev liknande effekt i sjön Malgomaj, men där var det konstgödslet som gav effekten. Kanske inte fullt lika bra. Men å andra sidan får vi av fiskeforskare veta att det går åt två kilo fisk för att föda upp ett kilo röding och regnbåge, i Sverige alltså. Så ur det perspektivet är ju inte fiskeodlingar nån lyckad idé, här heller. Vi går till jordbruksministern Eskil Erlandsson för att höra hans syn på saken. Han tycker fiskmjöl är ok. Han står på fiskeindustrins sida. Surprise! Men, tänker vi, om vi nödvändigtvis måste äta odlad fisk så vore ju karp troligtvis mycket bättre. Den äter nämligen enbart vegetarisk föda. Och det funkar ju uppenbarligen med odling av karpen nere i Europa. Men ännu bättre vore förstås att satsa på musslor. Idag odlas 2000 ton, men vi skulle enligt forskarna kunna odla 100.000 ton. Om vi gjorde detta skulle det bli väldigt mycket fiskmjöl, mängder med människomat, och dessutom skulle 1000 ton kväve och 100 ton fosfor försvinna ur vattnet.



Vi går på affären. Det är tisdagseftermiddag och trångt. Roar oss med att räkna ut procenten animaliska inköp. Vilket är är ca 60 procent. Förr var det nog betydligt mindre, tänker vi. Och vi tänker att det nog beror på det storskaliga industrijordbruket lyckats sänka priserna, och att det i sin tur nog främst beror på en liten gul böna, dvs sojan. Soja ja, det kan man se i nästan alla varor nuförtiden. Sojaolja, sojamjöl, E426 osv. 2009 producerades 222 miljoner ton soja, dvs 33 kg per person. En människa behöver inte mer protein än så. Så kött skulle ju egentligen inte behövas alls. Men bara 10 procent går till människor. Resten blir kraftfoder för djur. För att de ska växa snabbare.




Fil:Cosechade maiz.jpg
Skörd av sojabönor, oklart var, men det ser torrt ut iallafall.



Vi åker till Cerradoskogen i Mato Grosso i Brasilien för att kolla in sojaodlingarna. De har tydligen huggit ner en yta motsvarande 2 ggr Sveriges yta för sojaodlingens skull. Hmm. Det är en kamp mellan storbönder och jordlösa, får vi höra. Well, surprise. Vi får träffa lite sojafolk och frågar om diverse kemikalier, som är förbjudna i EU men inte i Brasilien. Inte så populärt. Sen ser vi även att parakvat används. Sprutas över rätt många sojafält strax före skörden. En tesked av medlet medför död och motgift finns inte. I Sverige förbjöds det 1983. Hälften av alla bekämpningsmedlen i Brasilien går till sojan. Glyfosat heter det vanligaste. För att kunna använda det måste dock att sojaplantorna blivit genfixade först. 2004-2009 ökade därför GMO-sojan från 50-71%. Mer glyfosat ger mer resistenta ogräs, som botas med starkare preparat. Monsanto är en stor bov i detta, förstås.





Restaurangbesök i Cuiabá, huvudstad i Mato Grosso, Brasilien. Fotoblixtar som reflekteras i de stora väggspeglarna, paraplydrinkar och den ena komplicerade suschirätten efter den andra. Värsta partyt! Och de vi partar med heter Eduardo, Ricardo och Ivan. Eduardo och Ricardo är bröder. Eduardo har tagit över familjens jordbruk och Ricardo jobbar med att lobba för brasiliansk icke-GMO-soja. Dagen därpå skall vi få se några av traktens sojaodlingar har Ricardo lovat. Av ett gäng hippa killar får vi dessutom en lapp om ett klubbevenemang senare på kvällen, där Andre Maggi tydligen skall spela. Det vill säga sonen till Blairo Maggi, rankad som en av världens 100 mäktigaste personer, överhuvud i Maggifamiljen, ägaren av ett av världens största sojaföretag, och dessutom guvernör i Mato Grosso. En höjdare med andra ord, och en som vi gärna vill träffa. I en tämligen godkänd BMW åker vi sen på en liten tur, och bredvid oss i baksätet har vi Ricardo, och där fram sitter Ivan och en annan person. Ricardo berättar medans vi åker, om att det förr i tiden fanns massor med vildmark, där det nu alltså breder ut sig ett bördigt jordbrukslandskap så långt ögat når. Han är arg på de jordlösa och dess organisation, som han tycker verkar få mark som de inte äger, bara för att de ockuperar den. Vi börjar småprata med chauffören, som tydligen är livvakt till kvinnan i bilen framför, som tydligen är Blairo Maggis dotter. Det hela hänger ihop såhär, får vi veta, att Eduardo har blivit ihop med just den kvinnan, Ticiane. Det sojafält vi är på väg till ägs av Erai Maggi, kusin till Blairo Maggi, och det är tydligen dessa två gentlemen som tävlar om titeln världens största sojaproducent. Vi börjar närma oss, passerar en vaktkur med svartklädda män med automatgevär, och sen hamnar vi på en trevlig lyxtomt och får en trevlig lyxfest tillsammans med trevliga rika människor. Erai, får vi veta, tycker att han gör nåt gott för världen. Att hans billiga sojaproduktion medför att fattigt folk i Indien och Kina kan äta sig mätta. Snart möter självaste Blairo upp på festen, och vi får också ett litet snack med honom. Han är glad ända tills vi börjar fråga om bekämpningsmedel.




Nästa dag åker vi norrut. Vi ska kolla in företaget Vanguardia och dess konventionella odllingar, alltså icke-GMO. Företagets marker är lika stora som hela Blekinge och de odlar inte bara soja. Även de använder parakvat får vi veta. Liksom lactofen, acefat, endosulfan mm. Kort sagt, det är väldigt mycket gifter och GMO i det brasilianska jordbruket, inte minst i jätteindustrin soja. 300.000 förgiftningar per år, plus cancer, missbildningar mm. Lantmännen importerar 200.000 ton per år, merparten från Brasilien. De vill dock inte ställa separata svenska krav. Någon eller några kemikalier är på väg bort men inte parakvat. Ett företag med stora intressen i det beslutet är Syngenta. För några år sen fick 25000 svenskar aktier i Syngenta, som bildades då Aztra Zenica slogs ihop med Novartis. Sjunde AP-fonden har också intressen där, smutsiga pengar kan man säga. Syngenta är inte stort mycket bättre än Monsanto, bägge har förgiftat naturen i allmänhet och grundvattnet i synnerhet rätt så mycket och bägge har lobbat för smutsiga syften. I Syngentas fall bland annat för att få fortsätta med parakvat, dvs att undvika ett förbud. Den beskrivningen vill dock inte företagets presschef Michael Isaak kännas vid, inte alls. Men han lägger till att företaget ser det som sin roll att bistå med klargöranden kring de missförstånd som finns kring preparatet.



Brasilien exporterar också mycket nötkött. Till Sverige kom 1400 ton under 2010. Vårt Brasilien-kött kommer från djur som betar fritt på de vida och heta savannerna, de äter bara gräs, dricker rent vatten, känner ingen stress, säger de två dominerande svenska impprtörerna. Vi åker alltså tillbaks till Brasilien. Ser ut genom bilfönstret, sävliga kor på super-gröna ängar utan andra växter än gräs. 2,4-D heter medlet som fixat detta. Ett medel som är förbjudet i Sverige sen länge, pga cancerrisken med mera. Ökända BT Kemi i Teckomatorp, om någon minns den skandalen. Och som även användes av amerikanerna under Vietnamkriget - som avlövningsmedel. Vi får veta mer om olika gifter och lite av varje. Plus att det också finns ett tryck mot att minska ytorna som biffkorna betar på, för att göra plats för sockerrör för etanolproduktion. Feedloots och kraftfoder, är mer regel än undantag märker vi... så det är en bit från reklamen om naturligt och bra djurliv som reklamen talar om.

Rostad kyckling.






Kyckling är ett kapitel för sig. Nitton kronor och nittio öre per kilo är väldigt billigt. Nästan för billigt. Och vi äter även detta som aldrig förr. Lantmännen skriver i sin klimatdeklaration att det är långt bättre att äta kyckling än andra köttdjur eftersom den bara orsakar utsläpp på 1.7 kilo koldioxidekvivalenter. Well, kära Lantmännen, glömde ni inte bort en detalj. Att Kronfågels kycklingarna utfordras med stora mängder sojamjöl, mer än ett halvt kilo för att producera ett kilo kyckling. Om man även tar med detta faktum så blir kycklingens bidrag till växthuseffekten minst dubbelt så stort enligt Gustaf Tynelius, som också råkar vara den forskare som Lantmännen lutar sig mot. Använder man sig dessutom av uppgifter från FAO angående den brasilianska sojan så blir det helt upp-och-ner. Då visar sig kycklingindustrin vara mer klimatbov än till och med grisindustrin, eftersom grisarna får mindre mängd soja i sitt foder. Men, frågar vi oss, måste svenska djur verkligen äta så mycket brasiliansk soja, har vi verkligen inget svenskt att ge dem. Och, faktiskt, det har vi. Vi kan till exempel ge dem svenska åkerbönor.





Och så alla dessa köttdieter, Atkins, LCHF, CSIRO, Stenåldersdieten, South Beach... som påverkat var fjärde svensk att lägga om kosten, bort från kolhydrater mot mer kött och mjölk. Forskningen som kommer fram till att vi bör äta så är dock inte neutral. Bakom ligger amerikanska nötköttslobbyn. T.ex. företaget Beef Checkoff. Många framstående forskare får rätt mycket pengar av lobbyn. Nancy Rodrigues har fått 5 miljoner till exempel. Enligt LCHF ska enbart fem procent av energin komma från kolhydrater. Livsmedelsverket säger 50-60%. Finns flera bestsellers som förordat nya inne-dieten. Men, merparten av studierna som refereras i böckerna har gjorts av personer med tydlig koppling till köttindustrin. Du har sett reklamen. Fridfulla kor över skånska gröna kullar. Bregottfabriken. Detta är naturligtvis en bild som inte stämmer så bra med verkligheten, att merparten av korna oftast står i trånga och mörka bås och äter kraftfoder. Och att kalvarna separeras från kon redan efter några dygn. (KRAV garanterar också bara tre dagar...).

En Holstein-ko på grönbete. I verkligheten får de flesta dock sällan/aldrig komma ut.





En annan sak: Det är bara svartvita kor i reklamen. Alltså korasen Svensk holstein. Den rödbrokiga producerar lite mindre och går därför bort. Men varför mjölkar den svartvita lite mer? Svar: Pga avelstjuren Sweet Haven Tradition. Men avelsarbetet gick inte så bra. Djuren fick allehanda problem och alla blev kusiner med varandra, genetiska problems... Så det vi har idag är alltså kor som lever kort tid, typ 4-5 år, och som lider av både det ena och det andra, infektioner, missbildningar osv, förutom att juvren är alldeles för stora. Kort sagt är rasen sönderavlad. Men de rödvita korna, som inte är lika sönderavlade, kan faktiskt löna sig i längden. Trots lite mindre mjölk. Bland de rödvita har bara 29 procent allvarliga hälsoproblem, mot 36 procent för holstein.




Tillbaks i Brasilien för att intervjua ranchägare. Inte så lätt, men just när vi är på väg att ge upp så ser vi en gammal gumma som sitter i en gungstol på verandan och tittar nyfiket på oss. Hon berättar att hon heter Dionizia. Hon har själv några kor, och har huggt ner några träd. - Men det är ju inget mot det där, säger hon och pekar mot det gigantiska sojafältet mittemot. - Problemet är också att det har blivit torrare. Det regnar inte lika mycket som förut. Livet har blivit svårare, suckar hon...



Kostatistik: 80-talet - 4% dödfödda kalvar. Idag: 10%. Klövproblem Holstein: 42%. Livslängd: Ner ett halvår sen 80-talet. Ofta slakt redan efter 5 år. Fler defekter kommer att hittas allteftersom. En balansgång hur mycket inavel man vill ha. Kortsiktigt lite mer mjölk & kött mot att djuren blir lite mer inavlade, sjuka osv.



Linderödssvinet.

Karl Axel, grisbonde som går sin egen väg. Han avlar enbart på hälsa och struntar i vilken köttproduktion det blir eller hur fort grisen växer. Till skillnad från andra grisar så saknar hans grisar problem med ledskador och lungsjukdomar mm. Han arbetar med Linderödssvinet, en ras med ursprung i de svenska skogssvinen. Allt kött säljs antingen över disk i den egna butiken eller färdiglagad i den egna restaurangen. Han har även gäss, lamm och nötdjur som också föds upp ekologiskt.




Enligt FAO så riskerar 20 procent av alla raser av kor, hästar, grisar, getter osv att dö ut inom en snar framtid. Sista decenniet har minst en boskapsras i månaden utrotats. Men avelsindustrin arbetar målmedvetet i motsatt riktning. Alla djur i hela världen blir mer och mer släkt med varandra. En nyckelperson i avelsbranchen som vi får tillfälle att intervjua är Gerard Albers. Han är forskningschef på Hendrix Genetics, ett av världens absolut största avelsföretag. - Ni har haft stora framgångar inom kalkonaveln, säger vi lite insmickrande. - Tack, jo, vi har skapat fåglar med stora bröstmuskler. - Inga negativa konsekvenser? - Nej. - Men i den här rapporten, som du själv har skrivit, låter det som att det finns allvarliga problem. - Jo, well, det är hela tiden en balansgång.





Vi får sen träffa en kalkonuppfödare också. Även där börjar vi med lite smicker först, säger att i Sverige har importen av kalkon ökat från 1000 till 4000 ton mellan 1998-2010. Vi gillar det som pålägg. Själva uppfödningen går till såhär: Ett fabriksrum med kallt ljus, sågspån på golvet, extrem täthet. Inget mer. Viss procent hackas ihjäl. Typ 20 veckor sen slakt. Förhållandena i Sverige är inte mycket bättre. 45 kilo per kvadratmeter är gränsen. Dock har de halm på golvet i Sverige. Anders, en svensk kalkonuppfödare, om uteliv för djuren: - Njae, det är för stor smittorisk. Dessutom tror han inte kalkonerna har kvar det som är mest centralt för alla djur, nämligen sexualdriften. Precis som övriga djur inom den industriella produktionen så befruktas honorna genom artificiell insemination. - Men visst kan även jag sluta ögonen och se en Sörgårdsidyll framför mig. Men det är ju inte kommersiellt gångbart, förutom kanske som en liten nishprodukt.


Plötsligt finns grisbilderna överallt. Vi tog en enkel kamera och syftet var att lägga ut på youtube. Men pang, plötsligt var bilderna överallt. I kvällstidningarna, i Aktuellt.... Kollegorna på Sveriges Radio ger oss uppmuntrande kommentarer. Men från Danmark kommer anklagelser. Och strax får vi veta att Danmarks jordbruksminster vill tala med oss omedelbart.

Köttfärs i en dansk livsmedelsaffär.



Lite bakgrund: På 1970-talet var Storbritannien grisidustrins stormakt. I hemlighet åkte då några danskar dit och köpte upp några avelsdjur. England började tappa marknadsandelar till Holland och Danmark. Då fattade britterna ett fatalt beslut, att satsa på bättre djuromsorg istället för att delta i lågpriskriget. Detta gjorde att de brittiska grisföretagen allt oftare gick i konkurs. Danmark satsar på billigt, och det har gett dem ett försprång. Men Sverige är inte mycket bättre. 2008 bröt 39% av grisbönderna mot djurskyddslagen till exempel, och vanvårdade djuren. 80% av grisarna har sår på benen. 50% har trasig magsäck.


Kubmanet (engelska: Box jellyfish). Extremt farlig.



Den femte april 2008. En svensk 11-årig flicka badar i vattnet utanför populära semesterön Koh Lanta i Thailand. Plötsligt skriker hon till. Hon har blivit träffad av en kubmanet och förlorar snabbt medvetandet. Dödförklaras några timmar senare, eftersom återupplivningen misslyckats. Maneterna ökar överallt, farliga såväl som ofarliga. Men varför? Och vad innebär det för ekosystemet? Svaret på den första frågan: Bland annat pga högre vattentemperatur och pga utfiskningen har decimerat deras fiender. En tredje orsak är industrijordbrukets strävan att få så snabbväxande grödor som möjligt. Ekvationen är följande: monokultur + konstgödning = gifter i grundvattnet + att själva gödslet också blir "konstgödselförgiftat". Konstgödningsproduktionen har lett till att mängden kväve i naturen har fördubblats, vilket i sin tur leder till allt fler manetinvasioner, algblomningar osv. Forskarna: Utvinningen av kväve måste minska till en fjärdedel. Annars går det åt helvete. Den senare frågan är att de försurar haven genom att de producerar stora mängder koldioxid då de dör. Andra vattendjur slås ut. Sammantaget är det alltså orsak-verkan, inte enbart en slump, att flickan dog.



Vi kanske också skall komma ihåg att problemen med konstgödning inte stannar vid urlakning och övergödning. Ett annat problem är att konstgödning kräver mycket fosfor, och fosfor räcker inte i all evighet. Nästan allt kommer från gruvor, och om nåt halvsekel eller så kommer fosforgruvorna inte att ha så mycket kvar längre. Det andra problemet är kväve. Det utvinns ur luften, så tillgången är i praktiken obegränsad. Men för att utvinna kväve krävs förbränning av naturgas. Processen innebär bland annat att ammoniak oxideras till salpetersyra, samtidigt som lustgas frigörs. Lustgas är en väldigt effektiv växthusdrog, om man säger så, typ 300 ggr effektivare än koldioxid. Produktion av ett kilo konstgödsel leder till bieffekten av nästan ett kilo växthusgaser i atmosfären. Kvävet kan också reagera i luften och bilda olika kväveföroreningar, som i sin tur, eftersom de binder olika småpartiklar, kan ge hjärt- och kärlsjukdomar, luftvägsproblem mm.






Vi kör på den holländska landsbygden, ett tiotal mil utanför Amsterdam, och utanför bilfönstret ser vi hela åkrar som är inbyggda i plast och glas. Vi skall alltså ut och kika på ett växthus där de odlar paprika. Vår guide är Per som satsat stort på detta. Han gick till banken och bad om pengar, sen byggde han en toppmodern anläggning för motsvarande 200 miljoner kronor. De som käkar mest av dessa holländska paprikor är vi svenskar och norrmännen. Att äta grönt är det förstås inget fel på, tvärtom är grönsaker nyttigt och viktigt, problemet är ett annat: den energi som växthusen drivs av.





Konsumenter kan rösta med plånboken, så lyder en populär fras, men tyvärr löses inte miljöproblemen särskilt effektivt på det sättet. Folk är inte beredda att betala särskilt mycket mer för det ekologiska. I vilket fall så är de inte beredda att betala tre gånger så mycket för ekologiska paprikor, som odlats utan konstgödsel och bekämpningsmedel, än för de holländska som dopats i fossil energi. För att konsumentmakten skulle börja fungera ordentligt skulle det nog krävas omvända priser, det vill säga att den mat som är mest oetisk och miljöskadlig också kostar mest. Inte att den är billigast. Politikerna måste ta tag i det här, stifta lagar som gör att utvecklingen vänds i rätt riktning. Finns olika bra förslag att titta närmare på. Ett av dessa är köttskatt.